Irene är hemma.

klicka för större bild

Det är bara Bobby a.k.a Tobias Isakasson som kommer undan med att mitt i en låt viskande prata/sjunga: Baby I miss you, wereever you are.
Ingen annan hade fixat det. Eller ens kommit på tanken att försöka.

Efter att jag numera sett den Bohuslänska stenkusten fler gånger än jag behöver, är
det skönt att få lite riktig västkust framför ögonen.
Apelviken och Varberg visar upp sig i bästa gåbort kostym, det är en sagolikt vacker sommarkväll.

Utslängd mitt i viken, fast på land, ligger Majas vid havet. Det är hit man skall gå om man skall få sig en behövlig dos pop mitt i sommaren.
Eller spela en runda rundpingis.

Efter pingpongrunda 46 ställde sig Irene från Göteborg på scen. Och när ett band som skall döpa sin skiva till Apple Bay skall spela i Apelviken tänker inte jag missa en sekund. Det är bara för många rätt.
Tillsaken hör att bland annat sångare Bobby från början kommer från Varberg. Så det här kanske man kunde kalla den stora hemvändar kvällen.



Första låt ut är Little Things (That Tear Us Apart).
En enkel poplåt. Precis som alla andra Irenes låtar.
Jag älskar hela ballunsen!
Det är lite handklapp, lite blås, lite koklockor,lite gitarr och så Bobbys enormt sköna sång. Tänk Suburban Kids med Brian Wilson. Eller kanske mer tvärt om.
Inget verkar utstuderat eller "cred jagerier".
Som om hela bandet var skickliga skyttar och verkligen kunde skjuta coolt från höften men ändå träffa helt rätt varje gång.

Mest liv i luckan blir det när singellåten, kom ut i början av året, Baby I love your way spritter fram. Säga vad man vill men den står ut en del från det andra. En virvelvind över sanddyner och surfbrädor.
En hyllning till de där ändlösa somrarna och de i teorin ändlösa sommarförälskelserna.

Jag har sett Irene växa upp, från de första muntliga stegen, via debuten på Pustervik och nu till den saltstänkta spelningen i Varberg.
Och som tur är blir det bättre för varje gång, det blir mer på riktigt och klart framför mina ögon.
Emmaboda, snälla festival, starta nu! För då skall alla som är där krypa/gå/springa och se Irene. Det kommer bli det bästa, näst efter kylskåpskall öl, under den varma småländska solen.

Tillsist:


För er som bor där bland klipporna, så här skall det se ut när man skall ner och bada.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Irene, varberg, Göteborg, musik

Höst nu!

Nej, jag har inte somnat in för evigt.
Det är bara en uppförsbacke på musikmotorvägen.
Men på tisdag skall alla ta sig till kurorten Varberg, och bli helade av Irene. Bobby och de andra spelar i Apelviken. Nya låtar från kommande skivan Apple Bay. Kan bli en klassiker!

Tillsist:



Denna skall man kolla på med värmeljus och vid plus fyra grader.
Låt det bli höst NU!

Jerry Boman

Andra bloggar om: Joy Division, Love Will Tear Us Apart, Irene, Varberg, Göteborg, musik

Stämningen.

Egentligen känner jag mig bara så här just nu:



Det är en bra video. En av de bästa.

Jerry Boman

Stumfilm version två.

Jag vet inte riktigt hur man förhåller sig till filmer. Jag försöker bara förhålla mig till musik, live eller på skiva.
Att bedöma och skriva om filmer lämnar jag åt andra.
Men jag kan säga att det var en väldigt trevlig kväll igår i Gamlestan.

The Polyester Prince Road Show är en väldigt sympatisk tanke. Det är en kringresande filmfestival för indipendent filmer, vars mål innerst inne är att få folk att göra mer film. Att få alla på fötter och gör små låg budgetfilmer till höger och vänster. Motot är: -Alla kan göra film!
Den ambulerande festivalen har snurrat jorden runt sedan 98, med olika filmer hela tiden. Paolo Davanzo och Lisa Marr åker planeten runt och visar film...och spelar bingo. Ja, vi får bingobrickor och så delas det ut priser. Väldigt avbeväpnande och skönt!

Filmerna som visas är av skiftande kvalitet, allt ifrån animeringar till små kortfilmer på 1 minut. Min favorit blir "6 Astronauts" som är en väldigt söt stop-motion film om 6 astronauter i ett kylskåp.


Det riktigt spännande börjar när några filmers soundtrack skall framföras live. Först ut är Göteborgsduon i Hell Yeah!. Tomas och Miriam använder bara en ståbas, lite brus-eko-effekter och Miriams röst för att skapa ett musikaliskt, eller rättare sagt ett ljudligt soundtrack till några av filmerna. Det kan låta vanskligt men det blir faktiskt väldigt bra! Och man känner att man är med om något unikt.
Miriams röst är inte av denna värld, hon sjunger inte på det det vanliga sättet utan gör mer fina ljud.

Hell Yeah! spelar också tillsammans med amerikansk/svenska bandet Baby Grand. Då blir det lite mer instrument och inte så mycket improvisation. Resultatet är ibland bättre ibland sämre.
Men känslan av att det skapas här och nu vinner över allt! Plötsligt har filmen fått live konserternas nerv, man vet att det kan gå åt helvete när som helst.

Innan själva filmfestivalen visar Mr Koloni him self Christian lite filmer, bland annat några musikvideos. Klart bäst är Hello, Goodbyes fantastiska film där de använt sig av konsertbilder från ett riktigt smaklöst powerballad band. Riktigt kul! Var hittar han allt!
Även filmen med musik av "Testbild!" är väldigt bra. Fast rätt hemsk.


