Hälften är inte mer än rätt...eller?

Ok, nu har jag räknat:

På Hultsfred spelar 156 band enligt festivalens hemsida.
Jag räknar till 43 kvinnliga band/band där kvinnor tar lika mycket plats som män.

Frågan är varför det är så?

Det finns de som säger att det inte är ett problem, att det inte är så att man gör skillnad. Att ingen som skriver om musik bryr sig om det är tjejer eller killar som lirar.

Då kan man fråga sig varför man då skriver "det är ett band som består av tjejer" när man inte skriver "det är ett band som består av killar"? Om ni tänker efter så har ni aldrig sett någon fet rubrik "Killbandets fest efter konserten", men att ni sett "Tjejbandet fest efter konserten" kan jag sätta pengar på.

Jag är inte bäst på det här, men jag vill fan i mig bli bättre!

Så nu åker jag till Hultsfred med det här i bakhuvudet, de där 43 banden.
Det kommer bli rapportering som är vinklad. Hårt vinklad på band med tjejer.

Kanske blåser jag upp något som inte finns, kanske är musikjournalistiken jämställd. Kanske är det bara rätt att mindre än 30% av banden på Hultsfred är band med kvinnor trots att de utgör 50% av befolkningen. Kanske är det skillnad på musiken. Kanske är det något genetiskt.

Vad tycker du?

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Eagle-Eye är den nya Robbie.

Någonstans långt inne i Göteborgares undermedvetna ligger en fråga. En fundering som ibland, när nervositeten och ångesten över jaget är stor, ploppar fram.

-När är det nästa Valandfest?

Det är nämligen så att de där festerna är upptrycka bland credmolnen och väldigt viktiga om man skall hänga med. Enligt vissa.
Kanske är det bara självuppfyllade, om man tror på att en fest är viktigare än alla andra så blir den det. Ingen som inte var där kan iallafall säga emot. Och de flesta som var där vågar inte säga emot efter som de då avslöjar hela bluffen, och därmed avslöjar sig själv som "haka på folk".

Men jag struntar i om ni hatar mig nu:

Valandfesten i Berg211 var ett enormt fiasko. Kasst. Dåligt och musiken sög.
Punkt.

Ta tex det här bandet, Synthetical.
Jo, men jag gillar ju dansant bittpop, eller som det var i det här fallet bittsynth. Det är ju i många andra fall väldigt roligt att lyssna på och benen spritter.
Problemet här var ju att det inte svängde. Fler än jag verkade tycka samma...
Det var mer "vi-gör-det-här-för-att-vi-vet-att-det-är-lätt-att-bli-inne-om-vi-gör-det-här" än ren kärlek till dans. Ett tomt skal.

Tillbaka till festen.
Grottan funkade inte alls. Kanske var det för lite folk, kanske var grottan för stor. Men när Koloni fixade Duofestival där var det härlig stämning. Man kan beskriva det i färger: Duofestivalen var Röd. Valandfesten var Blå.

Jag har full förståelse för att några somnade därinne...

Men men huvudsaken är väl att det rör sig och att man så här i efterhand kan säga att man var där.

Tillsist:
Hört strax bredvid Dubliners.

Scen: Två backpackertjejer hoppar gatan fram, på väg från Dubliners.
Dialog: (översatt från fin, brittisk engelska)

Tjej1 - Hahahaha det där var det bästa stället!
Tjej2 - Klart bäst på hela vår resa!
Tjej1+2: -Tjohooo!!

I bakgrunden hör man att coverbandet på Dubliners börjar spela en helt galen irlänsk version av Eagle-Eye Cherrys "Save Tonight"

Tjej1 -Ahhhh, nu spelar dom den där fantastiska Robbie Williams låten!
Tjej2 - Ahhhhh jaaaaa! Vi går tillbaka!
Tjej1 + 2 -Tjohoooooo!

De båda springer tillbaka in på Dubliners....

Tillsist2:
Snart far Silvervagen till Småland igen! Så dagens soundtrack, lite förändrat dock, blir:

The JJJ took a baby away
They took her away
Away from town
The JJJ took a baby away
They took her away
Away from town

Ser bland annat fram emot att träffa Rockfotogänget och inte minst Allearsgänget!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

En gitarrgud och en leende bassist.

Intro:
Det är för varmt för att skriva mycket.

Först:
Kontiki kommer vara överfullt hela sommaren om det fortsätter så här! Trevlig personal, bästa läget och underhållande toaletter. Ett superställe i staden. Jag ansöker om stammiskort eller liknade...

Sen:
Det var ju meningen att jag skulle kolla in This Is Love.
Men som vanligt händer det helt andra saker, det blev en sliten studentpub med The Medalist och Swissair.

Jag har aldrig studerat vid något universitet, inte heller vid någon folkhögskola. Tror inte jag skulle passa in, är är för svartmodig. Alla verkar ju vara så fria och obekymrade.
Men nu stog jag ändå där i en sunkig studentpub mitt på ett berg. Det kan ha varit tre hundra grader varmt men ölen var billig så det fick gå.
Inne i hörnet står första bandet, The Medalist. I publiken står bandets polare.

TM gör pop. Den enklaste av pop. Det är luftlätta sånger.
Tyvärr så finns det fler som gör samma. Jag vill inte säga att de var tråkiga men jag är mätt. Pallar inte äta poppasta mer...
Men precis som bandets skönt högljuda (mer folk som skriker ut sin glädje, det fick bandet på bra humör och därmed spelade de bättre!) fanclub skriker efter låten "Landslide". Tillslut längtar jag också efter den låten.
Och där vänder det! Vilken jävla låt! Helt underbar! Plötsligt var det tryckluft istället för stiltje! Tjoo!

Skönast var ändå bandets basist, han stod och log hela spelningen. Han verkade ha livets peak där och då. Fint.

Efter några fler billiga öl och luft på terassen blev det band två: Swissair.
Det är snyggt, det är svävande och perfekt när varit uppe sedan kvart över fem en fredag. Fina gitarrplinkande berättelser kompade av ett enkelt piano. Det blir synth utan syntetiska släktngar i kullisen.
Sven Johansson är en gud på gitarren! Han snurrar fram små toner lika lätt som vi andra går.

Om jag skulle ha gått på något universitet och det hade varit sista dagen, då skulle jag velat att Swissair kört Stromboli. Låten om en film, låten om en ö. Nostalgisk, dramatisk och ett perfekt avslut på allt. Och faktiskt kan jag känna som den där vulkanen (detta förutsätter att du slår upp Stromboli på nätet), ibland händer det saker men för det mesta ligger det bara still. Typ som det är när världen är 30 grader varm och varje rörelse är för varm.

Nu går jag ut.

Tillsist:


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Ny lista och sommarvärme.

Ny vecka och ny lista, så här såg det ut:



Nåväl, i helgen händer det grejer:

Fredag:
Från åtta hänger vi på Kontiki och Taramasalata.....och sen:

This Is Love och The Cain and Beesh Band på Sticky. Bra rock, med bla Annika från The Sorayas, och så ett skönt skönt surfband med Cain från Painfield (ja det låter skumt med de är roliga att lyssna på).

Lördag:



Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Storm, hämnd och perfekta poplåtar.

I turn around and there you are.
Yohioooo.

Jag tror det var där någonstans jag la in om semester. I de där raderna och det glada "Yohiooo". Så litet, så stort och framför allt så igenkännande.
Tikkle Me är förmodligen för mesigt för en hel hög av Göteborgs ragglande seglarpojkar och flickor. Ni går där med er uppviglande attityd, är förbannade på alla och allt. Egentligen är ni bara små och Tikkle Me stora.
Något att ta ledigt för och lyssna sönder.



Men innan Frida och Karin frälste en hel värld var det stor tid för stans nya hopp, Lola.
Jag gillar konserter som växer. Blir större ju längre tid det går, som piskar vattenkaskader över publiken och bandet. Börjar i stiltje, kommer smygande under Älvsborgsbron och känner igen de vita fartygen. Rundar fyrkantiga huset med färg, dansar lojt i skuggan av bryggeriets ateljéer. Tar fart vid Sjömagasinet, sveper över älven längs nya överklassens bostäder på Eriksberg. Bildar gäng under stora röda kranen, komprimeras, samlar kraft i de gamla varvslokalernas vinkällare för att sedan ta stora språnget över älven och upp på Henriksbergsterassen.



Vid det laget har konserten nått oanade höjder och Lola är en orkan! En stormvind vid namn "En av dom där dagarna" drar över oss! Den inledande gitarren låter vassare än någonsin samtidigt som trummorna får skiten utbankad. Jespers röst är järnspån i tandkrämen. Kniven har budskapet inristat och sticker dig mitt i magen, men nya ord får ner blodet från väggarna, kommer tillbaka till sprickan i huden och återvinner de obehagliga känslorna i hjärtat. Studtals är det förbannat obehagliga texter.



Upptrappningen mot "En av dom där dagarna" är perfekt regisserad. Det här är ett gäng välspelande, men spontana snubbar. Galenskap och genialitet i ett andetag.
Med stor känsla är ord, om inte Jespers meningar och känslor blåser ut över landet via radiostationer inom kort så vet inte jag vad de vill ha. Även resten av låtarna håller hög poetisk klass. På det där fina sättet. Som gör det öppet för tolkningar utan att bli pretto.
Texterna handlar mycket om slitningar, om uppbrott och om myntets baksida. Det är ord om mobbare, om nästa pojkvän som man hatar.
Eller det är vad jag hör, vad du hör har jag ingen aning om.

Min intervju med Lola hittar du på Allears.se/goteborg. Klicka på tvapparaten till höger och välj Veckans raket v22...



Efter en hel del dans till Johan och Jens skivor smyger Tikkle Me upp på scen. Det är inga stora gester. Mjuka skor i sanden.
Eller ja, det är ju det visuella. Musiken är hårdare, utan att vara uppenbart förbannad är det hårt. Lyssna på "Beat This Man". Fina ljud och ljud från en datoriserad helrunda, under en text som talar om hämnd. I stället för att skrika ut det så går Frida den snygga vägen och berättar med snälla ord om vad som skall hända.

Jag älskar det! Det är magiskt fint! En närhet till de perfekta poplåtarna!
Jag kan förklara:

För att få en bra poplåt behöver man lite enkla, men svåra, byggstenar:

1. Man behöver en melodi. Helst skall den vara ljus.

2. En text som ruckar på kända begrepp.

3. Takt att dansa till.

Tänk "Love will tear us apart". Lägg in de här tre sakerna och....ja, du fattar.
(Nu vill jag inte på något sätt spela Tikkle Me mot Joy Division, det var bara ett exempel.)
Tikkle Me har ett gäng låtar som är så underbara att jag inte riktigt vet var jag skall befinna mig i rummet. Skall jag klättra på väggarna? Skall jag gå lös på taket? Skall jag lägga mig platt på golvet och låta en 10 tons buss döda mig?

Nog.

Det blir för stora ord. Men jag tror jag har gjort min poäng.

Mer dans till Johan och Jens plattor. Mer Dansa Köping! och mer glädje.
På det hela var lördagen den 2 juni en helt superb dag. En topp fem dag/kväll.

Tillsist:
Till er som på nätet tar till nazistiska ord för att förklara ert hat mot mig och Allears: Det är väl lite att ta i va?
Ni behöver inte gilla mig eller det jag gör, men nazistiska ord är er inte värdiga.
Visst, jag kanske inte gillade den där klubben, men det är det ju så många andra som gör. Så varför ens bry sig om mig?
Jag gillar saker ni gör, jag vet att ni fixar massa för Göteborgs musikliv och det har ni den fullaste respekt från mig för.
Fast känner jag er rätt så spelar det ingen roll. Men nu är det sagt, jag har inget mot er. Jag vet att ni är sköna människor med bra smak.

Tillsist2:
Du missar inte This Is Love:s spelning på fredag va? Lyssna på på introt till Superwomen så kommer du springa benen av dig...Och då har du inte ens kommet till Annikas sång. Där kommer du boka jetplan!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Zlatan spelar Zlatan-style.

Många verkar leva i fantasin att det finns en gemensam genrelista för musik. Ett häfte som alla musikintresserade får hemskickad från någon myndighet.
Sida upp och sida ner står det beskrivet vad de olika musikstilarna heter och torra beskrivningar på hur man känner igen tex jazzpop eller alarmrock.

Jag kan nu avslöja att det inte finns något häfte. Vad som är vad formar du själv i ditt huvud och i ditt hjärta. Det är upp till dig vad du tycker är röksynth eller Jamaicadub. Jag tror det formas efter vilka erfarenheter man har, vilken musik man lyssnar på.
Visst, det vore ju jäkligt praktiskt om alla hade samma mall att gå efter. Men vore det inte lite tråkigare? Då skulle man ju veta precis vad som väntade på konserten och handlar inte musik om att bli överraskad ibland?

Så, till alla er som tycker att jag ibland genre bestämmer fel: Ni har rätt!

Men jag har också rätt.

Den här fredagen på Pustervik hade föregåtts av en del snurrigheter. In i det sista visste man egentligen inte vilka som skulle spela eller när de skulle spela.
Så här i efterhand kan man ju bara konstatera att det blev en väldigt lyckad kväll! Även om jag då inte gillade allt så var det en bra blandning, som drog blandat folk. Jag är övertygad om att de båda banden drog folk åt varandra, även om vissa tydligen trodde att ett av banden inte hade några fans.



Men innan det hela började var det en liten föråkare...
Och jo du tack, det var inte min påse.
Om man säger så här: Man skall inte ha snoppen i musiken. (det där snor jag helt fräckt från en mig närstånde)
Vad menas med det då?

Om man skall göra musik så kan man gärna ha stake, det får gärna vara sex och det får gärna var på gränsen.
Nu kommet bara en slirig semester charmör och ollade ner hela scenen. Jag fann ingen finéss. Ja, ja, ja man skall tänja på gränsen och utplåna den mellan musik och konst men det var ju bara tråkigt. Jag blev illamående. Förlåt.
Om vi nu skall måla in saker i fack så blir det drulrock. Det kommer bilder av nakenbad med svettiga personer som flåsar på fel sätt. Hurrrrr....

Så: Man skall inte ha snoppen i musiken.

(jag går inte in på Johans andra band men han spelar annars i Kid Comando och insomnade C.Aarmé. Så nu vet ni var ni har honom.)



Band två var då ett av två huvudband.
Skull Defekts är lite skumhetens allstarband, man hittar folk från massa band som var heta och alternativa en gång när Göteborg var ungt.
Det är tokduktiga människor som drar i tagtråd och river gärdsgårdar.
Ändå fastnar inget på mig, det är för enkelt. För om sanningen skall fram så gör de enkel musik, fast på ett väldigt svårt sätt. Det låter i mina öron helt vanlig rockabilly. Fast jo, det är ju lite kryddat med vansinne också. Sista färden goes elektrisk.

Summan blir en kullis. Ett draperi av "ta plats" mentalitet. Synd för det är ju duktiga människor det här, men just nu känns det gammalt och tillhörande en den förra vågen i Göteborg. Gnistan försvann någon gång när de byggde om det där huset på Första Lång till studentbostäder...



Huvudband nummer två: They Live By Night.
Som vanligt är jag för insyltad för att ge mig på en nykter syn på det hela. Men jag blir glad när jag ser att så många sjunger med och skriker i lycka över bandet. Och jag erkänner villigt att jag fick gåshud av "Coast to Coast". Det var längesedan en låt gav mig det...

Och så är det ju då Biffen, bandets trummis. Varenda gång jag ser honom fattar jag inte hur han bär sig åt. Det som låter maskin på skivan, och som man kan tro är just en maskin, gör han live. Fler än jag snackar om honom som Sveriges bäste trummis. Han har ett eget ljud, eller vad det heter för trummisar. Mitt i all hög hastighets bankade klämmer han in snygg stämsång.
Pricken över i:et är killens röda glittriga trummpinnar.
Råd: Sätt honom längre fram så alla får se!

Roligt också att bandet satsat på det visuella, en fabrik med rök på scen var vackert. Och "Sun"-lampan som blinkade frenetiskt kunde varit på mer, snyggt och smart.

Så var då det här med vad TLBN är. Pop? Rock?
Även om jag inte är något fan av sport, speciellt inte fotboll, så kommer jag tänka på något som Zlatan skall ha sagt i en intervju hyffsat tidigt i karriären(jag vet inte de exakta orden men typ så här var det):

Reportern: - Med tanke på din bakgrund (föräldrarna är från Jugoslavien), tycker du att du spelar Jugoslaviskfotboll eller spelar du mer svensk?

Zlatan: -Zlatan spelar Zlatan-style.

Tillsist:
På nationaldagen är det Picnickfestival på Apslätten i Kålltorp. Grattis och fint. Bra band: Navid Modiri & Gudarna, Äkta Kärlek, Barbro, Children Come On...

Samma kväll spelar bla Kapten Hurricane och HolyLisaHoly på Cafe Hängmattan.
Nu skall jag ta och se Hurricane! Och hoppas att Lisa sjunger massa på svenska...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg