Melodilera till alla!

Okej, hjälp mig att kolla av listan.

Handklapp? Ja.
Tamburin? Japp.
Koklocka? Visst!
Korta låtar? Kan du ge dig på!
Gillar jag det? Klart!

Någonstans där inne i mig så förstår jag att grabbarna och tjejen i Irene inte har någon distans till sig själva. Det finns liksom ingen som kollar efter utifrån. Som hejdar dem när det brakar iväg på pophistoriens slirigaste väg.
När det skvätter melodilera ända upp till knäna.
Skulle det komma någon sådan, som skall kolla allt en extra gång, vore jag den förste att mota personen i grind. Bort, bort, bort! Låt Irene ha sitt roliga, så kommer alla vi andra stå där och fånle tillsammans med dem. För det är lätt att den där leran skvätter på dig och mig också.

Tobias och folket går ut med en klackspark. Pang, rakt in i oss med singel låten "To be with you". Det är en monoton, makalös och fartig popsång. Som en väderkvarn i konstant rörelse. På något sätt har de bevarat känslan av det där första intrycket i replokalen. Det där som säger meddetsamma: Den tar vi!
Därefter kommer radiofavoriten "Baby I love your way". Låten som aldrig skrevs på 1960-talet, konstigt nog. På något sätt har den glömts bort i en sanddyn och konserverats vackert. Bara för Irene att plocka upp och förvalta.

Det är festligt, folkligt och "fan så bra"! Det är lite som när man lyssnar på någon av Gessles soloutflykter. Det är alltid något igenkännande fast man inte riktigt kan sätta fingret på vad. Men det är något bra, de kan sin historia och leker med den.
Bandet går över igenkännings-gränsen med låten "Baby Blue". Lite väl mycket "Wild thing" ekar plötsligt på Jazzhuset...
Men jag har faktiskt överseende med det. Irene tar mig till min pophimmel vilken sekund som helst av det typ 20 minuter långa setet. Det är så otroligt charmigt att jag bara vill kramas!


Jazzhuset förresten, för några år sedan skulle kön sträckt sig gatan fram runt halv tolv. Nu är det kanske 40 personer framför scen.
Det är märkligt hur trenden går.
För visst är det löjligt egentligen, den bra popmusiken har aldrig flyttat ut från Gump. Bara de människor som är livrädda för att vara "fel".
Så nästa gång du ser att det kommer ett bra band så våga vara modig, våga vara "fel" med mig på Erik Dahlbergsgatan!

Tillsist:

En dag under våren kommer det släppas en singel med ett band som ni hört förrut, They live by night.
Den singeln kommer att ta dig fram och tillbaka till sjutiotalet. Mest kommer den att ta dig till körerna under samma årtionde.
Jag har tjuvlyssnat.
Tro mig när jag säger det: du kommer inte sluta nynna.


Jerry Boman