För en hjälte här och nu

Ralle hoppar upp på scen och kör en cover av sin älskade Uggla, och mycket passade Vittring, tillsammans med Samtidigt Som:

Allting som jag vill kan jag göra a, a, a, a, allt,

allting som jag vill kan jag göra, a, a, a, a, allt,

när flytet är i luften, då är lyckan varje dag,

om man är positiv som fan så går allting bra.

Jag lipade! Och skrek. Och lipade. Och skrek. Perfekta låten till Ralle!

Att hylla en levande, verksam person är stort. Att hylla en person som lever och verkar bland indieband är ännu större, om det är något som de flesta inte märker så är det just dessa eldsjälar som helt själv kan dra runt en hel musikstad. Alla bara räknar med att de här personerna ska fixa allt och helst ska allt vara gratis. Ofta är det också just gratis vilket betyder att eldsjälen förutom all tid också får lägga ner alla sina pengar. Bara för att denne brinner likt en magnesiumfackla i ett bensinfat.

Jag vet inte riktigt när jag träffade Rasmus Krage Hansén första gången, det känns som han alltid varit där. Jag har väl seglat förbi honom utan att känna honom lika länge som jag bott i Göteborg. Han körde klubbar, han släppte skivor och han var överallt. Spelade han inte refrängmaraton på Jazzhuset så spelade han den senaste Almedallåten under Kortedalatorg eller så bevisade han sin kärlek för schlager på Styrbord Babord. (det där sista kanske man inte ska ta upp men det var så jävla fint!)

Eller vänta nu, han KÖR klubbar, han SLÄPPER skivor och han ÄR överallt. Ralle brinner mer än någonsin.

Och det är där det finna kommer in, att då hylla honom med en stor brakfest samtidigt som han är som mest är väldigt väldigt fint. Elin Hedman och Love Laos satte stenen i rullning och styrde upp hela kvällen, ”För Rasmus i tiden”.

Det hela blev en klassfest på Underjorden, en uppvisning i vänlighet och gott humör. Det blev den bästa av de bästa kvällarna, Samtidigt Som gjorde sin sista spelning, Almedal gjorde sin bästa spelning och Makthaverskan bevisade verkligen att framtiden ligger i deras händer!

Allsången under Samtidigt Som låt Erik & Francisco spräckte mina öron, Almedal var som sagt bättre än någonsin, hatkärlekslåten till Halmstad, Picassoparken, gick så snabbt att jag nästan föll omkull och när Makthaverskan ger oss fingret är det så jävla bra att det inte går att förklara!

En bit in på kvällen, det är förmodligen när Samtidigt Som spelar, ser jag Ralle sitta högt uppe på scen, strax under den gigantiska bilden på honom som pryder väggen. Han är inte riktigt sig själv där uppe. Mannen som gav energi ett ansikte, han sitter nu ner och är helt stilla. Han tittar ner på scen, där ett av ”hans” band ger allt och publiken älskar det. Jag vet inte, men han ser helt tagen ut. Kanske funderar han på hur det blev så här, att allt allt slit faktiskt är värt något. Att alla förlorade pengar egentligen inte betyder ett skit. Har vänner roligt är det värt allt. Men jag har ingen aning om vad han tänker där han sitter. Bara att det är väldigt vackert.

Jag önskar nu att Rasmus fortsätter med sitt livsverk, att helt huvudstupa och egentligen helt idiotiskt, fixar klubbar och ger ut skivor. Vi behöver folk som dig! Världen behöver fan folk som dig! Jag har sagt det förr och säger det igen, Rasmus du är en förebild för så många många människor. Du är en förebild för mig. Jag kommer aldrig nog kunna tacka dig för allt. Jag vet att du ibland funderar på att skita i allt och bara lägga ner. Nästa gång du gör det, när på dygnet det än må vara, ring mig och jag ska ge dig minst tio anledningar till varför du måste fortsätta. När som helst.

Tillsist:

Stort stort tack till framför allt Elin Hedman och Love Laos denna kväll! Herregud, jag är skyldig er en! Eller hundra!

Tillsist2:

Jag visste att Anna Hedman gillar Per Gessle…men att hon skulle göra det finaste man kan göra som dj med just Gessle trodde jag faktiskt inte. Hon lirade låtar med anknytning till allas vår älskade PG under hela sitt djset! Så jävla bra!

På halssmycket som hon visar upp står det såklart PER GESSLE!

Tillsist3:

Just det ja, kvällen började mycket tidigare, på Andra lång. En för mig helt okänd bloggläsare hörde av sig via Facebook och vi samlades på gatan där alla kan allas namn. Sjukt trevliga personer! Tack alla som vågar göra såna saker! Världen blev lite bättre!

Vilken jävla fredag!

Jerry Boman

Samtidigt Som lägger av!

Först:

Så kom då beskedet som vi alla känt ett tag, Samtidigt Som lägger ner. Inte för att de varit kassa på slutet utan mer...eh en känsla utanför scen. Alla jobbade med annat.

Jag tycker det är tråkigt som fan! Redan från första spelningen, via de första inspelningarna, via Småländska skogar och till otaliga hopp framför scen så har de här fyra killarna haft en speciell plats i mitt hjärta. De förenade punkens direkthet med smarta, osmarta texter. Punken blev plötsligt av med sin ibland skitnödiga politik. Samtidigt Som var effektiva som en smocka, känsliga som en smekning. Och allt handlade egentligen bara om kärlek och vänskap. Att de sedan alla fyra är väldigt trevliga personer blir lök på laxen.

Tack Erik, Francisco, Göran, Erik!

MEN det blir en sista spelning! I morgon på Underjorden! Du är där!

Sedan:

Jag gick förbi Debaser Slussen i går, en minifestival och det är alltid trevligt. Jag hann se Steso Songs i en ovanlig tappning, hon körde med livemusik! Ja, för er som hängt med här så brukar Karolina Stenström normalt spela på endast piano och backtrack.
Och vet ni vad, jag gillar det ensamma bättre! Det var roligt att höra låtarna med riktiga trummor och bas men det gav inget. Det unika och fina försvann, det kändes mer…jazz. Musikerna var duktiga och hela den grejen men det funkade inte. Jag önskar att Karolina nästa gång bara kör piano och en massa motljus. Då är och förblir Steso Songs oändligt vackert och samtidigt skrämmande.

Tobias Fröberg är en lurig rackare. På ytan är han ytterligare en vindpinad gotlänning som gör landsbyggdsgitarrsånger om sitt liv. Men det finns något annat där, ett avgrundsdjupt mörker. Det är ovanliga låtar och så kör han med den ovanliga sättningen gitarr, piano och två trummor. Javisst, en trummis på varje kant. Det låter mycket mäktigt!
När jag står där och lyssnar på den fantastiska When we go to war så slår det mig, och här kommer förmodligen den mest märkliga liknelsen jag någonsin gjort: Tobias Fröberg är fan Henrik Berggren! Alltså, det här är Henrik om han inte varit den han är men skrivit samma sorts musik. Jag blir en smula förvånad själv och börjar lyssna på låtarna med helt nya öron. Fantastiskt!

Tyvärr spelar han inte nya skivans bästa låt I hope I die before you… Lyssna på den. Och hjälp mig komma på vilken låt den låter som!

Jerry Boman

Tre snabba

FÖRST:
Roligast av ALLT kommer det här att bli! För Ralle i tiden! På fredag!
Vilken bricka det kommer bjudas på!

Live
Makthaverskan
Samtidigt Som
Almedal

DJ's
Samfundet
Love Laos
Vit Katt
Na na na na na
100 Knop
Samtidigt Som

Ja, jävlar.


Tre saker som är kul just nu:

1.


Mer här!

2.


Läs om allt här!

3.


Läs om allt här!

Jerry Boman

"Jag är Gud"

Stefan Randström ser sig själv som Gud. Fast ändå inte. Han sjunger att han är Gud, men det är mer en anledning till att tänka efter. Just nu kan egentligen vem som helst utropa sig som Gud, bara du har en blogg, ett Twitterflöde eller en klubb. Allt är så enkelt. Du är Gud, jag är Gud och hon där borta i hörnet är Gud. Alla i sin egen värld. Gud, Gud, Gud.

Stefan tror inte att han är Gud. Nä. Han tänker nog mer på att alla ska ha trevlig och må bra. Stefan är en sagoberättare, en till vissa delar större än livet-kille. Det är liksom inget som biter på denne hattpryda berättare. Med sitt enormt duktiga band står Randström över sånt som kallas trend. Och det enda sättet det här kan sluta på är… tystnad. Ja, förmodligen kommer ingen lyssna, inte förrän om 50 år. Då kommer ni plocka från den här sidan ur internets djuparkiv och förvånas hur stor tidsmarkör Randström ändå var. Utan att vackla runt bland ”just nu”-musikstilarna är han precis inget annat än just nu. Han lyckas sätta fingret på nuet helt utan att blanda in så fjuttiga saker som statusuppdateringar, tubemania eller HDtv. Han berättar om läget i staden på ett mer mänskligt sätt, bortom den teknik som vi tror formar oss. Något händer, vi vet inte vad. Vi förändras.
Och vet ni vad? Då, om 50 år, kommer ni ångra er att ni inte lärde känns Stefan.

Tillsist:
Moa och Erik spelade väldigt bra musik! Håll koll på var Play it again Rod dyker upp nästa gång!

Tillsist2:

Jag hoppade högt när jag såg att SVART ska spela på Midsommarfestivalen.

Tillsist3:

Gillar mycket att Hästpojken-Martin gillar Legenden! Känns bra att inte vara helt själv...

Tillsist4:

Detta var inlägg 800... alltid något.

Jerry Boman

Den stora musikvideokampen!

Onsdagen:



Get well soon har fattat det här med den visuella upplevelsen. De kör ett bildspel…eller nä, det är en film…eller nä, de har roller i en film. Rörligt och live går in i varandra, på någon låt ligger körsången på backtrack, samtidigt visas bilder på bandet som sjunger körspåret. Samtidigt spelar alltså bandet live. Det är 3D live!

Musikaliskt skulle man kunna peta in det här bandet i någon form av gympasalsslowpop. Det är friskt med reverbsång och teatraliska körer. Ibland är det mycket vackert, ibland blir det segt. Speciellt segt blir det när konserten håller på en långt över en timme. Ok, jag förstår, ni är svinstora i något annat land men man måste anpassa sig. När sedan några av låtarna är väldigt lika, ja då tröttnar jag.
Men en 40 minuters konsert med tillhörande visuellorgie och det här bandet skulle jag se igen!

Fredag:

1.

Jag gjorde en video till Stefan Randström:




Han spelar på The Regents ikväll. Läs om allt på Facebook.

2.

Min vän Mats Udd gjorde en video till Ludwig Bell:



Han spelar på Landet ikväll. Läs om allt HÄR.


Den stora musikvideokampen med andra ord!
Vilken är bäst? Vilken kille som sjunger på svenska är bäst? Vart ska ni gå?

Jerry Boman

Åland och kärleken

Jag tänkte ge mig på att förklara vad kärlek är.

Åh herre jävlar vad det blev rusning bort från bloggen nu! Kom gärna tillbaka, det är inte så farligt som det låter. Jag ska inte förklara den där vanliga kärleken för er, utan en kärlek man kan uppleva genom de finaste händelser och bland de finaste människorna. Och på de finaste plasterna.

Jag var på Åland i helgen. För första gången i mitt liv tog jag en Finlandsbåt, hoppade av i Mariehamn och fick ett minne för livet. Med mig på den här resan var (förutom Anna och två systrar) bandet Kapten Hurricane, poeten Alex Bengtsson och de numera nyfunna vännerna i Leo med Lådan.



Ibland hör jag historier om hur folk åker med på turnéer med diverse band. Det viktigaste i de historierna verkar vara att bandet är känt. Ju mer P3 rotation bandet har desto bättre. Kaptenen, Alex och Leo är inte kända någonstans. Möjligtvis i mitt huvud och band kanske 50 personer till. Leo med Lådan är världsberömda på Åland…eller i alla fall i Mariehamn.

Ändå är det här mina idoler. Jag kan verkligen erkänna att är ohyggligt starstruck när jag sitter där på Ålandsbåten och dricker öl vid elva tiden på förmiddagen. Jag är verkligen den lilla i sammanhanget.

Vi åker sakta genom Stockholmsskärgård, solen skiner som aldrig förr och de vita isflaken bildar fint mönster mot det djupblå havet. Snart når vi öppet hav och det är bedårade vackert, som att vara på en annan planet.

Vi går runt i vinterstaden Mariehamn, det är spöklikt, inte många människor. Vi tar oss till Pub Bastun som ligger i hamnen. Ett vackert stenhus i gult och vitt, kan vara den vackraste klubblokalen jag sett. Eller vänta, det ÄR det vackraste klubben jag sett! I alla fall på utsidan. Insidan är fin men inte något super speciellt.

Eftermiddagen går, vi hänger på hotellet, dricker billig finsk taxfreeöl och trivs. När mörkret faller smyger vi ner mot klubben igen, det är is i luften, staden stå än mer still än på dagen.

Kapten Hurricane går upp på scen, jag älskar dem som vanligt. Alex Bengtsson gör gäst spel mellan låtarna, ibland med bakgrunds musik, ibland utan. Folk kommer på fötter. De börjar också älska bandet. Alex får hejdundrade applåder. Jag trivs.

Kaptenen har en sällsam förmåga att få alla att må bra, det kan vara landets mest avslappnade band. De gör ingen stor grej av att de är grymma. Christan gör absolut ingen stor grej av att han skriver de svartaste texterna och att de parar ihop dem med upplyftade musik. Gimten i ögat utan att skoja bort sig.

Alex Bengtsson är poeten du kommer läsa om i DN på stan innan sommaren är slut. Allt annat är tjänstefel. Han är en smula förbannad, men inte påklistrat, han är bara arg. Han skriver om sin samtid, han ser saker som vi andra ser men inte fan kan sätta ord på.

Gå in på hans Myspace och lyssna speciellt på ”Indiepop är fan bättre än reggae”.
Sist upp är då Ålands bästa band. Eller ja, det är det enda band jag känner till från Åland, så för mig är det bäst. Leo med Lådan.

Herregud så bra! Tänk dig Markus Krunegård korsat med Kal P Dal! Finurliga texter om det lilla livet i Mariehamn, jag älskar geografik pop i alla dess former och här får man allt serverat!

Det är så bra att jag faktiskt tror att någon driver med mig, Leo med Lådan måste vara hur stora som helst, gett ut skivor och spelat överallt. Men när jag frågar just det så rodnar Leo själv. Nä, sanningen är att de möjligtvis är kända i Mariehamn och att de spelat en gång på Hornsgatan i Stockholm…

Här ligger nu fältet öppet för alla skivbolag, klubbar och annat att bara hugga in! Jag lovar dig, den publik som kommer blir en glad publik. Förmodligen kommer du ha omaket att sopa upp några tappade hakor…

Leo med Lådan är klassik svensk (man snackar svenska på Åland) snällrock. Vi snackar Pugh-klass här. Smart och lite som att lyssna på en härlig kille som berättar riktig goda anekdoter. Dansant, ja visst. Leo Lundberg är killen man vill ha på alla fester, han så får oss in på rätt spår. Får jag höra en gång till "Äh, vi gör det på skoj, vi är så gamla" från bandet Lådan så får ni en smocka!

Klubben stänger, en soffa går sönder, det dricks Mintuu, vi drar vidare och det är där någonstans jag blir blödig i hjärtat. Jag går en stund för mig själv, försöker samla mig inför allt jag upplevt.

Det är kärleken! De bästa av stunder och känslor. Gamla vänner, nya vänner, flickvän, månklart och väldigt bra musik!

Jag kommer flytta till Åland. Och ni ska med!



Tillsist:




Jerry Boman