Sen kan jag ju nämna Scott Sinclair. Han "spelade" "musik" först av alla. Fast det var inte musik, mest oljud.
En benämning på vad som är musik kan vara upprepning, att alla musik måste innehålla någon form av repetativt element.
Om man går efter det så var inte Scotts klickklockbrus musik.
Det var i vissa stunder bara plågsamt.

Tillsist:
Som jag sagt tidigare vänner, det är en konstig sommar.


Komunen har tröttnat på en stadsdel, kanske byta mot Kniv-Söder från Stockholm?


Det här ser jag från mitt fönster. Det ger mig styrka.

På måndag är det dax att åka till...Gamlestan! Jo, då är det Cosy den som håller hov och gästas av ingen minde än Gery Olson från favvobandet Ladybug Transistor.
Jag borde få eget säte i gamla arbetarteatern.

Jerry Boman

Andra bloggar om: The Polyester Prince Road Show, Koloni, Cosy den, Gamlestan, Göteborg, musik

Var är musiken?

Musik på sommaren är lika med festivaler. Inget mer. Det är helt dött i stan.
Jag vill ju verkligen krypa in i en källare, lägenhet eller en gammal teater och lyssna/se på bra musik. Nu är man hänvisad till en bar som kanske visar någon dum fotboll.

Varför skall en tv som några skall kolla på förstöra kvällen för alla andra? Det är ju inte så att om jag och några polare vill se ett band så ställer baren upp bandet på uteserveringen. Med förstärkarna på max. Då skulle det bli miljontals klagomål.
Men när det gäller masspsykosen fotboll så går det tydligen hur bra som helst att brassa på med storbild och ett svinhögt ljud.

Men nu är det tydligen så att det hela är över på söndag.

På lördag blir det nog Gamlestan…igen. Jag får snart ta och flytta dit om kära Koloni skall hålla på så här.

Tillsist:
Må djävulen ta de gubbar som klockan halv sju idag på morgonen började riva ner en bygnadsställing utanför mitt fönster!
Alla måste inte gå upp lika tidigt som er för att ha tid med att dricka öl på fredagskvällen!
Skäms på er!

Jerry Boman

Andra bloggar om: Koloni, Gamlestan, musik, Göteborg

Att jag aldrig lär mig.

Allt är som en upprepning av förra gången. Det är fint väder, mycket folk och Gud har löjlig hatt.
Och så alla dessa musikintresserade människor jag aldrig ser annars. Jag ser dem bara på Accelerator.

Men man skall inte klaga. Absolut inte efter att fått höra världens vackraste röst igen. Sasha Bell har en röst jag vill gå till sängs med. Det finns några röster jag verkligen gillar. Det har inget med personen bakom rösten, utan bara ljudet i sig.



När Essex Green går upp på scen står jag där långt fram, på vänster kant. Hon brukar ju ha sina klaviaturer där, och jag vill vara nära den fina rösten.
Även den här gången smälter jag totalt.


Vi får några nya låtar och en drös gamla. Jag gillar de gamla bättre, som "Julia" och "The late great cassiopeia". Den sista verkar resten av festivalen också gilla.



Men innan allt detta händer har jag totalt gått sönder i atomer för en kvinna som gör det värt att leva. Regina Spector är den coolaste, söta, bästa och smartaste människa som jag sett på en scen. Pianot verkar vara en del av hennes kropp, och rösten är ett instrument som hon leker med.
Hon är klassiskt skolad pianist och kommer från Moskva men har växt upp i Usa. Kanske är det hennes ryska gener som gett henne den underfundiga svarta humorn.

Det blir låtar och hur hon hör att några ligger med varandra till ljudet av en av hennes låtar, sånger om tillfälligheter och så denna "Us". Den är en så stor, så stor sång om vad det skall bli kvar av oss.
Om vem som bryr sig sen.

Hon överger också pianot en stund för att spela på en fin pastelgrön gitarr. Såklart blir det på hennes eget vis, vad annars. Det vrids ut ljud som jag inte trodde fanns i gitarrer.



Annars innehöll faktiskt inte kvällen så mycket att skriva hem om.
Jag kollade in Spinto band. De var ju bara ett i raden av alla anglosaxiska "tackatackataickticktick" band som förmodligen hajpats upp i NME. Men de har en bra låt, "Oh Mandy". Den slår ner som en molotov i det torra tråkiga gräset. Mer sånt!



Och så var var det ju såklart Love is all. Jag gillar dem, speciellt gamla favoriten "Make up". Det är galet popsväng och så Josephines skriksång. Skönt.

Jag kollade in Silver Jews, som var trista. Hängde lite på Death Cab For Cutie och det kändes som att äta majonäs.

På det hela taget så undrar jag varför jag var på Trädgårn igår, den här kvällen hade jag klarat med utan. Jag står fast vi de saker jag skrev förra året.
Men jag är väl för feg för att strunta i det nästa år, för man vet ju aldrig...

Tillsist:
Du som kom fram till mig i baren och sa att vi setts hos Christian Pallin...Jag kan fortfarande inte placera dig och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna det. Kanske var jag ohövlig när jag inte kunde det. Men om du vill så kan du ju höra av dig och reda ut var det var du menade.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Accelerator, Essex Green, Sasha Bell, Spinto Band, Love is all, musik, Göteborg, Regina Spector