Stefan Randström ser sig själv som Gud. Fast ändå inte. Han sjunger att han är Gud, men det är mer en anledning till att tänka efter. Just nu kan egentligen vem som helst utropa sig som Gud, bara du har en blogg, ett Twitterflöde eller en klubb. Allt är så enkelt. Du är Gud, jag är Gud och hon där borta i hörnet är Gud. Alla i sin egen värld. Gud, Gud, Gud.
Stefan tror inte att han är Gud. Nä. Han tänker nog mer på att alla ska ha trevlig och må bra. Stefan är en sagoberättare, en till vissa delar större än livet-kille. Det är liksom inget som biter på denne hattpryda berättare. Med sitt enormt duktiga band står Randström över sånt som kallas trend. Och det enda sättet det här kan sluta på är… tystnad. Ja, förmodligen kommer ingen lyssna, inte förrän om 50 år. Då kommer ni plocka från den här sidan ur internets djuparkiv och förvånas hur stor tidsmarkör Randström ändå var. Utan att vackla runt bland ”just nu”-musikstilarna är han precis inget annat än just nu. Han lyckas sätta fingret på nuet helt utan att blanda in så fjuttiga saker som statusuppdateringar, tubemania eller HDtv. Han berättar om läget i staden på ett mer mänskligt sätt, bortom den teknik som vi tror formar oss. Något händer, vi vet inte vad. Vi förändras. Och vet ni vad? Då, om 50 år, kommer ni ångra er att ni inte lärde känns Stefan.
Tillsist: Moa och Erik spelade väldigt bra musik! Håll koll på var Play it again Rod dyker upp nästa gång!
Get well soon har fattat det här med den visuella upplevelsen. De kör ett bildspel…eller nä, det är en film…eller nä, de har roller i en film. Rörligt och live går in i varandra, på någon låt ligger körsången på backtrack, samtidigt visas bilder på bandet som sjunger körspåret. Samtidigt spelar alltså bandet live. Det är 3D live!
Musikaliskt skulle man kunna peta in det här bandet i någon form av gympasalsslowpop. Det är friskt med reverbsång och teatraliska körer. Ibland är det mycket vackert, ibland blir det segt. Speciellt segt blir det när konserten håller på en långt över en timme. Ok, jag förstår, ni är svinstora i något annat land men man måste anpassa sig. När sedan några av låtarna är väldigt lika, ja då tröttnar jag. Men en 40 minuters konsert med tillhörande visuellorgie och det här bandet skulle jag se igen!
Åh herre jävlar vad det blev rusning bort från bloggen nu! Kom gärna tillbaka, det är inte så farligt som det låter. Jag ska inte förklara den där vanliga kärleken för er, utan en kärlek man kan uppleva genom de finaste händelser och bland de finaste människorna. Och på de finaste plasterna.
Jag var på Åland i helgen. För första gången i mitt liv tog jag en Finlandsbåt, hoppade av i Mariehamn och fick ett minne för livet. Med mig på den här resan var (förutom Anna och två systrar) bandet Kapten Hurricane, poeten Alex Bengtsson och de numera nyfunna vännerna i Leo med Lådan.
Ibland hör jag historier om hur folk åker med på turnéer med diverse band. Det viktigaste i de historierna verkar vara att bandet är känt. Ju mer P3 rotation bandet har desto bättre. Kaptenen, Alex och Leo är inte kända någonstans. Möjligtvis i mitt huvud och band kanske 50 personer till. Leo med Lådan är världsberömda på Åland…eller i alla fall i Mariehamn.
Ändå är det här mina idoler. Jag kan verkligen erkänna att är ohyggligt starstruck när jag sitter där på Ålandsbåten och dricker öl vid elva tiden på förmiddagen. Jag är verkligen den lilla i sammanhanget.
Vi åker sakta genom Stockholmsskärgård, solen skiner som aldrig förr och de vita isflaken bildar fint mönster mot det djupblå havet. Snart når vi öppet hav och det är bedårade vackert, som att vara på en annan planet.
Vi går runt i vinterstaden Mariehamn, det är spöklikt, inte många människor. Vi tar oss till Pub Bastun som ligger i hamnen. Ett vackert stenhus i gult och vitt, kan vara den vackraste klubblokalen jag sett. Eller vänta, det ÄR det vackraste klubben jag sett! I alla fall på utsidan. Insidan är fin men inte något super speciellt.
Eftermiddagen går, vi hänger på hotellet, dricker billig finsk taxfreeöl och trivs. När mörkret faller smyger vi ner mot klubben igen, det är is i luften, staden stå än mer still än på dagen.
Kapten Hurricane går upp på scen, jag älskar dem som vanligt. Alex Bengtsson gör gäst spel mellan låtarna, ibland med bakgrunds musik, ibland utan. Folk kommer på fötter. De börjar också älska bandet. Alex får hejdundrade applåder. Jag trivs.
Kaptenen har en sällsam förmåga att få alla att må bra, det kan vara landets mest avslappnade band. De gör ingen stor grej av att de är grymma. Christan gör absolut ingen stor grej av att han skriver de svartaste texterna och att de parar ihop dem med upplyftade musik. Gimten i ögat utan att skoja bort sig.
Alex Bengtsson är poeten du kommer läsa om i DN på stan innan sommaren är slut. Allt annat är tjänstefel. Han är en smula förbannad, men inte påklistrat, han är bara arg. Han skriver om sin samtid, han ser saker som vi andra ser men inte fan kan sätta ord på.
Herregud så bra! Tänk dig Markus Krunegård korsat med Kal P Dal! Finurliga texter om det lilla livet i Mariehamn, jag älskar geografik pop i alla dess former och här får man allt serverat!
Det är så bra att jag faktiskt tror att någon driver med mig, Leo med Lådan måste vara hur stora som helst, gett ut skivor och spelat överallt. Men när jag frågar just det så rodnar Leo själv. Nä, sanningen är att de möjligtvis är kända i Mariehamn och att de spelat en gång på Hornsgatan i Stockholm…
Här ligger nu fältet öppet för alla skivbolag, klubbar och annat att bara hugga in! Jag lovar dig, den publik som kommer blir en glad publik. Förmodligen kommer du ha omaket att sopa upp några tappade hakor…
Leo med Lådan är klassik svensk (man snackar svenska på Åland) snällrock. Vi snackar Pugh-klass här. Smart och lite som att lyssna på en härlig kille som berättar riktig goda anekdoter. Dansant, ja visst. Leo Lundberg är killen man vill ha på alla fester, han så får oss in på rätt spår. Får jag höra en gång till "Äh, vi gör det på skoj, vi är så gamla" från bandet Lådan så får ni en smocka!
Klubben stänger, en soffa går sönder, det dricks Mintuu, vi drar vidare och det är där någonstans jag blir blödig i hjärtat. Jag går en stund för mig själv, försöker samla mig inför allt jag upplevt.
Det är kärleken! De bästa av stunder och känslor. Gamla vänner, nya vänner, flickvän, månklart och väldigt bra musik!
Kom till min, Indie-Millis och Stefans klubb! Mer om det hela på Facebook!
Det är inte något för fegisar som gillar "rätt" tröja, "rätt" musik eller rent allmänt inte kan slappna av en smula. Det är en klubb för folk som vill ha skoj!
Det var något år sedan nu, jag sprang på ett band från Stockholm med ett fantastiskt namn. Den Stora Sömnen. Jag gillade dem, inte bara för namnet. Det var rakt på sak texter och hela bandet hade ett avslappnat sätt.
De spelade ofta i Göteborg. Oftare än vad de spelade i Stockholm. Sångaren Stefan brukade komma på besök i Göteborg, på egenhand. Västkusten tog emot honom med öppna armar.
Sen flyttade jag till Stockholm och skulle ha en "Hej, jag har flyttat till er stad"-klubb på Nada. Jag hade fått höra att Stefan, som heter Randström i efternamn, börjat köra solo. På sin Myspace kunde man höra en illa inspelad låt. Det kan ha varit det mest nakna jag hört på svenska. Det kändes som om jag kände Stefan genom hans ord. Spelningen på Nada blev en succé, såklart. Det blir ofta så med stora stjärnor. För det finns inget annat Stefan kan bli, han kan bara bli en stor stjärna.
Jag är nu mycket glad att pressentera vårt första samarbete. Jag säger första för jag hoppas inte det blir det sista, Stefan är en in i själen god människa.
Okej, nog med hyllningar, här kommer ett videoklipp som i ett slag gör musikvideon som du sett den gammal. Mycket nöje.
Och som vanligt, är du sugen på en musikvideo, hör av dig. jerry@jerryboman.se Jag kan inte lova dig en video som ser ut som de vanliga, men jag kan lova dig en sak, den blir unik.
Vi är födda i fel generation. En författare, en sjökapten och en sleten svetsare.
Så börjar Bobastian sin låt ”Fel generation”. Om det varit ett band med några 30 plusare skulle den texten vara väldigt patetisk. Om de var 25 skulle den inte heller gå igenom. 20? Kanske. Det som gör att den där textraden är bäst just nu är informationen om sångarens ålder: 16 år. Ja du. Vem annars ska sjunga om hur fel dagarna är om inte någon som bara levt i runt 5500 dagar. Som har tid att göra något åt det.
Bobastian fortsätter med sin textkänsla i ”Saltholmen”:
Vi är coolast på spårvagnen.
I våra mammors Wayfarers.
Första raden bygger fel, känns påklistrad, tråkig... Tills man hör mening två. Klockrent!
Ett indiedansbandsepos!
Bobastian lyckas mycket bättre förmedla sina känslor än någon äldre, kanske beror det på att sommaren är så mycket starkare så där strax innan man börja gymnasiet… Helt galet ändå, hur jävla små är inte dessa snubbar!
De sjunger i samma låt om värmebänken, ni vet den som finns på Fjällgatans spårvagnshållplats. Förmodligen första gången någon sjunger om den härliga bänken! Briljant!
Som sagt, Bobastian är runt 15 – 16 år, men du kan ge dig fan på att det är de här killarna du kommer springa på inne klubben om något år. När gamlingar som Almedal, Samtidigt Som och ”Fanny och Rille”-klanen börjar hänga på Olearys. Tiden går fort.
Bobastian spelar på Fängelset i Göteborg på fredag.
Det kom ett mail hela vägen från Brooklyn. Det var adresserat direkt till mig. En smula märkligt, men någon läser tydligen bra musikbloggar även i Amerika…
Hur som helst, det brevet ville berätta om var bandet Jonka. En duo bestående av Jon Neufeld and Annika Kaye. Elektronisk lunchmusik, bra att ha i badet. Väldigt vackert, nyromantiskt och insvept i spets. Under ytan och i det stora blå.
Ge dem en riktig lyssning så kommer du glömma allt som heter is.
Tillsist:
På torsdag spelar Legenden på Kafe 44 i Stockholm.
Tillsist2:
På fredag spelar Pontus De Wolfe på Debaser Slussen.
Jerry Boman
