Allt om hur det var på Hultsfred hittar du på
Hultsfred enligt Jerry
Jerry Boman
Paddington DC
Paddington DC
Cosy Den Bergsjön Göteborg
28 maj
。
Calles känsla för pop.
Det är mycket The Bear Quartet i lägenheten den här kvällen. Till att börja med heter ju stället "Cosy den" precis som TBQs skiva från 1993. Calle Olsson spelar normalt i TBQ och på hans tröja står det...ja ni förstår. Men sämre band som "röd tråd" kan man ju ha.
Det sägs att man gör sig som bäst när man slår underifrån. Paddington DC, som Calle kallar sig när han spelar själv, får börja rätt långt ner i Bergsjön. En högtalare är spräckt, tydligen är det Springfactorys fel. Jag får det förklarat för mig att man tvingas koppla ljudet via en orgel och in i massa sladdar. Förstår inte riktigt hur. Känner på mig att det här kan ju aldrig låta bra.... Jag har fel.
När det börjar, med kyrkklockor, glömmer man alla tekniska detaljer. Calle har känsla för pop. Du tror jag det inte spelar någon roll om det skulle spelas ur ett par datorhögtalare från Claes Ohlsson a 49 spänn. En bra låt är en bra låt är en bra låt...
Calle sjunger om oss. Han förstår. Vi förstår honom och älskar honom för det. Som i "Talk Talk Talk Talk":
Never strong, always weak
Never cool always geek
(PDC: They Talk Talk Talk)
Det är fina melodier, ibland från gitarren ibland från den minimala synthen. Tillsammans med enkla vackra "sing-a-long" texter får det oss att hoppa. Bäst blir det när "The sun is down and the sky is gray" studsar mellan väggarna.
The sun is down and the sky is grey
What will you be missing today
It doesn´t matter
There will allways be a tomorrow
(PDC: The sun is down and the sky is grey)
"There will always be a tomorrow". Fast just den här kvällen skiter vi fullständigt i om det är en dag i morgon också! Så här bra musik får man inte ofta! Då får gärna kvällen hålla på så länge den vill och morgondagen aldrig randas. Det är indie karaoke, det är glada människor och får aldrig ta slut! DET är Calles känsla för pop.
Jerry Boman
Cosy Den Bergsjön Göteborg
28 maj
。Calles känsla för pop.
Det är mycket The Bear Quartet i lägenheten den här kvällen. Till att börja med heter ju stället "Cosy den" precis som TBQs skiva från 1993. Calle Olsson spelar normalt i TBQ och på hans tröja står det...ja ni förstår. Men sämre band som "röd tråd" kan man ju ha.
Det sägs att man gör sig som bäst när man slår underifrån. Paddington DC, som Calle kallar sig när han spelar själv, får börja rätt långt ner i Bergsjön. En högtalare är spräckt, tydligen är det Springfactorys fel. Jag får det förklarat för mig att man tvingas koppla ljudet via en orgel och in i massa sladdar. Förstår inte riktigt hur. Känner på mig att det här kan ju aldrig låta bra.... Jag har fel.
När det börjar, med kyrkklockor, glömmer man alla tekniska detaljer. Calle har känsla för pop. Du tror jag det inte spelar någon roll om det skulle spelas ur ett par datorhögtalare från Claes Ohlsson a 49 spänn. En bra låt är en bra låt är en bra låt...
Calle sjunger om oss. Han förstår. Vi förstår honom och älskar honom för det. Som i "Talk Talk Talk Talk":
Never strong, always weak
Never cool always geek
(PDC: They Talk Talk Talk)
Det är fina melodier, ibland från gitarren ibland från den minimala synthen. Tillsammans med enkla vackra "sing-a-long" texter får det oss att hoppa. Bäst blir det när "The sun is down and the sky is gray" studsar mellan väggarna.
The sun is down and the sky is grey
What will you be missing today
It doesn´t matter
There will allways be a tomorrow
(PDC: The sun is down and the sky is grey)
"There will always be a tomorrow". Fast just den här kvällen skiter vi fullständigt i om det är en dag i morgon också! Så här bra musik får man inte ofta! Då får gärna kvällen hålla på så länge den vill och morgondagen aldrig randas. Det är indie karaoke, det är glada människor och får aldrig ta slut! DET är Calles känsla för pop.
