Premiär och premiär.

Om allt går vägen kommer du här att se de första rörliga bilderna på Palpitation, bara minuter efter att de gjort sin första livespelning på Join Our Club.
Det bör finnas video på bandet här omkring 24.00 iallafall...

(Om du kollar in här innan 24.00 kan det hända att det ligger andra bilder i spelaren, tex Pinto från Cafe Hängmattan. Dem kan du också lyssna på...)

Tillsist:


Kollade på Liars och HTRK igår. Pustervik var stället och priset skyhöga 150 pix... Och det kan man ju säga, det där var inte min påse...Liars lät ju bra på nätet men live var det påklistrat tråkigt. Billigt. HTRK stelt och intetsägande...
Jaja, nu pratar jag inte mer om det. För er som funderar, kolla på Pen Expers istället.
Btw: Är det bara jag eller har inte ljudnivån varit tokhög de senaste gångerna på Pustervik?

Tillsist2:


På den här fyrkantiga spelaren ligger just nu en helt underbar låt. Ny sångare (eller den gamle är också kvar och den nye är ju med i bandet sedan innan...) men den nya låter helt jävla underbart. Vilket ljud, vilken låt och än en gång vilken röst!. Det går bara uppåt. Låten heter Endless Summer och det är bara att komma ihåg, för om inte du inte kommer gilla den låten...rättelse...om du inte kommer jubla högt när du hör den låten skall jag skrika "Spela snabbare!" på valfri konsert med Göteborgs Symfoniker.
Bandet? Det får ni klura ut genom att titta på bilden...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Tjata mera James!

- Du undviker oss varje gång vi spelar.

Jag vet inte riktigt vad James Kinn menar, men orden går in i mig. Har jag undvikit Pinto, bandet som James spelar gitarr i? Eller menar han att jag undvikit det andra bandet han spelar i, Hanif.
Förmodligen är James inte så allvarlig, han ler när han pratar men det känns ändå.
Och efter den här kvällen inser jag att han skulle varit på mig mer, han skulle kidnappat mig, kört mig till närmaste Pintospelning med milt våld. Då hade jag inte suttit där igår på Hängmattan med andan i halsen, förbannat mig över att jag inte sett Pinto förut. Då hade jag inte ryst, kroppen hade kanske inte reagerat okontrollerat och fysiskt på musiken. Då hade jag kanske inte...



Men vi tar saker i tur och ordning, först är det Racingpaperplanes. Richard Wilson och Glen Gilbert är det perfekta förbandet. Förlåt, det låter nedlåtande, men den här kvällen är det perfekt. Väldigt duktiga låtar, välspelat och närvarande nycountry om dammiga vägar runt Staterna. Glens elektrifierade lapsteel gör svepande ljud som går fint ihop med spårvagnarna utanför. Höstmusik, det skulle inte funka att sitta på en våräng med det här. Det är inåtvänt, samtidigt här och nu. Richard verkar ärlig. Men det kanske inte är den musik som jag skulle lyssna på, men det är som sagt ett alldeles underbart litet förband.



Nu vet jag inte riktigt var jag skall börja. För å ena sidan är Pinto ett handklappsband med upptempo som studsar runt. Å andra sidan är Pinto ett ballad band som gör låtar med stämsång som får regnet att upphöra, som får stormen utanför att stilla sig och som får alla i Majorna att krama varandra. Vilken sida som är bäst går inte att bestämma, för Pinto är lika bra på båda.

Pinto var från början Andreas Magnussons enskilda angelägenhet. Men när man sitter där så förstår man att han plockade in folk, eller att folk kanske helt enkelt kom fram och villa vara med. För så bra är Pinto. Jag tror att ingen skulle tacka nej till att lira med i de här låtarna, känna samma saker som Andreas.

Om man nu är lagt år hållet att man vill promt veta: Pinto är pop. Det är in-i-huvudet-ut-i-venen-runt-benen-fram-i-fingrarna-via-öronen-och-tillbaka-till-hjärnan-pop. Visst, man kan höra både country och några rocksutflykter men om jag får bestämma är det här pop. Men egentligen är det där ju oviktigt, Pinto är underbara melodier. Lyssna på This picture needs a frame i klippet nedan och undvik att sjunga med, undvik att klappa med och försök att undvika den där varma känslan av kärlek.



Mot slutet kommer Greens leaves falling down... Då överväger jag att sjukskriva mig i förskott, för att ha tid till den där låten i regnet hela natten. Vandra runt och uppfyllas av den där lilla underbara skapelsen till låt. Sluta mig in i mig själv och skita i att regnet kommer göra min kropp svag. Strunta i dagarna som kommer, låta natten ta över och fortsätta en envighets vandring som kallas mitt liv. Känna att ensamheten finns där mitt i flersamheten, att bara vara för sig själv. Det är en sådan där låt, som likt minuter här och där, får mig att känna mig levande och död på en gång. En känsla av dödlighet och odödlighet på samma split sekund. En vaggvisa och en visa som passar när solen går upp över husen i öster, som passar när västkusten visar sitt värsta nylle en höstnatt och som likväl kan plocka fram känslor av sommar i långsamma båtar på väg under bron.

Fan, James du skulle varit på mig mer! Och jag lovar, om jag undvikit Pinto innan så kommer jag aldrig göra det mer.

Tillsist:
Jag tryckte iväg några frågor till Palpitation. Lite enkla frågor, rätt lika dem som man ofta ställer till nya band som man är upp över öronen nyfiken på.
Den här bilden fick jag som svar:


Klicka på bilden för att granska den närmare...

Jag vet inte hur jag skall tolka det där, men roligt är det! Nu längtar jag ännu mer till lördag! Läs längst ner i förra inlägget för all information... Kortfattat: på lördag är alla på Join Our Club och bevittnar efterkrigstidens bästa spelning. Så är det med det. Jag tror att den kommer gå under namnet Spelningen framöver.

Ser också med glädje att just Palpitation är Kräftskivefestivalens första bokning...

Tillsist2:
Känslor och brev gör gällande att Indiedagis kommer bli av även nästa år i Emmaboda. Bara så ni vet. Husvagnen kommer även nästa år vara plats för de bästa artisterna, helt utan ström. För tredje året...
Själva festivalen kommer bredda sitt utbud en smula, men ingen oro. Jag vet att Håkan och de andra har så in i bänken god smak att det kommer bli underbara dagar i augusti, även 2008.
Och då även med Indiedagis...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Att spela i stora hallen.

Till att börja med: Det är med stor fascination som jag besöker Bengans på tisdagar och lyssnar på band. Att ställa sig på en scen i en eftermiddags sömnig skivbutik kräver mer än att ställa sig på en scen klockan 23 on a payday. All respekt till de som fixar detta, speciellt igår då jag fick två band som ,trots att vi i publiken inte ger mycket tillbaka, ger allt! Stor fanfar!



Att gå ut med att man spelar punkrock brukar ringa varningsklockor i mitt huvud. Band som vill göra det brukar ofta försöka vara för tuffa för sitt eget bästa, jag är ju en mesig kille så då kan jag vända ryggen till, gråta en skvätt och gå hem och lyssna på Sibiria.
Ofta backar punken upp bristande rep/talang med ett jävla larm. Och försöker se tuffa ut.

Sinicess backar upp ödmjukhet med en rykande varm soppa på blues/punk och toksvängig rockabilly. Det är iallafall vad jag hör. Det stora är svänget, i ärlighetens namn brukar inte punkband vara kända för sväng men här ser du! Min fot rör sig helt själv! Sinicess verkar ha självförtroende som en hel buss med fulla huliganer på väg mot derby. Fullt fart framåt utan att glömma känslan. Bäst är helt klart låten "Bring It On". En enkel låt, men som live är så stor och snygg. Lite stygg också...

En helt egen avdelning skall sångerskan Marika ha. Viken röst! Det hoppar snabbt mellan högt och lågt, mörkt/ljust och långsamt/sakta. Vid ett tillfälle trodde jag att hon sjöng med backtack men så fel, hon sjöng med sig själv. Galet bra!

Bandet är långt mycket bättre än det du kan hitta på Myspace, det är som sagt mer sväng men också mer liv. Mer organiskt.
En liten liten parantes: På gitarr i Sinicess hittar man Philippe Sainz som jag avgudar i This Is Love. Han kan alltså lira på sex strängar lika fint som på fyra. Något för er som gör mindmaps över Göteborgs musikliv...

8 december spelar de på Showdown och då bör ni vara där. För om man lyckas väcka en skivbutik så bör ju Showdown rasa ihop i ett lyckligt punkdamm. Eller helt enkelt komma i ostoppbar självsvängning.



Någon hävde ur sig för ett tag sedan att gubbrocken är det största just nu. Jag hukade mig och försökte se ut som jag inte hört. För det kan ju aldrig vara så att personen menade att coverbandsgubbrocken är på ingång?
Men sen kan man ju tänka på lite andra sätt: Någon kanske tar gubbrocken till andra nivåer, gör om den till oigenkännlighet. Gör den bra och fin. Drar ifrån en massa dynga och lägger till diamanter.

Bye Bye Bicycle är den nya gubbrocken. Nu skall ni inte tro att det hörs, eller känns. För BBB är allt som gubbrocken inte är! Så långt ifrån släpig bredbent rock man kan komma.
Hur kan jag då hävda att det är den nya gubbrocken?
Jo, för precis som med de där gammal rockiga gubbarna som återförenas så känner man igen sig. Även om man inte hört alla låtar känner man sig hemma. Det är en mysig känsla. Som att komma hem utan att ha varit där, likt ett härligt hotell som liknar ens hem.

Nu tänker någon att det där låter ju hemskt tråkigt, att bara vara hemma. (Jag gillar inte gubbrockiga återföreningsband) Men man känner igen sig, det betyder inte att det inte är en massa nya sköna saker, nya ljud och känslor. BBB har ett helt eget ljud, ett eget uttryck. De låter som många många band vill låta men inte har känslan eller talangen att låta som.

BBB är så att säga färdiga redan nu, de behöver ingen startstäcka för att lyfta härifrån. Likt en helikopter rakt upp i skyn! Dansant sambapop (jag säger det igen, man behöver inte låta som Håkan för att man gör sambapop). André Vikingsson gör mycket men absolut inte allt, även om hans viftande med armarna känns mer relevant än när TTA gjorde samma manöver.

Tyvärr kommer BBB inte till sin rätt i skivbutiken som ni kanske hajjar. (Det var långt mycket bättre på Sticky häromsistens) Det här är ett band som behöver en klubb. Det är på inget sätt dåligt men den där gnistan flammar aldrig upp den här kvällen. Ingen kritik, jag vet inte hur någon skulle lyckas i det där dinosaurielokalerna som kallas skivbutik.

Tillsist:
Nu är det bara DAGAR kvar till höstens spelning, hösten bästa kväll och kanske årets händelse. Hemliga Palpitation gör sin första spelning ever på Join our club på lördag. Missar du det finns du inte! Jag är ärlig! Du kommer inte kunna gå runt i Göteborg och hävda att du sett något. Eller att du såg nått under 2007.

Jag kräver att Johan Lindqvist (GP), Kai Martin (GT), Christoffer Byström (GT), Mindy Lara (GP), Carl Reinholdtzon Belfrage (Nöjesguiden), Joel Sjöö (City, BT), Partik Forshage (Nöjesguden), hela Djungeltrummans redaktion, hela GPs musikintresserade nöjesredaktion, alla på GTs dito, varenda kotte som någonsin fått lön från Nöjesguiden, varenda kille som jobbat med Rip It up festivalen, alla i Cosy Den-crew, alla i gänget runt Almedal, alla på skivbolaget Luxury, skribenter på Sonic som råkar vara i Göteborg, alla klubbarrangörer från Herrström till Anders, Fredrik, Agaton Sax och Woody-Kim.
Att alla som någonsin hjälp till med att sätta upp flyers för Emmabodafestivalen, alla på Uppåt Framåt, alla på Styrbord Barbord, alla som rökt inomhus på Hemliga Klubben under Kortedalatorg och alla som brukar hänga på Lyckholms. Alla som skriver i Djungeltrummansgästbok, att alla Rockfotosfotografer i Göteborg och framför allt så måste alla som bokar band till Way Out West komma. Sen vill jag att alla Kolonistas kommer.

Jag vill verkligen att alla ni kommer, för missar ni det här finns ni inte...

Lyssna på Norway Disappear, eller på Too soon to give up, eller This is it eller varför inte på I´m happy now. Det var ärligt längesedan jag hörde så helgjutna låtar! Varenda en!
Jag skrev om det för ett tag sedan, att man skulle spara sina superlativ. Men det spelar ju ingen roll just nu. Palpitation är större än så. Det är alla superlativs moder, alla hyllningssånger genmanipulerade och gigantiskt överdimensionerade mutationer till hejjarop!

Ses där! Punkt!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

One night in Berlin.

Att försöka hitta något bra, att hitta en stads musiksjäl på bara några få dagar är svårt. Man måste gräva under lång tid för att hitta det där som gör just den där staden unik. I en mastodontstad som Berlin kanske det är ännu svårare, varenda gata kryllar av klubbar och grejjer. Men då är det bra att ha vänner som ger tips, och som gör att man hamnar hyffsat rätt från början.

Magnet Club i Berlin ligger i Prenzlauer Berg, en öststadsdel som sägs befolkas av många konstnärer och andra kreativa typer. Tydligen skall det under senare år blivit mer mellanklasskvarter och inte så coolt längre. Men det där vet jag egentligen inget om och det här är inte en reseblogg...

Efter visst letande hittade vi tillslut Magnet Club. Röster hade gjort gällande att det där var en bra klubb. Många svenska band har spelat där (om det nu är ett mått på en bra klubb).

Första lärdommen av Berlins musikliv är följande: Om det står 23.00 på flyern så är det inte när bandet börjar spela utan när klubben öppnar. Vi var där 22 och då var stället inte ens öppet... Alla vet väl vi det här laget att klubbar i Berlin har öppet länge läs fem...

60 pix i inträde och 10 för att hänga in jackan. Eftersom vi varit och hängt på dörren en timme innan de öppnade så var vi nu bland de första, typ nästa innan personalen och Mr Dj tagit plats. Men det är ju rätt okej ändå, det finns sköna soffor och ölen är billig.

Just Mr Dj den här kvällen var en skön snubbe i hatt och arkitektglasögon. Han började med att spela helt fantastisk ny electro. Har aldrig hört låtarna men det var tokbra! Kändes nytt och friskt!
Senare under kvällen spelade han Jacksons Thiller och några Abba låtar... Mycket märkligt. Så lärdom nummer två: Om du vill höra den riktigt bra musiken från DJ båset så kom tidigt.



Efter någon timme studsade första bandet upp på scen, Soundmonsters. Ett gubbrockelctroband från Berlin. Inte speciellt spännande, och killarna på scen verkade inte fatta något som helst av det här med att klä sig lite fint när man skall upp på en scen. Nu stod de där i gråa och bruna tröjor och sångaren hade en sån där äcklig keps som han ägnat timmar åt att runda skärmen på. Kepsen var riktigt ful.

Musiken kan beskrivas som The Streets lantliga broder, som gubbarna på golvet fått för sig att göra stadsmusik med ilska. Utan att vara speciellt ilskna. Rätt tråkigt med andra ord. Detta tillsammans med den urtrista uppenbarelsen på scen gjorde att jag undrade om inte jag ändå hittat fel ställe...

Men lyssna på deras sida och det låter lite mer intressant faktiskt. Märkligt. Inget av det där kom fram på scen.

En sak som Magnet Club verkar vara helt enastående på är projektioner. Båda banden den här kvällen hade helt fantastiska rörliga bilder bakom sig på scen när det spelade! När, när NÄR skall svenska småband fattat att liknade saker gör en spelning väldigt trevlig? Emmon har fattat men annars är det rätt mörkt på svenska backdropsidan...



Efter lite dans till några 60-tals klassiker så kom Kook feat. Roxxy Bione upp bakom draperiet. Även här med helt enastående bilder bakom bandet.
Precis som första bandet är är KfRB från Berlin och jag hade till viss del sett fram emot den här spelningen, bandet låter skoj på Myspace. Dansant gitarrspetsad elecro med kvinnlig sångerska. Jerry like.

In kommer en 70 ton attityd i form av Roxxy Bione. Med kläder i rosa och silver har hon publiken i sin hand från sekund ett. Hon skriker och sjunger om vart annat, det är till en början riktigt bra...

Men sen tappar det fart, ut kommer mest tråkig fotbollselecro. Svennebananerna (eller kallar man dem för tyskebananerna?) i publiken börjar gå i marschtakt och utstöta ljud liknade "Oi Oi Oi Oi". Allternativt "Uh Uh Uh Uh".

(Roxxy Bione hörde av sig och bad mig ta bort filmen från internet... hon hoppades att jag förstod... gör jag det?)



Efter några låtar inser man att det här bandet inte har så mycket mer än en fotogenic attitydbomb till sångerska med snygga kläder. Låtarna håller inte till annat än bakgrundsmusik till en trailer för Tysklands svar på Fotbollskväll. Enkla förinställda ljud och tråkiga bilder.

Annars var väl klubben helt okej, man skall inte dömma ett ställe efter en gång. Det var helt makalöst snyggt inne i själva lokalen! Här har svenska klubbar MYCKET att lära! Billiga lösningar som ljusslingor bakom frostat glas gjorde helheten snygg. (låter tacky jag vet, men det var verkligen fint!) Mycket projektorer i taket och gigantsika ljudmätare på väggarna. Det rörde sig överallt. Så även om det till en början var tomt på folk så kändes det skönt att hänga där, jämför med Storan innan folket strömmat in...

Nu till kvällens mysterium: När man köpte sin första öl så fick man en lite orange peng. En rund liten plastbit. På något sätt var den där plastbiten tillsammans med ölflaskan en slags pant som skulle vara värda 5 pix. Jag fattade aldrig hur det funkade och har nu tre små brandgula plastbitar i fickan. Trots att jag drack mer än tre öl...
Har någon en idé eller kan förklara hur det funkar? Jag kan ge er de där plastbitarna om ni är på väg till Berlin och ev vill casha in femton spänn i baren på Magnet Club.

Tillsist:
Roligt att man kan åka till Tysklands huvudstad och ändå träffa folk som säger "Hey, dig såg jag på Emmaboda! Jag var på alla Indiedagisspelingarna vid din husvagn! Det var roligt!". Världen är liten.

Tillsist2:
Imorgon klockan fem är det musik på Bengans, Bye bye bicycle. Popsväng och släppfest för nya EP:n. BBB får man inte missa!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Ledig.

Nu får ni klara er utan uppdatering på er favoritblogg i några dagar, jag skall slinka ner till Tyskland. Köra hela turistkitet med tvtorn, muren och massa monument. Men det blir också besök på bla Magnet Club, inte minst på fredag då Kook & Roxxy Bione förmodligen kommer få mig Danska Köping!, eller kanske klubben Death By Pop på Bang Bang...
Jag vill ha tips! Har ju inte en susning om den där stan...

Nåväl, jag lämnar er för tillfället med lite känslor om två skivor som jag fått i mina händer de senaste dagarna:

1.
Hospitalle är här igen, den här gången med en fantastisk liten bit som heter "Violence, Ambulance!".
Snyggt piano som blickar ut över hamnen. Trummorna bygger upp.

You almost killed me once our twice

En svängig upprorslåt som får benen att spritta. Och Patriks röst får mig att rysa.
Nu tar jag postering och väntar på skivan...

2.
Emmon fortsätter remixa och har nu tagit sig an Love is not my only crime:s "Weightless Comatose". Lättat upp den och slängt ut den på dansgolvet. Plötsligt får låten det den behöver! Texten kommer fram och rösten likaså. Det här blir vinterns "sista låt" innan stället stänger, när alla ensamma dansar med sig själva, de som livet inte gav något den här kvällen... heller...
En riktigt skön dansgolvskrossare.

Tillsist:
Jo, ja det blir nog lite text från Berlin också...Har de internet därnere?

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Strukturtapeter.

Stars´n´bars har en unik förmåga att dra till sig mystiska människor. Obehagliga människor. Även om nu 98 % av alla som var på On our Honeymoon i lördags var trevliga och snälla på alla sätt så lyckades stället suga upp några rötägg från rännstenen utanför. Ett gäng på fyra fem snubbar i illasittande kläder och med kassa frisyrer som gjorde livet surt för många. De förpestade tillvaron, förnedrade folk och hade fördomar som inte är värdiga människosläktet. Till på köpet så verkade de tro att de var coola...(bara för att förtydliga, det är alltså inte de där killarna som figuerar på några av bilderna som var kassa)

Jag gillar att On Our Honeymoon är så konsekventa, allt från skivorna som spelas till hur banden låter följer samma standard. Man vet vad man får, det är kvalitet. Sen kanske man kan tycka att det till vissa delar blir lite enahanda, men värre saker kan man ju råka ut för. Det finns ju trots allt värre saker än en överdos av engelskt popåttio/nittiotal om man säger så.

Den här lördagen började The Olive Shoots, som då låter lite lagom mesigt och utslätat. Egentligen står jag mer och tänker på att de faktiskt har vissa likheter med strukturtapeten som sitter längst bak på scenen. Om man gillar strukturtapeter gillar man TOS, om just strukturtapet är en synonym för engelskt åttio/nittiotal. Nu kan man ju måla en sån där tapet, och då blir det ju genast roligare. Men TOS har inte målat dit något. Det är lite uppdaterat, som att sätta tapeten på tvären typ. Men annars inte så intressant. De sjunger rätt men mer teknik än känsla faktiskt.
Men som sagt gillar man de där tapeterna så...



Band två har då landat mer i nuet. Friday Brigade tar avstamp i Frankrike, på en dekandet utefik. Tänk er scenen med Pet Shop Boys avskalat i Paris, låten "Love and Nostalgia" är låten som Neil och Chris förmodligen drömmer om, när de seglar i väg och vill vara lite mindre. När de vill glida runt på gatorna och vara mer vanliga.

Allt som FB gör låter slickt och tjusigt, övernaturligt bra och jag vill rekommendera skivan... men vad hände sen? Live blev det platt fall. Rörigt och en enda gröt av ljud. Borta var det finlemade och av tyll genomskinliga. Kvar fanns bara två personer på scen som inte alls nådde ut, som glömt sin själ hemma.

Jag blev så besviken vänner. Hade sett fram mot den här spelningen länge, tänkt att det skulle bli så bra... Som att se ett vykort på Eiffeltornet och drömma sig bort. Bara för att upptäcka, när man väl kommer i väg till den franska huvudstaden, att tornet är tre meter högt och gjort av gamla cykeldelar.

Men jag skall inte vara dum nu, Friday Brigade är ett av årets band i Sverige, inte en tvekan. Men den här kvällen vill det sig inte. Det var för grovhugget.



Hemliga spelningar är kul! Speciellt när det är med ett superband. Days rusade från att vara förband åt Lakkso på Sticky till att göra en hemlig spelning på On Our Honeymoon. Underbart!
Och det är då jag kommer tillbaka till det här med strukturtapeten som synonym för brittiskt åttio/nittiotal. Days har återuppfunnit den där tapeten, gjort den till sin egen och målat den i alla tänkbara färger. Men man ser fortfarande att det är en strukturtapet, men i Days fall blir det något bra. Något tryggt.



På ett väldigt fint sätt är Days bättre live än inspelade. Man ser leendena, men får se ett band som älskar sin publik och som älskar musiken. Det hade kunnat bli ytterligare ett band som red på vågen men när man lägger in sig själv i allt man gör kan det inte bli fel.

Det hemliga varar inte länge, men är bedårande fint och jag tar det till mitt hjärta. Tack Days.
Nu väntar jag ännu mer på den utlovade relesespelningen i Cosy Dens regi. Jag tror det varit på tal sedan i våras...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg