Jonas rör om.

Alla har väl hört historien vid det här laget, hur Martin Elisson ringde Jonas Lundqvist och meddelade att Bad Cash Quartet inte fanns längre. För Jonas som växt upp i det där bandet blev den närmaste tiden svår... Men men det där har du ju läst på alla andra ställen där bokstäver samlas.

Jonas omvandlade sorgen, ilskan och förvirringen efter uppbrottet till något positivt, han började skriva låtar. Igår kom skivan och igår var det släppkalas på Styrbord Barbord. Jonas själv sa att han skulle bli glad om "de närmast sörjande" kom...

Jonas Game (som han kallar sig numera när han gör musik) är en upplevelse live, det är ungdomens frustration inkapslat i en kille som håller på att komma ifatt livet. Jonas slänger sig ut i publiken, ställer sig på trummorna och han är helt närvarande från första sekund. Inget tvivel om att det här är viktigt.

En sak är också säker, Lundqvist vet hur man syr ihop en riktigt bra låt. En sån där låt som man vill höra flera gånger. Om och om igen. En låt man vill rasera världen till, som man vill bygga upp densamma med. Det är näven i luften!

Bäst blir ADHD och New City Love, vissellåtar med eget liv. Frågan är om inte de låtarna är större än Jonas, för om sanningen skall fram så är några av de andra låtarna bara förlängningar av BCQ. Inte för att det skulle vara något kasst.

Han har klippt till med två superverk och kan inte riktigt tävla med sig själv. Men men, live är det väldigt befriande. Upplopp och kaos.

Kanske tar de andra låtarna sig, nu satte han allt krut på just det två låtarna. Men frågan är om någon pallar med den intensiteten en hel konsert?
Äh, vad det blev invecklat nu. Jonas Game är en av stans bästa band och en av stans bästa konserter just nu. Inte missa när han kommer hem till Göteborg nästa gång, just nu delar vi med oss av honom till resten av landet en stund.

Här nedan kan du se min intervju med Jonas som sändes i Nyhetsmorgon Göteborg Väst idag. Bara för dig som läser den här bloggen så är det en förlängd version, dvs en del extra material. Saker som inte kom med i tv...




Tillsist:
Inte missa Samtidigt Som på fredag. Klubb Existens är platsen!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Kent har löst årskort.

Så kom jag på det, hur hade jag reagerat om Kent släppt Tillbaka till samtiden utan historia? Om det här var ett band som kommit fram just här just nu. Som faktiskt spelade på Bengans, med kasst ljud och en publik som mest stördes i sin jakt på ny musik. Hur hade jag tänkt då? Hur hade jag känt om jag använt det sista på Västtrafiks rabattkort för att få höra Kent?

Precis som skivans namn så vill Jocke och de andra ligga rätt i tiden. Göra avstamp i idag, sätta en fläskig stämpel på tiden.
Det är svulstigt, tänk er scenen när Anna Skipper i "Du är vad du äter" visar deltagarna hur mycket smör de satt i sig under fyra veckor. På bordet ligger ett berg av smör, stort nog för att gömma en familjebil. Tillbaka till samtiden är summan av allt drypande musiksmör som Kent satt i sig under åren. Bilden växer, ljuden blir dyrare och det direkta tilltalet försvinner i dubbelhakorna.

Nu är det ju ändå så att Jocke Berg är en helt fantastisk textförfattare...MEN nu börjar det bli paradi. Det flyter inte på lika smidigt längre, de utvalda orden stoppar upp. Känns sökta på sina ställen. Att börja en skiva med "dom pratar om dig via kortvåg så mycket kommer jag ihåg" är trots allt väldigt snyggt. Sedan går det faktiskt utför, Bergs är trött. Var är hans karakteristiska online:ers? Var finns de där små meningarna som vi älskade att sätta sin signatur längst ner i våra e-brev? Var finns de små små orden som jag kunde tänka mig att tatuera in på underarmen?

Tillbaka till samtiden är en "somna in" skiva för värmeljuspar. Något att slå på under parmiddagen, eller när det är dax att damma av glasskåpets pokaler och bröllopsfoton. En radda sånger som man utan att skämmas kan låta rulla på repeat samtidigt som man stickar sin brorsons vantar. Lagom distraherande musik som passar perfekt till en avig, en rät. Musik som funkar när fokus behöver vara någon annanstans.

Men nu skulle jag försöka tänka mig hur jag hade reagerat om Kent varit ett helt nytt band, ett band som inte spelat i tält och inte släppt hundratusen skivor.
Jag tror jag hade gillat texterna, skrivit något om att de var intressanta och öppna för tolkningar. Kanske hade jag tyckt att Berg kunde slängt bort musiken och siktat in sig på poetryslam, gjort en Emil Jensen och cyklat runt landet. Men istället för Jensens gitarr kunde Berg ha med sig en liten plastig trummaskin och en liten batteridriven förprogramerad synth.

Samtidigt hade jag nog tyckt att Kent var ett band som missade tiden precis, som fast de sprang bara han se dörrarna på vagnen stängas. Ett band som i sin iver att vara här och nu blev omsprungna i samma sekund som de spelade in de första tonerna. För jag kan inte hitta något att hänga upp mig på i tex singellåten "Ingenting". Det är ett månadskort ger en företräde till hela vagnen javisst, men det finns ingen inbyggd spänning som ett nästan slutkört 100-kort ger. Den där lilla delen i ens liv, de få sekunderna när man inte vet om man skall få följa med i dag. De få sekunderna när allt skall avgöras, vingligt gå hem eller härligt försöka hålla sig vaken på nattvagnen hem.

Kent har löst biljett till enorma framgångar, de har satsat allt på ett årskort. Man får några småsköna sittplatser, som i Columbus. Men på det hela taget är spänningen borta, man vet att man måste utnyttja det där dyra årskortet. Att varje dag det närmaste året kommer vara likadan. Sitta på vagnen, jobba, hem på vagnen. Inte ta några risker, inte leva för dagen och köpa små glädjestunder var och varan dag. Tryggt veta att biljettautomatens skärm alltid kommer visa grönt.

En sak är iallafall viktig just den här veckan: de sista 40 sekunderna i låten Sömnen. Hade Kent tagit avstamp i de ljuden, de tankarna, hade det här varit en intressant skiva.

Tillsist:
Ikväll går ni och lyssnar på Jonas Game och i morgon ser ni en intervju med honom på Nyhetsmorgon Göteborg Väst. I kväll börjar det runt 22 på Styrbord Barbord och i morgon runt 09.15 i TV4.

Tillsist2:
Jaha du, nu har det hänt saker med TIAC, nya medlemmar och nya låtar. Så här tyckte jag 2005 på Emmaboda... och det kan jag ju säga, låtarna man hittar nu är bättre bättre bättre!
Klubb Populär är platsen att återupptäcka TIAC på. Lördag är dagen.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Nya budskap.

Det är fotoförbud under konserter på Konserthuset i Göteborg. Så det blir lite märkligt i dessa tider när man är van vid att varenda människa glider runt med en stor digital systemkamera och tar biler av stans alla band. Eller alla som för den delen tar bilder med mobilen.
Men jag trotsade förbudet och tog en bild ändå, i hemlighet. Du ser resultatet här ovanför. Jag tänkte att det måste väl ändå vara själva bandet det är fotoförbud på? Inte stället?
Gjort är gjort, hoppas inte Neeme Järvi kommer sättandes och sticker sin dirigent pinne i ögat på mig som straff. Eller att hela stråksektionen väcker mig på söndag.

Snabb rundup för er som undrar: Igår spelade Hellsongs tillsammans med 60/40 och delar ur Göteborgssymfonikerna på Konserthuset. De körde hårdrockslåtar. I ny tappning.

Det är rätt kluvet det här med Hellsong. Å ena sidan så gör de ju "bara" covers. På en massa hårdrockshitts. Låtar som varenda kotte har hört om och om igen (då gillar jag ändå inte hårdrock). Det är liksom öppet mål.
Å andra sidan är Harriet, Johan och Kalle übermench när det kommer till att förvalta, omarrangera och plocka fram helt nya djup i de här sönderspelade låtarna. De lägger in egna budskap, förpackar om och gör framförallt dängorna till sina egna.

Ta exemplet med Iron Maidens "Running Free". När orden kommer ur Harriets mun blir det, som hon själv säger det, feministisk gubbrock. Och det är ju helt sant, för med Hellsong kommer orden fram, de tar plats. Budskapet blir till viss de ett annat, ett bättre.

När man gör såna covers är allt förlåtet. Hellsongs har tagit låten till sina hjärtan, levt med den, kramat ur, älskat med den och snurrat runt den. Ut kommer samma låt men men i ett helt nytt sammanhang.

Samma sak med kvällens bästa låt "We're Not Gonna Take It". Den låten blir plötsligt en ordentlig kampsång för alla förtryckta kvinnor, en kampsång mot gatuvåld och en kampsång för Burmas munkar. I Hellsongs version, med vackra stråkar och storslagna långsamma cellostycken, en generations låt. En sång att kasta i ansiktet på kvinnomisshandlare, rakt i nyllet på människor som fortsätter sparka på 16-åriga killar när de ligger ner, en sång att med kraft kasta över de människor som slår munkar med käppar och berövar dem deras värde.

We've Got The Right To Choose And
There Ain't No Way We'll Lose It
This Is Our Life, This Is Our Song
We'll Fight The Powers That Be Just
Don't Pick Our Destiny 'cause
You Don't Know Us, You Don't Belong

oh We're Not Gonna Take It
no, We Ain't Gonna Take It
oh We're Not Gonna Take It Anymore

Jag börjar nästa lipa, det är väldigt starkt. Harriets end of the line-röst raspar sönder hela Stenhammarsalen. Nu får det vara nog! Det är tid att se saker som de är, hur överjävliga folk kan vara. Det är hög tid att stå upp och skrika NEJ!

Det är inget som helst tufft i det där. Originalet med Twisted Sister riktade sig till en generation som möjligtvis stod upp för sin rätt att dricka öl och kasta dart på vardagar istället för att gå i skolan. Här blir budskapet något helt annat. Plötsligt får låten en intelligent inramning.

Skönaste killen på scen är han som gömmer sig bakom slagverken. En krullhårig gemytlig man som spelar lite här och där, alltid på exakt rätt ställe och på exakt rätt instrument. Han spelar på slagverk som jag aldrig har sett och än mindre känner till namnet på och han ser ut som han leker sig fram. Svävar lätt runt bland stänger och pukor. Underbart att se och höra!

Även resten av det utbyggda bandet ger ny tyngd och dynamik. Det är ju trots allt roligare att höra live stråkar än synthstråkar.

Jag har sett Hellsongs några gånger förr, här och här.
Sen kan du ju kolla in mitt tvinslag med dem här...och där hittar du också en två exklusiva "musikvideos"...Bara på Musik Enligt Jerry.

Tillsist:
Skall vi ha en tävling?

Hur lång blir kön till Bengans på tisdag när Kent kommer?

1. Två kvarter.
2. "Ända till Röda sten jag lovar!"
3. Större,längre och oändligt mycket plågsammare än livet självt.

Tillsist2:
Pen Expers meddelar att de nu går in i studion och spelar in sin andra skiva.
Jag längtar redan tills att de kommer ut igen.
23 oktober spelar de på Henriksberg...Fel fel av mig: 20 oktober spelar Pen Expers på Henriksberg...

Tillsist3:


2:a Långatan är bra fin ändå...


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Pärlor.

Dagens bokmärken:

Låsas katten

Ibland sitter jag ner och funderar ut saker som jag skall skriva om. Det är tankar om böcker, låttexter eller pretentiösa prosategelstenar. Ibland får man ihop något men ofta inte. Orden trycker på men kommer inte ut som jag vill...
Så kommer då Låsas Katten och sätter allt på plats. Direkta texter, inget krångel. Vill du säga något så säg det precis som det låter. Sångerna heter "Jag älskar dig verkligen", "Hur kunde nåt som va så bra bli så dåligt", "Den här stan är inte stor nog åt oss båda" o.s.v...
Vardagspoesi som är jäkligt svår att få till. Låsas Katten lyckas!


Sad day for puppets

Låten "Long Gone" är enkel. Lite instrument och enkla röster. Den gräver sig in i mig, river runt och trasar sönder. Ett våldsamt lugn. Stormpiskad stillsamhet.


Eisenhower

Gamla hemstaden framstår mer och mer som popstaden nummer ett, det pyr underifrån. Spirar upp nya band hela tiden, och man hittar underbara små pärlor i varje hörn av internet.
"Halmstad - staden med tre hjärtan". Det är två mer än alla andra...


The San Marios

Indieswing at its best! De små ploppiga ljuden i början av "Super Sexy TV girl" vänder allt! Sen är texten tänkvärd...

Okej okej ett sista band nu då, något att somna in till:

Hari and Aino

Ta täcket över huvudet och glöm allt ont. Lyssna på "Finland" och dröm dig bort...


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Där missade vi något.

Kärleksbomberna fortsätter falla på Klubb Populär, i lördags fick man höra en låt som borde heta "Peter Sjöholm"...Japp, exakt den Peter Sjöholm som gjort den fenomenala hyllningslåten till Klubb Populär-Anders, och som Peter under bejublade former framförde för någon vecka sedan på just Klubb Populär... Härligt med kärleksbattlande!
Bollen ligger just nu hos Peter kan man säga.


Club 8 är märkliga. Bandet har gjort runt 10 plattor (EPs inräknade) och har figurerat i intervjuer på nätet nästan innan nätet blev nätet. Och om jag räknat rätt så skall det här ha varit bandets 15 spelning...någonsin. Bandet har alltså funnits i över 10 år, gjort en massa låtar, sålt en massa skivor och alla har pratat om dem.

Jaha, har du aldrig hört talas om Club 8?

Egentligen är det inte så märkligt, Club 8 är kanske den sista rest av det indiepopsverige som fanns en gång. Det musikland som bara fanns i några få människors hjärtan. Vi beger oss till 1990-tal (läs sista halvan), internet har som sagt inte riktigt slagit igenom och de flesta band man lyssnar på får man läsa om i papperstidningar. Små papptidningar som ges ut av enmans redaktioner och trycks på pappa direktörens jobbkopiator. Att nå ut till stora massor med folk är det inte snack om. Club 8 blir intervjuade i Benno och Popöga skriver om bandet...

Och det är där Club 8 sitter fast, det är viskande pop för människor som har tid att lyssna. För folk som bryr sig. Inte en enda av Karolina Komstedt och Johan Angergårds låtar kan bli ringsignaler, alltså bör de vara helt uträknade. Dagens konsertbesökare har inte känslan för när de skall hålla käften och lyssna på musiken. Lyssna själva på de två videoklippen från i lördags...jag kan påpeka att jag står runt 5 meter från scenkanten, i höjd med högtalarna.




Om man nu koncentrerade sig och faktiskt lyssnade på vad som bjöds så fick man sig en skön upplevelse. Karolina är svalheten personifierad, rösten svävar. Lagom distanstagande och bara nära sig själv. Det är strålande vackert.
Restan av bandet, på scen växer duon till ett helt band, gör sitt jobb. Johan håller sig mest på sin kant som om han inte riktigt vill skryta med att han är med i ett väldigt bra band. Att han skrivit fin fina låtar och att han är i duo med mespopens drottning.



Men nu hör man inte så mycket av det här, ljudnivån är på tok för hög i lokalen. Endast Fraction Disc-crew, som tagit postering längst fram, får höra allt som ljuder från scen.
Ni andra skulle ju lytt mitt råd vänner, att sätta er ner när Club 8 spelar! Och varit tysta... Nu fick vi inte ens höra Karolinas duett med Sambassadeur-Anna. Det lilla som går att urskilja på videoklippet låter ju väldigt spännande.

Undertiden ni funderar på om Club 8 är en rest från 90-talets indiepopland så kan ni lyssna på Hatis Romans "Indieland"...

Tillsist:
För er som inte fattade förra gången, ny chans att se Lola i veckan. Sticky är platsen och dagen är onsdag.


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

En poplavett färgar kinden röd.

Jag fick ett hemlighetsfullt sms förra veckan:
"Onsdag 3 oktober har Pats premiär spelning på Sticky Fingers! Skramlig pop på svenska. Missa inte!"
Från okänd avsändare.
Sånt triggar igång hjärtat! Efter lite sökning i verkligheten kom det fram att Pats är Patrick Jensen från Hospitalle. Med i nya bandet är också Maria von Hall från samma band.
Första spelningar är alltid kul och väldigt spännande.

Patrick har en skön röst, den är splittrad och gles. Svävar ut i kontrollerade okontrollerade skrik. Musiken är naiv, högstadiemelodier med stor talang. Jag gillar det!
Pats är inget som kommer direkt, man får lyssna en stund. Det är premiärnerver och snett, men någonstans under Sticky Fingers grötiga mixning hittar man god pop. Små fragment som stannar kvar, texter som man vill utforska. Man kanske inte får en käftsmäll, men en skön poplavett färgar kinden röd.

Jag vet att det här kommer bli bra, ge det lite tid människor av tyckade. Bandet behöver hitta sig själva. Sen kommer vi andra hitta dem likt flugor till socker. Pats kommer få er att skrika och dricka hejdlösa mängder absint.
Jag kommer gå på nästa spelning, och nästa....och nästa...



Sen kommer Bye Bye Bicycle, bandet som är den förfinade blandningen av glamor och indiesamba. Utåt, utåt och trådar som slänger hit och dit. André Vikingsson är predikant med natten som kyrka, en neonbibel och framfusig tvshops uppenbarelse. Det är bitvis hallelujamoments, uppskruvade takter och vackert storhetsvansinne. Snubbar ibland över till en och annan dansbandspops epistel till kyrkkaffet, exempelvis snygga Telephone Lines. Jag älskar det släpiga tilltalet, som samtidigt är vasst.

Att bandet sedan använder det simplaste av alla instrument, någon lär mig att det heter claves, är fint. Två träpinnar som slås emot varandra och bildar...ja hur låter två träpinnar som slås emot varandra? Som två träpinnar som slås emot varandra. Bra och enkelt.

Tillsist:


Club 8 med Karolina Komstedt och Johan (Labrador ni vet...) Angergård, såg jag senast i Peking. Ja, det låter helt absurt och det var det med. Tiden var höst och året 2004, den Kinesiska huvudstaden hade bjudit in bandet för en "minikonsert". Club 8 är sjuk stora i Asien så en mini konsert är en konsert med typ 500 pers i en lokal gjord för 300... Arrangörerna hade fixat fram en backdrop som täckte hela scenen...i fyrfärg! Bara för den här konserten. Folk skrek som besatta när bandet gick upp på scen. Och sjöng med. I varenda låt. Kinas första indiepop konsert sa de som hade koll.
Alla tvbolag ville träffa popundret från Sverige, likaså en massa radiokanaler. Det var helt sjuk.

Om liknade scener utspelar sig på Klubb Populär på Storan på lördag vet jag inte, jag vet bara att de nya låtarna är bättre än de gamla. Lyssna på sköna Whatever you want och kom sedan inte och säg att popen är död. Att sedan skivomslaget är ett litet underverk i mysighet gör ju inget.

Jag uppmanar alla på Storan att sätta sig ner under Club 8s framträdande, det hade varit en fin känsla. Tystnad och sittande publik mitt i klubben. Lär ju aldrig hända...


Tillsist2:
Frågan är hur stor och stark hagelstormen av argument och ifrågasättande av min intelligens blir på lördag... det är ju många från Synthklubben som brukar hänga på Populär...
Men jag älskar ju er...tänk på det innan ni slår till...och jag tror vi snackat oss igenom det mesta här.


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg