Man kan aldrig vara säker. Inget är för evigt eller ens i någon minut. Det dras ifrån och det läggs till. Närheten mellan tragik och geni är mindre än ett hårstrå. Så det krävs stort mod för att springa på det där hårstråt.
Jens Lekman lyckas. Såklart han gör det. "RÖSTEN" från Kortedala återuppfinner sig själv och sin musik varje gång han står på scen. Den här kvällen uppbackas han av fyra flickor på blås (80-tals saxofonen är tillbaka på riktigt!) och så Compute-Ulrika på elpiano.
Resultatet blir som vanligt väldigt vackert och vi får höra nya låtar i ännu nyare arrangemang. Någon klagar på att det ibland låter like likt och jag håller med. Jens väljer den här kvällen att köra många låtar i Charlston tappning, och då blir det likheter.
Bäst är den lilla historien om en resa till Berlin där han får spela pojkvän för att flickan inte vågar säga till sina föräldrar att hon är kär i en flicka. Jag hörde den första gången under den magiska kväll som Jens hade på Pustervik för några veckor sedan. Då med endast ukulele. Jag tyckte nog att den var bättre då, men det är en väldigt finurlig Jens Lekman saga. Den blir bra i alla väder och med alla instrument, även saxofon.
Sista sången hade kunnat bli en klassiker. Men kanske var det vi i publiken det var fel på. Jens sjunger "Black cab" helt allena. Han sjunger den för de frusna som inte kommit in i tältet och som nu trycker sina ansikten mot fönsterrutorna.
Det är svaga handklapp och så "RÖSTEN" från Kortedala. Väldigt väldigt vackert. Men det framkallar ingen gåshud. Den här gången.
Kanske är det bara så att han aldrig kommer bli bättre än den där kvällen på Pustervik. Jag har nog helt enkelt för höga krav på Lekman numera. Men med en sådan lägstanivå borde Jens få Nobelpris i musik.
I baren i tältet hörde jag följande konversation mellan "Nöjesskribenten" och den sköna gröna krogens "Bartender":
Bartendern: - Ja, jag har ju försökt att få "Taxi, Taxi" att spela hos oss.
Nöjesskribenten: -Det vore ju jättekul!
Bartendern: -Men de kan ju aldrig... för att de måste gå i skolan och så.
Nöjesskribenten: -Ja, de är ju inte gamla.
Rockbranchen står tydligen inför ett mångt mycket större problem än piratkopiering...folks behov av utbildning.
Tillsist:
På vägen hem hittar jag följande bakmaskin (!!!) på en parkeringsruta i Vasastan.
Texten på maskinen lyder:
GBGs kommun
Tack för alla p-böter.
Fortsättning följer...
Kanske är det bara några Valandelever som är ovanligt kreativa. Eller en over the top förbannad bilägare, numera utan bakmaskin.
Tål att funderas på.
----------------------------
Extra insatt 4 jan:
Kvällen efter att jag skrev det här så spärrade polisen av Vasastan. De hade fått tips på något som kunde vara en bomb låg på Storgatan.
Inte kunde väl jag tro att det var samma bakmaskin som jag hittade med skum text på som skulle ställa till sånt rabalder. Men, men tur för alla att det inte var någon "bomb"...
----------------------------
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar