Jag brukar få för mig det är humor att sätta dit folk. Att vara rent ut sagt jävlig och missunnsam. Just det sista känner jag ibland att det är för lite av, varför skall jag vara så glad hela tiden över samma saker som alla andra? Igår flög en möhippa-tjej på mig i affären. Hennes polare stod en bit längre bort och filmade det hela, under fnitter. De var säkert 20 pers som tryckt in sig i affären. Snart-bortgifta-tjejen skulle spela någon sorts försäljare (Åh, såååå skoj...) och det var därför hon sökte upp mig. I princessliknande kläder som var på tok för små (Åh, såååå skoj...) och med någon form av trådlös mikrofon på bröstet gick hon till attack. Här skulle det skojjas till! Och allt skulle hamna på film, med bra ljud och bild.
Snart-bortgifta-tjejen: Hej där!!!
Jag: Hallå...
Snart-gifta-tjejen, entusiastiskt och lite full: Har DU tid att titta på ....
Jag, snabbt och överentusiastiskt: Aha, du skall snart gifta dig!
Snart-gifta-tjejen. super-mega-ultra-entusiastiskt: JA!!!!
Jag, med fejkade fuktiga hundögon: Åh, vad synd om dig!
Snart-gifta-tjejen och alla hennes skojfriska vänner blev tysta. Festen kom av sig. Kanske tänkte de efter en stund mitt i allt ruset. Var det här så skoj, egentligen?
Jag gick vidare in i affären och kände mig väldigt väldigt lycklig.
Pen Expers lever i ett totalt genomruttet samhälle. Det ter sig så mörkt att även om man släckte alla lampor skulle det inte märkas. Texterna svämar över av cynism och självmord verkar vara en riktigt bra idé. Folk som kommer i vägen får veta att de lever. Ordet som ligger och skaver är missunnsamhet. Här skall det inte kalasas av glädje, utan sättas ljuset på mörkret. Allt är fördjävligt på ett eller annat sätt. Översittar fasoner helt enkelt.
Inte ens i en låt som skulle kunna vara en hyllning till glädjen och kärleken, "I fell in love whit a girl", kan svärtan hållas borta. Låten blir elak, självuppfyllade och egoistisk. Han är kär i flickan för hon har en så fin kropp. Det är till att vara ärlig. Inga omvägar, han går rakt på bara. Och så pratar folk om det den där Håkan är så fin för att han är ärlig. Inte handlar väl "Kär i en ängel" om att han gillar Natalies kropp?
Nu kan ni ju tro att det här är ett gäng killar som är helt pantade och inte vet bättre. Men jag tror att det här greppen är väldigt genomtänkta. Allt med tanke på att de fem snubbarna är rent igenom övertrevliga och snälla. Jag tror bara att de vill sätta fingret på att den falska bild som brukar besjungas och basuneras ut kanske inte är den enda sidan som finns.. Och de gör det underbart bra!
Pen Expers live är en frustade galen oxe. Den första kniven sitter redan i ryggraden när bandet går på, och för varje låt sticks ytterligare en in mellan revbenen. Smärtan är outhärdlig, Alexander stönar ut texterna och Anders bakom trummorna ser mer och mer galen ut för varje takt. Det är stor underhållning! Allt byggs upp till introverta crescendon som kastar hinkar med svärta åt vårt håll.
När låten är över blinkar deras vanliga jag fram, de blir fem killar på en scen som bara vill berätta något. Inte det minsta skrämmande. Och ser man inte det vet jag inte var man lagt sina brillor. Pen Expers kräver att vi som publik engagerar oss, att vi läser vår läxa och inte står passiva. Att vi faktiskt tänker efter. Ja, de är ute efter oss och de är jävligt missunnsamma, men samtidigt öppnar de upp för nya tankar.
Är ett giftermål det högsta målet i livet? Måste alla tänka så? Kan man bli kär i en flicka för att hon har snygg kropp? Och är det i så fall okej att säga det?
25 april kan du själv öppna din hjärna, då spelar Pen Expers på Röda sten.
Tillsist:
Får ni inte nog av trummisen Anders Malm så föreslår jag att ni går till Henriksberg och Klubb Existens den 18 april. Då spelar underbara
Love & Happines. Jag har berättat om dem tidigare, och det kan ju inte sägas för ofta: Hoppa in på deras Myspace och njut av "Stop wait or go"! Tydligen blir det en spelning med folk från alla stans bästa band.
Jerry Boman
