Autisterna i tv.

På torsdag morgon spelar delar av Autisterna i Nyhetsmorgon Göteborg Väst. Kvart över nio i TV4 eller senare på nätet...

På fredag spelar bandet här:


Då bör du komma! Vilken kväll!

Tillsist:
Torsdag kväll klockan 19 går du till Café Stanna i Majorna och lyssnar på Ida Redig och The Deer Tracks. Så är det bara. Det kommer bli vackert.

Jerry Boman

Glasblåsare gör allt rätt.

Okej, det är lagligt för vakter att inneha dem, men frågan är vad en teleskopbatong gör i händerna på en vakt? Jag litar inte på deras goda omdöme, att använda den när det verkligen skulle behövas. Jag tvivlar förövrigt att de verkligen kan uppkomma ett sådant tillfälle en lördag dagarna innan lön…
Jag har sett dem förr, de där stenhårda metallbatongerna i händerna på snurriga vakter. Den gången var det en biffig snubbe som briljerade utanför Storan, nu flashades det med vapnet utanför Stars´n´bars. Av en vakt som förövrigt verkade lite för hård för sitt eget bästa, men det var ju roligt att han skulle stirra en djup i ögonen och kolla leg.

On our Honeymoon skulle må bra av annan lokal. Alltså, det är ju roligt att de får vara mitt i centrum, men det är inget trevligt ställe. Speciellt inte när det är lite folk. Det är synd, för de spelar grymt bra musik de där killarna! Riktigt jävla bra! Och bokar in bra band gör dem också… eller nästa alltid kanske man skall tillägga.



Första bandet den här kvällen är Bon. Snygga synthljud, ibland analoga knorrande ibland elektriska vassa. Men det slutar där, för nu måste någon säga det: Tjejen som sjunger gör det riktigt dåligt. Det bär emot att tycka så, för jag vet att det kanske inte är så kul att höra, men så är det. Rösten går inte igenom, den grötar ihop sig och det låter ärligt som hon sjunger under en filt.

Nu är hon inte ensam att inte vara klar, inte klar för att stå på en scen. Resten av bandet svajar mer och mer för varje låt tills det blir i det närmaste outhärdligt att lyssna på. Någon låt mot slutet är som om alla spelade i olika tidzoner men på samma låt.

Det här låter som det var helt kassst. Men det var det inte, jag tror att Bon kan komma igen, tidigare än vi tror. Det behöver bara slipas på några saker, för låtarna finns där någonstans. Men fram tills dess: Tack men nej tack.

Ohyggligt mycket bättre var då Julie Venus, detta svenska/franska band från Örebro. Efter att ha väntat i TIMMAR kommer det äntligen riktigt bra musik från scen. (Jag förstår faktiskt inte varför de skulle promt spela så sent som 01.30 när lokalen inte ens är halvfull? Det var precis som det brukar bli på Storan, alla vet att bandet spelar sent och kommer därför senare och senare till klubben. En seg spiral.)

Det hela är rätt simpelt, Samuel Wulgué lägger live snygg snygga ljud och melodier som lever eget liv och Julia Furuholm spelar diva och sjunger som en neonängel. Allt blir lagom distanserat och väldigt väldigt bra. Julia är alltså inte en dålig diva, det är en spelad roll som passar perfekt till musiken.

Vi får höra elektronisk popsoul, morgonmusik för första vagnen hem. Små utflykter i städer, stora städer, snygga städer, romantiska städer som slår tillbaka precis som du funnit dig tillrätta. Jag börjar tänka på alla tings jävlighet, hur det efter sol kommer regn, hur glada perfekt tempererade nätter alltid följs av stekheta dagar i apati. Allt inramat i slick friflytade kvicksilver synthpop. Inte pop som i ”upp å hoppa”, mer ”vänta på rätt tillfälle” pop.

JV är i hela sin form helt igenom perfekt, allt sitter där det ska. Matematiska genier, med universitets poäng i programmering. Eller som in i minsta detalj noggranna glasblåsare, håller den glödande massan, aka känslan, med van hand, formar skira skapelser och vi andra kan bara häpna. Inte riktigt förstå hur glöden kan bli så hård och ändå behålla sin lätthet, sin genomskinlighet. Varje lite knyck gör nya intryck, alla svängningar gör unika saker.
Det klarar sig ett tag. Sen blir det lite tråkigt, några låtar är för lika. Men det här är petitester, jag älskar JV och kommer att fortsätta med det.
Jag går hem med ett leende i hjärtat och glasvasen bryter solljuset till ett perfekt spektra.



Tillsist:
Jag tycker det är obehagligt att se när en kille spelar bort flera tusen på blackjacken, för att sedan gå iväg och låna fler femhundra lappar av sin polare och spelar bort dem också. Finns det ingen som har koll på det här? Det är ofta samma händelse utespelar sig på just Stars´n´bars.

Vidare var det nog tur att det var så lite folk i lördags, för med bara EN toalett som funkar skulle det annars bli outhärdligt. Det är något märkligt med den där lokalen... något står inte rätt till.

Tillsist2:

Massa bra saker på samma plats! Tack!

Jerry Boman

Hårdrockens pedagoger.

Om man skall ge sig på att göra en coverskiva så är man ute på tunn is. Alla vet ju redan hur låten låter och förändrar man för mycket blir det ju liksom en helt annan låt. Då kan man fråga sig varför man inte skriver en egen låt istället.

Det finns med andra ord knappt något sätt att ta sig helskinnad genom ett coveralbum. Hellsongs lyckas. Eller egentligen så lyckas de inte riktigt på skivan (som släpptes igår), men live är det här bland detroligaste du kan se just nu.



Kvällen på Nef börjar med Hellsongs kompisar i 60/40. Två killar som spelar kontrabas och cello. Lite knepigt att ställa sig framför en publik som börjar bli lite otåliga. Men 60/40 fångar allas intresse, det här låter inte som du hör de här instrumenten förr. Om man blundar kan man i vissa stunder höra elektronisk musik, andra jazz och i de tredje stunderna riffbaserad hotellpop. Det är faktiskt väldigt fint, ofta svängigt och tillslut har de fångat en kille så mycket att han tydligt ”hyssar” åt hela publiken. Det om något är ett bevis på att det är bra.

Det är så, 60/40 är väldigt bra. De har ett eget sätt och är ett med sina instrument. Precis som Detektivbyrån flyttade ut den elektriska musiken till urskogen, flyttar 60/40 finmusiken ner till festen på gatan.

Jag tror att 60/40 skulle passa perfekt i ett annat sammanhang, nu drunknade de i ett hav av ”Amen tjena, det var inte i går!”.

Snygg hyllning till Hellsongs i slutet, Smoke on the water på kontrabas och cello. Nästan för märkligt för att vara sant, och man inte annat än att le.

Leendet fortsätter när Hellsongs går på. För där andra band gör bleka kopior gör Hellsongs nytt. De gör låtarna till sina egna, sätter dem i nya samanhang.



Alltså, det hela handlar om hyllningar till bra låtskrivare, till bra textförfattare. För om du är ärlig: När lyssnade du noga på en hårdrockslåt senast? Ofta har man ju sjungit med men inte riktigt tänkt efter. Här får man både tid och plats att tänka efter.

Man skulle kunna säga att Hellsongs är hårdrockens pedagoger. De vill att vi skall upptäcka en genre som ofta hamnar i skymundan tack vare sitt hårda uttryck. De visar upp att där under ytan finns både kärlek och uppmaningar till en bättre värld. Det finns berättelser som är viktiga att berätta.

Jag har sett Harriet Ohlsson, Johan Bringhed & Kalle Karlsson både i skivbutiker och på konserthuset. De passar in lika bra på båda scenerna, de har hjärtat på rätta stället helt enkelt.



Någon frågade här på bloggen om jag tyckte att man per automatik blev feminist om man spelade sakta. Det blir man ju såklart inte, men när det gäller Hellsongs så verkar det vara så. De uttrycker texterna på nya sätt och sätter dem i nya sammanhang. Ibland blir det kvinnlig kampsång.

Bäst den här kvällen är We´re not gonna take it...igen. Det är något med allsång ändå, hela taket lyfter och jag börjar nästan lipa. Det är så fruktansvärt vackert!
Lyssna själv här nedanför.



Just där, just då, skiter jag i om det är en cover, den där låten är i den tappningen Hellsongs. Det är deras egen hymn.
Det är väldigt stort att stå så nära.

Jerry Boman

Pinto i studion och en NYHET!

Först: Justice till Emmaboda! Herregud!





... mer om gårdagens Hellsongs kalas kommer... undertiden kan ni lyssna på Pinto här ovan.

Jerry Boman

Saker att göra, Pinto och ett viktigt diplom.

Då skall vi se, det finns en del som ni kan göra den här veckan:

Onsdag: Släppkalas med Hellsongs på Nef. Det är snyggt att få de hårda låtarna att bli mjuka och att ibland bli feministiskta statement.
Kolla in hur det såg ut när jag träffade bandet.
Sen kan du se vad jag tyckte när de spelade i en skivbutik och hur det var när de spelade i konserthuset.

Torsdag: Ni som inte känner för Britta på Sticky bör lyssna på Jesmond Chester på samma ställe en våning ner. Ni har sett honom i Lowtide eller i diverse djbås runt om i stan. Trevlig kille, ni känner honom som Pter, och han gör fin musik.
Samtidigt spelar People from pascal, mycket whawapedal och viktiga texter.

Fredag: Backslick håller släppkalas på Pustervik. Bandet som är flitigast i hela stan på att dela ut skivor. Bra är de oxå!
Så här var det när de spelade på Röda Rummet.

Lördag: En är från Vrestorp, en är från Dijion i Frankrike. De bor nu i Örebro och kommer till Göteborg på lördag. On our honeymoon fortsätter boka bra saker och den här gången blir det underbar soulelektrikpop med Julie Venus. Väldigt snygg musik. Ni som följer med här har såklart redan hitta dem, men nu får vi äntligen se dem oxå. INTE MISSA!

Tillsist:
På torsdag morgon hälsar Pinto på mig i studion, kvart över nio är tiden och kanalen TV4. Var vaken eller kolla på nätet i efterhand.
Pinto spelade på Hängmattan i höstas, så här tyckte jag.

Tillsist2:
Årets viktigaste diplom är utdelat.

Tillsist3:
Nästa Klubb Sandviken blir den 5 april! Det blir låtar om små djur som knarkar, en ukulele, en fotograf som spelar skivor och diverse annat.
Lite om förra gången, för er som missade.

Jerry Boman

UP och UF.

Jag gillar musik. Jag gillar människor som gör musik. Men jag gillar inte alltid att umgås med människor som gör musik, som lever musik och andas musik. Många är väldigt intressanta i sitt skapande men utanför scen bryr jag mig inte. Det kan låta hårt. Egentligen handlar det om att jag inte vill störa dessa människor, varför skall jag tränga mig på och ta upp deras tid. De kanske inte vill det alls. Jag tycker det är skrämmande att höra folk som sätter artisten i samband med människan. Varför skulle fler artister "vara sitt jobb" än oss vanliga?

Man skulle väl kunna säga att jag är mer blyg än dryg. Jag vill er inget illa och jag har absolut inget emot er. Jag tycker bara att det räcker att jag får ha er lite på avstånd, att jag få njuta av er musik. För hur blir det annars om jag skulle tränga mig på och interagera? Då blir ju jag en del av det där. Det vill jag då rakt inte. Det handlar inte om någon idealiserad tanke om att vara objektiv, om att jag vill hålla mig objektiv och därmed inte kan bli polare med dem jag skriver om. Även utan deras vänskap är jag inte ett dyft objektiv. Det är ingen. Samtidigt kan ni ju fråga mina vänner som spelar om jag inte brukar vara ärlig och ge dem en känga när de förtjänar det.

Förmodligen är det här ,rent socialt, ett kamikazeprojekt. För även jag fattar ju att jag måste hänga runt för att få mitt intresse att funka. Eller det kanske jag inte måste? Det är nog så att jag ändå kan skapa mig ett helt eget universum, berätta för andra om mina planeter och stjärnor utan att störa er. Utan att vara på rätta stället, prata med de rätt musikerna och dricka de rätta sakerna. För jag känner mig bara så väldigt obekväm med att störa och klänga.

Jag vill bara vara där jag själv vill, lyssna på det jag själv vill och helt enkelt bara vara. Men mer om detta längre ner.



Helgen började med The Dying Dandies på Klubb Existens. Platsen är och förblir "lokalen med det ofantligt äckliga golvet", Henriksbergs nedre del. Alla har ju lagt märke till heltäckningsmattan framför baren, men har ni sett att det även är matta INNE i baren? Det spån som kom på det borde få slicka på en myrstack.

Nåväl, TDD skulle göra sin första "riktiga" spelning. I torsdags var de och hälsade på mig i studion, körde en bedårade vacker akustisk version av "The last summer was the last summer" och på nätet låter det underbart.

Men vad hände i fredags? TDDs lilla trio låter inte i närheten av bra. Det skallrar, det skorrar och det är som om alla spelade på olika låtar. Märkligt. Jag förstår inte riktigt. Det känsliga fina var borta och ersatt av en vägg. En mur mellan oss och musiken. Jag omfamnades innan av det jag hörde, nu fick jag istället en smocka. Mycket märkligt.

Var det något fel med ljudet? Var det nervositet? Vad det än var så blev det ett helt annat band, ett band som inte var färdigt. Synd, för ni sitter ju inne på helt grymma låtar! Lyssna på What a lovely night tex. Tjusigt. Men så där lät det inte alls, det var mer punk i källaren än dekadens bland kristalkronerna. Mer folköl än rött vin.

Jag tror det var nervositet. Men men jag röstar för att alla kollar efter själva den 27 mars då TDD spelar på Svanen.

Jag spelade lite skivor på Henriksberg oxå, några var där så tidigt att de fick höra dem. Själv tyckte jag att det var kul.
Här kommer en inte alls komplett lista på det jag spelade(inte kronologisk ordning heller dvs total förvirring):

I'm Not Gonna Teach Your Boyfriend How To Dance With You-Black Kids
Common People-Pulp
Yeahvolution-De Stijl
Plöttsligt händer det inte-Vapnet
Instead-Slabb
I Wanna-The Bombettes
Comment ça va Marc Hamilton?-JohnE5
Slangbacken-Carl Carlsson
My HoneySugarBabyLady-Je t'aime mon amour
Glockenspiel-Tikkle Me
Största skvallret i stan-Spring Johnny!
Lovers United-Nina Natri
Oh, Rebecca-Fred Astereo
Could You Come By?(Station Road) -The Johnsson Colors
Blue Monday-Katharina Nuttall
Damn This Little Town-Children Come On
Alla som inte dansar (SV:RT RMX)-Maskinen
De sista drömmarna-Kapten Hurricane
Carl du lever i en dröm-SVART
Skulle inte tro det-SV:RT
Shoreline (live)-Broder Daniel
Kärlekskomplexet-Elenette
Zoloft Blues-The Hardliner
She's In the City-HEY LOVER
Caligula-Hästpojken
Hjärta Göteborg (dans version)-Kapten Hurricane
Endless Summer-They Live by Night
Noah-Cheap Umbrellas
Cul de sac-Don´t Be Kate!
Salem El Fakir-Kanske älskling (Nej jag har inte snurrat till det, låter heter Salem El Fakir)
Acording to plan-Beep Kitty
When You Were Mine-Casiotone For The Painfully Alone Young
Be Yourself-Dräpenhund
Hyperballad-Euphoria and the lazy boy
Kärlek-Peter Sjöholm
I'll Kill Her Skyddad-Soko
I lost my colorvision-Burning heart

Ut på nätet och leta. Köp om ni gillar. Eposta artisten om ni älskar.

I övrigt var det en väldigt trevlig kväll, goda vänner, härligt trevliga arrangörer och allmänt bra.



Lördag:
Efter diverse strul med lokal (hur är läget på Wish egentligen? Var det en vattenläcka eller något annat?) så hittade Wonderlands gratiskonserter tillslut hem till Pustervik. Tydligen var grejjen den att det kommit en manager hela vägen från Australien för kolla in Universal Poplab. Och det kan man ju säga, den snubben bjöds på en riktigt jävla bra konsert! Ett komprimerat superset, bara de bästa låtarna och underbar stämning och helt fullt med folk.

En sak som stod ut den här gången var Christer. Han verkade mer laddad än någonsin, kanske såg han framför sig hur trion susar runt i landet down under och frälser en helt kontinent. Vad det än var så var han extra allt. Mer teater, mer inlevelse och mer sång. Härligt att se! Det är bra annars oxå men den här gången var det lite mer.

Det roligaste var ändå att helt nya låten, som typ ingen hört, satte sig direkt. En klockren synthhit där alla sjöng och hoppade med från första reffrängen. Alltså, killar Hans, Christer och Paul verkar ha hur mycket idéér som helst. Musiken utvecklas, det är skönt, men känslan för en bra låt som funkar live sviktar aldrig. Låten har typ allt man vill ha, en skön melodi (storslagen utan att bli bombastisk) en text som man både kan lyssna enkelt på eller gå in djupare i. Detta tillsammans med att Christer verkar mäkta stolt toppar kalaset.

Nu väntar jag på första riktiga konserten med bara nytt material. Om resten är lika bra som det nya exemplet (hette låten Run run?) så kommer vi få en konsertupplevelse större än störst!

Uppmärksamma läsare la märka till att jag skrev "gratiskonserter". Alltså var det en grej till, inte ett förband men hon var först.



Emmon. Ja du läser rätt, det var Emmon... igen. Kanske är det bara jag, men det har blivit mycket med henne. Förra året lyckades jag pricka in henne åtta gånger, vilket kan få mig att framstå som en stalker. Men jag gillar Emmons musik. Mycket. Dock är det såklart inte lika spännande gång nio som gång ett. Roligt då att det även här bjuds på en nya låt. Och ju du, det är väldigt bra! Inte bara för att den är ny utan för att den är...BRA! Lovar gott.

Så där, efter de två komprimerade tömdes lokalen (Woody skulle in och folk skulle betala) och jag gick vidare.

Nu kommer jag tillbaka till det jag försöker förklara i inledningen, att det finns ett ställe här i stan som jag har svårt för.

Uppåt Framåt.

Den här kvällen var det premiär för nya klubben "Replokalen i Gårda". En roligt initiativ att starta en punkklubb på UF!
Lokalen var väldigt fint "smyckad" och skapade verkligen känslan av punkklubb, The Kid-Bengan vet vad han håller på med. Man kunde även köpa öl på burk och känna sig lite cool...

Hela stället kändes som musik-Göteborgs backstage, i varje hörn hittade man lokala hjältar.

Nu till det knepiga: Jag gillar ju dessa personers musik. Typ varenda en av dem jag såg. Det är oxå trevliga personer hela högen.
Men jag vill inte hänga med dem. Jag vill inte störa, jag vill inte ingå i ryggdunkarfesten på UF. Förmodligen är det mig det är fel på, men så är det. Jag vill hänga på avslappande ställen. UF för mig är väldigt stelt, alla lurpassar och vill vara du å tjena med de rätta människorna.

Men förmodligen är det bara jag som är blyg och har för lite säljare i mig. Fan, man skall ju ut på marknaden, vara pratig, lagom full och känna varenda kotte. Även om man så bara mött dem en sekund framför en scen.

Lyssnade en liten stund på fin fina Samtidigt Som. Jag vet inte om det ingick i konseptet punk, men det hela grusades av att det antingen var svinhögt ljud på sången eller inget ljud alls... men men låtarna är ju helt fantastiska och en person dansade på bordet.
SS var ju med andra ord precis så bra som de alltid är.

Trevligt att jag den här gången blev godkänd i baren för att få köpa en Staropramen.
Så UF har ju ändå gått framåt. En liten bit.

Och som sagt, det är roligt med punkklubb på UF. I dubbelbemärkelse.

Jerry Boman