Eftertänksamhet om hängivenhet.

Stort band långt borta.

Det handlar som vanligt mycket om nostalgi när det pratas om Depeche Mode. Jag har också stått där i ringen och försökt mig på den svenska varianten av Mikis Theodorakis zorba-dans : "Just Can't Get Enough"-dansen. Den gick ut på att alla på skoldiscot stod i en cirkel och hoppade runt i takt till låten, samtidigt som man sjung med på låsas engelska. Fast någon förklarade vad de där mystiska orden betydde på svenska så fattade jag aldrig vad det var man inte fick nog av. Jag var ju bara strax över tio eller något liknade. Länge trodde jag att det var själva "Just Can't Get Enough"-dansen man inte fick nog av.
De flesta som var i Scandinavium igår verkade ha varit runt 16-17-18 på den tiden, och förstod nog precis vad de inte fick nog av... då.

Nu skall jag lära er något. Det finns band som man faktiskt aldrig får tala illa om. Eller det får man, men man kan aldrig på ett rakt och riktigt sätt diskutera bandets eventuella kvalitet med "Ett riktigt fan". Då har man "inte koll".
Fansen kan vi kalla "En-bands-fan". Bandet blir därför refererat till "Bandet".
Ni vet de där pågarna och jäntorna som bara gillar ett band. Jättemycket gillar de det bandet. Som så totalt gått upp i det där bandet och har alla skivor (inklusive den där lp:en med bildtryck).
Depeche Mode är ett sådant "en bands fan" band. Det finns alltså en hel hög med folk som har alla skivor och som "gillar Depeche". Även de som inte har alla skivor säher med eftertryck att de "gillar Depeche".

Inget ont i att gå in för en sak hårt. Jag gillar alla som gör det, oavsett om det gäller frimärken med bara osmedaljörer eller små tåg som är röda.
Problemet är bara det att dessa människor kan ha lite svårt att se saker...skall jag kalla det "med öppna ögon"?
Jag vet att jag målar in mig i ett hörn, eftersom jag är likadan själv när det gäller min lilla indiepop värld. Men till mitt försvar vill jag säga att jag gillar en hel bunt med band. Och ofta byter jag ut banden när de inte längre håller måttet eller om jag helt enkelt tröttnar.

Om vi nu med detta i bakhuvudet tar oss an söndagskvällens händelse, Depeche Mode. Här har vi ett band som hållit på sedan John Lennon sköts till döds och som har gjort en hel rad med "överjävliga" låtar. De har med andra ord alla chanser att kamma hem applåderna hur lätt som helt.
Och tro mig, de försöker. Det är en show som är väldigt vacker och snygg.
En hel bunt med tvapparater, "very big size", med det senaste ljuset. Det är en järnboll med lampor och rulltexter. Fina amaturer som blinkar och åker upp och ner med mera med mera... Musiken och hela paketet bildar en fin enhet.

Ändå saknar jag något. Ibland är Dave Gahan mystiskt slätstruken. Jag fattar att det är svårt att hålla känslan uppe på en världsturné. Smaka på ordet, "världsturné", så fattar ni vad jag menar.
Men det är ändå deras jobb. Vi som står i publiken får ju bara denna chans att se bandet, kanske på flera år. Det måste folket på scen tänka på.
Ibland tänder det dock till, inte bara i "hitlåtar", utan även i lite mera anonyma spår. Det blir väldigt tydligt att DM är en maskin, en maskin som skall dra in pengar. Då kanske man ibland får lira låtar som man inte känner för till hundra procent. Allt för att blidka mamon.

Riktigt tråkigt, för att inte säga Chalmerspretatiöst, blir det när David ger micken till Martin Gore. Från sex till gråtande gosedjur på mindre än en trumtakt. Visst, han sjunger fint/har fina fjädrar på ryggen men oj vilket pekoral.
Jag gillar Gahans sexighet. Det finns en glimt i hans öga och en självdistans i hans sätt att vara. Något som Gore verkar sakna.
Fast jag gillar inte Gahans överdrivet "stadiumrockiga" sätt att skrika "Yeah" i tid och otid. Inte heller hans vana att ställa sig i "Jesusposen", ni vet den där man står still och sträcker ut armarna rakt ut åt sidorna.

