Åland och kärleken

Jag tänkte ge mig på att förklara vad kärlek är.

Åh herre jävlar vad det blev rusning bort från bloggen nu! Kom gärna tillbaka, det är inte så farligt som det låter. Jag ska inte förklara den där vanliga kärleken för er, utan en kärlek man kan uppleva genom de finaste händelser och bland de finaste människorna. Och på de finaste plasterna.

Jag var på Åland i helgen. För första gången i mitt liv tog jag en Finlandsbåt, hoppade av i Mariehamn och fick ett minne för livet. Med mig på den här resan var (förutom Anna och två systrar) bandet Kapten Hurricane, poeten Alex Bengtsson och de numera nyfunna vännerna i Leo med Lådan.



Ibland hör jag historier om hur folk åker med på turnéer med diverse band. Det viktigaste i de historierna verkar vara att bandet är känt. Ju mer P3 rotation bandet har desto bättre. Kaptenen, Alex och Leo är inte kända någonstans. Möjligtvis i mitt huvud och band kanske 50 personer till. Leo med Lådan är världsberömda på Åland…eller i alla fall i Mariehamn.

Ändå är det här mina idoler. Jag kan verkligen erkänna att är ohyggligt starstruck när jag sitter där på Ålandsbåten och dricker öl vid elva tiden på förmiddagen. Jag är verkligen den lilla i sammanhanget.

Vi åker sakta genom Stockholmsskärgård, solen skiner som aldrig förr och de vita isflaken bildar fint mönster mot det djupblå havet. Snart når vi öppet hav och det är bedårade vackert, som att vara på en annan planet.

Vi går runt i vinterstaden Mariehamn, det är spöklikt, inte många människor. Vi tar oss till Pub Bastun som ligger i hamnen. Ett vackert stenhus i gult och vitt, kan vara den vackraste klubblokalen jag sett. Eller vänta, det ÄR det vackraste klubben jag sett! I alla fall på utsidan. Insidan är fin men inte något super speciellt.

Eftermiddagen går, vi hänger på hotellet, dricker billig finsk taxfreeöl och trivs. När mörkret faller smyger vi ner mot klubben igen, det är is i luften, staden stå än mer still än på dagen.

Kapten Hurricane går upp på scen, jag älskar dem som vanligt. Alex Bengtsson gör gäst spel mellan låtarna, ibland med bakgrunds musik, ibland utan. Folk kommer på fötter. De börjar också älska bandet. Alex får hejdundrade applåder. Jag trivs.

Kaptenen har en sällsam förmåga att få alla att må bra, det kan vara landets mest avslappnade band. De gör ingen stor grej av att de är grymma. Christan gör absolut ingen stor grej av att han skriver de svartaste texterna och att de parar ihop dem med upplyftade musik. Gimten i ögat utan att skoja bort sig.

Alex Bengtsson är poeten du kommer läsa om i DN på stan innan sommaren är slut. Allt annat är tjänstefel. Han är en smula förbannad, men inte påklistrat, han är bara arg. Han skriver om sin samtid, han ser saker som vi andra ser men inte fan kan sätta ord på.

Gå in på hans Myspace och lyssna speciellt på ”Indiepop är fan bättre än reggae”.
Sist upp är då Ålands bästa band. Eller ja, det är det enda band jag känner till från Åland, så för mig är det bäst. Leo med Lådan.

Herregud så bra! Tänk dig Markus Krunegård korsat med Kal P Dal! Finurliga texter om det lilla livet i Mariehamn, jag älskar geografik pop i alla dess former och här får man allt serverat!

Det är så bra att jag faktiskt tror att någon driver med mig, Leo med Lådan måste vara hur stora som helst, gett ut skivor och spelat överallt. Men när jag frågar just det så rodnar Leo själv. Nä, sanningen är att de möjligtvis är kända i Mariehamn och att de spelat en gång på Hornsgatan i Stockholm…

Här ligger nu fältet öppet för alla skivbolag, klubbar och annat att bara hugga in! Jag lovar dig, den publik som kommer blir en glad publik. Förmodligen kommer du ha omaket att sopa upp några tappade hakor…

Leo med Lådan är klassik svensk (man snackar svenska på Åland) snällrock. Vi snackar Pugh-klass här. Smart och lite som att lyssna på en härlig kille som berättar riktig goda anekdoter. Dansant, ja visst. Leo Lundberg är killen man vill ha på alla fester, han så får oss in på rätt spår. Får jag höra en gång till "Äh, vi gör det på skoj, vi är så gamla" från bandet Lådan så får ni en smocka!

Klubben stänger, en soffa går sönder, det dricks Mintuu, vi drar vidare och det är där någonstans jag blir blödig i hjärtat. Jag går en stund för mig själv, försöker samla mig inför allt jag upplevt.

Det är kärleken! De bästa av stunder och känslor. Gamla vänner, nya vänner, flickvän, månklart och väldigt bra musik!

Jag kommer flytta till Åland. Och ni ska med!



Tillsist:




Jerry Boman