Bra snedstreck Bra!

Från Wikipedia:
"Tecknet " / " anger alternativ i vissa kortare texter där utrymmet är begränsat, till exempel i blanketter, och ersätter då ordet "eller". I löpande text bör man inte använda snedstreck på detta vis."

Okej... men så är inte Surplus People ett vanligt band heller.



Brus / Tystnad
Högt / Lågt
Bas / Dist
Genomblåst / Igentäppt
Stilla / Dans
Megafon / Mikrofon
Kommers / Inbundet
Metalliskt / Organiskt
Likt / Olikt
Uppskattat / Hånskrattat

Magdalena Ågren sjunger, skriker och låter. Ibland i en megafon.
Petra Kiiskinen gör brus, melodier och spelar orgel.
Helena Engarås spelar bas, ibland tokdistad brus bas.
Ut ur det här kommer oftast dansant musik. Helt genialisk musik!



Det är en jävla cirkus när SP spelar. Inte så att de likt SMK-Frej tvunget skall hoppa runt och veva, utan mer små rörelser. Mimspel. De förför och förgör. Som tar oss med till den elektroniska skogen, dit mormor aldrig skulle släppt oss. Träd likt stålverksskorstenar tillverkade av träpanel.
Det är skrämmande samtidigt som det vaggar oss i trygghet. Man blir inte speciellt rädd, kanske blir man tveksam. Aldrig rädd. För SP är helt genialiska!



Musikaliskt är det skäggiga damen samtidigt med högklackat och diamanter. Glamor möter smörjgrop och stad möter land den här tisdagen på Kellys. Jag kan se M, P och H likväl i en lada som i en mörk lokal nära Röda sten. Hemma och borta.



Jag blir hypnotiserad av deras monotona rytmer och omskakad av alla vridningar. Än är det trombon, än är det en orgel som är kusin med Deltaheads "Aset" eller än är det ett snörpt trumpet. Vid ett tillfälle sjunger Magdalena med så pipig röst att jag tar skydd...tänker att stämband i pannan gör ont.



SPs trummmaskin låter väldigt snäll, ett musikaliskt mysdjur att somna med. Ryggraden i tre spretiga figurer, någon som håller ihop det hela och ger liv. Trots sin binära tankebana är den där maskinen det mest mänskliga. För de andra tre gör rent övermänskliga saker, som vi kanske är för små för att förstå.

Jag fattar bara att jag älskar det.

Älskar / Älskar



Tillsist:
Det här är ju gulligt så det gör ont:

P.a.r.v.a.n.t.e.n.

Alltså, kom igen!!!
Ser jag några med den där på händerna kommer jag säga ifrån. På skarpen!
Ge er!

Tillsist2:
Här hittar ni vilka låtar jag spelade på Join our club. Rulla några inlägg ner...
Hoppas jag får göra det igen! (blink, blink till alla...)
Galet roligt var det iallafall...

Tillsist3:
Det här är lika roligt som det jag skrivit om tidigare, nämligen det här.
Alltså, vad är det hela på väg? Var det inte meningen att musik skulle vara kul? Tror inte Ledin skulle lida så mycket om någon råkade ta en bild på´n. Tror inte heller att Yran skulle gå i KK om de släppte in Vapnet lite oftare.
Det hela vittnar bara om distanseringen till själva kärnan: Musik skall vara roligt.


Jerry Boman

Andra bloggar om: Surpluspeople, Kellys, Joinourclub, Göteborg, Musik

Så var det då plötsligt tvärtom.

Nu är det helt klart: Jag kan inte lita på mig själv mer.
Hur skall jag kunna göra det när jag ena kvällen inte gillar ett band...så plötsligt ser jag dem igen, lite mindre ställe lite mer folk och jag gillar det jag hör! Förklara det den som kan...

Tänk om jag nu bara struntat i Love Kills efter den där tråkiga gången på Trädgårn, då hade ju Daniel, Jonas och Oscar föraltid förpassats till ett tråkigt gubbrockigt hörn i min hjärna dit jag aldrig öppnar dörren.
Nu sitter de istället på pidestal och "göttar sig" över min nyvunna kärlek.

