Fantastsikt, folktomt och famnpop.

Det är som upplagt på silverfat, en historia som alla kan återberätta. När The Brunetts gör ett stopp i Göteborg på sin världsturné (det beror på om man räknar stopp på tre kontinenter som världsturné) så finns allt som folket brukar gilla. Ett band som kommer utomlands ifrån (per automatik lite häftigare), ett band som varit förband åt ett svenska band på deras utlandsturné (Shout out louds), ett band som varit förband åt ett gigantiskt stort och känt band (The Shins), ett band som varit förband åt ett ännu större och ännu bättre band (Clap Your Hands Say Yeah) och ett band som nu släppt en av vårens bästa skivor OCH som Nöjesguiden skrivit om (nervösa creddfolket kommer rusande).

Allt det där sammantaget och det faktum att bandet spelar en fredag när inget bättre händer borde resultera i fullsmockat på Pustervik... Men nä. Vi är nog tio - tolv betalade. Fan Göteborg! Jag trodde ni hade bättre smak än så! Ni brukar ju annars springa på dylika konserter hela dagarna! Nu när det kommer något som faktiskt är bra på riktigt, trots att det kommer utomsockens ifrån, då stannar ni hemma och glufsar chips, dipp å lättöl (eller va fan ni nu gjorde). Det där tyder ju bara på att ni egentligen är enna vilsna höns. Ni dog lite i mina ögon.

Nåväl, ni missade en helt igenom ljuvlig konsert! The Brunetts struntar fullkomligt i att vi bara är så få, de kör på som om de spelade i mitt vardagsrum. Den rena fina poppen blir väldigt intim. Det är en blandning mellan girlpop och manlig dito, mycket sommar. De flesta låtarna väller över, det börjar litet med en röst, ett hummande eller en försiktig gitarr. För att mot slutet blida vägg och panga av över oss. Jag upplever en närhet, de ser alla oss och vi ser alla dem. Det är som vi för en timme blir bundisar, släkt och bästa vänner.



Hela tiden samspelar Jonathan Brees och Heather Mansfields röster, de går in i varandra, utmanar varandra. Lekande lätt smiter låt för låt förbi, den ena bättre än den andra. Jag ryser vi flera tillfällen, mest år den sorgsna trumpet som i blått ljus kommer in från höger. Men även åt melodican, den försiktiga basen och den undersköna undersökade sagomelodierna.

Mitt i konserten utropar Jonathan danstävling! Fin skiva i potten! Det är enkelt att anta utmaningen, de två följande låtarna är mera dans. Jag tar täten och de flesta hänger faktiskt på. Det är som att alla känner att nu är det dax att bjuda tillbaka, låt gå för att inte hela Göteborg är här, men vi som är på plats älskar er så nu jävlar dansar vi för er!
Tyvärr vinner jag inte, men det gör inte så mycket, för hela kvällen är så gemytlig och vacker. Som ett enda stort pris. The Brunetts är sekunderna efter sommarregnet, den friska luften och den klara synen. De är ledigt och svängrum. Man vill kramas, det är skön hemmakär famnpop.

När jag går hem tänker jag att man kanske måste börja se det vackra i gråsten för att tillslut hitta den där undangömda guldklimpen. Till er som inte var där, det här var guldklimpen! Snyggare pop får ni leta länge efter den här våren i Göteborg.

Fredagens uteblivna folkfest var en i det närmaste identiskt med den som inträffade 2005 när Khonnor på Sticky Fingers drog 26 betalande. Jag är fortfarade så förvånad, så förvånad...

Tillsist:


Jerry Boman

Brunetter, Canadicker och några från Gävle.

Ikväll, fredag, är det stor musik på Pustervik. The Brunettes från Nya Zeeland kommer på besök och den där rena fina popen skall du inte missa!

Helgen blir annars mycket och Jönköping. Popadelica är min vårtradition, tredje året nu. Och lineupen är väldigt bra i år!

Topp fem:

The Hidden Cameras
Enligt färska uppgifter från Berlin är det en grym show...igen!...läs mer här.

Soko
Hon som får superlativen att ta slut… läs här.

Matt & Kim
Enkel och brutal pop.

The Deer Tracks
Vackrare än så här kan det knappast bli…läs här.

64 Revolt
Det kommer bli näven i luften och dans!...läs här.

Bonus:
Hästpojken
Kommer bli väldigt roligt att se på riktig scen…lyssna på Hästpojken akustiskt här och läs om deras spelning i en plåtlåda. Vem spelar trumma nu när Pop-Lars hoppat av?

Kristian Anttila
Med endast en gitarr kommer han göra alla mjuka Kan bli lika bra som Indiedagis -07…läs här.

