(den här bilden måste du klicka på)
Jag börjar tveka på att Trädgårn´ är ett bra ställe för band att spela på. Om man inte är ett mega-universum-stort-band. Det bli aldrig fullt, lokalen är ett svart hål. Ljudet studsar runt och det brukar för det mesta sluta med väldigt höga, slitande toner. Summasumarum infinner sig inte ”känslan” den här kvällen heller, trots goda förutsättningar i Johnossi, Kristian Antilla och Love Kills.
Men lite bra bilder med pocketkameran blev det iallafall.
Håkan Hellström har som bekant semester. Det sa han iallfall att han skulle ha när året började, men alla vet ju hur den studsbollen till man är.
Hursomhelst är det inte lika mycket att göra för de musiker som brukar backa upp Håkan. Inte så att de är arbetslösa, men kreativitet kan inte ta semester.
Under sensommaren körde Oscar Wallblom, som då brukar lira bas med Håkan, ihop ett ”gött” gäng på den lilla scenen på Henriksberg och kallade det hela
Augustifamiljen. Med hjälp av bland annat Daniel Gilbert (även han hänger ju med Håkan, även om jag mest vill minnas honom som en i Broder Daniel) och en massa sköna gästartister skapade de ibland himmelriket på klubben Baddaren.
Nu är sommaren slut och Oscar och Daniel fortsätter hitta på saker. Nu har de tagit med en annan ”Håkanmusiker”, Jonas Kernell. Honom har man också kunnat lyssna på i Her Majesty. Eller när han lirar skivor runt om i stan.
Allt var krattat framför herrgården Succé…
Jag vill inte säga att det var dåligt, för det var det inte. Alla tre är underhållare och goda musiker. Har en jäkla stor erfarenhet helt enkelt.
Det var bara det att det var lite mycket…ballader. Sanningen är att varenda låt med Love Kills är en episk ballad. Vuxen, fet, mogen musik som svävar runt. Det är duktiga sånger som inte säger mig ett skit faktiskt. Man sjunger om att det ”cuts like a knife” och Gilbert kör på med lite E-bow över strängarna. (om ni vill veta hur en sån manick låter så kan ni lyssna på ”Broder Daniel Forever”)
Alla tre delar på sången och gör det bra, men det fattas något. En spets. Som penetrerar röken på scen. Som får mig att minnas den här konserten.
Någon låt får igång publiken men det är mest billiga gitarrpoänger.
Det här var bandets andra spelning och kanske tar det sig, men just nu behöver de här killarna en ”Håkan” , en ”Henrik” eller en ”Måns”.
Kanske skall man bara se det här som något mellanspel för alla tre.
Det är ju i alla fall roligt att komma fram.
När jag såg
Kristian Antilla i Huskvarna (
Popadelica) i våras så frågade någon om jag ville ligga med honom. Eftersom jag skrev så mycket gott.
Och ja, Kristian är en fin kille och jag håller honom som en av det bästa vi har. Jag fattar fortfarande varför det inte toklyfter för Antilla.
Killen har det mesta: Bra låtar, handklappsvänliga refränger, ett vackert yttre och en närvaro på scen som smittar.
Varför inte hela Sverige fattar att ” INGENTING, INGENTING... INGENTING!!!” är en klassiker som borde spelas minst en gång per kväll överallt, eller att ”Sjävmordsblond” har en av de bästa texterna in da hood, övergår mitt förstånd.
Kanske är det för att Kristian är skrämmande. Han är lite för smart, skriver inte så där lätta texter. Det som jag gillar, att texten faktiskt kan ha flera bottnar, kanske inte är det ultimata när man skall gå igenom bruset. Det är jäkligt synd. Inte för Kristian utan för alla ni som missar honom.
Kanske är det för att Antilla är lite tvär. Han går inte på vad som helst och börjar inte spela officiell bingo i Nordstan för att ”nå nya publikgrupper”. Han står liksom över sånt.
Just den här kvällen blev det lite extra spännande eftersom tekniken krånglade. Inte för att det är roligt men Antilla taggades upp och blev som ett tomtebloss. Han var inte elak men drevs på av krånglet och hoppade lite extra. Det regnade svett samtidigt som Kristian flåsade fram sångerna och kickade sin lilla synt ner i backen.
Hade det här varit på Pusterviks lilla scen kunde det blivigt inskrivet i historieböckerna, nu ekade lite för mycket…Synd.
Johnossi är ett märkligt band.
För något år sedan dök vännerna John och Ossi upp från intet. Tre små spelningar och skivkontraktet var i påsen. De turnerade med Soundtrack, gjorde 200 spelningar i världen, hyllades av alla, spelade på festivaler... Kort sagt var överallt. Deras staccato-pop-blues hördes i alla delar av musikmänniskornas kroppar och ”Man must dance” hördes mest av allt…
Sen blev det rätt tyst. Knäpptyst. I alla fall på hemmaplan, de två åkte runt i Europa och någon sväng till New York.
Nu så är de plötsligt tillbaka. Det verkar inte ha något nytt album att komma med, men lite nya låtar iallfall. Det hela ter sig en smula märklig, fast på ett bra sätt. Jag får ju se Johnossi utan att något skivbolag lagt in det i sin planering.
John och Ossi hösten 2006 är i mångt och mycket samma band som innan. Det låter oftast likdant.
Men något har ändrats. Borta är popen och den är ersatt med…hårdrock. Kanske inte precis som man tänker sig den, utan mer i influenserna.
Lyssnar man på de nya låtarna så är gitarrsolon (det var ta mig tusan målfoto på om John skulle gå ner på knä…), hårdare vräkigare trummor och mer skrik.
Mest blir det såklart gammalt material och det är ju helt fantastiskt! Nämnda ”Man must dance” är en partystarter och jäkligt snygg.
Det där nya som alltid skall vara så bra känns i det samanhanget lite blekt. Som det inte är riktigt färdigt.
Ossi står iallfall för kvällens bästa mellansack:
Ossi: -Det är så skönt att vara hemma igen, i sin hemstad!
John: -Va, är du från Göteborg?!?!
Ossi: -Ja, jag har alltid velat vara från Göteborg…Appåd.
Tillsist:
Är det
här verkligen ”den” Daniel Gilbert? På violin?
Tillsist2:
Jag vill bara nämna att det är helt okej att låna/stjäla/länka mina bilder här på bloggen. Det enda jag kräver är att du/ni slänger iväg ett litet brev till mig, jerry.boman@tv4.se, så jag vet var bilderna blir av. Eller framförallt för att jag ju såklart vill läsa mer om musik på tex din blogg!
Glöm inte, alla bilderna här är klickbara.
Jerry Boman
