Både Musik enligt Jerry (dvs jag) och The Tram Sessions (dvs jag och Anna) är på Way out west! Det kommer bli rörliga bilder och det kommer spelas musik på spårvagnen. Musik enligt Jerry kommer i vanlig ordning göra några små inslag i gerillastil. Stöter ni på mig, var snäll, jag är blyg.
Under torsdagen spelar The Tram Sessions tillsammans med Klubb Populär-Anders skivor på Storan! Stor ära! Kom gärna dit!
Nu undrar alla såklart: Hur gick det med Klubb Hej Stockholm! i söndags??
Det blev succés! Det säger jag helt objektivt, för om ett ställe blir packat med folk (även om Nada är litet så måste det komma en del för att det ska bli fullt) och två väldigt uppskattade spelningar av både Stefan och Guldgossen! Samt att "De tre brunetterna" spelade bra musik!
Först ut var alltså Stefan Randström (som numera bara bjuder på 46 sekunder på sin Myspace...jag fattar inget...). Solopremiär! Stefan är en explosion, han släntrar fram till micken, tar loss den från stativet och kör igång. Ut väller orden, hårda orden men även några isande "miaou!". Ja, han körar och låter som en katt. Måste upplevas för att förstås. Han dansar fram jazzpop, slow rockabilly. Det är svängigt som fan, och sista låten av tre, jag tror den heter R.I.N är en hit. Finurligt snygg refräng med ord som går ungefär så här:
Du är den enda som når in
Det är vackert utan att bli mjukt, blottande utan att lipa framför hela klassen. Stefan tar med sin musik vid där Per Hagman slutade, inte i stil men i plats. Han rör sig i gryningsljuset, strax efter efterfesten. På väg hem då sinnet fylls av nostalgi och hjärtat kramar ur det sista hopp man har. Gatorna ligger tomma precis som livet. Man kan få allt men har inget. Aldrig att någon ser om man sparkar ner den där skylten, aldrig att någon ser om man gråter. Man äger en värld som ingen vill ha, som ingen vill veta av.
Stefan rör sig där, i världen som ingen vill ha men har ändå. Det är väldigt vackert. Och jag är ännu mer övertygad: Stefan kommer bli en stjärna. Det finns liksom inget annat för honom.
Hans medmusiker är duktiga som synden! Bra där!
Guldgossen, eller Ludvig Jansson, är en skön snubbe. Det har stormat en del i sommar kring honom, det har varit en massa snack kring låtstölder och annat. På söndagen kommenterar han det själv:
Nu kommer en låt om ett finger. Och det där fingret går idag ut till alla de som inte vet vad musik handlar om.
Ludvig lånar musik. Han är som en levande samplingslåda, man känner igen en rad där, några toner där och kanske ett komp där. Han gör det för att musik är roligt, för att han gillar de han lånar i från. Kanske vill han hellre använda ordet "stjäl" eftersom det är ju det som genier gör. Vad det än är så gör han det med kärlek och humor. För vem skulle annars komma på idén att hylla "den credigaste stilen just nu" och dra i väg en klockren dansbandspopindie dänga löst baserad på "Jag vill vara din Margareta". Det är vågat. Men det är också väldigt bra!
Guldgossen får igång publiken å det grövsta, vi klappar som besatta, vi tjoar och vi sjunger med. Det är ett ögonblick av samspel mellan åhörare och artist som det var länge sedan jag kände. Samling kring pumpen och alla är där. Jag är väldigt glad att jag fick vara med den här söndagen i Stockholm!
Guldgossen är ingen Håkan-kopia, han har tagit musiken längre. Det är allvar och skoj, allt i ett. För det är precis så musiken är, rolig och på riktigt. Till dig som nu ska sucka och babbla på om kopior, stanna upp och tänk efter en sekund: Hur låt det när Håkan började? Och hur mycket tjat var det inte när Almedal började? Låt tiden gå en smula så ska du få se vad Guldgossen går för. Jag ser det nu, du kanske ser det imorgon.
Tack alla som gjorde Klubb Stockholm! till en oförglömlig kväll! Väldigt roligt! Det kommer bli fler klubbkvällar med konstiga teman (att hylla sig själv för att man flyttat till Stockholm gör jag nog inte en gång till även om det var kul!) och med nya bra band som du inte vill missa.
Stort tack till Nada för all förståelse med landets virrigaste och naivaste klubbarrangör...
Joel Sjöö blev den glada vinnaren i tipspromenaden! Han vann en go påse skivor från Broder och en näve pins. Bara frågor om mig, så det var kanske inte så konstigt att han vann...
Tillsist:
I lördags slank jag förbi Lasse i parken, tre band spelade. Bäst var gamla favvisarna i EP's Trailer Park. Erik har mer pondus nu än någonsin, ni vet det där självförtroendet som kommer med tiden. Mycket bra var också Temilia! Säregen röst och artefakt takt (om man nu kan skriva så?). Lite mystik och en släng av soldränkta cykelturer. Som om Kristina (hon som for till Amerika med Karl-Oskar) kunnat spela och levt nu. I mitten av kvällen spelar Hägga And The Thieves from the north... eller det är bara själva Hägga på plats. Och det är synd, för det blir inget vidare utan bandet. Tillgjort. Gott ställe, det där Lasse i Parken. Men nog kan man väl som personal bjuda på ett lite leende i bland va?
Lördagen avslutades på fina Last Waltz på Bonden bar, jag var dock för trött för allt. Förlåt.
Först: Ni missar inte söndagens bästa häng, Klubb Hej Stockholm! Kom och fira att jag flyttat till storstan, Guldgossen och Stefan Randström (Den Stora Sömnen, The High Heeld Honeys) spelar med början 21.00. Söders tre bästa brunetter spelar skivor: Pauline (Rockfoto), Anna (Aftonbladet/Sofies Mode) samt Åsa (alla klubbar i hela stan). Jag bjuder också på ett litet fint djset med det bästa från internet just nu.
Du hittar mer om händelsen på Facebook, klicka här!
Då ses vi!
Sen: Det har varit en tokvarm helg, och mycket bra musik under bar himmel.
Fredagar innebär Vinterviken och En Ljummen I Gräset. Fint som vanligt, är lite sen men hinner fånga in Christopher Sander och Anna Järvinens duett med Äppelöga. Magiskt snygg låt det där! Varje gång, jag får aldrig nog.
Cocoanut Groove Så här ligger landet, när band spelar på En Ljummen är det ofta med ovanlig sättning. Det kan vara avskalat, med nya vänner eller med totala främlingar. Det är roligt, liveupplevelser ska överraska. Ibland blir det bra och ibland blir det... mindre bra. Cocoanut Groove är denna kväll Olov Antonsson med gitarr och sång tillsammans med en kille på fiol/viola som jag tyvärr missar namnet på. Det är bedårade vackert... i tre låtar. Sedan blir det lite trist. Allt flyter samman, melodierna, de vackra som man kan höra på nätet, försvinner. Kvar blir allt avskalat till oigenkännlighet. Tråkigt. Men lyssna gärna på Cocoanut Groove, det är riktigt bra! Fast på en äng funkar det sämre.
Hajen med Vänner Det hinner bli mörkt när Hajen/Amanda Bergman kommer upp på scen. Med sig har hon en bunt väldigt begåvade musiker, man hittar folk från Tvärvägen, Euphoria and the lazy boy och Winter took his life. De ramar in det enormt vackra som är Hajen redan i grunden. För uttrycket är från fötterna och uppåt. Det är ett hjärtas serenad, en själs toner utan falskhet. Det är ren och skär talang, långt ifrån alla digitala fuskprojekt i Garageband. Hajen är jordens födelse, musikens ursprung rakt in i nutiden. Med kullarna runt omkring Vinterviken rullar ljudet av en stor stjärna, en röst som får oss att slänga våra Ipods, platttvapparater, micro-kaffe-radio-mjukglass-hårföns maskiner åt helvete. Jag vill bara sitta där på ängen och lalla mitt huvud bort mot medeltiden. Jag känner känner för att bada i ån, för att hugga ved, för att bruka min egen jord. Jag vill bo i tält.
Lyssna på klippet här ovan, jag satt alltså typ 50 meter bort med en liten pocketkamera men rösten, denna röst, bryter ner alla kända regler om avstånd och ljud. Gåshud på den!
Det där var sommarens sista En Ljummen I Gräset, tack ni som fixade! Underbart! Alla, från den som tog betalt till de som serverade öl, verkade uppriktigt gilla de som de satt ihop. Mycket trevligt!
...så jag ger er detta så länge, från Sirqus Alfon härliga framträdande på Parkteatern:
VIKTIGT: Nu missar ni inte "Hej Stockholm!" på Nada (Åsögatan) på söndag! Det blir ett firande av att jag nu mera är 08:a! Det blir en hemvändarkväll fast åt andra hållet så att säga. Gratis och fritt!
Guldgossen och Stefan Randström spelar live. Pauline B (Rockfoto), Anna F (Sofies Mode) och Åsa H (på alla klubbar) spelar skivor. Det blir Jerry-tipsrunda med fina priser från Border! Öppnar 20.00, första band prick 21.
Många vill ta den raka, snabba vägen. Skala bort och därmed möta oss lätta och snabbfotade. Glida undan när det blir svårt. Sedan finns det de som tar till det enkla och fullständigt går vilse. Villar bort sig i liknelser och musikhögskolestekande med olika kvinter och oktaver. Okej, det svåraste är med andra ord att hålla det enkelt men ändå behålla sin komplexitet. Vara lätt men svår. Ungefär som alla vill att man ska vara på första dejten. Eller det där första viktiga sms:et.
Gaby Ryd sjunger precis rakt på. På skön dialekt... Ja, jag måste ta upp det här med dialekten eftersom jag gillar när folk behåller den i sången. Finns inget tråkigare är Gessles hittepå-svenska. Gaby kryssar i språket lika vackert som Jason Kay. (Jamiroquai) glider runt i videon till Virtual Insanity. Det är en fröjd att lyssna på!
Det är realtids berättelser och igenkännings tragiken är stor. Skönt att inte alla ska vara roliga hela tiden, samtidigt inte gå över gränsen till pretto. Gaby and the Guns är köket där Veronica Maggio är salongen, är hallen där Raymond & Maria är biblioteket. Lite närmare, lite mer i verkligheten. Samtidigt ligger något och skaver. Hur ska man tolka det här? Vill fråga vännerna, stöta och blöta orden i sms:et. Vad står det egentligen?
Summan av det här: Smspop med jazzringssignal. Enkelt, 148 tecken men med så mycket innehåll att det kan förändra din värld.
Den lilla konserten på Nada är verkligen upclose, Jens Almqvist på gitarr vet inte riktigt hur han ska stå, han har folk framför och bakom sig. Vänder sig runt hela tiden, vill att alla ska känns sig delaktiga, ingen utstött. Det är sött.
Tillsist: Ni missar INTE detta på Nada på söndag! Nada som förresten renoverats och förvandlat djbåset till en vacker kurbitstron! Snyggt! Har inte sett det än så är det absolut dax på söndag!
Klockan är runt halv elva på lördagsnatten när jag går ut ur Gula Villan i Haninge för att kissa. På den stora altanen är det fullt med folk, stämningen glöder. Jag går ner för trappan, bort en bit och bakom ett litet rött trähus. Jag gör det jag ska och tänker sedan gå in. Något får mig att dröja kvar...
När jag står där infinner sig ett stort lugn. Ser bort mot horisonten, solen håller på och gå ner. Det är vackert i Haninge. Hade jag liksom inte tippat på. Fördomen sa stora gråa hus. På avstånd hör jag Cosy Den 5 år festivalen fortsätta inne i det gula huset. Men jag står kvar där bakom knuten på det röda lilla huset. Jag har alldeles för få likadana stunder. Det är liv och det är lugn just i den stunden, allt i ett. Känner mig väldigt bortskämd. Att jag kan välja. Att jag har det som jag har det. Att jag hittat just det här livet att leva, att jag hittar rätt i alla val, i alla nätter.
Just där, just då var allt precis som det skulle. Tack ni som gör så att jag känner så här, ni vet nog vilka ni är. Jag tackar er allt för sällan. Ofta för att jag är för blyg, jag vill ju egentligen bara krama om er allihop. Ni ger mig allt. Jag kommer alltid vara med er där, ni kanske känner igen mig och jag känner igen er. Det känns fint. Jag är inte dryg, bara en väldigt blyg kille som gillar musik.
Helgen börjar på fredagen:
John's Candy Äntligen fick jag då se det här kalasbandet. Missade deras släppkalas med ett hårstrå tidigare i år, men nu står de på scen i Kungsträdgården och ja, det är stort och märkligt. Om vi låsas att den stora scen istället är en mindre scen, det är lågt i tak och det är, låt säga blått bakljus. Då hade John´s Candy slagit dig till marken, det är lättkastade beats som förvandlas på vägen mot dig och blir blytunga när de väl träffar. Nu är det alltså en stor scen, småregn i luften och sittade publik. Kunde varit helt värdelöst om vi inte hade och göra med bandet som kämpar mest i hela världen. Kolla in snubben till höger, David heter han och är en duracellkanin på speed. Hoppar och ner från sen, svänger runt sin egen axel och börjar om. Allt inom tio sekunder. Kastar sig ner och lyckas få igång publiken, han springer runt oss och tillslut hänger några på i en evighets runda bland bänkarna. Stort artisteri! Musiken är självsäker, dans och pop. Alla som någon gång hängt på mina klubbar har hört Amusing Using You, låten som får T.A.T.U att förpassas till gungstolen, 90-talets dansgolv 3.0, och till skillnad från många andra i samma genre, så är John´s Candy långt från tvspelens dansmattor. Det är snyggare, varmare melodier. Kristin är skrikmonoton på ett alldeles underbart sätt och längst där bak står killen med ciggen, ständigt denna cigg, Eric Rosén. Och han känner ni igen från alla möjliga mediepryttlar. Sammantaget gör detta ett band som harvar på och som allt för få verkar bry sig om. Synd för er!
Lissi Dancefloor Disaster Nästa studsboll kommer strax där efter i form av de två J:a: Josefin Lindh och Johan Tilli. Det är samma dansvänlighet men faktiskt ett snäpp roligare, för här hittar man väldigt bra texter, viktiga texter. All bra musik har två lager, ett som är ytligt och som gör att man direkt efter 20 sekunder fullkomligt gått ner sig med bandet. Sedan hittar man lager två, den djupare viktiga delen som berättar saker. LDD har de här lagren. Likt Blanda funktionen i Photoshop är skarven mellan dessa två osynlig, och gör att man inte tröttnar. Jag hittar ständigt nya saker i LDDs musik. Du som inte hört dem förut, åk till Uppsala den 21 augusti och lyssna. Eller lyssna på Myspace. Lyssna noga. När du gjort det tar du med dig musiken i lurarna och sätter dig på närmaste cykel. Håll i hatten för du kommer känna dig som Gud när du farm fram! Egentligen borde LDD vara förbjudet att spelas i fordon, man kör för snabbt och för snävt i kurvorna.
Efter den fenomenala uppvisningen i det bästa electroindie bjuder på idag tog jag mig till Debaser Slussen och Allsången... Åh herre jävlar vilken rolig kväll det blev! Så galen stämning, skrikallsången till Oasis "Don't look back in anger" var bland det värsta jag hört. Då menar jag i helt positiv bemärkelse!
Stor förvåning när Pontus från Sidechild visar sig vara en av de hemliga gästerna! Med hjälp av bandet, stora delar från Weeping Willows, svänger han till med en fenomenal version av deras "Noting like love". Om inte ni vaknade då och fattar hur bra den låten är kommer ni aldrig vakna! Efter det sätter han en mycket fin The Wannadies-cover, You and Me Song. Vi i publiken sjunger med så halsarna blöder. Svårast under kvällen var Band of Horses "Is there a ghost", men va fan, vi försökte ta höga toner. Gud ska veta att vi försökte! Annars blir det en stor bukett blommor till mysgossen Magnus Carlson, speciellt när han lyckas med Blur:s "Parklife". Enastående! Nästa fredag är det dags igen, släpp prettoindiestolpen och kom in i matchen om du inte redan gjort det. Galet roligt!
Att åka till Haninge är lätt som en plätt... om pendeltåget går. Nu gick inte det och då blev det en massa tunnelbana och en svinvarm buss i 45 minuter. Men allt glöms direkt bort när jag sätter mig på bänken utan för det gula huset, kolla på bilden ovan så ser du varför. Gott liv!
Jag ser Jyoti Mishra, han som är White Town, och det är ju bra som vanligt. Jag ser Vit Päls:
Ser Suburban Kids With Biblical Names:
Ser Cats on Fire:
Alla fyra gamla bekantskaper, jag har svårt för det där, jag vill ju hitta något som är nytt för mig. Som vanligt sviker aldrig ett Cosy Den arrangemang, så låt mig presentera denna veckas musikaliska kärlek:
Allo, Darlin' Jag blir så glad, det är idel leenden och handklapp. Ord och texter fångas på vollyboll utan studs. Popkulturella supersöta fikon sprutar ut över rummet och vi alla kan inte hålla tillbaka glädjen. Elizabeth ler, Will bakom basen ler, Michael vid trummerna ler och... nä förresten gitarristen ler inte men han är stencool så det får gå. Musiken ramlar in på musikalklassiker, på Dana Dragomir solon och pubgalenskap. Det är liksom allt på en gång, förpackat i de snyggaste melodierna du hört. Allo, Darlin' är din perfekta gladfylla, med vänner som har laddat ner varenda serie, hört varenda låt värd att höra. Det kan liknas vid Jens Lekmans finurlighet med nutidsbetraktelserna, skillnaden är att här saknas totalt det nordiska vemodet. Herre jävlar, jag ler än!
Sist men absolut inte minst, ett stort tack till Mattias som fixat allt det här (ja, han har haft lite hjälp som tur är). Du är en sann hjälte Mattias.
Nu ser jag fram emot ytterligare fem galna/glada/nyfikna/smakfulla och intressanta år med Cosy Den. Minst fem år till!
Tillsist: Gött att inte få ett enda fylle-sms från Småland. Se där, det gick ju alldeles utmärkt utan mig.
Den 9 augusti bjuder jag in er alla till nyrenoverade Nada bar på Åsögatan för en öppen inflyttningsfest! Man kan säga att det blir ett firande av att jag nu mera är 08:a! Det blir en hemvändarkväll fast åt andra hållet så att säga. Gratis och fritt!
Jag kan väldigt stolt presentera hela TVÅ liveakter denna söndag samt tre underbart bra dj:s! Det öppnar 20:00 och första liveset är redan 21. (detta pga att man inte får spela live efter 22)
21:00 Stefan Randström Kvällen börjar med en stor mega premiär! Ni känner igen honom från punkpopkanonerna Den Stora Sömnen som nyligen släppte dubbel debutskiva där Thorsten Flinck läser bandets texter! Ni känner också igen honom från uppviglarna i The High Heeld Honeys. Nu går mannen som personifierar ränstenssöder Stefan Randström solo gör här sitt första livesoloframträdande någonsin! Inte missa för allt guld någonsin! "Jag var där"-varning på den!
http://www.myspace.com/stefanrandstrom
Guldgossen Från Linköping kommer en av Sveriges mest uppmärksammade artister just nu, rör det inte låtstölder så rör tvframträdanden i Nyhetsmorgon eller långvariga diskussioner om det är rätt att sjunga "cp" i en låt. Ja, du känner igen mönstret från Håkans debut. Musiken lyfter upp dig, den får dig att sväva. Samtidigt är det en uppmaning till alla att inte ta skit, att tro på drömmar och leva här och nu! Pop ska beröra och nog fan berör det här! Jag tycker så här: kom och lyssna. Jag är övertygad om att du kommer ta detta guldpatinerade charmtroll till kille till ditt hjärta. Nästa gång du ser honom i Stockholm så kan jag garantera att det inte blir på ett sådan intimt ställe som Nada. Unikt tillfälle med andra ord. "Jag var där"-varning på den också!
http://www.myspace.com/guldgossen
DJ:s:
Pauline Benthede (Rockfoto) Överjävlig fotograf som nyss flyttade hem till Stockholm igen med bachelorexamen i fotografi från Högskolan För Fotografi i Göteborg. Om jag gissar rätt så kan det bli allt från Dolly till NY Dolls i högtalarna. Bra smak!
Anna Flytström (fd Djungeltrumman GBG, fd City GBG numera Aftonbladet/Sofies Mode) Skrev om musik/nöje innan du fick dina första mjölktänder. Har varit med i fler musikvideos än SMK-Frej. Jag gissar på att det kommer bli en del låtar från skäggiga män med gitarr när Anna spelar. Bra smak även här!
UPPDATERING: Åsa Hjalmarsson DJ Urö, Mattrissan, Indie-Jan-Åsa. Körde i vintras Klubb 031 med mig på Knast. Stockholms popdrottning med stark dragning åt både hav, Evert Taube och Götelaborg! Jag kan lova att det blir minst en Håkan-låt! Precis som de andra: Bra smak!
Med andra ord, det kommer bli en smakfull blandning från söders TRE bästa brunetter som du inte vill missa en sekund av! Jag kommer ta över båset då och då för att bjuda på det bästa från internet. Musiken du inte visste att du gillade!
Jag ser gärna att ALLA jag inte känner i Stockholm kommer och blandar sig med ALLA jag känner.