Jerry Boman

Festival fast hemma

Bra kvällar börjar tidigt, redan vid fem närmare bestämt. Kontikis uteservering är i det närmaste folktom då men det är väldigt bra att sitta där. Som att vara på landet, i någon lite håla där ingen vet vem du är. Det må bara vara några hundra meter bort till Linné men rent mentalt sitter man tusen mil ifrån. Så avslappnat, så stilla och så... festival. Ja, jag fick känslan av att vara på festival igår. Man dricker öl, snackar lite och bara är. Stan är långt långt borta och när avståndet ökar krymper kraven på pk. Man är sig själv.
Jag kommer nog sitta där ofta i sommar. Och tro att ingen vet vem jag är.



Ida Redig är en i raden. Jo, det är ju så, vi svämmas över av folk med gitarr. I varje vrå står de och spelar, ofta som förband. Eller i allafall först. Jag tycker man kunde ändra på det, varför inte låta det där försiktiga uttrycket låta sist? Varför inte avsluta kvällar med att växla ner?

Just Idas musik skulle passa perfekt strax innan hemgång, när man fortfarande har ett uns av hopp om livet. Att just då i den brinnande sista halvtimmen få lyssna på låtar som Alone skulle förpacka natten på det bästa av sätt. Att då fundera över tvåsamhetens inneboende ensamhet, att få det klara gitarrsvänget med sig hem skulle jag uppfatta som en present. En i guldpapp inslagen hemvändar present.

Det är så att Ida inte är en i raden, för hos henne hittar man avslappnad framtoning. Utan att bli mesig, inte alls, utan mer ett konstaterande. Här är jag och så här låter det. Hon pratar med sina vänner som är sena till spelningen, men samtidigt pratar hon med alla oss andra. Vi har en vän på scen, och hon har saker att berätta. Vill man inte lyssna är det okej, men jag tror inte någon kan undvika att lyssna.

Morning smile är den låt jag tar med mig. En klassiker redan nu, så klar och sen är det liksom inget mer med det. Enkelhet. Just där är Ida inte en i raden, hon spelar utan krångel, melodierna är precis så som de skall vara. Inte förutsebara men ändå hemkära. Precis den sortens musik man vill ha med sig i backarna hem. Att få känna trygghet.

På lördag har ni ny chans att se Ida, då spelar hon på Woody West kalaset. Ta den chansen!
(så här tyckte jag om Ida när hon spelade på Kafé Stanna)



Jo, men det kunde man ju tänk på i förväg. Att Backslick skulle golva mig...igen. Det är så in i helvete bra att jag inte förstår varför de här inte är på tidningsomslag, billboards och klistermärken! Eller kanske inte. För jag vill ha det här hyffsat för mig själv. Nu börjar det bli larvigt, Backslick spelar överallt men inget händer. Det där lyftet verkar inte komma och jag står verkligen handfallen inför det. Numera lyckas ju även bandet spela in sin exposivitet. Lyssna på Shake it out! Nä du, det finns inte många i vår stad som knåpat ihop en sådan hit! Men vill ingen ha dem så tar jag dem för mig själv. Det är eran förlust.



Backslick är staccato sväng, det är upploppsmusik, musik för massorna. Jag vill vara med i gänget och dra gatorna fram. Lyssna på Push him! Ta in Khaleds röst, följ den galna basen och kom tillbaka som ur en torktummlare. Veva runt i stan med silverkonfetti, kvinna eller man LEV! Vänd på slantarna och dubbla insatsen, gör upp med ditt förflutna, bli vän med din fiende och starta en ny rörelse. Ta djupa snabba andetag, väsnas och gör klart för alla att här kommer en som ni gillar. Framtiden är här och du äger den!
Sist kommer den rasande tjuren, C'mon. Det är elakt att lägga den där låten sist, vi har ju ingen kraft kvar. Så kommer 2007 års hetsigaste trummor in och tvingar oss in i leken. Alla andra verkar stå still, alla annan musik i stan är i ett svep slowmotion.

Jag vidhåller min idé: Backslick får en att känna sig snygg. Man har nya kläder, man har rätt antal öl i kroppen och hela livet väntar på en. Det är på det stora hela en perfekt kväll, den kommer innehålla överraskningar som man kommer uppskatta. När sedan solen går upp så vet man att inte någon kan ha det bättre. Där hittar vi Backslick, de är bra kvällars soudtrack. Tack!

Tillsist:
Nu kan ni läsa en krönika av mig på Rockfotos hemsida.
Ställer mig dock lite tvekande till bildvalet, Almedal har inget med det hela att göra. Men visst, Adam boxas ju lite på bilden...
Om ni inte märkt det ännu så är den där Rockfotohemsidan numera så mycket mer än bara överbriljanta foton. Ta en titt!

Jerry Boman

Långhelg

Nästa torsdag blir det synthpophjältar i rutan...

Jerry Boman

Lagom svettig i tröja

Vad är det som gör Days så bra? Egentligen?
Jag menar inte att de är dåliga, missförstå mig inte, utan vad är det som gör att man gillar dem?
Det är ju på inget sätt så att de uppfunnit något nytt, de låter ju faktiskt som en bunt dåtida och nutida band. Men sen är det den där lilla detaljen att de faktiskt tar i. Inte så att de klämmer i för kung och fosterland, utan mer ett förhållningssätt. Det är liksom på allvar för de där killarna. På riktigt. De låter så där för att de kan. Inte för att härma någon utan för att de kan.

Det är jävligt bra musik helt enkelt. Släpig pop på engelska, lagom tillbakalutad och blasé. Inga stora rörelser och heller inte stillasittade. Perfekt balans mellan bakåt och framåt. En fin harmoni av allt. Fint. Musik man kan dansa till utan att bli svettig i sin pullover helt enkelt.

Väldigt roligt att On our Honeymoon lyckas samla hela stans popfolk på samma plats, det var smockat i lördags. Väldigt skoj!
Dock har Stars´n´bars fortfarande norra Europas märkligaste personer som jobbar i baren. Förvirring istället för Servering.
Kvällens roligaste var tjejen som beställde "två glas vin i samma ölglas", dvs typ ett stort ölglas med rött fint vin. Hon fick i och för sig precis vad hon beställde, det var ju mer än många andra...

Men nu var det ju andra saker som hände den här lördagen:



Jajjemän! Irene-Tobbe, mitt i Bingolotto!
(Tobbe till höger, Lasse Lindh till vänster)
Väldigt märkligt, och väldigt kul!!

Tillsist:
Är det bra att Nattvandrarna i sina gula jackor är fulla på stan?

Jerry Boman

Mörka sidan fram

Det brukar skrivas om det på våren. Varje år kommer nya listor som riktar sig till nykomlingar eller turister i stan: "Här hittar du det RIKTIGA Göteborg". I det här fallet brukar just "det riktiga" vara var som helst utom på Avenyn eller på Liseberg. De vill väl, det är ju inte så lätt att hitta de där roliga sakerna i en ny stad, det blir ofta så att man blir lurad in på ett pianolacks flådigt ställe.

Så här kommer det, för dig som är ny i stan: Gå alltid till Röda Sten, speciellt när Kain & Abel håller klubb. Det här är GBG! Så skön opretto, lite industri, mycket DIY och mycket "var dig själv". Sköna gubbar i baren var det också. Härligt härligt.

Första band på scen den här kvällen var Pen Expers. Jag håller dem högt sedan innan men den här kvällen brakade det loss ordentligt. Redan från början var stämningen "slagsmål". PE vänder ut och in på sig själva, de är den fysiska formen för ordet "utlopp". Eller kanske skall man säga "gatlopp", för här handlar det om att låta känslorna löpa. Det är ljudet av betongblandaren med alla dina tankar som välter. Det är vatten upp till knäna och utestängd en sen vinterkväll. Du kommer aldrig någonsin få tag i den där nyckeln igen, allt det som var är borta. Då kan man lika bra spela skiten ur kroppen, låta såret blöda på och likt ett barn i lera hoppa runt i det trögflytade röda.

Publiken sträcker sig efter instrumenten, de tar tag i bashalsen. Stämningen är i gränslandet mellan love and hate. De båda parametrarna publik och band börjar upplösas, Joakim Proos gör ett utfall med basen. Det är ilska och kärlek i luften.
Basen missar med millimeter.

Men det blir aldrig aldrig obehagligt, för när låten är slut är alla som vanligt igen. Det är ett spel, det vet alla. Det är en teater och därför är PE det smartaste bandet du kan lyssna på precis just i dag. För där så många andra stelnar till och poserar, där springer PE vidare. Jag tror att PE kommer bli legender i den här stan. De har alla kvalitéer. Så någon gång om tio år kan du ge dig fan på att X & Y sitter på vagnen och uttalar följande: "Det var som... Pen Expers skall spela på Storan på nyårsafton! Herre min skapare, hur skall hela Göteborg få plats där! Biljetterna kommer sälja slut på en sekund!"

Roligt att se att Alexander Arvmans speciella handvevande numera är moshpit standards...



Band nummer två var Dödens lammungar... Det lät intressant på nätet men jag vet inte riktigt, fick liksom ingen känsla för dem alls. Det lät som punk goes burlesk goes springshas. Uppror i en liten ask, med mycket grotteko. Det blev lite för mycket vänner...



Tillsist:
Varit ont om lyssna-på-det-här senaste tiden. Därför:

Symfoniorkestern - Höstdöden
Nyklassicism med handklapp, orgel och blås.

Oh no Miriam - Miriam and Johnny
Naivism med piano och skön berättelse.

And Then - From Heart to Hands
Behaviorism från två.

Tilsist2:

klicka gärna på den här bilden

Ibland är vägen hem det bästa av allt. Här Jaegerdorffsmotet.

Tillsist3:
Roligt att ni som läser kommenterar lite oftare nu! Det är alltid kul. Jag trodde ett tag att det bara jag att få kommentarer om man:

Alt. 1
Skrev något dåligt om Håkan.

Alt. 2
Skrev något dåligt om Frej.

Men det verkar som om det funkar bra ändå.


Jerry Boman