Som vanligt handlar det känslor, igår var jag upplagd för lite svart. Lite ontgörande svart och ballader om smärta. Det var en sådan kväll.
Så nu gillar jag Love kills, som fan! Mycket märkligt...

Egentligen borde jag kanske gjort det förra gången också, de är ju tre duktiga snubbar som spelar. Meritlistan går ju från både Broder Daniel, Håkan och Her Majesty. Men den där gången var det inte riktigt läge.

Nu var det som sagt annat läge, plötsligt var låten som jag tror heter Cuts like a knife en stor bra låt. Som gjorde ont. Inte det minsta skitnödig. Och Herr Giberts Ebow spelade värmde i december natten.
Jonas Kernells pianoballader var inget annat är superbra!

Det hela är väldigt märkligt. Vad tänkte jag på förra gången? Lita aldrig på mig igen när det gäller duktiga snubbar utan trummor.



Kvällen på Pustervik var ett samarbete mellan en bunt klubbar i stan. Pengarna från kvällen skall förhoppningsvis gå till att bygga en ny scen på stället, man vill helt enkelt byta plats på scen och bar. Jag tror det kommer bli super! Då kanske man utan problem kan ta sig från trappan, till baren och SEDAN kolla på musiken. Nu kan det vara lite knepigt. Och ingen blir gladare än jag om man slipper den illa placerade "Pelaren"...

Det stod på diverse ställen att det skulle vara "Hemlig gäst" och nog var han helig alltid. För plötsligt så ploppade José González upp. Tre låtar körde han och försvann lika fort... Det hela kändes som en storm en stilla dag. Pang bom bara.
Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka, det var inte hans bästa låtar som spelades. Kanske var de nya. Kändes lite snopet faktiskt.



Sista bandet jag såg var Samurai cities.Och det var ju väntat: Fulgrungen är tillbaka i elektronisk form. Mörkt och skrikigt med rutig skjorta. Jäkligt tråkigt, tappade sugen helt. Det hela verkar vara någon form försök till att spexa till det. Att vara lustig utan att vara kul, bara för att kunna säga "men ni tog det väl inte på allvar?". Ett enkelt sätt att skjuta saker från sig.
Sen gick jag hem.

Just det, Woody-Kim spelade fantastisk musik på övervåningen under hela kvällen! tack för det!

Tillsist:
Baddaren är tillbaka! 14 december och 20 december bränner det till på Jazzhuset. Jag kommer i allafall inte missa den 20 då Magnus Carlsson (Weeping Willows) gästar bandet.
I sommras var det nästan alltid fantastiskt! Läs här, här och här.

På pluskontot:
Universal Poplabs nya skiva "Uprising" är helt makalös!

På minuskontot:
Herr bussförare på 60-bussen, han går även under namnet "Onskan" och har gjort sig känd för att vara sur på allt, tyckte vi behövde mer regn inomhus och öppnade takluckan under en blöt färd mot berget idag. När någon påpekade detta skrek han i högtalaren att "bussen skulle överhettas om han stängde luckan!"
Jag hoppas "Onskan" aldrig kör buss mer!

Och ja just det: I dagarna fyllde den här bloggen två år!! Fyrverkeri!!
Tack alla som bryr sig och som läser. Det är jättekul, och jag lovar att fortsätta springa på konserter och skriva om den bra musiken. För stan är proppfull av bra musik!
Även om jag då ibland ändrar mig i om vad som är bra musik...

Jerry Boman
-som snart skall ha "kalla det inte parmiddag för då klipper jag till dig" fest.-

Andra bloggar om: Love kills, Samurai cities, Jozé Gonzales, Göteborg, Musik

Hårdare tag.

Som musiker och artist har man en oändlig arena att föra ut sina tankar på. Det går att säga precis det man vill och få människor in på andra spår. Omvänder man en människa är det något väldigt stort.
Vissa förvaltar det här bättre än andra, ärligt talat så borde man efter ett liv i poppen vara en jäkel på kärlek. Jag borde ju faktiskt, rent teoretiskt, veta precis hur det INTE skall vara…
Nu finns det ju andra ämnen än förlorad, kass kärlek. Det finns veganism.

Jag tänker inte tjata på om att Christer Lundberg har ett radioprogram, att Hans Olsson brukar spela med Timo eller att Paul Lachenardiére svänger med mina favvisar Dapony Bros.
Det är ju inte viktigt just nu. De tre är Universal Poplab och de har en ny, magiskt bra platta och har släppkalas.

Om man blandar de här genierna kan det ju faktiskt inte bli så mycket fel. Christer skriver texter som berör mig, texter som är väldigt smarta och personliga utan att bli obehagligt privata. Paul gör det hela dansant och Hans adderar pop har jag för mig. Summan blir ett stycke glittrande synthpop som jag bara vill ha mer av!



På scen är UP sköna att se. De har inte mycket till manér, inga inövade poser. Känns som de bara går och ställer sig där. Säger: ”Kom alla vänner, vi har något att säga och vi hoppas ni gillar oss. Nu kör vi!” Väldigt avslappnat och självklart.

Om man lyssnar fort så är det väldigt luftiga, lätta melodier som sätter sig PANG. Men den lättviktigheten blir fantastisk med Christers texter.
Ok, jag säger så här: Man kan se Vamprie In You som humor. Man kan vifta bort den och hoppas att det är Slagsmålsklubben som hittat på något hyss. Inte så att den är lika skojfrisk rent musikalisk utan mer känslan.
Men det är allvar vänner. Det är stenhård politik i glimrande guldpapper.

Slice it up and let dig in
Let the funeral begin
From the cage to the plate
Their blood on your hands

Tack Christer för de orden! Nu talar du i och för sig redan till en som inte äter kött men jag hoppas någon verkligen tar till sig de orden. Det borde du, du och du göra! Ja, även du där bakom pelaren på McD!
Universal Poplab har fattat det där som jag dillar om i början av den här texten, att musik är en oändlig scen, som bara ligger där och väntar. Att man kan föra ut saker man tror på och förändra världen på ett vackert sätt.




UP hösten 2006 är ett hårdare band än våren 2004 (när förra plattan kom ut). Det är mer självförtroende, mer djup och rejälare tag. Det är mer uppläxning än mjuka ord om att alla är OK.

I Soma Generation ger sig UP på ett generationsproblem som breder ut sig, med människor som försoffar sig och inte får saker gjorda. Att man bygger upp mentala spärrar och litar mer till andra än sig själv.

T-shirt slogans are as close
As we get to revolution

Soma är en påhittad drog som figurerar i Brave New Word, en bok från 1932 som beskriver en mörk framtid. På ytan kan det se ut som det perfekta samhället med dekades och bekymmersfrihet. Men så klart mår folk kass i allt detta underbara.

Soma är ”drogen för massorna”, något man tar för att slippa allt dåligt. Man kan dra vissa paradeller med nutida användande av Prozac, det antidepressiva undermedlet som gör alla glada.

Det hela skapar ju såklart ett samhälle där mer droger behövs för att döva nya obehagliga känslor, där alla jagar det perfekta livet. Tillslut sitter alla och är inbillat lycklig utan egna tankar.
Inbillat lyckliga människor som inte får mycket uträttat. Förslavade av syntetiska medel.

Då är det fint att UP vill ge kärlek till den här mängden människor som håller på att gå förlorade. En kram är ju trots allt det som alla behöver, inte piller.

Och mitt i allt det här uppläxandet lyckas Paul, Hans och Christer peta in studsiga, handklappsvänliga synthmelodier! Jag ler mest hela tiden och dansar…




Förlåt Emmon, aka Emma Nylén som är med i utmärkta Paris, din musik skall man lyssna på i mörka lokaler där man kan dansa tills solen går upp. Nu blev det i och för sig väldigt fina och estetiskt tilltalande videokonst stycken men inte så mycket mer.



Jag återkommer när du spelar på mindre scen och i skymningsljus. Det var orättvist att vara förband till UP den här kvällen. Jäkligt orättvist.



Tillsist1:

Jag var bara tvungen! Tack Christer för den insatsen på min arm.
I guldbokstäver och allt!

Tillsist2:
Jag har tänkt på det sedan i söndags: Varför stod vakten på Storan och lekte med en fjäderbatong? På en söndag? Och är inte dessa olagliga på allmänplats?
Jag har en olustig känsla över hela grejen, jag menar NÄR behöver en vakt på en klubb som Storan en FJÄDERBATONG?
Obehagligt och löjligt macho.

Tillsist3:
På tal om Dapony bros, den 25 december smäller det Sticky! Nu är det lika stor jultradition som barmark!

Jerry Boman

Söndag (uttalas Svart).

De flesta dagar i veckan har sin musik. På måndagar behöver man något att starta igång på, typ Las Palmas. Lagom distanserat så man tar sig igenom dagen. Tisdag och onsdag kör man på med musik man inte behöver anstränga sig så mycket för, som någon gammal indiehit med Wannadies (fatta att det är snart 17 år sedan fösta fullängdaren!). Fram på torsdagens kväll är man helt slut, då passar det med några dansanta synthsteg från Thermostatic. Sen kommer då helgen och bjuder en på massa ny musik... förhoppningsvis. Sista dagen i veckan kräver musik för de sista stunderna. Som Dimbodius.

Jag tycker om musiker och band som viker sig dubbla inför sin publik. Som gör en massa extra för att alla skall må bra.
När jag kom in på Storan igår kväll möttes jag av värme. Som en stor mjuk famn, omslutande och inbjudande. Levande ljus och fina saker på scen.
Scenen liknade förresten mer ett mysigt vardagsrum än en spelplats. Tydligen hade det tagit en stund att fixa, bandet hade fått be om att bli insläppta i lokalen tidigare så de kunde fixa allt.
Det var väldigt fint gjort. Tack Dimbodius! (då menar jag hela bandet och alla som hjälpte till på klubben) Precis vad man vill ha en söndag.

På den fina scenen placerade sig några sköna människor. Bassisten satte sig djupt ner i en stor fåtölj, en kille satte sig framför en väldigt vacker vit tramporgel och en kille stoppade ett "ägg" i strumpan och tog plats ovanpå en låda. Den där siste snubben var trummis och körde helt enkelt ett akustiskt trumset med hela kroppen. Makalöst!



Sist upp på scen kommer Marcus Dimbodius. Han ger ett ödmjukt intryck, tar av sig sina glasögon...
Med ens blir det väldigt svart. Mörka dimmor väller in, känslor går på grund och förhoppningar förliser. Vemod och ensamhet inför det stora livet. Desorienterande sånger på ett allt för stort hav.
Det pampiga från skivan finns kvar även denna kväll fast bandet kör på med en mer akustisk, varm sättning.



Det är i texterna det sitter, Marcus kapslar in alt det där onda som vi andra inte vill möta och han sänder ut det med känslor i retur.

nobody stays - nobody waits no one ever knows the way your feeling nobody stays - nobody waits no one really cares and then you're gone

Från fantastiska From a Stone. Det var den låten som fastnade mest förra gången med. Det här är den långsamma Henrik Berggren, den lågmälde, en outcast från kylan. Som inte skrika och vifta för att synas.

the greater the promise the greater the loss

Fy fan. Det gör ont. Jag vet att jag sårat folk på det där sättet. Att andra sårat mig på det där sättet.
Det börjar snurra.

once this heart was so much younger and the looks you gave so bright now your eyes have lost their colour yeah the light is almost out can't you tell it from the way

this madness grows the more you say it's nothing the more I know it's time I let you go

Från låten Exit.
Det blir bara bättre och bättre ju fler gånger jag hör honom.

Alla de här orden serveras med en röst som inte är den bästa, han sjunger som han måste. Det här måste ut, då har man inte tid för tävlingar och pedagoger.



Föråkare den här vackra söndagen var Johan Heltne.
Det sägs att killen lärde sig spela gitarr vid 21 års ålder, att han bara gjorde det. I skenet av det, detta skulle då ha varit runt år 2000, så gör han väldigt fin musik. Lite väl fin.
Som så ofta krånglar människor till det, staplar vackra ord och vändningar på varandra. Bygger mot taket till hela korthuset rasar.

Heltne är en duktig artist. Präktig och sann. Han sjunger säkert också direkt ur hjärtat.
Men jag tror honom inte, sånger känns inte som hans språk. Mer något som är lånat och måste lämnas tillbaka innan 18 imorgon.

Jag tror att Johan skulle vinna i mina öron om han bara började sjunga. Inte tänkte så mycket, han sjunger ju fint och det är härlig mysstämning så bara han började sjunga så blev detta något underbart.

Låt orden flöda, lita på att du kan Johan! Strunta i de vackra meningarna och snygga orden. Du har något att säga, du kan förmodligen säga det snyggt men just nu döljs det bakom murar vad tankeverksamhet.


Tillsist:
Bästa initiativet just nu: Rabatt på konserter för folk mellan 16 - 20! Bra grej ni som fixade det! Mer sånt!

Nästa lika vackert som Cosyden-Mattias solidariska: - Är du pank kan du betala tio kronor istället för 60 spänn.

Ju fler vi är där framför scen desto bättre för alla. Det handlar ju ändå om gemensamma känslor och upplevelser i grupp.

Tillsist2:
Nu är frågan om jag hittar till den där platsen, under ett torg, i Guldheden i morgon?

Jerry Boman

Andra bloggar om: Dimbodius, Johan Heltne, Storan, Göteborg, Musik

Sveriges Popdag v.1.0!

När jag var i Gamlestan på Almedals släppkalas utnämnde jag den spelningen till klassisk. En kväll jag kommer minnas för alltid.
Nu har den listan utökats, fredagen den 24 november bör härmed vara nationell helgdag. Vi börjar nästa år, den 24 november blir Sveriges Popdag! Ett firande av den goda musiken och den goda smaken!
Allt tack vare Bonnie & Clyde med band!

Som ni nu alla vet så består Bonnie and Clyde av Rickard och Fanny, eller av Fanny och Rickard. De två är ett i musiken.
De gör allt hemma och själva. Nu var det alltså dax för kvällen då hela grejen skulle ta steget ut i verkligheten, med compband. Äntligen skulle man få se hur det här skulle ta sig på en scen...

Herregud! Varenda förväntning slog in! B&C på scen är en exposition, en glad smocka och en bagatell som man inte kan värja sig mot. Varenda kotte på Join our club var med på noterna. Ljudteknikern klappade nog mer händer än rattade ljud, flickan i baren klappade så gästerna fick vänta, folk slutade dricka öl för att klappa. Och mitt i detta står B&C och upplever sitt bästa ögonblick!

Det är möjligen något trevande under de första sekunderna, men när publiken exploderar i "Life is a peanut" släpper allt! Den där låten är bra på Myspace och live är den bland det bästa jag hört 2006.

Jag vet att Rickard och Fanny gillar Håkan. Att ni ser honom som en av de största, jag håller med er. På scen är Håkan i en klass för sig, han har gett mig en av de bästa konsert upplevelser någonsin i Lisebergshallen för något år sedan.
Nu till det stora, för helt på allvar så ligger er spelning i Kajutan på samma nivå! Det är klart att ett fullsatt Lisebergshallen på tå smäller en bit över men B&C är fan i mej inte långt efter. Och då är musiken inte det sprittrade euforiska glädje kick som Håkan skämmer bort oss med. B&C har sitt eget, en blandning mellan fina melodier, BD ångest och ungdomligt jävlaranama. Allt serverat med smittade leeenden. Inte sliskiga, påklistrade leenden utan ren och skär lycka över att finnas till, att få stå där på den lilla scenen och lira musik. Detta tillsammans med närheten, Fanny stod på golvet eftersom scenen är ett knappnålshuvud stor, skapade en enda lycklig röra av ljud. En underbar röra av ljud och känslor!

Bandet föresten, några delar Fontainebleau och lite annat folk. Alla skimrade när de insåg att publiken var med dem. Speciellt bra var tjejen på kör och tamburin. Hennes och Fannys samspel var underbart att se och höra! Jag vet inte vad hon heter men skriksjunga på rätt sätt kunde hon. Och allt annat också, skön utstrålning!

Jag känner mig väldigt privilegierad att jag fick vara med om den här spelningen. För jag är övertygad om att B&C kommer synas på vart enda ställe här i stan inom det närmaste. Trots att det alla gångerna förmodligen kommer vara fantastiskt, så finns det inget som slå känslan av att se ett band som för första gången spricker upp i ett enda stort leende. Att få vara med när alla sju inser att det är nu det händer, det kommer aldrig bli bättre än så här och att höra dem ta sin musik flera pinhål högre den där första gången. Det finns inget som slår det! Inget!

Ja, just det. Kvällen hade ju ett annat band också. Cheshire Cat.
Alltså, att spela efter B&C succéspelning är lika roligt som att vara efteråkare till Stenmark. Det är en rätt omöjlig uppgift. När sedan micen krånglar så är det inte mycket kvar... Det låter förvisso som en balandning mellan Yvonne och BD (låtar som startar med ett Yeeaoo brukar vara bra...). Men det var tyvärr inget som bet på mig.
Det är jävligt orättvist. Att köra EFTER en klassisk spelning...

Tillsist:

Fröken Källs tog en bild på en djup koncentrerad Jerry...

Jag spelade ju lite skivor också. Det var magiskt kul! Roligt att flera frågade vad det var jag spelade, mest förfrågningar fick They Live By Nights "Truth or Dare". Och ja, det är en väldigt bra låt den där! Det ryktas om att den kommer på bandets fulllängsskiva, och att den då "både ligger en tonart högre och en tonart lägre". Någon med lexikon i musikvetenskap kanske kan förklara det där för mig...
Om det gick bra med mig bakom rattarna skall jag med varm han lägga över på er att bedöma. Men jag gör gärna om det om någon vill ha mig! Tack för all hjälp snälla människor!

Förövrigt var kvällen väldigt lyckad, många vänner som strömmade till och alla lika trevliga. Att sedan vissa fick tillbringa natten på Tillnyktringsenheten kan vi ju dra ett streck över. Hoppas han mår bättre nu.
Själv upptäckte jag att jag hade med mig en ölbiljett hem...

Och det oväntade nattliga besöket var trevligt.

Jerry Boman

Bonnie & Clyde inför fredag.

Jag börjar med att erkänna: Det var jag som sa att de skulle gå dit.
Att vi skulle ses i en bar var min idé.
Nu hade detta ju varit helt OK om det inte var för att det bästa bandet i stan just nu består av två personer som är 18 och 19 år gamla.
Haffa mig, men rör inte Bonnie & Clyde!

Det var någon månad sedan nu, jag slösurfade runt på Myspace och tittade in på favoriterna Bonnie & Clyde. Jag hittade Liquid Escapism.

Kaaboom! Rakt i nyllet!

Rickard: - Låten handlar om den där hatkärleken till den här stan, om vänner som blivigt svin. Så gillade vi inte att vännerna började avguda Nöjesguiden, att de trodde på allt som skrivs där. Vi gillar ju den musiken, vi gillar indiekulturen i sig men inte att det skall vara trend i olika saker.
Vi har alltid haft något emot den där trend-indie-kulturen, den som är så där skitnödig. Så vi gjorde en indielåt mot det där! (skratt)

Fanny: - Den där trendgrejen har ju inget med musiken att göra.

R: -Att man kan gilla ett band ena dagen också skriver någon att just det bandet är dåligt och så gillar man det plötsligt inte bandet…

Fanny Wijk och Rickard Hallin pratar hela tiden om ”Vi”. Det är fint. Utan att bli sötsliskigt.
De är inte bara ett band utan även ett par. Praktiskt och det var faktiskt det som gjorde att B&C föddes.

R: - Jag skrev en låt förra julen som jag gav till Fanny, jag hade tjatat på henne att vi skulle göra musik tillsammans.

F: - Sen började vi göra musik, namnet B&C kom min mamma på faktiskt.

R: - Vi gjorde Life is a peanut i min källare, mest på skoj. Det kan man nästan höra.

F: - Den heter ju ändå Life is a peanut så det är klart den är på skoj!

R: - Detta var i februari typ, vi la ut den på Myspace och många gillade den. Sen hände inte så jättemycket, det är faktiskt den här spelningen som fått fart på oss!

Just det, på fredag är det alltså dax för bandets första spelning. På fin fina klubben Join our club.
F: -B&C är bara vi två, men på scen är vi sju stycken.

R: -Vi har inte kunnat stå still när vi repat så det kommer nog bli superbra.

F: -Jättebra blir det! Det blir skönt med sju pers på den lilla scenen, det blir närhet.

Jag är övertygad. Det kommer bli helt fantastiskt.



Man kan ju bli rädd för band som bara har gjort en handfull låtar. Att det kanske inte riktigt håller.
Om du hyser tvivel ber jag dig gå in på B&C Myspace sida.
Alltså, ta en låt som Hagastreet. Helt makalöst bra! Du hade dött för att få göra den.
Lyssna på Liquid Escapism, Life is a peanut och nya låten Like stamps in an album.
Det märks att det här paret har allt! På fyra låtar.

R: -Det finns många låtar kvar att göra. Vi fortsätter, vi utvecklas hela tiden. På alla plan.

Inte helt förvånade gör det låtarna tillsammans. Rickard gör grunderna och sedan hjälps de båda åt med resten.

F: -Jag vet egentligen inte vad jag tillför egentligen….

R: -Du sjunger ju!

Vad allt det här kommer ifrån är inte helt rätt att reda ut.

F: -Jag tror man hela tiden har något i bakhuvudet när man gör musik, att man vill att det skall låta som det ena eller andra. Sen är det ju inte alltid det blir så när det är klart.

R: -Ta Liquid Escapism tex, den hette ”Stone Roses-låten” från början. Det låter ju inte som det nu precis… Och den nya låten (Like stamps in an album) hette ”Final fantasy”…Slutmelodin har vi lånat, inte snott, från slutet på Final Fantasy 7. Det spelet var en stor del av min barndom.

När man frågar om bra musik i Göteborg kommer svaret lika unisont som snabbt:

F&R: -Håkan!

F: -Det finns ingen som gör det så bra som han.

R: -Alla band borde sträva efter att göra det med lika mycket själ som Håkan, men ingen kommer i närheten.

R: –Sen gillar vi ju Fountainblau. Två som är med där är ju med i vårt kompband…men vi gillar Fountainblau på riktigt.

F: - Håkan skulle väldigt gärna få vara vår gästartist. Han kunde stå framför ett skynke och vi bakom.

Alla band som jag pratar med får samma fråga i slutet. En viktig fråga men egentligen totalt meningslös.

- Vad skall man ha för kläder på sig på fredag?

R: -Billiga kläder som ser dyra ut.

F: -Som man kan dansa i.

Det är det bästa svaret jag fått på den frågan! ”Billiga kläder som ser dyra ut” Så smart! Så bra!

F: -Vi kommer vara snygga på scen. Snyggare än publiken!

R: -Vi skall vara finklädda. Jag vill att minnet av konserten var att vi var fina. Vi skall inte vara coola.

F: -Vi är inte så coola, så det kan vi inte vara.

R: - Vi gillar ju coola människor men då skall det vara människor som är coola utan att försöka vara coola, som Johnny Cash.

F: -Ärligt talat kommer vi inte att tänka så mycket på hur vi ser ut, vi kommer bara att vara glada.


De ger ett väldigt ärligt intryck Fanny och Rickard. Två sköna människor som gör väldigt bra musik.
Det är coolt i min bok. Utan att de ens försöker.

På fredag gäller det alltså, Join our club på Henriksberg. Kom dit alla och skåda det bästa i november. Eller vänta lite nu…det var ju precis det man inte skulle göra enligt Fanny och Rickard. Man skulle ju inte bara följa vad någon skrev, inte följa någon trend som en popbloggtomte försöker skapa.
Men gör så här i stället, gå inte B&C sida och lyssna själva.

Jag vet vad du kommer att tycka.

Mer B&C blir det förmodligen i början av nästa år, då de har fått frågan om att spela på Svanen.


Fanny och Rickard drack för övrigt bara kaffe i den där baren.
Så det kanske inte var så olagligt ändå…

Tillsist:
Ja, nu var det ju så att jag skall spela skivor där på Henriksberg på fredag. Jag är skitnervös. Tänk om ni tror att jag skall spela allt nytt och fränt. Att jag skall ha någon magisk koll. Johan och Jens är ju bäst på det där och nu skall jag vara gäst DJ…

Jag skall göra mitt allra bästa och spela den allra bästa popmusiken.
Den allra bästa musiken enligt Jerry.
Var snälla mot mig vänner… Hellre kramas än slåss.

Jerry Boman