Ibland dimper det ner skivor på mitt hallgolv. Det är ju roligt att folk skickar skivor till mig, även om jag inte alltid förstår varför... Vad skall jag göra med dem? Är det en muta? Skall jag lyssna på dem? (det borde ju vara målet). Men sen då?
Men men jag gör det ni förmodligen vill, jag tycker till och nämner de här skivorna. Så här kommer första avsnittet i "Musik på hallmattan".
Björn Kleinhenz - Quietly happy deep inside (singel)
Ett liten liten miniskiva som innehåller en... jag vill inte säga det ordet men den är fan mysig. Återhållna toner och trumpeter, en låt som en soluppgång i april. Frisk luft. Vackert, inte stillsamt inte hoppigt. Väldig sväng! Det här vill jag höra live!
Glockenspiel - Until the birds start singing (promotion skiva)
Det är väldigt ambitiöst att ge sig på en att göra en skiva som verkligen är "en skiva", alltså en skiva som bygger på att man hör hela härligheten från start till mål. Inget shufflande eller annat random play. Men visst, det funkar! Jag lyssnar så gärna på hela den här skivan, den är ljus och härlig. Om vitt hade ett ljud lät det ungefär såhär. Kanske är det just glockenspiel:et som gör det? Nåväl, melodierna sitter där de ska, och det är härliga vändningar. Bäst är "Light years in the dark", en riktigt svinbra låt! Den tänker iallafall jag köra på repeat, vad bandet än säger... 2008 är Glockenspiels år!
Sebastian Fors & The Ones That Got Away (promotion skiva)
Nä, det här var inte speciellt roligt. Det låter gjort med vänster hand, viljan att sjunga "råcken´n´roll bääänd" är större än viljan att göra något eget. Tråkig sunkpubsrock som man hört tusen gånger förr. Torr. Möjligtvis kan jag gilla den tattiga produktionen bara för att den är rolig...eller nä.
David Andréas - Honesty (skiva)
Alltså, bilden som möter en på insidan av skivomslaget är en orgie i klichéer: Ensam snubbe sitter i t-tröja och jeans. Converseskorna är slitna och han har en tandpetare i munnen. Framför honom ligger en elgitarr...
Men nu var det ju inte bilden jag är här för utan musiken. Här möter vi en kille som gör sitt jobb men ändå inte når riktigt ända fram, det är Springsteen på tapeten och där går det lite snett. Jag blir inte övertygad av Davids ord. Det låter mest sökt. Jag vill ju inte jämföra, men detta är en urvattnad Moneybrother. Utan känslorna.
Var är engagemanget? Den där känslan av att vilja ta över hela världen, eller iallfall berätta att det inte kommer hända?
En klockren "köpa-på-Statoil-skiva-när-man-är-påväg-och-känner-sig-hög-på-livet-för-att-man-just-köpt-en-ny-fet-bilstereo" är det. För dem som köper sina skivor där och går igång på dubbla slutsteg i baksätet...
Bästa skivan någonsin på hallmattan är ändå Island on the living. En brun skiva sent en natt. Ingen avsändare, inget kuvert. Jag gick länge runt och undrade vad bandet hette, vilka de var och var de kom ifrån... Det var roligt gjort och väldigt bra musik!
Tillsist:
Kanske bara jag som skrattar högt när jag ser denna på Masthugget.
"Befriande andlighet i en förvirrad tid"... Jodu! Man blir ju toknyfiken på vad "Brommadialogen" är! "Brommamamma" har man ju hört talas om, kan det vara något med det?
Jerry Boman
