El musico

El musico
Pustervik, Göteborg
27 maj

Svart katt, vit katt från Sverige.

Balkan. Zigenare. Vemod. Det är ungefär där man kan placera El musico. Alla som sett Emir Kusturicas film "Svart katt, vit katt" känner igen sig. Kanske spelar El musico inte riktigt lika snabbt men längta efter den perfekta, eviga kärleken finns där.

Om man nu för en stund bara ställer sig rakt upp och ner och kollar på El musico så kan man beskriva dem som ett gäng sköna snubbar. Några man gärna bjuder hem på en gryta ungersk gulasch. Med soja protein istället för kött då såklart. Det skulle förmodligen sluta med att vi allihopa sitter och gråter över vårt förlorat hopp.
El musico gör mig ledsen. Inte på ett otrevligt sätt, utan på det där befriande sättet. Det är skönt att ibland få gråta ut inombords. Att bli ohämmat nostalgisk och vemodig.
Magnus Andréassons röst är hjärtskärande desperat när han sjunger genom en telefonlur. Kanske sitter den sanna kärleken i andra ändan och lyssnar. Den sanna kärleken som inte förstår att den är "den sanna kärleken".
Vi som är framför scen lyssnar. Oavsett om vi skulle vara unga, gamla, smarta, dumma, vackra eller mindre vackra. El musico gör det här för alla och en var. Jag tror ingen kan säga att de ogillar det här. Ärlighet kan man inte säga nej till.
Kanske är det just det här "alla gillar det" som gör att El musico inte kommer längre än några hundra ensamma själar på en bar i en storstad. Det finns inget kvar att bli förbannad på. Inget som blixtrar till som ett tomtebloss, för att sedan försvinna. Kvar är bara "bra musik". Och javisst bättre att göra "bra musik" än dålig.
När jag går hem längs Linnégatan möter jag en stor grupp människor. Det konstiga är att de nästan är helt tysta allihopa. Vackra tysta människor i en stor grupp. Ingen stojar och ingen är för högjud.
Förmodligen är de kanske bara rädda för att säga fel sak. Att vräka ur sig det där som hjärtat så länge velat säga. Det är de som borde lyssnat på El musico! Då finns det inget som är rätt och fel längre.

Jerry Boman