Jerry Boman
El musico
El musico
Pustervik, Göteborg
27 maj
Svart katt, vit katt från Sverige.
Balkan. Zigenare. Vemod. Det är ungefär där man kan placera El musico. Alla som sett Emir Kusturicas film "Svart katt, vit katt" känner igen sig. Kanske spelar El musico inte riktigt lika snabbt men längta efter den perfekta, eviga kärleken finns där.
Om man nu för en stund bara ställer sig rakt upp och ner och kollar på El musico så kan man beskriva dem som ett gäng sköna snubbar. Några man gärna bjuder hem på en gryta ungersk gulasch. Med soja protein istället för kött då såklart. Det skulle förmodligen sluta med att vi allihopa sitter och gråter över vårt förlorat hopp.
El musico gör mig ledsen. Inte på ett otrevligt sätt, utan på det där befriande sättet. Det är skönt att ibland få gråta ut inombords. Att bli ohämmat nostalgisk och vemodig.
Magnus Andréassons röst är hjärtskärande desperat när han sjunger genom en telefonlur. Kanske sitter den sanna kärleken i andra ändan och lyssnar. Den sanna kärleken som inte förstår att den är "den sanna kärleken".
Vi som är framför scen lyssnar. Oavsett om vi skulle vara unga, gamla, smarta, dumma, vackra eller mindre vackra. El musico gör det här för alla och en var. Jag tror ingen kan säga att de ogillar det här. Ärlighet kan man inte säga nej till.
Kanske är det just det här "alla gillar det" som gör att El musico inte kommer längre än några hundra ensamma själar på en bar i en storstad. Det finns inget kvar att bli förbannad på. Inget som blixtrar till som ett tomtebloss, för att sedan försvinna. Kvar är bara "bra musik". Och javisst bättre att göra "bra musik" än dålig.
När jag går hem längs Linnégatan möter jag en stor grupp människor. Det konstiga är att de nästan är helt tysta allihopa. Vackra tysta människor i en stor grupp. Ingen stojar och ingen är för högjud.
Förmodligen är de kanske bara rädda för att säga fel sak. Att vräka ur sig det där som hjärtat så länge velat säga. Det är de som borde lyssnat på El musico! Då finns det inget som är rätt och fel längre.
Jerry Boman
Pustervik, Göteborg
27 maj
Svart katt, vit katt från Sverige.
Balkan. Zigenare. Vemod. Det är ungefär där man kan placera El musico. Alla som sett Emir Kusturicas film "Svart katt, vit katt" känner igen sig. Kanske spelar El musico inte riktigt lika snabbt men längta efter den perfekta, eviga kärleken finns där.
Om man nu för en stund bara ställer sig rakt upp och ner och kollar på El musico så kan man beskriva dem som ett gäng sköna snubbar. Några man gärna bjuder hem på en gryta ungersk gulasch. Med soja protein istället för kött då såklart. Det skulle förmodligen sluta med att vi allihopa sitter och gråter över vårt förlorat hopp.
El musico gör mig ledsen. Inte på ett otrevligt sätt, utan på det där befriande sättet. Det är skönt att ibland få gråta ut inombords. Att bli ohämmat nostalgisk och vemodig.
Magnus Andréassons röst är hjärtskärande desperat när han sjunger genom en telefonlur. Kanske sitter den sanna kärleken i andra ändan och lyssnar. Den sanna kärleken som inte förstår att den är "den sanna kärleken".
Vi som är framför scen lyssnar. Oavsett om vi skulle vara unga, gamla, smarta, dumma, vackra eller mindre vackra. El musico gör det här för alla och en var. Jag tror ingen kan säga att de ogillar det här. Ärlighet kan man inte säga nej till.
Kanske är det just det här "alla gillar det" som gör att El musico inte kommer längre än några hundra ensamma själar på en bar i en storstad. Det finns inget kvar att bli förbannad på. Inget som blixtrar till som ett tomtebloss, för att sedan försvinna. Kvar är bara "bra musik". Och javisst bättre att göra "bra musik" än dålig.
När jag går hem längs Linnégatan möter jag en stor grupp människor. Det konstiga är att de nästan är helt tysta allihopa. Vackra tysta människor i en stor grupp. Ingen stojar och ingen är för högjud.
Förmodligen är de kanske bara rädda för att säga fel sak. Att vräka ur sig det där som hjärtat så länge velat säga. Det är de som borde lyssnat på El musico! Då finns det inget som är rätt och fel längre.
Jerry Boman
Kent
Kent
Frihamnen Göteborg
13 maj
Inget som skaver längre.
Kent har flyttat in i ett tält. Det är meningen att det skall bli allsång under dukarna. Det är meningen att alla skall må bra. Det skall bli gåshud på armarna och längs ryggraden. Visst mår vi bra. Efter konserten var jag glad. Men det är inget som skaver längre.
Jocke Berg och gänget har tänkt på allt. På att skapa stämning. Det har bjudit in designers som fixat allt runt om. Krusiga stålträd, röda uggleögon och bildskärmar stora som lastbilar. De har pengarna. Någon annan har idéerna.
Men någonstans mitt i det här tappar alla inblandade bort sig. Jag vill ha tillbaka det där bandet som gjorde ont. Som bara litade på den enorma styrka som Kents musik faktiskt besitter. Som klarar sig helt utan publikfrieri och skvallerpress.
Det börjar helt klart katastrofalt. Ljudet på de tre första låtarna är mycket dåligt. Nästan "pengarna-tillbaka" stämning. Skivan öppningspår "400 slag" slarvas bort i ett nervöst ryck. "Kevlarsjäl" brukar vara en smocka rakt i det intelligenta hjärtat, men blir den här kvällen blir det bara skuggboxing. Nya favoriten "Klåparen" får inte ens de inbitna att sjunga med. Jocke ser faktiskt lite rädd ut, som han inte förstår att man måste ge 110% för att få publiken med sig.
Hela konserten är som en bergochdalbana, fast utan de där riktiga magpirren. Även om de stora tvskärmarna ibland är riktigt vackra och smarta (som den lilla passningen till det tråkiga svensonlivet med ett skelett som prickar för och ringar in program i tv-tablån samtidigt som partnern androgynen dricker kaffe (kallt?) i slowmotion) så tar de mest fokus från musken.
Sista låten på första set blir mastodont klassikern "747". Men även den hasar sig fram. Bildskärmarna visar en jumbojet som kraschar, väldigt talande för en gångs skull. Det enda roliga är den svartvita Kent/svenska flaggan som de manipulerat in på flygplasstjärten. Stor humor!
Men det tar sig. Kent kämpar helt klart i uppförsbacke. Och när man är framme vid "Ingenting Någonsin" är hela bandet uppe på tå. Det blir en rå bajonett-stick-version! Jocke klappar sig spastiskt på bröstet. Fokus förflyttas till musiken igen. För första gången glömmer jag att kolla på de stora tvskärmarna och bara dras med. Det finns hopp för bandet igen! Just då är det inget som slår Kent. de är störst, bäst och vassast. Skär sig in i huden på oss.
Hela tältet exploderar i "Kräm (så nära får ingen gå)" och "goes bananas" i avslutade "Mannen i den vita hatten (16 år senare)".
Om några gig kommer det nog att sitta. Nu kändes det som bandet tänkte "-Vi bara går in och plockar frukten". Jag tror man måste tänka mer "Nu går vi in i den här trädgården och pallar äpplen, trots att det bor en gubbe med gevär där som har en tokarg hund". Det blir bättre musik då.
Jerry Boman
Frihamnen Göteborg
13 maj
Inget som skaver längre.
Kent har flyttat in i ett tält. Det är meningen att det skall bli allsång under dukarna. Det är meningen att alla skall må bra. Det skall bli gåshud på armarna och längs ryggraden. Visst mår vi bra. Efter konserten var jag glad. Men det är inget som skaver längre.
Jocke Berg och gänget har tänkt på allt. På att skapa stämning. Det har bjudit in designers som fixat allt runt om. Krusiga stålträd, röda uggleögon och bildskärmar stora som lastbilar. De har pengarna. Någon annan har idéerna.
Men någonstans mitt i det här tappar alla inblandade bort sig. Jag vill ha tillbaka det där bandet som gjorde ont. Som bara litade på den enorma styrka som Kents musik faktiskt besitter. Som klarar sig helt utan publikfrieri och skvallerpress.
Det börjar helt klart katastrofalt. Ljudet på de tre första låtarna är mycket dåligt. Nästan "pengarna-tillbaka" stämning. Skivan öppningspår "400 slag" slarvas bort i ett nervöst ryck. "Kevlarsjäl" brukar vara en smocka rakt i det intelligenta hjärtat, men blir den här kvällen blir det bara skuggboxing. Nya favoriten "Klåparen" får inte ens de inbitna att sjunga med. Jocke ser faktiskt lite rädd ut, som han inte förstår att man måste ge 110% för att få publiken med sig.
Hela konserten är som en bergochdalbana, fast utan de där riktiga magpirren. Även om de stora tvskärmarna ibland är riktigt vackra och smarta (som den lilla passningen till det tråkiga svensonlivet med ett skelett som prickar för och ringar in program i tv-tablån samtidigt som partnern androgynen dricker kaffe (kallt?) i slowmotion) så tar de mest fokus från musken.
Sista låten på första set blir mastodont klassikern "747". Men även den hasar sig fram. Bildskärmarna visar en jumbojet som kraschar, väldigt talande för en gångs skull. Det enda roliga är den svartvita Kent/svenska flaggan som de manipulerat in på flygplasstjärten. Stor humor!
Men det tar sig. Kent kämpar helt klart i uppförsbacke. Och när man är framme vid "Ingenting Någonsin" är hela bandet uppe på tå. Det blir en rå bajonett-stick-version! Jocke klappar sig spastiskt på bröstet. Fokus förflyttas till musiken igen. För första gången glömmer jag att kolla på de stora tvskärmarna och bara dras med. Det finns hopp för bandet igen! Just då är det inget som slår Kent. de är störst, bäst och vassast. Skär sig in i huden på oss.
Hela tältet exploderar i "Kräm (så nära får ingen gå)" och "goes bananas" i avslutade "Mannen i den vita hatten (16 år senare)".
Om några gig kommer det nog att sitta. Nu kändes det som bandet tänkte "-Vi bara går in och plockar frukten". Jag tror man måste tänka mer "Nu går vi in i den här trädgården och pallar äpplen, trots att det bor en gubbe med gevär där som har en tokarg hund". Det blir bättre musik då.
Jerry Boman
Mono Beat
Mono Beat
Irene/Vapnet/The Loch Ness Mouse/South Ambulance
Pustervik Göteborg
4 maj
Tre av fyra är vinstlotter!
När Bommens salonger byggdes om till ett smäckigt sportmekka stod plötsligt en av Göteborg bästa klubbar utan lokal. Men Mono GBG reste sig och nu kan man hitta dem under den stora röda pricken på Järntorget. Fortfarande med samma goda smak för musik.
Den här kvällen gör de för andra gången gemensam sak med bokningsbolaget Beat Agency och drämmer till till med fyra band på en kväll.
Först ut är Irene. Tyvärr missar jag rätt mycket av dem för killen i garderoben är ensam och seg som sirap. Det jag hör låter i allafall fantastiskt. Det är med djup djup röst Tobias Isakasson (Laurel Music m.m) tar sig an kvällen. Normalt är bandet en duo men den här kvällen är de ett storband med diverse lokala musikhjältar.
Det lilla jag lyckas höra efter väntan i garderobskön låter lite som Starlet. Skönt. Mjuk och klappvänlig.
Vapnet (c) jerry boman
Nummer två ut på banan smyger Vapnet. Med samma sångare som Sibiria, Martin Hanberg kan inte mycket gå fel. Killen som har rösten alla mespopare vill ha. Han är 2005 det Janne Kask var för popbanden runt 94. Vapnet beskriver ett melankoliskt land med mobbare och mörka moln. Det låter som Sibiria fast med mer reverb. Den svenska popen är tillbaka i 80-talet! Melodierna sitter där de ska och trots att man upprepar sig ibland så jublar jag inombords under det alldeles förkorta setet. Bäst är "Ge dom våld" och lilla lilla radiohiten "Kalla mig". Nu undrar man hur Martin skall reda ut att konkurrera med sig själv? Sibiria vs Vapnet blir en "Celebrity Deathmatch " att se fram emot! Jag kan inte bestämma mig för vem jag skall hålla på, vem som än vinner så kommer vi allesammans gå hem med segern.