Nu får ni inte tro att jag är helt tokbesviken på den här konserten, inte alls. Jag fick rysningar flera gånger under kvällen och någon gång fick jag ett fånigt leende på läpparna. DM har ju gjort så mycket bra, som satt spår i väldigt mycket av synthmusiken. Och jag är ju mer "synthare" än "hårdrockare" i allfall. "Everything Counts" blir tillslut en fin allsång, saker som bara kan hända när man samlar flera tusen människor framför samma band. Även jag kan gilla sånt.

På slutet måste jag bara berömma de som gjorde det visuella. Jag tror aldrig jag har sett något bättre! Det var kameror överallt och perfekt synkronisering. Som om det skapades en musikvideo live. Topklass!

Tillsist:
Det är först när man ser andra människor göra som en själv som man förstår hur löjlig man egentligen är. Den här kvällen såg jag en massa killar med blont krulligt hår som hade rakat sig på sidorna. -Just like Gore... Då fattar man hur löjlig man var när man gick runt med en stjärna under ögat på en festival...Eller så kanske vi bara är/var hängivna.

Så var det roligt att få se hur tiden kan ändra människor olika, jag har redan nämt Gahans sexighet. Andrew Fletcher är däremot en trivselrund liten gubbe numera. Fast han ser jäkligt glad ut där bakom synthen!

Jerry Boman
som inte ens nu tatuerar in ett tillägg på armen. Men "Synthpop" kanske hade sett bättre ut denna kväll än bara "pop"...

Våga vara mes och du blir modig.

A heap of mesar.


Jag är en mes.
Du också. Och du där framför pelaren också.
Mads Mikkelsen är en mes.
Göran Johansson är en mes.
Till och med Peter Forsberg är en mes.
Innerst inne.

Skillnaden på oss i jämförelse med Martin och Martin (och de andra) i Sibiria är att
de vågar stå för mesigheten. Sjunga ut den och vifta med den inför alla andra.
"-Hej, hallå, kolla här står minst två mesar!"
Men fortsätter de vara mesar då, när de sänder ut sina mesvibbar i hela lokalen, eller blir det helt plötsligt modiga?


Så var man där på baksidan igen. Som egentligen borde vara framsidan. Men Storan försöker nog ändå hålla liv i "Porten mot Avenyn". Skit samma egentligen, huvudsaken är att det spelas bra musik.
Förra gången blev jag lite besviken på bandet, Surrunded. Men musiken som spelades därimellan var super.

Utan att överdriva speciellt mycket så har Klubb Populär blivit precis som namnet antyder, populär. Den här lördagen hittar man synthprinsesan som brukar spela med Jens där. Man hittar en halvan av My darling YOU! på dansgolvet, man får en kram av Bergsjö-lägenhets-fests-guden och man hittar sina allra bästa vänner där. Även den långe/ståtlige/trevlige wrestling inovatören, i fin jacka, hittar jag i trappan. Samt en och annan nöjeskrönikör och diverse bandmedlemmar från några av stadens bästa band just.
Det är en kväll då alla är på plats och det känns bra, för den musik som vi får lyssna på är så bra, så bra.

Sibiria kommer inte att gå till historien som världens bästa band på scen. Nej, snarare som det stelnade bandet med de minimala rörelserna. Det är lite skandinavisk design över uttrycket.
Det kan man ju ha invändningar mot, jag brukar skrika högt och inte gilla sånt alls, men här tycker jag att det inte gör något.
Okej, jag kan förklara denna "vända kappan efter vinden" mentalitet som drabbat mig.
Sibiria kan inte framföra sina helt fantastiska låtar på något annat sätt, det hade bara blivit pajaserier. Hur sjunger man "i tusen år har jag legat utanför din dörr som en hund" och dansar runt?
Ibland, vänner, ibland är det visuella uttrycket helt underordnat texterna och det är i texterna som Sibiria lever. Martin, med sin turkosa gitarr, kommer att gå till den svenska musikhistorien som en av våra största textförfattare. Han sätter den ängslige gymnasieeleven i glasbur och hänger ut alla hans/hennes tankar.

Då är man modig. Fast man är en mes.
Mycket modigare än Göran, Peter och Mads.


Tillsist:
Det var tydligen precis som några i filmfestival-tältet befarade. När Jens Lekman spelade hade de ingen bassist. Och de kom på det en timme innan konserten. Fast vad gör det när resten av gänget var strålande bra.

Ikväll är det så dax för en lite större konsert, Depeche Mode. Och jag är faktiskt mer nervös för det än inför en hockyfinal. Kul att de kan använda den där fula oranga burken till något vettigt.

Jerry Boman
som skrev det här mitt under oshockyfinalen...

”Depeche? Är det inte det dom som låter som Kent?”

"Hey vackra, svenska skiva!"

De säger att det är kris. Att ingen köper deras saker längre. Att det inte går att leva om de får in sina stora pengar.
Jag kvittrar ju såklart om skivbolagen. De tar död på sig själva minst en gång i veckan. Eller de vill få oss att tro att skivan måste vara så dyr för att det skall gå ihop.
Om man nu stannar upp lite och tänker efter. Alla vet ju vad det är man får ”extra” om man köper skivan, en plast bit och förhoppningsvis ett litet häfte där det tex står den fruktansvärt lärorika ”tack till”-listan.
That´s it!
Inget mer för ”-Då går det inte ihop serú”

Jag köper inte det längre, för hur kan det då komma sig att de flesta små skivbolag viker sig dubbla för att ge skivköparen det där lilla extra? Vad jag vet så lever även dessa skivbolagsfolk och har hälsan.
Bara senaste veckan så har det kommit några skivor som jag gladeligen slantar upp extra för att få äga.


Montys Loco

Först ut är Montys Loco, som spelar avslappnings musik för folk som bryr sig. Deras skiva, från skivbolaget Nons, är svart med silverrelief tryck. Materialet är en mjuk sammetsimitation. Väldigt vackert! På insidan möts man av två fickor, en för boken och en för skivan. Låtarnas namn är trycka på insidan, även de i silverrelief.
Sen kan man ju diskutera om det är lämpligt att förvara skivan i något som mest kan liknas vid en tunn, mjuk plånbok. Men funktion bör aldrig gå före form.


Monys loco/Pascal

Exempel två är Novotons (är det bara jag som tycker det låter som ett elbolag?) släpp med utflugna gotlandstrion Pascal. (Se bilden längst upp.)
Även detta omslag är mattsvart, men här är det lite mer traditionella papperskonvolutet som håller skivan på plats. Däremot har man inte sparat på trycket. Vis av mina få år i tryckbranschen så kan jag säga att det måste kostat skjortan och byxorna att få till det! Det är även här relieftryck, i guld, och när man öppnar fodralet så är själva bädden skivan sitter på helt i GULD! Det är väldigt exklusivt, på gränsen till smaklöst. Fast det funkar perfekt till Pascals dogma-rock.

Jag hoppas att det här kommer att fortsätta, att det läggs ner lite möda och tanke hur förpackningen ser ut.
Tyvärr känner jag mig mer och mer lurad av de stora bolagen som tar ut höga priser och sedan ger mig en standard förpackning. Bu till dem!

Sedan kan man ju diskutera om det inte i slutändan ändå är så att det är musiken som avgör om man köper en skiva eller inte….

Tillsist:
Alltså, en lunchrestaurang (vi kan till exempel säga att den ligger på utsidan av Saluhallen) som inte år 2006 kan erbjuda ett vettigt vegetariskt lunchalternativ på hela veckan (jag kollade menyn) bör förpassas till boken ”Dit vi inte går”.
”-Vi kan nog/kanske/om du tjatar/hoppar på ett ben röra ihop lite grönsaker och pasta.”
Nej, det håller inte vänner.

Jag börjar bli mer och mer nervös inför söndagens mastodont konsert. Kommer jag att få på huvudet om jag har på mig en tröja där det står ”Depeche? Är det inte det dom som låter som Kent?”
Mest orolig är jag för att allt bara är stort och farligt.

Jerry Boman

Jag vill ha skrubbsår på mina knän igen.

Jaha du. Så var det då bråk igen. Inget allvarligt, mest bara kastade ord i natten.
Jag är inte den som är den, alla får ha sina åsikter. Speciellt när det gäller musik, speciellt när det gäller Pascal.
Han säger att de låter "exakt" som Jesus and Mary Chain, fast på svenska då. Ja, de är ju tydligen grundare av allt. Klart det låter som dem.
Men om man nu tycker att de låter som JaMC, och man gillar dem, gör det något? Gör det något att jag struntar i det, att jag är twenty something naiv? Att jag tänker på The Ravonetts (som också lånat från JaMC) och The Kid?
All musik som låter så här låter JaMC. Det är ju liksom själva tricket.


Det är hastigt, skakigt och enkelt. Pascal gör dogma-rock. Inget läggs på, låtidéerna får leva bara om de står på egna ben. Om inte, omedelbar död medels nackskott. Det är konsert i ett grustag, med gula mullrande grävskopor runt om kring oss. Mörka moln, nollgradigt och rostiga baracker. Ljuden studsar mot stora plåtbitar som stadgats upp med tegelstenar.
Då kommer den där ödsliga, desperata tonen. Joy Division trummorna och Peter Hook basen. Yviga rörelser som ser jäkligt förbannade ut. Det som rycker och sliter en mitt itu. Som aldrig dör, den bara tyglas med åren.
Jag lyssnar och tänker att jag inte vill tygla det där. Man borde må bättre om man bara lät det flyga ut. Som Pascal gör. Om man bara kastade sig mot de där gamla plåtbitarna och lät sig bollas runt i grustaget. Få skrubbsår på knäna. Just like Pascal.

Bruce Spingsteen-covern "Hungrigt hjärta" är redan en klassiker.Baltimore blir Borås och Kingston bli Hamburg när bilen bara åker och åker.
"Förbi fabriken" ger soundtracket till den nästan bortglömda flytten från småstaden. "Kyss mig" retar upp. Alla vill bara skrika ut vintern och tristessen. Det sjungs mycket om knulla och hjärtan.
Sista låten blir Kal P Dal-covern "Jonnie". På skånska. Eller ja, så nära en gotlänning kan låta skånskt. Och faktiskt så paddlar Pascal hem den låten också. Helt makalöst.

Jag tror att det började en ny revolt igår natt. På barrikaderna står Pascal.
Skit samma om de snott hela kitet från någon, de står där för oss som är här och nu.
Blir det så här bra om man bara är lite naiv så skall jag vara naiv resten av livet.

Tillsist:
Nä, jag kollar inte på OS.

Jerry Boman

En förklaring.

Den mystiska skivan har fått en förklaring. Nu på morgonen fick jag följande i ett litet elektriskt brev:

”Ja, alltså vi är inte mer än två bröder som har suttit hemma i vår lägenhet på Hisingen och gnolat och knåpat lite. Jag gick en nybörjarkurs med ett par sjuåringar i våras och lärde mig spela Idas sommarvisa på gitarr, ungefär. Lillbrorsan fick en synth i studentpresent i somras och har försökt förstå sig på den sen dess och så har vi hittat lite annat smått och gott vi använt.

Sen blev det då en liten skiva som vi tänkte vi kan skicka till vettigt folk och ge till andra som ser snälla ut.

Hälsningar Jesper och Jonathan”


Hisingen alltså. Det görs så mycket bra där.
Musiken hittar du här.
Svårare än så behöver det inte vara att röra mig.

Ikväll ställer ni er på led och stoppar munnen full med taggtråd, för nu är det dags att sjunga allsång med Pascal på Pustervik.
”-Alla har ett hungrigt hjärta!”

Jerry Boman

Praktiska kläder och mystiska skivor.

Någonstans mellan himmel och helvete var det en person som satte agendan för hur man klär sig på scen. Inte direkt några lagar utan mer små tips för hur man gör förr att det skall bli rätt.
Jag är emot "tips", lagar och regler när det gäller musik eller att stå på scen, men igår insåg jag hur mycket det där faktiskt gör.
Surrounded från Växjö spelade på Storan igår. Lite drömsk rock med viskande sång. Inget man retar upp sig på och inget man flyger upp i det blå för. Duktiga killar helt enkelt.


Byxorna...

Det roligaste var ändå kilarnas kläder. Gitarristen hade dagen till ära, det är förmodligen bandets enda Sverigekonsert innan de åker till Europa igen, dragit på sig ett par friluftsbrallor! En beige byxa med dragkedja på benet så man snabbt och enkelt kan göra om dem till kortbyxor... Men ärligt alltså! Var kom den idéen från?
Praktiska kläder gör sig INTE på en scen om man skall ha någon som helst trovärdighet i min bok. Beige brallor har man möjligtvis på sig på kalfjället, inte på en klubbscen!
Snyggare var då basisten med ett par fina ratpack-dojjor och svart skjorta med tillhörande svart slips. Stiligt!

Men nu var det ju egentligen inte kläderna som vi skulle tala om, utan vad jag tyckte om musiken.
Tyvärr Surrounded, ni är för tråkiga! Det står liksom helt still. Världen stannar upp när ni spelar, inte på det där bra sättet utan på det dåliga. Allt är så praktiskt och slipat. Det är gubbrockigt till max och jag undrar vad européerna har för smak.
Ni som missade spelningen, bry er inte.


Populär klubb...

Desto bättre är då klubben i sig, Klubb Populär. Anders och gänget fixar bra stämning med blandade pophits i högtalarna. Typ låtarna som jag själv spelar hemma. Alla är trevliga (förutom den flicka som tyckte jag var egoistisk när jag förklarade att jag bara skrev om musik jag tyckte om. Fast det kanske bara handlade om missförstånd och alkohol. Hon var nog snäll innerst inne och jag var otydlig/dum)
Det är skönt att Storan numera har fyllt den stora lokalen med bord, soffor och orientaliska mattor. Härligt!
Var annan lördag är det obligatorisk närvaro på Storateaterns baksida, nästa gång exploderar vi över Sibirias framträdande. Oj oj det kommer bli så bra.


Mystisk skiva på mattan...

Tillsist:

När jag kom hem sent i fredags kväll låg det ett brev på min hallmatta. Däri hittade jag ett papper som det stod "Hej" på. I pappret fanns en svartskiva med någon som kallar sig Island on the living.
Jag har ingen aning om vem det är och varför jag har fått den skivan hem till mig, men den är bra! Det verkar vara en kille som spelar själv och det låter ibland lite som Antony and the Johnsons. Man måste stå på tå och vara väldigt tyst när man lyssnar på låtarna.
Hemsidan ger inte många svar så nu undrar jag om det är någon som kan hjälpa mig att lösa mysteriet. Vem är det som sjunger på skivan och var kommer han/de ifrån?
Skicka ett brev till jerry.boman@tv4.se eller svara i bland kommentarerna.


Kan ni påminna mig om att jag skall gå in till min granne och säga till honom att om han inte slutar spela sina förbannade skalor på elgitarren så klipper jag strängarna!

Jerry Boman

Melodilera till alla!

Okej, hjälp mig att kolla av listan.

Handklapp? Ja.
Tamburin? Japp.
Koklocka? Visst!
Korta låtar? Kan du ge dig på!
Gillar jag det? Klart!

Någonstans där inne i mig så förstår jag att grabbarna och tjejen i Irene inte har någon distans till sig själva. Det finns liksom ingen som kollar efter utifrån. Som hejdar dem när det brakar iväg på pophistoriens slirigaste väg.
När det skvätter melodilera ända upp till knäna.
Skulle det komma någon sådan, som skall kolla allt en extra gång, vore jag den förste att mota personen i grind. Bort, bort, bort! Låt Irene ha sitt roliga, så kommer alla vi andra stå där och fånle tillsammans med dem. För det är lätt att den där leran skvätter på dig och mig också.

Tobias och folket går ut med en klackspark. Pang, rakt in i oss med singel låten "To be with you". Det är en monoton, makalös och fartig popsång. Som en väderkvarn i konstant rörelse. På något sätt har de bevarat känslan av det där första intrycket i replokalen. Det där som säger meddetsamma: Den tar vi!
Därefter kommer radiofavoriten "Baby I love your way". Låten som aldrig skrevs på 1960-talet, konstigt nog. På något sätt har den glömts bort i en sanddyn och konserverats vackert. Bara för Irene att plocka upp och förvalta.

Det är festligt, folkligt och "fan så bra"! Det är lite som när man lyssnar på någon av Gessles soloutflykter. Det är alltid något igenkännande fast man inte riktigt kan sätta fingret på vad. Men det är något bra, de kan sin historia och leker med den.
Bandet går över igenkännings-gränsen med låten "Baby Blue". Lite väl mycket "Wild thing" ekar plötsligt på Jazzhuset...
Men jag har faktiskt överseende med det. Irene tar mig till min pophimmel vilken sekund som helst av det typ 20 minuter långa setet. Det är så otroligt charmigt att jag bara vill kramas!


Jazzhuset förresten, för några år sedan skulle kön sträckt sig gatan fram runt halv tolv. Nu är det kanske 40 personer framför scen.
Det är märkligt hur trenden går.
För visst är det löjligt egentligen, den bra popmusiken har aldrig flyttat ut från Gump. Bara de människor som är livrädda för att vara "fel".
Så nästa gång du ser att det kommer ett bra band så våga vara modig, våga vara "fel" med mig på Erik Dahlbergsgatan!

Tillsist:

En dag under våren kommer det släppas en singel med ett band som ni hört förrut, They live by night.
Den singeln kommer att ta dig fram och tillbaka till sjutiotalet. Mest kommer den att ta dig till körerna under samma årtionde.
Jag har tjuvlyssnat.
Tro mig när jag säger det: du kommer inte sluta nynna.


Jerry Boman

Popen som jag väntat på.

(Skivan på bilden ser inte ut som i verkligheten...)


Tänk dig att du tappade rösten.
En dag var den bara borta. Hela din identitet. Allt du sagt var plötsligt historia och minnen. Du skulle få svårt att förklara vad du kände och tyckte.
Spelade du samtidigt i ett band, kanske var du sångaren, så blev det hela en total katastrof.
Det kan man ju tro.


Jag tror att det var i Röda Rummet klubben Hot Topics gästbok (bra klubb, numera borta..) som jag såg det för första gången, kan ha varit en kväll för typ ett år sedan. Någon var så upp över öronen förbannad på Hemstad.
Bandet Hemstad borde dra något gammalt över sig och sticka hem tyckte personen.
Jag började iallafall leta efter det där kassa bandet.
Det visade sig att gästboks skribenten hade väldigt fel. Hemstad var nämligen en popsensation som bara väntat på mig!
Alltså, handklapp och tamburiner vet ni att jag gillar. Här var det tusentalet handklapp och tamburiner OCH en sjungande orgel!
Vid den tiden hade inläggen i gästboken svängt och Hemstad var allas älsklingar. (du med minsta möjliga konspirations teorier kan ju fundera på om det hela inte bara var en smart PR kupp...)

I mars kommer så Hemstads första skiva, "Hemstad vinner alla matcher", ut på Catbirdrecords. Samma bolag som get ut fenomenala Pet Politics.
Jag tror skivan heter så, för jag har fått ett ex som inte ser likadant ut som på skivbolagets hemsida men det spelar ju ändå ingen roll.


Uppdaterat: Skivan heter INTE "Hemstad vinner alla matcher". Enligt en talesman för bandet så är det bara en slogan...


Vissa av låtarna har länge funnits på bandets hemsida, men nu är det så att säga "in full upplösning" på cd. Det gör det hela bara gott, mer nyanser åt folket.
För er som inte hajjat det än så är Hemstad ett instrumentalt band. Rösten i det här bandet utgörs mestadels av en orgel.

Hur låter det då? Ja, hur låter Göteborg? Hur luktar nålfiltsmattor?
Det är svårt att förklara hur de här 10 unga männen låter. Jag tror faktiskt du inte hört något liknade. Det kan ju vara en klyscha men jag kommer inte på något. Det är på sina håll galet sväng och lekfulla melodier. Trummorna hammar på och tamburinerna skakar så det skvätter blod. Mest ler man bara, och har svårt att sitta still. Ibland kommer det in något litet vokalt inslag, typ Bappa Bappa Ba, så rösterna är mest använda som ett annat instrument.

Trots avsaknade av röster så lyckas Hemstad verkligen förmedla känslor. Eller är det kanske tack vare?
"Som en B-sida om sommaren" är precis som namnet antyder en tragisk historia om övergivenhet och bortstötande. Känslan när ens älskade kastat ut alla ens saker på gatan och handgripligen slängt en åt gamarna... och så kommer natten. Väldigt vackert men ack så ensamt.
"Partik Sjöberg" är en fartfylld historia om killen som kanske är för tuff för sitt eget bästa. Han sprätter gatan fram och inser inte att folket skrattar bakom ryggen. Det är en scen ur en pilsnerfilm, där huvudpersonen tror sig veta allt men inte fattat något.
Hemstad har valt ut en bunt bra låtar till skivan, men personligen saknar jag "Speedway på Arendal". Fast det har jag överseende med, för skivor som denna kommer bara en gång i livet! För hur de än vänder sig, Chris, Emanuel, Karl, Viktor, Åke, David, Jonas, John, Stefan och Antonio, så kan de bara lyckas!

Hemstad är bokat till Emmabodafestivalen. Så nu kan vi ju enas om att vi ses där i sommar eller hur?


Tillsist:

Kollade på Eminem igår i "8 mile". Jag måste säga att jag fick lite mer respekt för den killen. Nu vet jag ju inte exakt hur mycket som är självupplevt men hur som förstår man varför han tog sig upp från de små klubbarna och till de stora scenerna. I slutet på filmen visar han verkligen hur genialisk han var.
Synd bara att han på senare tid hängivit sig åt hiphop-buskis...

Ikväll skall jag kolla in "Walk the line". Kan bli minnesvärt.

Jerry Boman

Bakmaskinen och Jens en kväll i februari.

Man kan aldrig vara säker. Inget är för evigt eller ens i någon minut. Det dras ifrån och det läggs till. Närheten mellan tragik och geni är mindre än ett hårstrå. Så det krävs stort mod för att springa på det där hårstråt.

Jens Lekman lyckas. Såklart han gör det. "RÖSTEN" från Kortedala återuppfinner sig själv och sin musik varje gång han står på scen. Den här kvällen uppbackas han av fyra flickor på blås (80-tals saxofonen är tillbaka på riktigt!) och så Compute-Ulrika på elpiano.
Resultatet blir som vanligt väldigt vackert och vi får höra nya låtar i ännu nyare arrangemang. Någon klagar på att det ibland låter like likt och jag håller med. Jens väljer den här kvällen att köra många låtar i Charlston tappning, och då blir det likheter.

Bäst är den lilla historien om en resa till Berlin där han får spela pojkvän för att flickan inte vågar säga till sina föräldrar att hon är kär i en flicka. Jag hörde den första gången under den magiska kväll som Jens hade på Pustervik för några veckor sedan. Då med endast ukulele. Jag tyckte nog att den var bättre då, men det är en väldigt finurlig Jens Lekman saga. Den blir bra i alla väder och med alla instrument, även saxofon.

Sista sången hade kunnat bli en klassiker. Men kanske var det vi i publiken det var fel på. Jens sjunger "Black cab" helt allena. Han sjunger den för de frusna som inte kommit in i tältet och som nu trycker sina ansikten mot fönsterrutorna.
Det är svaga handklapp och så "RÖSTEN" från Kortedala. Väldigt väldigt vackert. Men det framkallar ingen gåshud. Den här gången.
Kanske är det bara så att han aldrig kommer bli bättre än den där kvällen på Pustervik. Jag har nog helt enkelt för höga krav på Lekman numera. Men med en sådan lägstanivå borde Jens få Nobelpris i musik.


I baren i tältet hörde jag följande konversation mellan "Nöjesskribenten" och den sköna gröna krogens "Bartender":

Bartendern: - Ja, jag har ju försökt att få "Taxi, Taxi" att spela hos oss.
Nöjesskribenten: -Det vore ju jättekul!
Bartendern: -Men de kan ju aldrig... för att de måste gå i skolan och så.
Nöjesskribenten: -Ja, de är ju inte gamla.

Rockbranchen står tydligen inför ett mångt mycket större problem än piratkopiering...folks behov av utbildning.



Tillsist:

På vägen hem hittar jag följande bakmaskin (!!!) på en parkeringsruta i Vasastan.



Texten på maskinen lyder:

GBGs kommun
Tack för alla p-böter.
Fortsättning följer...


Kanske är det bara några Valandelever som är ovanligt kreativa. Eller en over the top förbannad bilägare, numera utan bakmaskin.
Tål att funderas på.

----------------------------
Extra insatt 4 jan:

Kvällen efter att jag skrev det här så spärrade polisen av Vasastan. De hade fått tips på något som kunde vara en bomb låg på Storgatan.
Inte kunde väl jag tro att det var samma bakmaskin som jag hittade med skum text på som skulle ställa till sånt rabalder. Men, men tur för alla att det inte var någon "bomb"...
----------------------------

Jerry Boman

Mer filmsvenne i mig tack!

Det är ju själva f-n också. Varför kan inte jag vara lite mer: "Hej, tjäna jag är lite svennekulturell en vecka om året och går på massa små filmer som jag hävdar att jag gillar". Bara få hänga runt där i tältet på torget och snacka om "den djuplodande innebörden av förhållande mellan hans far och honom själv i valet av färger". Mer sånt i mig tack.
Då skulle jag nämligen tyckt att Joel Alme igår var bra. Förmodligen. Jag skulle stått där med min flaska öl och nickat lite på huvudet och sagt "Det här var ju trevligt...och så rolig bild de har på Paggan oxå!"

Nu står jag där och gillar faktiskt inte Joel alls. Han försöker verkligen beröra mig. Han försöker beröra alla oss där inne. Men det blir bara yviga gester och skådespeleri i division 5. Som om han inte riktigt tror på det han sjunger.
Det slirar betänkligt.
Är du nervös Joel? Det är helt okej. Det skulle betyda att du faktiskt tog musiken på allvar och det du skulle säga var viktigt. Jag gillar när artister är lite nervösa.
Är du full Joel? Nej, det tror jag inte att du var men musiken lät som en lite berusad filmkritiker på Filmfestivalens efterfest.
Det var iallafall inte bra. Någonstans tror jag att du kan så mycket mer Joel. Du och dit band kan nog spela mer inlevelsefullt än så. Ni kan nog göra det här utan att slinta på fingrarna.

För det rör sig i utkanten av Hellström land. Och då måste man ge av hela sitt hjärta. Gör man det så kan det bli helt fantastiskt.

"Jaha... den där Joel eller vad han hette var ju bra. Lite indiependent och så, lite som han den där Håkan eller vad han heter...bra, bra...och på tal om det, jag så en så djup film nu i eftermiddags. Den handlade om en kille och en tjej som liksom kom från olika världar och blev förälskade. Hennes föräldrar gillade det inte........."

Tillsist:
Vågar jag gå och kolla på Jens idag? Jag kanske blir djupt besviken. Han var ju så bra förragången...

Jerry Boman