Skäggsynth och grabbar utan flickor.

Kan man höra jämnstäldhet? Är det möjligt att lyssna sig till ett bra bandklimat? Går det att som publik att uppleva artisters rädsla inför ”det andra könet”?
Fram till i fredags var jag övertygad om att det förmodligen inte gick. För hur skulle det gå till? Musik kan luras, man kan spela teater. Det går enkelt att vinna billiga poäng. Men nu vet jag bättre.



Moonlight Cove är det grabbigaste synthbandet jag hört. Det gör effektiva låtar, några går till och med att dansa till. Men det är så grabbigt. Så enkönat. Förlåt, men det ni låter som tre killar som sitter hemma på fredagarna och gör musik med era piratnedladdade program. Har ni upplevt kärlek? Har ni stulit en bil bara för att köra mitt i natten till någon ni gillar? Har ni lipat utanför klubben bara för att hon inte tittade åt ditt håll?

Jag tror inget illa egentligen om Markus, Marcus och Mattis men det är så stelt. Påklistrade känslor, likt uppsökande verksamhet på Wikipedia i jakten på svar. Känna av vad andra känner och skapa sig ett uttryck från dem. Det blir sällan bra då.

Ut och lev en stund, ge upp er själva för att skapa liv. Klichéerna skulle förmodligen bli färre och ni skulle märka att det riktiga livet bjuder på så mycket mer än htmlkoder.



Det händer rätt ofta nuförtiden, att spel blir film. De uppdiktade, renderade, figurerna får kött och blod. Får känslor och gör inte alltid rätt. Det bli liv i pixlarna. Thermostatic är spelet som fått liv, deras universum har närmat sig vårt. Gått från skärmflimrade blått till soluppgångsorange på en platttv.

Det märks att Thermostatic lever. Mitt i albumsläppet och släppkalaset finns det organismer som fått vatten. Det bubbar om musiken som vanligt, men den här gången är det riktiga bubblor och inte bara oscillatorer på speed. Jag gillar det!

I grunden händer det för att låtarna är bra, för att det här bandet trivs och lever paradellt med musiken. Jag hör hur det har bråkats, hur det har skrattas och hur det har fikats. Det skimrar av trivsel med bandkamrater, med den mäktiga kemin som alla vill åt. Kemin som berättar att de här kommer hänga hur länge som helst. Som tar musiken på allvar men ändå inte.

Det visuella beviset på mänskligheten i Thermostatic kan man bland annat tillskriva killen som bland annat gör de sköna rösterna. Han har skägg. Inte så ovanligt i Majorna, eller i Göteborg heller för den delen, men hur ofta ser du ett gött skägg i ett synthband? Nä, tänkte just det. Det händer typ aldrig.

Sista låten i riktiga setet heter ”Driving” och den funkar ännu bättre live! En låt som efter tre lyssningar sätter sig, blir en ”jag sjunger i duschen”-hit, ett tuggummi som ger glada mungipor. Det smakar världshit vänner!

Thermostatic sänder ut signalen ”trevligt bandklimat” och jo, den signalen är stark och klar. Tackar! Skäggsynth är 2008 års bästa trend!

Jerry Boman

JerryTV.

Det här är ett litet test, jag kommer under kvällen göra intervjuer med min mobil som jag kommer sända direkt upp på Youtube. Om allt går i lås kommer du att se klippen i fönstret här under. Du kan alltså bläddra mellan klippen om det är flera klipp från kvällen, det finns pilar på sidorna som du ser...



Kan tänka mig att första klippet kommer upp runt 19.00.
Det här kommer bli väldigt spännande att se!

Tllsist:
Det här var inlägg 500... STORT!

Jerry Boman

Thermostatic i studion.

Idag torsdag besökte 2/4 delar av Thermostatic mig i studion, och de var så trevliga att de fick sitta kvar hela programet! Därför är klippet uppdelat på två. I slutet på sista kommer det lite tips inför helgen.

Del 1


Del 2


Thermostatic har släppfest på Storan på fredag. Kom dit!

Jerry Boman

Så köpt!

Först dagens gladaste nyhet:

Jens Lekman spelar på Hammarkullefestivalen!

Av en slump var jag inne på Lekmans hemsida och fick då se att det den 30 maj kommer bli en "sweet summer's night on Hammer Hill". På riktigt!

Annat som händer är att Vargpakten har köpt mig, så nu måste jag skriva om dem.
Eller köpt och köpt, det hela gick till så här att jag undrade om man kunde få tag i deras nya låtar någonstans, eftersom jag ville spela lite nytt med dem på Klubb Sandviken på lördag. Frågan sändes iväg via deras Myspacesida.

Svaret var lika roligt som självsäkert:

"Om du skriver om oss så skickar vi över några mp3:or."

Till saken hör att jag faktiskt indirekt har skrivit om Vargpakten, deras låtar har jag nog spelat varje gång när jag fått spela skivor ute. Jag har sedan lagt ut spellistorna här. Men men, jag har ju aldrig riktigt nämnt dem så här...

Köpt eller inte köpt: Jag har fått några mp3:or och härmed håller jag min del av dealen:

VARGPAKTEN.

Behöver jag skriva att låtarna är tokbra?! Favorit just nu är "Ge mig en pistol" och sen har de ju drämt till med årets mest oväntade cover: Johnny Boys "You Are The Generation That Bought More Shoes And You Get What You Deserve". Underbart!
In och lyssna på den naivaste dansmusiken, de bästa texterna och helt enkelt ett band som verkar vara en liten bunt sköna människor!

Frågan är vad som händer nu? Kan det bli som det här? Dock har det inte regnat några miljoner över mig, men de mp3:or jag fick är i min värld värt ungefär lika mycket.
Bring it on Konsumentverket!

Tillsist:
På torsdag kommer Thermostatic till studion. Det blir världspremiär för deras nya, och faktiskt första, musikvideo! På fredag spelar de på Storan och släpper skiva. Härligt härligt.

Jerry Boman

Kvinnliga dj:s och brinnande skelett.

Ok, nu är det för alltid bevisat: Tjejer spelar så in i helvetet mycket roligare musik än killar! Alltså, Storan i lördags. Jag vet inte vem hon var men plötsligt började det spelas intressant och rolig musik. Och där stod hon, stans räddare.
Vem är hon? Låt henne spela mer! Tack!



Jag sa någon gång att Elenette var synthprogg. Nu förstår jag egentligen inte var jag fick vare sig synth eller proggen i från. Det innehåller ju visserligen en del synth element, och sen har vi de samhällskritiska texterna. Eller snarare samtidskritiska texterna. Det är som Vapnet gått och hängt lite under kristallkronorna.

För när allt kommer kring är det inte synthen i centrum, inte live. Då spritter saxofonen till liv och tar över. Ibland är det till och med två böjda stålstrutar på scen. Det är tjusigt och låter... jag vet inte alls vad det låter som bara att det är väldigt bra! Det är inte precis tokdans, men det är heller inte sitta still. Härligt gung... Nu låter det som en avdomnad orkester, men nej nej. Elenette är allt annat än lama, de förnyar och tar oss framåt.

Elenette vågar sjunga om svåra grejjer, om obehagliga saker. Händelser man faktiskt inte vill höra talas om. Vad skall man göra? Kanske är det bra att någon sjunger om de här sakerna, kanske inte. Ibland smiter orden i väg och gömmer sig bakom musiken. Det är tråkigt, fram med orden! Men överlag sitter allt precis där det ska, och jag blir glad.



Palpitation har blivit mitt huvuds husband. Bättre och bättre för varje gång, de slipar på sin helt egna stil och ja vad skall man säga. Vi har att göra med det smartaste bandet i Sverige. Taktfast driven dansant och sen den där rösten som bara dyker upp från intet. Likt en dimma på en Anders Zorn målning, lika genomskinlig som närvarande. Spröd jo, men tillika med ett självförtroende värdigt Napoleon i nederlagets timma.



Jag tror Palpitation kommer skrämma skiten ur Emmaboda, för där kan ingen bättre spela just nu. De två bara ökar och ökar, så fram i mitten av sommaren kommer det här vara så bra att jag inte kommer förstå ett skit. Det var underbart från första sekund jag hörde dem (ja, ni vet ju var ni läste om dem först...) och nu är de ännu bättre.

Men som sagt, bäst på hela kvällen var den kvinnliga DJ:en!

Tillsist:
Det här har inget med musik att göra, det ser tokhemskt ut påköpet. Men det här är mitt bidrag till Youtubes märkliga klippvärld:



Det blev faktiskt lite mer skrämmande än vad jag tänkt mig men men ...
Hoppas nu någon från ett land som inte kan läsa på svenska får tag i det där klippet. De lär ju undra.
(det är alltså ett pappskelett, och det hela eldades upp för att en vän skulle flytta...bra att veta innan ni ringer någon myndighet)
Roa er i stället med att klura ut vilken låt jag samplat.

Tillsist2:
Inte missa Klubb Sandviken på lördag. Kontiki är platsen och Nancy Star spelar live 21.30. Gäst i båset den här gången är Julia Granberg. Japp det är hon på GP:s Attityd redaktion. Tokbra smak har om så det kommer bli så kul att höra vad hon spelar!

Jerry Boman

Markus snor åt sig min vän

Vi har levt ihop nu i snart 34 år. I början var det väldigt slitsamt, och jag har kanske aldrig kommit riktigt nära. Fortfarande finns hinder men jag kämpar på och försöker så gott jag kan. Varje dag är du vid min sida, ger mig upplysningar, tar vara på mina känslor men beter dig väldigt galet ibland. Snurrar till mitt liv och får mig att skämmas.
Ofta kan jag tröttna, tycka att det inte finns någon utmaning kvar. Att jag lärt mig allt jag kommer veta om dig. Du är vissa dagar lika spännande som höst, andra dagar är du som sekunderna innan fyrverkeriet. Jag tror helt enkelt att jag vet var jag har dig.

Så kommer Markus Krunegård och kastar omkull hela relationen. Plötsligt är jag och "Det svenska språket" inte så tighta längre. Det är någon som känner dig bättre, som vet att ta tillvara dina nyanser, dina skimrade diamanter under jorden och som piggar upp dig på de mest häpnadsväckande sätt. Markus kastar in en Fishermans friend rakt i gapet på det moster till språk du är. Fräschar upp och omdirigerar. Bygger nytt och bevarar gammalt. Krunegård flyttar ihop med den som jag vagt trodde var min.

Men jag vill ju att du skall vara lycklig, att du skall utvecklas och grönska. Växa explosionsartat till nya högre mål. Jag vill att du skall ha det bästa.
Så även om det är med sorg i hjärtat som jag släpper dig så vet jag att hos Markus får du det bra. Krunegård och "Det svenska språket" är det perfekta paret. Så snygga ihop, så mycket samförstånd. Det perfekta paret...

"I bland gör man rätt i bland gör man fel" innehåller 564 svenska ord. Inte staplade på varandra utan instoppade precis där de skall vara. Till detta rinner musik som växer och växer och växer. Men det är bland orden som man hittar det emotionella geni som Markus Krunegård är. Han berättar historier, han är den moderna Evert Taube utan att lämna landet. Utan att egentligen lämna gatorna han lever på. Det finns så mycket att berätta av det som händer runt om kring en att en resa förmodligen skulle sluta i 20 minuters låtar.

Jämför de här orden med några andra låtar som man kan tro är långa:

Håkan Hellström - Sång i buss på vilovägar 2007 innehåller 232 ord.
Kristian Anttila - Innan bomberna innehåller 262 ord.
Kent - Mannen i den vita hatten (16 år senare) innehåller 275 ord.
Navid Modiri och Gudarna - Om jag skall dö innehåller 406 ord

Som sagt, Markus Krunegårds "I bland gör man rätt i bland gör man fel" innehåller femhundra sextionfyra svenska ord. Femhundra sextiofyra väl valda svenska ord. Det är mäktigt.
Nu menar jag inte att det alltid är bra med många ord, eller att det per automatik blir bättre med fler ord. Men här vet orden sin plats, de vet att de är viktiga. Var för sig och alla tillsammans.

Det finns en glädje i hela kvällen, en sprudlande energi att dela med sig. Att få bre på och berätta historier, sanna eller uppdiktade. Så det är helt okej att Markus snor åt sig Det svenska språket. Just nu finns ingen som använder det bättre.

Annars är den bästa låten "Stjärnfallet". En ohyggligt vacker på väg hem låt. Skapad när allt är över, när ensamheten tränger sig på och du är den enda du har. Låten är 124 ord lång och det är ju precis det jag vill komma till. Markus anpassar och väljer utifrån vad som blir bäst. Han behärskar både att rabbla upp ord, sammanfoga det till popnoveller samtidigt som han kan göra den där korta låten och säga mer än vad andra säger under en hel livstid.

Roligast den här kvällen på Sticky är när Markus säger till en kille längst fram att hålla tyst. Att det faktiskt stör när den där snubben babblar på mitt i konserten. Bra och väldigt roligt. Jag tror inte han var så arg egentligen. Förmodligen tyckte han bara att snubben misshandlade Det svenska språket.



Jonas Game aka Jonas Lundqvist har en underfundig humor. Just nu försöker han hela tiden på ett skämtsamt sätt berätta att han har ont om pengar. Det hela kan ta sig uttryck i samtal på Vasagatan sent en natt:

Jonas: Hey, Jerry! Kan inte TV4 ge mig pengar!
Jerry: Vad skall du göra då?
Jonas: Ingenting! De kan väl bara ge mig pengar.

Eller så kan det ta sig rent hysteriskt roliga uttryck som på hans Myspacesida:



När Jonas mitt i sitt set presenterar bandet smyger han in ytterligare en bön:

- Det är är alltså mitt fina band, som spelar med Jonas Game i kväll...helt gratis!!"

Sammantaget gör att jag gapskrattar. För samtidigt som det ligger enormt allvar bakom bönerna, tiggandet och tjatandet om pengar, så finns hela tiden ett finurligt leende.

Och varför inte? Jag kan tänka mig att ge killen pengar, han berikar mitt liv, ger mig låtar som kan ta en hel dag att få ur skallen. Han ger mig saker att tänka på, så att jag kan fly bort från verkligheten en stund eller två. Han gör uppsluppna låtar som jag vill höra gång på gång.

Men om jag bara skall räkna med konserten igår blir det inga stora summor pengar. Jag saknade Jonas utflykter i publiken, jag saknade närheten. Det är ju fortfarande snorbra låtar men Lundqvist blir bättre på liten scen. Han försöker skapa samma känsla genom att sätta sig på scen kanten men det hjälper knappt. Jonas Game är bandet/artisten som egentligen är ett med publiken, när det förhållandet bryts blir det lite mer stelt.

Jag tror det grundar sig i Jonas kärlek till sina fans, han gillar att någon lyssnar och vill ge minnen tillbaka. Han vill samtidigt vara "artisten" som "publiken". Vi är egentligen alla med i bandet.

Vad hade du för kontonummer sa du?

Tillsist:
Ikväll har man en del att välja på:

Tobbe, Nils och Gaston (Mint Condition) spelar skivor på Pustervik och Glockenspiel spelar live. En helkväll med nya låtar!

Klubb Populär bjuder på Palpitation och Elenette. Två superband!

Ritz håller med klubb, Indieanen. Där kan man ju hänga ett tag och lyssna på Simons (Silverbullit) skivsamling. Han spelar alltid bra och intressanta saker.

Underbara Save Me Robinbobby spelar på Underjorden. Folkemo från Skåne.

Alltså, jag vill vara på alla ställena! Vad skall man välja!

Jerry Boman