I programförklaringen till "The Loch Ness Mouse" droppar man namn som Brian Wilson och The Ladybug transistor. Kanske är det de gudar som bandet vill att det skall låta som. Tyvärr missar de målet grövre än Beckham i EM. Det är tråkigt och platt. Att man 2002 lyckades bli nominerade till årets popplatta i Norge kanske säger mer om grannlandets smak än att TLNM är bra. Kvällens riktiga sömnpiller.
South Ambulance (c) jerry boman
Vaken blir man däremot en stund senare när South Ambulance rister igång pop-tamburinen. SA har varit favoriter sedan första hemma kokta cdskivan någon gång förr förra året. Indiehiten och häftplåstret "Die 5 Times Times 5 " är redan en klassiker. Det är fuzzade 12 strängade gitarrmattor, handklapp, tamburiner och snubbar som ser så oförargliga ut att jag tror de skall ramla i golvet bara av ljudet från deras egen medhörning. Bre på med extra marsch vänliga trummor. Toppa med en av de bästa hämnd texter på den här sidan dagen D. Jag älskar dem!
Skönast av dem allihop är killen som spelar klaviatur, tamburin, bjällra och "mystisk-tratt-som-gör-konstiga-läten"- megafon. Myror i brallan eller ren popeufori?
SA är det tändstift som sommar motorn behöver för att kicka igång ordentligt!
Jerry Boman
Irene/Vapnet/The Loch Ness Mouse/South Ambulance
Pustervik Göteborg
4 maj
Tre av fyra är vinstlotter!
När Bommens salonger byggdes om till ett smäckigt sportmekka stod plötsligt en av Göteborg bästa klubbar utan lokal. Men Mono GBG reste sig och nu kan man hitta dem under den stora röda pricken på Järntorget. Fortfarande med samma goda smak för musik.
Den här kvällen gör de för andra gången gemensam sak med bokningsbolaget Beat Agency och drämmer till till med fyra band på en kväll.
Först ut är Irene. Tyvärr missar jag rätt mycket av dem för killen i garderoben är ensam och seg som sirap. Det jag hör låter i allafall fantastiskt. Det är med djup djup röst Tobias Isakasson (Laurel Music m.m) tar sig an kvällen. Normalt är bandet en duo men den här kvällen är de ett storband med diverse lokala musikhjältar.
Det lilla jag lyckas höra efter väntan i garderobskön låter lite som Starlet. Skönt. Mjuk och klappvänlig.
Vapnet (c) jerry boman
Nummer två ut på banan smyger Vapnet. Med samma sångare som Sibiria, Martin Hanberg kan inte mycket gå fel. Killen som har rösten alla mespopare vill ha. Han är 2005 det Janne Kask var för popbanden runt 94. Vapnet beskriver ett melankoliskt land med mobbare och mörka moln. Det låter som Sibiria fast med mer reverb. Den svenska popen är tillbaka i 80-talet! Melodierna sitter där de ska och trots att man upprepar sig ibland så jublar jag inombords under det alldeles förkorta setet. Bäst är "Ge dom våld" och lilla lilla radiohiten "Kalla mig". Nu undrar man hur Martin skall reda ut att konkurrera med sig själv? Sibiria vs Vapnet blir en "Celebrity Deathmatch " att se fram emot! Jag kan inte bestämma mig för vem jag skall hålla på, vem som än vinner så kommer vi allesammans gå hem med segern.
I programförklaringen till "The Loch Ness Mouse" droppar man namn som Brian Wilson och The Ladybug transistor. Kanske är det de gudar som bandet vill att det skall låta som. Tyvärr missar de målet grövre än Beckham i EM. Det är tråkigt och platt. Att man 2002 lyckades bli nominerade till årets popplatta i Norge kanske säger mer om grannlandets smak än att TLNM är bra. Kvällens riktiga sömnpiller.
South Ambulance (c) jerry boman
Vaken blir man däremot en stund senare när South Ambulance rister igång pop-tamburinen. SA har varit favoriter sedan första hemma kokta cdskivan någon gång förr förra året. Indiehiten och häftplåstret "Die 5 Times Times 5 " är redan en klassiker. Det är fuzzade 12 strängade gitarrmattor, handklapp, tamburiner och snubbar som ser så oförargliga ut att jag tror de skall ramla i golvet bara av ljudet från deras egen medhörning. Bre på med extra marsch vänliga trummor. Toppa med en av de bästa hämnd texter på den här sidan dagen D. Jag älskar dem!
Skönast av dem allihop är killen som spelar klaviatur, tamburin, bjällra och "mystisk-tratt-som-gör-konstiga-läten"- megafon. Myror i brallan eller ren popeufori?
SA är det tändstift som sommar motorn behöver för att kicka igång ordentligt!
Jerry Boman
Johnossi
Johnossi
Pustervik Göteborg
29 april
Att det skall vara så enkelt.
Ok du tar en gitarr. Helst ska du sno den får affären. Sen lånar du ihop ett trumset. Börja spela det först du kommer på. Bara låt musiken och rytmen flöda. Skynda dig innan allt är borta.
Typ så verkar det som John and Ossi gjort. Jag vet ju såklart inte om gitarren är snodd men det känns som den är det. Det är något "tjuv-efter-stölden"-stressigt över musiken den här kvällen. Det är som att vara först i kurvan ut på Avenyn under ett Göteborgs varv. Man vill hela tiden framåt, framåt. Vänd dig inte om för då är ögonblicket borta. Stunden när den bästa musiken blir till.
Som alltid blir det väldigt bra när man inte krånglar till det. Rock rakt på bara. Rätt upp i krysset. Någon vill lika Johnossi med White Stripes, men jag tycker nog att den liknelsen inte är rättvis för något av banden. De är bara lika till ytan, de rör sig i två musikaliska läger. Johnossi i den råa rocken och White Stripes i bluesens.
De fantastiska melodierna och trumserenaderna slutar aldrig att förvåna. Hur gör killarna? De är ju bara två, fast låter som en hel armé. Jag misstänker faktiskt att några små ljud var inspelade i förväg. Var det så? Det vore väldigt tråkigt. Inspelad musik hör Melodifestivalen till.
John Engelbert och Oskar "Ossi" Bond är kanske inte det mest spännande du kan se på en scen just nu. Men kanske det bästa du kan höra.
Jerry Boman
Pustervik Göteborg
29 april
Att det skall vara så enkelt.
Ok du tar en gitarr. Helst ska du sno den får affären. Sen lånar du ihop ett trumset. Börja spela det först du kommer på. Bara låt musiken och rytmen flöda. Skynda dig innan allt är borta.
Typ så verkar det som John and Ossi gjort. Jag vet ju såklart inte om gitarren är snodd men det känns som den är det. Det är något "tjuv-efter-stölden"-stressigt över musiken den här kvällen. Det är som att vara först i kurvan ut på Avenyn under ett Göteborgs varv. Man vill hela tiden framåt, framåt. Vänd dig inte om för då är ögonblicket borta. Stunden när den bästa musiken blir till.
Som alltid blir det väldigt bra när man inte krånglar till det. Rock rakt på bara. Rätt upp i krysset. Någon vill lika Johnossi med White Stripes, men jag tycker nog att den liknelsen inte är rättvis för något av banden. De är bara lika till ytan, de rör sig i två musikaliska läger. Johnossi i den råa rocken och White Stripes i bluesens.
De fantastiska melodierna och trumserenaderna slutar aldrig att förvåna. Hur gör killarna? De är ju bara två, fast låter som en hel armé. Jag misstänker faktiskt att några små ljud var inspelade i förväg. Var det så? Det vore väldigt tråkigt. Inspelad musik hör Melodifestivalen till.
John Engelbert och Oskar "Ossi" Bond är kanske inte det mest spännande du kan se på en scen just nu. Men kanske det bästa du kan höra.
Jerry Boman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)