Viktig dans.

Jag blir så glad av att se alla människor i Berg 211 den här kvällen. Koloni, som denna kväll slog sig samman med "vänder sig om", har länge varit en favorit i Göteborg för mig. Alltid intressanta saker, ibland mystiskt, ibland inte min smak men alltid intressant. Tyvärr har det ibland varit glest i raderna, men den här kvällen blir det fullt. Alltså, fatta, fullt inne i berget! Det finns bara en förklaring på det: Koloni och "vänder sig om" har fått upp ögonen på folk. De visar att det finns en annan stad, en bättre stad. En stad utan påklistrade leenden och creediga fester. Det finns framför allt något bättre än en skitnödig invigning av filmfestivalen...

Jag börjar med det bästa direkt: Le Bombe. Har lyssnat ett tag på nätet nu och blev sprudlande glad när jag så att vi skulle få fin besök från Malmö. Le Bomb är Maja Karlsson och utforskar landskapet kring pop/electro/spokenword med nyfikenhet och öppet hjärta.

Jag blir så glad. Det är dansant, smart och väldigt bra texter. Det finns inget mer att önska, Familjen få se upp! Tvspelsrytmerna förstärker de viktiga budskapen, ibland är det Edit Piaf i modern kostym, ibland svart men spröd hiphop från kreativa rum.
Så ramlar det snyggt över till barnsånger för vuxna i "Klagosång", dansgalenskap i "Hitten" och ordförvrängning i "Vokalerna".

Men det som gör det hela viktigt är budskapet. Det berättar om ett utanförskap som de flesta sneluggar bara kan fantisera om. Nu blir det liksom lite fjuttigt att stå och sjunga om att man är en outcast, att inte en kotte förstår en. Le Bombe diktar inte, det är på riktigt. För om man tänker efter, vem kan mer beskriva en hemlös vardag en en person som är just hemlös?

Malmö framstår mer och mer som paradiset på jorden, stan spottar ur sig de mest intressanta artisterna, de mest intressanta uttrycken och de mest spännande människorna. Göteborg blir faktiskt lite tråkigare, är det enda vi kan komma fram med år punkpop. Eller gråmålad bombastisk pop. Malmös, och resten av Skåne också för den delen, är ett glädjepiller. En färgglad frukost där gårdagen är glömd. Alla får ta plats och får säga sitt.

Kvällen i berget var mer än Le Bombe. Jag lyckades inte höra nämna Maja Karlssons och Sara Hallströms poesi, det var helt enkelt för mycket folk. Men tydligen var det galet bra.



Däremot fick jag utstå, ja jag säger utstå för det var inte roligt, Eyes Like Saucers. Jeff Knochs spelar på en tramporgel... ja, det är ungefär det som händer. I längden blir det väldigt enformigt. Bara för att man lyckats hitta en märkligt instrument betyder det inte att man fångar publiken. Fler än jag börjar prata högt för att sedan gå. Respektlöst, ja visst men vad skall man göra när musiken monotont vaggar en en till söms.



Pamela & Anna gjorde nog väldigt bra ifrån sig med sin poesi/teater. Tyvärr fick vi i publiken aldrig en chans att höra det, ljudet växlade mellan mummel och rundgång...

Gay Against You skulle vara den stora finalen. Lite bra var det allt, men inget jag kommer spara. Fick känslan av von oben, Joe och Lachlann uppenbarar sig på samma sätt som TTA. Tittar ner, klär sig i "en hygglig kille" och gör musik att dansa till. Men jag hittar ingen själ. Ingen energi.

På det hela taget så var det en bra kväll, och tack till den stackars killen i garderoben för att han tillslut hittade min jacka. Just då kändes det tråkigt men allt löste ju sig och jag kunde gå hem i regnet med Le Bomb i öronen.

Tillsist:
Det här skall ni lyssna på. Hotkorv heter bandet och lyssna på Gayrobot.
Vocoder gone mad!

Och när ni ändå är igång på nätet lyssnar ni på Kanske Älskling. Bitterhet kan vara vackert som i " Salem Al Fakir".

Sen kan ni vara lagliga individer och ladda ner körsångsgalenskap i Black Kids EP här. Den är bra. Inte lika bra som "I'm Not Gonna Teach Your Boyfriend How To Dance With You" men man kan ju inte uppfinna hjulet varje dag.

Tilsist3:
Så trodde jag då att lördagens aktivitet var spikad, My Darling YOU!s släppkalas på Röda Sten. Men så ploppade den här upp:

Goto80 är ju ändå kul.

Jerry Boman

Naiv super. Extra super.

Nu är jag väl lite part i målet numera men Kontiki är ju ett så bra ställe att hänga på. Det liksom omsluter en som en varm kram Den pissiga vintern försvinner och värmen slår emot mig när jag går in, bambugalenskapen känns som det enda valet just nu.

För runt en månad sedan åkte jag ut till Patille för att agera jurymedlem i Partillerocken. Som jag sa då, förväntningarna var inte så höga eftersom jag egentligen inte gillar tävlingar. Speciellt inte inom musik.
Men så kom det då upp ett band på scen som raserade allt det där. Bandet med det konstigaste namnet sedan…ja jag vet inte vad. För det är ju så att man fastnar på det där namnet, Bella Boop & The Robbers.

Men skit i det just nu, det är ju musiken jag är här för. Kontikis minimala scen och minimala utrymme framför scen passar perfekt. De tjugotalet i får lyssna på ett band som i sina stunder är väldigt väldigt bra. Contact är fortvarade en otroligt bra låt. Även några av de andra låtarna är sköna mjuka popmoln. Vi vaggas in i föreställningen att livet bara kommer utspela sig i flick/pojkrummet. Att välden där utanför får vänta, ingen är klar att möta tråkigheter. Naiv Super. Extra super. Det är så oförstört.

Även London, som den här kvällen byter namn till Berlin, är skön. Visst, det är mesigt som fan men det är ju precis det skall vara. Den här mesigheten har en hel hög med band försökt återskapa, men att klistra på den funkar inte riktigt. Jag säger nu inte att Bella Boop och resten är mesar, det är deras musik som prickar precis rätt bara.

I will move to somthing new
And everything will be true

Ja, jo det kan man ju drömma om…jag vill också ha deras ögon!

Tillsist:



Swedish for beginners har smällt ihop en fin fin video. Med nya videon för ögonen, deras låtar i öronen (This city is not for me, Happy Factory, Special offer m.m) och minnet av spelningen på Sticky så förstår jag inte varför de inte blir bokade till varenda festival som finns?! Jag lovar, ni kommer bli så lyckliga framför scen folk! Jag beskrev Johan Signert live så här: ”den perfekta hybriden Håkan Hellström och David Bowie!” Bara en sån sak!

Tillsist2:
Ikväll går vi in i grottan igen, Koloni gräver tillsammans med ”vänder sig om” fram det bästa. Just nu ser jag fram emot Le Bombe.

Tillsist3:
GLÖM INTE:

Japp, jag är numera med klubb. Som ett kärleksbarn typ.
Mer info här.
Kom kom kom!

Tillsist4:
Vapnets nya är anorlunda. Bra som i annorlunda. Större, mer organisk. Och riktigt riktigt bra!
13 februari kommer den ut. Hela skivan något senare.
(Tack Stefan för att du rättade mina slintande fingrar ang er singels släppdatum.)


Jerry Boman

Tv i en liten ruta.

Så här gick det till när Tilde Hjelm spelade för oss i Nyhetsmorgon Göteborg Väst idag på morgonen. Vackert och vi förlorade oss en stund.



Det jag inte hinner berätta i tv är att man såklart skall kasta sig på en vagn och åka till Röda Sten på lördag. My darling YOU! har släppkalas och spelar i det fyrkantigahuset. Inte missa!

Tillsist:
Ikväll går vi till Kontiki och lyssnar på Orustfinest: Bella Boop & the Robbers.

Jerry Boman

Två premiärer!

Jag har tjatat om den där låten, jag har spelat den för er som som besökt ställen där jag spelat skivor och jag har lyssnat på den i min Ipod...ofta. Nu är det dax för er att upptäcka Endless Summer med They Live By Night. Hoppa in på deras Myspace och häpnas över vad som kan hända när tre personer som vägrar fastna i givna spår går vidare.
Underbar pop, storslagen pop. Och framför allt: jävligt visselvänligt!

Tillsist:
STOR PREMIÄR FÖR KLUBB SANDVIKEN!
2 februari blir det klubbpremiär för mig och min flickvän på Kontiki! På premiärkvällen är det väldigt roligt att kunna presentera Dauerwelle på scen och Karin som DJ! 40 kronor och fritt innan 21.00. Boka in kvällen redan nu, det kommer bli grymt! Mer info kommer inom några dagar... Här är lite mer info!

Tilsist2:
I Nyhetsmorgon Göteborg Väst på torsdag kan ni höra Tildeh Hjelm spela live. Det kommer bli vackert...
Läs hur det var när hon spelade på Sticky härom veckan.

Jerry Boman

Popmåne över Texas.

Jag sa i torsdags att jag gillade Rambling Nicholas Heron för deras melodier, att man kan vissla till dem. Niklas Hedström, själva hjärtat i RNH, sa att de mest får höra att folk gillar dem för texterna.
Jag står fast, det är bland melodierna som RNH har sitt triumfkort. Visst, det är bra texter men när man kan vissla med är det bättre. Nu är det inte så att det skapas härliga slingor, ni vet sådana där som sätter sig direkt, utan här handlar det mer om att man börjar vissla på små stickspår. Musiken skapar nya saker, det blir helt enkelt feelgood i skallen.

RNH gör klassik amerikansk musik, sprunget ur vindpinade hålor och slowmotion liv. Vi som kommit till Pustervik den här kvällen placeras i södern, Texas kanske. Eller så gör vi precis inte det alls. För där många andra folkrock band fastnar i den lågmälda "yipededoo" hillbilly dyngan, där reser sig RNH med pop. De utvecklar en genre som väldigt ofta lider av ett stort Cash komplex. RNH är i sina bästa stunder den perfekta blandningen av Lekman, Cash och Merritt.

Tydligt blir det när man kör kvällens enda instrumentala låt. Då kommer de briljanta melodierna fram, Daniel Skoglunds rena gitarr håller sig på rätt sida gubbrocken och jag börjar vissla. Riktigt riktigt bra!
På det hela taget är det faktiskt den perfekta konserten att kramas till. Jag tittar avundsjukt på mina vänner som får kramas, för just denna kväll är jag ensam. Och där skulle jag ju kunnat utgå ifrån, att musiken är så sorgsen och bla bla bla. Men RNH för människor närmare varandra, precis som riktigt god pop gör.

Tillsist:
Producenter är ett lynnigt släkte.

Jerry Boman

Den magiska stunden.

Jag börjar så här: Pascals nya skiva är ... är... för djävla bra! Bandet som ger tomma lagerlokaler i hamnen ett titelspår, som sätter musik till frustration efter ett brutet ben på dansgolvet och nu vill jag skrika längst fram. Lyssna på "Längtar efter dig" högt. Så lite säger allt. Vill skrika ännu mer. Borta är störningsmomenten. Här hittar man lyrik i samma klass som tidiga Broder Daniel. Upprepning ger mer än tomma ord. Lägg till resten själva ungefär.
Det tycker jag är sympatiskt, man får helt enkelt vara med och skapa låten trots att den är klar.
22 januari kommer skivan som kastar om en hel del.

Roliga saker i anslutning till Pascal:

1. www.myspace.com/raukenroll
Me like ordvitsar you now!

2.

Jag vet, det är ett långskott!

Det har svajat. Baby, don´t hurt yourself satt inte direkt. Men nu har Anders och Fredrik vanan inne (har de spelat 1000 gånger i Göteborg på senaste tiden?) och säkerheten. Jag skrev innan att det är indiesynth, det står kvar, men jag skulle vilja "uppgradera": Hejjarklackssynth. Med viktigt innehåll.



När fyllerianthemet Rotterdam Ahoy börjar blir golvet en ståplats av kärlek! Gap och skrik, näven i luften på lilla BDHY armén. Det börjar bli en del folk numera, vi som gapar med och slänger upp handen. Borta är allt svaj, den här kvällen på Henriksberg visar de att tid kan skapa under! Det som började i tvspelsland och med försök att låta som idolerna är numera ett eget universum.

På tributesången "Som Peter Sjöholm" kommer ju såklart huvudpersonen upp på scen och hjälper till. Universum expanderar och imploderar. Låten är intern samtidigt som den är väldigt extern och universell. Alla har vi "våran" Peter Sjöholm, den där polaren som alltid är där och som man bara vill berätta om hur bra hon/han är. Därtill är det en "fångade" låt, jag vill inte slänga mig med ordet "catchy"...



Lyssna mot slutet av klippet. Nog låter det som att även lilla jag fick en släng kärlek kastad på mig?

Om man nu skulle tänka efter lite mer så är det något annat som har förändrats med BDHY. Många texter är numera på svenska, och det är bara till det bättre. Sista låten "Panik" är en känsloyttring i Håkanklass. Ett vidöppet hjärta, jo, Anders sätter ord på många känslor. Lägger ut sig totalt och blottar sidor som förmodligen ingen av oss vill kännas vid. För visst har ni alla varit där, kärleken försvinner och man skall gå vidare. Bara bita ihop och verka oberörd. Men inte fan går det, känslan nitar sig fast. Man håller det inom sig, går ut och dricker trettiotvå öl på Kellys, önskar "något med Yvonne", river ner varenda poster på vridna vägen hem... Allt skall man göra i ensamhet. Ingen får ju se att välden rasat samma därinne. Det svarta hålet som slukar allt ljus växer....

Ingen panik
Ingen panik
Låt henne gå

"Panik" är bland det bästa jag hört. Så rakt. Jag tror att det var fler än jag som igår insåg vad som väntar. Det här kommer växa. Anders och Fredrik verkade själva märka att något hände där under den låten. Det klickade till. Det sprakade till. Blixtrade i våra ögon.
Jag är glad att veta att jag var där när "den magiska stunden" infann sig. När allt stämmer, när musiken lever sitt eget liv, borta var allt annat. Anders avslutar med att ställa sig längst fram, slänga ut armarna, och bara le så där härligt/fånigt man gör när man VET att odödligheten ligger inom räckhåll.

Toalettkön var enig: Mer låtar på svenska! BDHYs ord är för viktiga för att gömas i ett andraspråk.

En sak till, BDHY är ett liveband. Inte för den spektakulära scenshowen (det finns ingen) utan för att det helt enkelt låter bättre.
Kanske är det så enkelt så att de viktigaste orden bara blir riktigt viktiga när någon lyssnar? Och igår var det faktsikt rejält med folk som lyssnade på Klubb Existens.

Just det: Peter har gjort en remix på sin hyllning till Anders. Lyssna noga 2.03 in i låten "Anders Synthpop RMX"... jag tror minsann Herr Sjöholm har samplat en musiknyårskrönika!
Alltså, det är Anders som i min nyårskrönika beskriver sitt bästa konsertminne 2007. Se hela krönikan här.
Såg just följande kommentar om krönikan:

Robert sa... The whitest årsbästalista alive...

Ja, det där kan jag ju faktiskt skämmas lite för.

Tillsist:
Ikväll blir det Göteborgs mest väldoftande klubb: Woody West på Pustervik. Vet inte riktigt varför, men det luktar alltid "hemma" när Woody är på plats.
Nåväl, spelar gör softa killarna i Rambling Nicholas Heron. Kolla förra inlägget för att se hur saker och ting gick när de besökte oss på TV4.

Jerry Boman