Det blev succés! Det säger jag helt objektivt, för om ett ställe blir packat med folk (även om Nada är litet så måste det komma en del för att det ska bli fullt) och två väldigt uppskattade spelningar av både Stefan och Guldgossen! Samt att "De tre brunetterna" spelade bra musik!
Först ut var alltså Stefan Randström (som numera bara bjuder på 46 sekunder på sin Myspace...jag fattar inget...). Solopremiär!
Stefan är en explosion, han släntrar fram till micken, tar loss den från stativet och kör igång. Ut väller orden, hårda orden men även några isande "miaou!". Ja, han körar och låter som en katt. Måste upplevas för att förstås. Han dansar fram jazzpop, slow rockabilly. Det är svängigt som fan, och sista låten av tre, jag tror den heter R.I.N är en hit. Finurligt snygg refräng med ord som går ungefär så här:
Du är den enda som når in
Det är vackert utan att bli mjukt, blottande utan att lipa framför hela klassen. Stefan tar med sin musik vid där Per Hagman slutade, inte i stil men i plats. Han rör sig i gryningsljuset, strax efter efterfesten. På väg hem då sinnet fylls av nostalgi och hjärtat kramar ur det sista hopp man har. Gatorna ligger tomma precis som livet. Man kan få allt men har inget. Aldrig att någon ser om man sparkar ner den där skylten, aldrig att någon ser om man gråter. Man äger en värld som ingen vill ha, som ingen vill veta av.
Stefan rör sig där, i världen som ingen vill ha men har ändå. Det är väldigt vackert. Och jag är ännu mer övertygad: Stefan kommer bli en stjärna. Det finns liksom inget annat för honom.
Hans medmusiker är duktiga som synden! Bra där!
Guldgossen, eller Ludvig Jansson, är en skön snubbe. Det har stormat en del i sommar kring honom, det har varit en massa snack kring låtstölder och annat. På söndagen kommenterar han det själv:
Nu kommer en låt om ett finger. Och det där fingret går idag ut till alla de som inte vet vad musik handlar om.
Ludvig lånar musik. Han är som en levande samplingslåda, man känner igen en rad där, några toner där och kanske ett komp där. Han gör det för att musik är roligt, för att han gillar de han lånar i från. Kanske vill han hellre använda ordet "stjäl" eftersom det är ju det som genier gör. Vad det än är så gör han det med kärlek och humor. För vem skulle annars komma på idén att hylla "den credigaste stilen just nu" och dra i väg en klockren dansbandspopindie dänga löst baserad på "Jag vill vara din Margareta". Det är vågat. Men det är också väldigt bra!
Guldgossen får igång publiken å det grövsta, vi klappar som besatta, vi tjoar och vi sjunger med. Det är ett ögonblick av samspel mellan åhörare och artist som det var länge sedan jag kände. Samling kring pumpen och alla är där. Jag är väldigt glad att jag fick vara med den här söndagen i Stockholm!
Guldgossen är ingen Håkan-kopia, han har tagit musiken längre. Det är allvar och skoj, allt i ett. För det är precis så musiken är, rolig och på riktigt.
Till dig som nu ska sucka och babbla på om kopior, stanna upp och tänk efter en sekund: Hur låt det när Håkan började? Och hur mycket tjat var det inte när Almedal började?
Låt tiden gå en smula så ska du få se vad Guldgossen går för. Jag ser det nu, du kanske ser det imorgon.
Tack alla som gjorde Klubb Stockholm! till en oförglömlig kväll! Väldigt roligt! Det kommer bli fler klubbkvällar med konstiga teman (att hylla sig själv för att man flyttat till Stockholm gör jag nog inte en gång till även om det var kul!) och med nya bra band som du inte vill missa.
Stort tack till Nada för all förståelse med landets virrigaste och naivaste klubbarrangör...
Joel Sjöö blev den glada vinnaren i tipspromenaden! Han vann en go påse skivor från Broder och en näve pins. Bara frågor om mig, så det var kanske inte så konstigt att han vann...
Tillsist:
I lördags slank jag förbi Lasse i parken, tre band spelade. Bäst var gamla favvisarna i EP's Trailer Park. Erik har mer pondus nu än någonsin, ni vet det där självförtroendet som kommer med tiden. Mycket bra var också Temilia! Säregen röst och artefakt takt (om man nu kan skriva så?). Lite mystik och en släng av soldränkta cykelturer. Som om Kristina (hon som for till Amerika med Karl-Oskar) kunnat spela och levt nu.
I mitten av kvällen spelar Hägga And The Thieves from the north... eller det är bara själva Hägga på plats. Och det är synd, för det blir inget vidare utan bandet. Tillgjort.
Gott ställe, det där Lasse i Parken. Men nog kan man väl som personal bjuda på ett lite leende i bland va?
Lördagen avslutades på fina Last Waltz på Bonden bar, jag var dock för trött för allt. Förlåt.
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar