Tillslut fick Irene sin svettiga, intima spelning. Precis som deras musik förtjänar.
Det här är musik för bakgatorna. Spontana gig utanför den lokala puben.
Allt medan solen sakta sänker sig ner och surfbrädorna prydligt uppställda mot väggen.
Det har talats mycket om referenser. Det eviga flirtande med historien i Bobbys texter och musik. Det är Beach Boys där och Bob Dylan här. Någon lånad melodi och en känsla från raspiga monoplattor.
Som ni vet är jag inte så mycket för att dribbla runt med massa namn och influenser. Jag tycker det förstör upplevelsen och syftet med det är möjligtvis att framhäva den "enorma" kunskap som skribenten besitter.
Och det är roligt att musiknördarna kan få sitt.
Att kunna sin historia är viktigt. När det tex kommer till nasizm, krig och annat. Det handlar då om att historien inte får upprepa sig, det får aldrig någonsin mera förkomma utrotningar av folkslag. Det är viktigt att alla får höra historierna och lära sig av mänsklighetens misstag. Det får aldrig hända igen.
Men hur ligger det då till med musiken? Är det viktigt att kunna sin historia här?
Med musik gör det ju faktiskt inget att historien upprepar sig, det är ingen som far illa av det. Nya generationer kommer alltid att gilla ny musik, även om den liknar någon gammal musik.
Så egentligen spelar det ju ingen roll att Irene lånar och på smarta sätt rippar gammal musik.
Det finns ingen som gör musik som Irene. Naiva låtar som spritter av sommaryra.
Samtidigt håller man tillbaka. Det blir aldrig eufori. Inget starkt lyckorus. Inga billiga poänger och allsångs refränger.
Den här ekvationen går ihop tack vare receptet: Att göra låtar som blir dagsländor är lätt. Men klassiker får du jobba lite för.
Irene jobbar hårt. De sitter inne på riktigt bra låtar, som kommer dröja sig kvar.
Lyssna på Waterfront från Storan igår:
Ingen låt som kommer toppa listorna, men lik förbannat går jag runt och nynnar på den allt som oftast.
Precis som resten av Storans publik.
Let the rain come!
Den nya skivan, som precis kommit ut, babblar jag lite om här.
Jag rekomenderar ett köp. Eller ger dig en order: Köp!
Irene hade förband. Hela vägen från Chicago. Eller band och band, Mike Downey.
Som The Streets i slowmotion. En mjuk slugger.
Väldigt snygga låtar!
Jag tror inte vi fattar hur bra den där killen är. Laptopmusik utan ettor och nollor.
Nya erans singer/songwriter.
Snygg var han också.
Tillsist:
Ledtråd: Bokstäver.
Jag var bara tvungen vänner.
Förlåt.
Tillsist2:
Ja, jag tar alla bilder själv. Både rörliga och stilla.
Någon undrade.
Ikväll: Britta Persson.
Jag drömde om henne i natt.
Jerry Boman
Andra bloggar om: Irene, Storan, Mike Downey, Göteborg, Musik
