Fel i fabriken

Det blev inte som jag tänkt. För första gången blev jag riktigt sur på några barägare över att deras högtalarutrustning inte höll måttet. Överlag tycker jag det är rätt fånigt att klaga på ljudet eller tekniken, jag försöker vara väldigt ödmjuk inför fel och brister på prylarna hos barer och uteställen. Jag brukar släppa det mesta. Jag förstår att det handlar om pengar.

I fredags gick det bara inte, jag är så besviken på Färgfabrikens prylar att jag inte vet vad. Konsthögskolan har inget med detta att göra, de fixade en bra fest, de hade grejat och donat med det mesta. Hyrt in riktigt bra grejer att spela på. Inget att klaga på där, snarare tvärt om, djsakerna var väldigt väldigt fina. Felet låg istället på de saker som var permanenta i baren, slutstegen/förstärkaren som står bakom baren.

Under minst tio tillfällen, det kan ha varit fler, dog ljudet helt. Barpersonalen "fixade" problemet varje gång, de hävdade att det var något fel på sladdarna. Men det stämmer inte. När ljudet försvann så testade jag en grej, jag drog ner ljudet helt, väntade i 30 sekunder och drog sedan på ljudet igen. Hepp, ljudet kom tillbaka.

Nä, kära vänner, det är inte så det funkar när en sladd glappar, det är resultatet av någon klåpare som kopplat in för mycket högtalare på för få slutsteg/förstärkare. Det som då händer är att automatsäkringen löser ut, allt för att inte prylarna ska gå sönder av den stora belastningen. Det är enkel ljudkunskap/teknikkunskap. Sådant som man bör ha kolla på, annars hyr man in någon som har koll på det. Hyr man ut sitt ställe bör man absolut ha koll på det.

Jag är så besviken på att det här förstörde inte bara för mig och Anna som spelade skivor, det förstörde också stämningen på festen. Precis när vi fått igång ett fint litet dansgolv gick säkringen och kvar fanns bara bas. Bättre sätt att döda stämningen finns inte. Efter bara en timmes spelade ville jag gå därifrån.

Jag kan tillägga att vi försökte spela så tyst vi bara kunde för att inte pressa slutsteget mer än det behövdes, vi drog också ner basen men det hjälpte inte.

Jag ber om ursäkt till er som kom till Färgfabriken i fredags, jag gjorde vad jag kunde för att få rätsida på problemet. Och jag lider med Konsthögskolan som fixat så mycket.

Men något roligt hände ändå, jag fick se Skriet!

Isak Sundström brukar vara frustrerad i Pascal och Jacob Frössén följde Olle Ljungström så länge att det blev en film. Men nu är det, tillsammans med några andra, Skriet.
Tänk dig att det regnar. Minus en grad och du är på väg hem. Du har tappat bort dina kompisar, kanske har ni bråkat, sagt sanningar som svider. Personen du gillade lite mer gick i väg och svarade inte mer. Mörkret sänker sig och du känner dig så ynklig. Det finns ingen mening för självömkan, ingen hör dig ingen ser dig. Istället infinner sig ett vakuum. Du är såklart inte glad, men du är inte heller ledsen. Dina tankar och din själ befinner sig i tyngdlöshet. Det är här Skriet kommer in. De är tyngdlösa. Samtidigt med en enorm börda på skuldrorna.

Det sticker i öronen. Knaster. Först verkar inget hålla samman bandet, ljudet som ligger närmast i minnet är när en symfonisk orkester stämmer upp. Det är ett virrvarr av ljud. Så plötsligt kryper melodierna fram, Isak viskar fram, mässar smygande. Ju längre spelningen pågår desto mer hörs trummorna för att mot slutet explodera i Joy Division. Men mitt i detta mörker finns ett hopp, man hör gryningen komma och den stavas klarinett. Ja, det instrument som annars brukar lägga sordi på popen piggar här upp. Det är både märkligt och häpnadsväckande. Vet inte riktigt hur de gjorde, men bra var det!


Skriet är avigt. De har tagit allt en vända till och de delar upp oss i det gamla snacket om för eller emot. Precis som alla riktigt bra band!

Tillsist:
Klubb Frimåndag ger dig Kronprinsen!
20-01 på Sugar Bar på måndag.

Läs om allt här.

Tillsist2:
På lördag spelar jag och Anna (Hej Stockholm!) skivor igen. Denna gång i baren på Debaser Medis! Klubben heter Send In The Clowns, den bästa i stan. Live ser ni två framtidsband, Pintandwefall och Makthaverskan.
Läs vad jag tycker om Makthaverskan på skiva här och vad jag tycker om dem live här och här. Läs gärna vidare om hur det gick till när Pintandwefall var i Stockholm första gången.
Ses där!

Jerry Boman

Knäsvag och knäsvag

Det finns dagar när jag bara vill stanna hemma, stunder då jag känner att jag hört allt. Att det får vara nog med musiklyssnade på ett tag. I bland tänker jag tankar om att sluta lyssna helt. Att grotta ner mig i något helt annat. Kanske börja med dart.
Det är dagar då till och med Spotify känns trångt. Inget duger, allt är gjort. Och det som inte är gjort rör mig inte. Lyssnandet blir ett ok, en börda på vägen.

Sedan kommer kvällar i en källare på Petsounds Bar. Klubben med det sympatiska namnet Hemma hos Fanny och med den lika sympatiska Fanny. Gästen på scen är hemlig, men de flesta verkar veta ändå. Stämningen är ändå lite andaktsfull när Anna Järvinen går upp på scen…

Jag står rätt långt fram och känner mig fånig. Jag klarar knappt av att titta upp mot scen, det är så nära. Anna börjar sjunga på finska. Jag förstår inget av det hon sjunger men det träffar mig ändå...

Det är larvigt att säga att man blir knäsvag. Eller så det inte det. Järvinens musik och röst, hela hennes uttryck gör mig knäsvag. Hon fyller upp hela rummet, trots att det hela egentligen är skört och tunt som tyllgardiner. Bakom glasögonen skymtar två länders sorgligaste person, Anna Järvinen fångar det finska vemodet, de kalla nätterna mellan tummen och pekfingret. Håller det varsamt på plats och låter oss se det i vitögat. Samtidigt får hon in något väldigt svenskt i sången. Jag inbillar mig att finnarna är melankoliska och står för det, men vi svenskar är melankoliska men ska ändå ha partyhatten på. Järvinen fångar den de här två stämningarna och blöder ut dem.

Det är så vackert. Så ändlöst vackert..

Hela framträdandet är enkelt, ett piano och ett dragspel. Så står jag då där och får tillbaka känslan, det är ju sånt här som håller en ovan ytan. De storslagna känslorna förpackade i små skira paket. En poet, en artist och en knuff rakt fram. 00-talet håller på att avslutas, någon kanske gråter för det, jag ser det inte alls. Tid är inget, nu är allt. Och i en källare på Skånegatan blev jag nu igen. Bakåt finns inte ej heller framtiden, jag är bara just nu. Och jag är knäsvag.


Anna Järvinen är nominerad i hela tre grammisklasser: Kvinnliga artist, Textförfattare och kompositör.
Det är inte mer än rätt. Hon är en originell artist och hon är en jävel på att skriva låtar som berör.

Vilken kväll. Tack Fanny. Och tack Anna.

Tillsist:
Fredag och Hej Stockholm! spelar skivor på Kungliga Konsthögskolans julfest. Jag trixar ihop lite musik, bland annat en "Riva hela huset"-version av Håkans Gullbergskaj paradis. Toksamba och rörigt. Det kommer nog göra susen!

Jerry Boman

Hemligheter och kronprinsar

Ikväll, onsdag, är det Hemma hos Fanny på Petsounds Bar. Hemlig gästartist… jag vet vem det är och kan säga så mycket som att det är en Grammisnominerad artist. Nominerad i år alltså. Det kommer bli väldigt fint nere i källaren kan jag lova.
Du vill INTE missa detta!






På måndag är det dags igen, klubben med det puckade namnet är tillbaka:

Klubb Frimåndag ger dig Kronprinsen

Smått genialisk mjukpop men en smekning övergår i falskhet. Ett bedrägeri. Dina bästa minnen har fått virus och pixlarna omformas. Glädje byts mot onda ord. Lager på lager rytmer och det totala utlämnandet.

Det är svårt att ringa in Kronprisen. Ena stunden lofi garderobsbalearic, andra kommersiell vinter med Wham. Ryktet går att vi kan förvänta oss ett mellansnack "i hästväg".
Vad som än händer, vad som än sker, är detta kvällen när dina sinnen öppnas. Du kommer berätta allt för precis alla. Några kommer göra slut, några kommer bli kära i varandra och de sista kommer spaka sönder något som Stockholms Stad äger på vägen hem.


Sugerbar, 20-01 måndag 14 december.

Hela härligheten finns på Facebook!

Tillsist:
Hej Stockholm! spelar skivor på Mejans Julfest på Färgfabriken på fredag. Vi ska bara spela två timmar, så bered dig på en redig nerkokt musikfond av det bästa bästa! Ja jävlar!

Skriet spelar live och det ser jag fram emot mycket!

Läs mer och föranmäl dig här.


Jerry Boman

Lördag, Söndag och Frimåndag

Bilden ljuger, ingen julefrid här inte:

Lördag: Snabbt besök på fina Klubb Springfield i Gamlastan. Fast jag var där kanske max 90 minuter så hann fotografen i fatt mig och resultatet blev följande:




Söndag: Jag och Anna dvs Hej Stockholm! spelade skivor på Nada, eftersom det närmar sig jul så slog vi till på 3,5 timmar jullåtar. Det var verkligen en pers! Man vill ju inte dra i väg en massa trista, tråkiga och uttjatade julsånger men vi lyckades hitta en bunt fina. Kanske fuskade vi lite, några av låtarna var mer vinteranknytning. Eller bara så enkelt att att artisten hade något med snö att göra, tex Miike Snow. Det mest humoristiska valet gjorde Anna med "Ice Ice Baby"… Ja, vi är från Göteborg.

Jag spelade bla det här:

The Surfaris – A Surfer's Christmas List
The Last Heard – Sock It To Me Santa
Elvis Presley – Santa Bring My Baby Back (To Me)
Firefox AK – Winter rose (Feat. Tiger Lou )
Autisterna – Hemma över jul
Elton John – Step Into Christmas
The Kinks – Father Christmas
Marvin Gaye – Purple Snowflakes
Smokey Robinson & The Miracles – Go Tell It On The Mountain
The Ventures – Frosty The Snowman
The Last Heard – Sock It To Me Santa
The Beach Boys – Little Saint Nick (Remixed 1991)
Håkan Hellström – Fairytale Of New York (Live)
Girls Aloud – I Wish It Could Be Christmas Everyday
McFly – Deck The Halls
Marlene Paul – I Wanna Spend Christmas With Elvis
Louis Armstrong & The Commanders – Cool Yule
Louis Armstong And His Allstars – Christmas Night in Harlem
Nat King Cole – All I Want For Christmas (Is My Two Front Teeth)
The Moonglows – Just A Lonely Christmas
Guildford Cathedral Choir – O Little Town Of Bethlehem
Big Bad Tough Guy – White Trash Chrismas
Asia B – Everyday Is Chrismas
The Sweptaways – Vintersaga
Adolphson & Falk – Mer Jul
Mörbyligan – Kalles Jul
Mauro Scocco – Hem till jul
Keld Heick – Han Er Julemanden

Den här kvällen spelade också fina Akiine. Hon hade stöpt om en radda jullåtar i neoreggae/soca stil. Riktigt bra och väldigt kul! Hon spelade även en del egna låtar, som min favorit som jag tipsade om i somras, I Love Sneakers Yay. Jag är säker på att du kommer höra mer av detta energifält till människa! Sällan har någon varit så glad en regnig söndag i december!









Måndag: Klubb Frimåndag #2 på Sugarbar, denna gång med inte mindre än tre specialare!
Först och främst: jag hade en gäst i djbåset, Sophie Rimheden. Firade släppet av nya låten, en Sprigsteencover "I´m on fire". Hon spelade också en fint utvald mix av härliga låtar från 80talet. Riktigt lyxigt med folk som kan spela skivor på riktigt!

Lyssna här:
Sophie Rimheden feat. Annikafiore – I'm On Fire

Först upp på scen hamnade Magnus Weideskog. Jag håller mig från att tycka så mycket, jag var ju trots allt inblandad inte bara som arrangör utan även som ljudtekniker. (så ser det ut i undre popvärlden folk). Men han satet bla en mycket fin pianoversion av Förlåt. Väldigt bra låt, lite humor och mycket mycket känsla!

Sen kom Love Lindblom upp på scen… Alltså, det är sådan ynnest, sådan lyx att få ha denne kille på Klubb Frimåndag! Han spelar hela december på Globen, hans musiker har bla lirat med Magnus Uggla och Love själv utstrålar en sådan star quality att taket lyfter! Det blir en glad spelning, en "från höften" spelning med känslorna utanpå. En riktig höjdarstund på jorden! Till min syster var nästan ännu bättre i det här avskalade formatet!








När Love gick av scen fick Magnus feeling och spelade två låtar akustiskt!

I det där sista har vi kärnan i hela klubb Frimåndag, jag vill inte att det ska finnas några regler, man får göra lite hur man vill. Alla gillar vi musik och då är det bara att spela på!

Ett STORT tack till alla som kom, hoppas att ni bär med er något från den här märkliga kvällen, kanske hörde ni något nytt, kanske fick ni nya intryck och kanske har ni ett minne för livet.






Tillsist:
I morgon avslöjar jag vem som blir nästa veckas artist på Klubb Frimåndag, det är lite ändringar på gång!

Jerry Boman

En strand, en grotta och Havanna

Det var en trevlig nyhet att Almost Famous numera håller till i Lilla Hotelbaren istället för på Nalen. Närmare för mig. Som vanligt står scenen på helt fel ställe, men det är så tråkigt att påpeka att jag skiter i det.
Tre akter hade kunnat bli en helkväll, men redan på förhand förstod jag inte riktigt vem som satt ihop dessa tre. Ingen kan ha gillat alla tre med hedern i behåll. Jag valde att bara titta på nummer ett.

På en parkbänk i Havanna sitter John Lennon staty. I en avslappnad pose med stelnat hårsvall och uppknäppt skjorta är han sinnebilden för en harmonisk snubbe. Han ser väldigt tillfreds ut ,John, där han sitter. Blickar bort i horisonten utan att titta på något speciellt. Tittar man lite närmare på statyn är det något som inte stämmer, Lennon har inga glasögon. De karakteristiska runda som en hel värld kopierat för att få en smula coolness i livet, är borta.

Anledningen till att han inte har några brillor är enkel, folk snor dem hela tiden. Men inget problem utan en lösning, numera sitter det en vakt bredvid John och ber man honom så fiskar han fram brillorna ur fickan och sätter dem varsamt på plats.

Jag gillar band med namn som berättar en historia, som får mig att leta reda på saker. Jon & the Spectacle har precis gjort det. Annars hade jag aldrig hittat den där parken eller läst historien om vakten. Fantastiskt! (jag har alltså inte en susning om det är just därför de heter som de gör, men visst vore det roligt!)



Jon & the Spectacle har en stor stjärna, sångaren Jonatan Permert. Han tar all uppmärksamhet, trots att scenen är femton centimeter hög för han sig likt en Way Out West-artist. Utan att det känns konstigt det minsta. Det är mot den där festivalen mina tankar går när jag ser dem, det går inte att undvika liknelsen med Vampire Weekend. De svintäta afrikanska/tropiska rytmerna finns, de luftlätta gitarrspelet och så en smula synthljud på det.
Det är bra som fan! Och när VW nu inte riktigt lyckas följa upp sina egna framgångar så träder det här gänget in och fortsätter. Jonatan Permert adderar också en smula desperation till baket, det är på allvar på ett annat sätt. Där VW är ironiska och lätta, där ser Jonatan mörka moln. Det är Beach Boys på en skitig oljehamnsstrand i februari. Blöt sand och skavsår.

Låten Kiss and tell aspirerar på jul, den där tragiska julen som bara är ångest för att allt ska vara så jävla mysigt, perfekt. Det vill säga den svenska julen.

Cyklar vidare till Strand.

Vera Vinter gör rakt-på-sak musik för alla som är ensamma och melankoliska, de som hellre ser isen som ett fängelse för vattnet än som en spegelbild av himmelen. Med ett stort band, cello, skolsalspiano och enkel marschtrumma bygger Vera upp en värld som är varm men bedräglig. Att sitta där i sitt uppvärmda hem, mysigt, men utan vän.

Det är bra men jag blir en smula mätt. Det är lite för mycket rakt på, utan att vara tillräckligt rakt på. Som om det vore en skir vägg mellan oss och henne. Ett filter, påtvingat eller medvetet, som inte ger mig hela sagan. Synd. För ibland glimmar det till, som i låten "Paris". En berättelse både personlig men också uppfordrade. Sitt nu inte där på ålderns höst och säg att jag inte varnade dig. En mjuk spark i röven så man gör något.

Gillar bäst "Överallt" och raderna "överallt finns det händer som ingen håller i den här jävla stan". Vackert och hårt.





I början av november fick jag ett brev från Staphan O'Bell. Han hade hört att jag flyttat till Stockholm, och han hade hört att jag körde någon liten klubb och han ville spela. Jag lyssnade, och lyssnade, och lyssnade. Men inget fastnade. Jag har utvecklat en total fobi mot artister som på något sätt har med "hustak" i sin lyrik. Det spelar ingen roll om det är på svenska eller på engelska. "Hustak" är en utsliten kliché för den eviga ungdomen, känslan av att vara förmer, högre upp och onåbar. Första låten heter "From my rooftop"…

Står på Strand och ångrar mig som fan.

Här står en man, enkelt, rakt upp och ner. Inga krusiduller. Förutom en man till som vackert plockar på mandolin eller bas. Men det som rör upp himmel blå är rösten. O'Bell är vackert nasal, mjukt diskatig och genomträngde.
Små melodier sipprar fram, precis som vatten har de en förmåga att tränga sig in.

Så tänker jag då på var denne man skulle passat bäst. I vilket forum och på vilken plats.
Jag ser en grotta framför mig. En svagt upplyst grotta, där stalagmiterna kastar långa skuggor och akustiken är mullrande. Mitt bland dessa stenspetsar, endast i hjärnan farliga, skulle han stå. Enkelt och nära.

Jag vet inte, den här texten säger kanske inte dig ett skit om hur det lät.

Sist men inte minst, JA han är väldigt lik Olle Ljungström…

Tillsist:
På tal om Olle Ljungström, han var med och fick pris idag: Årets reklamlåt. Nu är det ju inte hans låt, men jag har då aldrig hört någon tolka den så bra!




Tidningen Resumé var med på ett hörn i tävlingen och så här motiverar man det hela:
"En reklamfilm som är byggd runt musiken. Och inte bara runt musiken, utan även runt artisten. Det är ett djärvt grepp att låta en sargad sångare, som varit öppen med sitt alkoholmissbruk, tolka en spritromantisk låt av nationalskalden Bellman för att varna om alkoholens risker är genialt. Ingen annan artist och ingen annan låt hade kunnat föra fram IQ:s budskap med samma trovärdighet. Budskapet träffar rakt i levern."

Fint att någon vågar.

Jerry Boman

Fem år och kan inte gå

Jag firar fem år som blogg idag! Det är trevligt, tänkte fira det med att gå till Lilla Hotellbaren och kolla in nya band på Almost Famous, gillar Jon & the Spectacles fina ljud, lite skitigt Vampire Weekend… 19.30 spelar han. De andra var inte så mycket att hänga i granen.
Sen cyklar jag till Strand och kollar in lite nya band på Coles Corner.
Jag kommer nog aldrig sluta med det här, envist kommer jag bita mig kvar, lägga ut orden om de nya banden istället för att göra kortlänkar på Twitter till deras hemsidor. För jag tycker musiken finns på scen, i live ögonblicket föds och dör popen under samma sekund. Var man inte där var man inte där. Men jag vill försöka berätta för er hur det var. Väcka er. Det var viktigt för fem år sedan, att skriva om musik såg inte ut som nu. Jag vet inte om jag fyller någon funktion, men jag hittar ingen sida som jag vill läsa, de flesta överger sin nyfikenhet och hänger kvar vid samma band som de upptäckte för något år sedan. Jag ville ändra på det, och jag vill ändra på det nu. Jag tror alla behöver förflyttas, ibland rent fysiskt men ofta mentalt. Ta in nya saker. Inte bara sitta inne och spurta igenom Spotify eller Youtube. Jag kommer fortsätta förflytta mig, många förknippar mig och den här bloggen med Göteborg och det med rätta. Men fokus flyttas som du märker, jag kan bara vara mig själv närmast. Nu blir det mer Stockholm. Det lilla lilla Stockholm, försöker jobba mig ner under Debasers lördagsunderhållning.
För jag vill berätta för er om allt fint som finns därute! Det där som aldrig tar slut, om man har nyfikenheten kvar.


Jag sitter som bäst och försöker knåpa ihop en lista över 00-talets bästa låtar…Ja, nu undrar du varför jag är så sen, men jag ser det som att året faktiskt inte är slut än. Den där listan som de publicerar nu på Nollnolltalet.se startade redan hundra dagar INNAN 00-talet var slut. Jag förstår, det är tidens anda, nyheter ska vara nyheter redan innan de har hänt. Men nu undrar jag vem som skrattar sist, för i och med detta så missade ni faktiskt en låt som garanterat kommer hamna bland mina topp 10. Förmodligen hade den kommit med bland de hundra om ni bara haft lite is i magen.
Jag känner mig lurad på den där "officiella" listan, det blir i många människor ögon nu ett facit, som att få nobelpris innan att all forskning var klar. 00-talet var ju inte slut.

Men det är väl som vanligt, folk är rädda. Måste ha distans och medhåll för att tycka en låt är bra. Det är därför det ofta blir lite äldre låtar som kommer med på en sådan lista.
Jag har med låtar från november, och det är runt 28 dagar kvar av december.

Vilken topp tio låt som är ny?
Det får ni veta när jag publicerar listan den 31 december. Det är inte slut förrän den tjocka tanten sjunger som man säger.

Tillsist:
Kolla gärna in listan i högerspalten, Just nu enligt Jerry. Vad jag lyssnar på nu. Kanske hittar du något kul!

Orkar du ni inte navigera dit så tycker jag du verkligen ska lyssna på det här:

Shiver like timber
Ett eget landskap, försiktigt inte skada någon, sprödare än vinterns första flinga.


Jerry Boman