Lounge på lunchen.

Jag har alltid varit lite rädd för hårdrock. Arga tjejer och killar som skriker och vevar med armarna under stenhårda låtar.
Klart killen blir rädd.
Så, om inte jag kan komma till hårdrocken så får hårdrocken komma till mig.

Jag kan nästan tycka att det är lite skämmigt att gå in i en skivbutik nuförtiden. Det är som att sätta en lapp på ryggen där det står "Knuffa mig, jag har ingen koll". För det är ju trots allt så att skivbutikerna verkar mer och mer i en föråldrad tid.
När väl plattan landar i butiken är den redan gammal. Artisten har ofta lagt ut låten på Myspace eller på annat ställe och så har man lyssnat där. Då finns ju liksom ingen mystik kvar när man köper den.

På lördagen gick jag iallafall in på Skivhugget på Andra lång. I den numera väldigt lilla butiken vimlade det av...Nä, jag kan inte skriva hur de som var där såg ut, ni kommer bara tro att jag har fördomar och drar alla över en kam.
Men ok då, det vimlade av äldre rockers... män. Helt sant.

Anledningen till mitt besök var Hellsongs. Gruppen från Göteborg som gör sköna hårdrockscovers med egen känsla. På ett helt nytt sätt faktiskt.
Harriet, Kalle och Johan kallar sin musik för "lounge metal". Väldigt passande.

De har helt enkelt tagit några av hårdrockens bästa låtar och gjort om dem. Till sköna/softa sånger, det låter lite progg ibland och det är väldigt svängigt.
Ett bra exempel är Iron Maidens "Run to the hills". I Hellsongs tappning blir den låten väldigt känslosam. Originalet har iallafall för mig varit lite otillgängligt, men nu...men nu.
Det blir helt tyst i lokalen. Harriets fantastiska röst, hon låter lite som Anna Ternheim, skär genom luften och berättar den väldigt hemska historien om hur de vita tog över prärien.
Det är en grym, elak text det där.

Även låtar som Alice Cooper "School's out" får en helt ny känsla. Det är riktigt snyggt gjort och trion är skönt charmiga hela vägen. Varenda cover är gjord med glimten i ögat och med en innerlig kärlek till originalet.

Bäst blir sista låten: We're not gonna take it. I original med hårt sminkade Twisted Sister känns den väldigt grabbig. Här, och med Harriets sköna utstrålning, blir den plötsligt en feministisk kampsång. Hon påtalar själv att många av de låtar de stöpt om blir feministiska kampsånger bara man byter ut "han" mot "hon".
Det är intressant.

Kanske är myten sann ändå. Att hårdrocks killarna, det är mest killar i de där stora banden, är väldigt mjuka och känsliga varelser.
Synd då att de gömmer sig bakom dubbelpedaler och gitarrsolon.
Bra då att Hellsongs visar upp deras storhet.

Senare:
Allt om Almedals släppkalas!

Låter som en kvällstidningsrubrik det där...

Jerry Boman

Andra bloggar om: Hellsongs, Göteborg, Musik

Plågsamt ensam i Gamlestan.

Casiotone For The Painfully Alone kan vara det bästa bandnamnet för alltid! Beskriver precis musiken och kommer åt en känslig del av våra hjärtan. Säg det högt någongång: I´m Painfully Alone.
Prova att inte börja lipa.
Jag klarar det inte.

Det börjar litet med Tiny Well-Placed Bleep Hon tar inte mycket plats. Lillieanne från Sandviken, numera Bergsjön, har med sig gitarr och en mikroskopisk mp3spelare.
Det kan ju sägas direkt, hon har snöat in på Xylofon.

Lillieanne börjar med Important things. Det var det värsta!
När kvällen är slut kommer jag inse att jag fick det bästa med en gång. Det är tur att jag inte vet det då, för då hade jag ju gått med en gång...

Låtarna handlar ofta om ensamhet. Ljuden är melodiska, liksom hennes röst. Små pärlor som rullar runt bland oss och fyller lokalen med mjuka känslor. Det kan gå sönder när som helst. Brytas mittitu under en vers. Eller kastas till stjärnorna efter en refräng.

Xylophone song presenterar hon som sin "hit". En Myspace hit.
Det är ju sant, den har laddas 1243 gånger just nu.

Everything sounds sad on a xylophone
I want to make it happy
I want to sing about happy things like love and lemontrees
But I don't know how to do it
So screw it

Om bara fler hade den självinsikten.

Sen läser Pär Thörn en liten saga om alla "om". Vad som kan hända när man öppnar dörren.
Pär är väl annars känd som killen som auktionerade ut sin röst i EMU valet...
Sagan är fin. Men störs av alla som pratar högt. Idioter!

Platanos gör rockbillypunk på högsta fart. Skriker, gapar och gör sig till. Det kan vara så att de hittat på ett eget språk, eller så sjunger de i kod. Helt meningslöst. Kanske funkar det i en bunt med fulla drägpunkare. Som river i varandras tipex-pyntade skinjackor. Och som sagt, är dyng fulla.



Sen lugnar det ner sig.
Joakim Pirinen är mannen som skapade Socker-Conny. Det finns snart inte en människa som inte haft en bild av nämnde Conny på väggen, hållandes i ett järnrör.
Joakim och sidekicken Mikael Strömbergs nya grej handlar inte alls om någon våldsam snygge utan om... fåglar.

De har hittat på en massa fågelarter, som Stålhättan, och berättar om dem. Det är kreativt som satan. En liten text funkar så att Joakim läser den, samtidigt som ett backtrack rullar där han läst in samma sak baklänges... Ja, ni fattar va?

Det blir lite Stefan&Krister goes Snillen Spekulerar. Humor på ett smart sätt. Väldigt underhållande!


Sen blir det musik igen.
Jag tror jag hittade en ny musikstil i och med The Dead Science.
Improvisations rock.

Sam Mickens röst glider högt upp och runt, runt våra halsar. Stryper oss sakta. Jherek Bischoff håller våra lemmar hårt med basen och Nick Tamburros trummor hamrar in verkligheten i skallbenet. Det är tyst och högt. Snabbt och långsamt. Så blandar du ner allt i en cementblandare.

Nick på trummor genererar kvällens tjuvlyssning:
Tjej typ 18år: - Alltså, han på trummor är ju så...fin.
Tjej två typ 18: - Nä, han är inte fin alls...
Tjej typ 18: - Nä, kanske inte...men han spelar trummor så kul!
Tjej två typ 18: JA!
Tjej typ 18: Jag vill ligga med honom!
Tjej två typ 18: Jag med!
Tjej typ 18: -Humm, fast fin är ju faktiskt inte...

Det är ju sant hela saken, Nick behandlar HELA trumsetet. Han spelar på kanten, på sidan, underifrån och med olika saker. Det kommer en herrans massa ljud från pukorna. Kvällens duktigaste kille.

Musiken är som sagt väldigt spontan, eller låter så iallafall. Det är massa ljud och en snygg röst som hoppar runt ovanpå. Men de får ihop det i slutet. Precis när man tror att det går åt helsikes så vänder låten och hämtar hem en fin melodi.



Klockan är väldigt sent när kvällens huvudattraktion hasar upp på scen. Casiotone For The Painfully Alone heter egentligen Owen Ashworth och har ett kompaktskägg. Riktigt kompakt.
Han gör dansat musik på synthar och dränker allt i trummaskiner.

Live låter det som Compute UTAN Ulrikas fina röst. Owens live röst är mystisk. Han mumlar och ligger fel. Men musiken är ibland upplyftande och folk börjar dansa.

Vad är det som gör att det här har blivit sån hype? En förklaring hittar man i dansen, alla vill ju dansa. Sen hittar vi tragiska små historier i texterna.
Viktigast är kanske den känslan av tidlös 80-talsmusik. Ja, det låter ju som en paradox men några små saker kan komma från en viss tid men ändå bli tidlösa.
Owen lyckas med den bravaden.

När jag senare väntar på vagnen hem ser jag en av Göteborgs popgenier på väg åt andra hållet, mot Kortedala. Han går själv. Undrar om han kan skriva under på "Painfully Alone"? Det får vi aldrig reda på...
Jag vet bara att jag är det.


Tillsist:



Bra musik i foajen! Join our Club killarna vet hur man gör! Tack!


Poppis i Podden:

Dreams End/Baby2006

Jerry Boman

Skönt men inget man minns.

Längst fram till vänster sitter en kille och blundar. Han verkar inte trött utan han bara blundar och njuter. Tomas Denver Johnsson är helt sant musik att blunda till.

När man lyssnar på det som Tomas spelat in så blir det lätt associerat till singer/song country. Inte riktigt något jag fastnar för så där direkt. Lite uttjatat.
Men jag hörde helt fel.

När han går upp på den lilla scenen, i skyltföntret, på Kafé Stanna (in the heart of Majorna) så tror jag att det kommer låta som på skiva. Han har ju ändå rutig skjorta.
Jag har helt fel. Totalt.
Live och helt själv har Tomas hittat sitt eget lilla hörn i musiken. Visst, det låter fortfarande lite Nashville men inte så det stör. Det är ett eget fint ljud.

Speciellt Tomas röst kommer till sin rätt där i fönstret. Den liksom flyter ovanpå hela härligheten och lever sitt eget liv. Samtidigt är den ett med musiken. Speciellt bra blir det när han går upp i falsett och inte sjunger utan mer nynnar.

En sak som jag lägger märke till, fråga mig inte varför, är att det är ont om barréacord i Tomas låtar. Annars brukar singer/songwriter gössla med dylika, det är ju den enkla vägen till kompet. Och så blir texten det viktiga.
Tomas har sin egen stil när det gäller gitarrspelet. Svårt att förklara, men det böjs på fingrar som jag aldrig sett någon göra innan. Av det blir det helt fantastiska toner. Det är varmt och mjukt.

Under en låt kommer Björn Kleinhenz upp och kör duett. Hans ljusa röst klarar sig utan förstärkning och allt blir väldigt fint.

Alltså, allt det här var ju väldigt bra men det finns ett problem. Jag minns inte en enda låt. Inte vad de handlade om, inte hur de lät. Kanske är jag skadad av alla handklappspop med tydliga historier.
Jag lyssnade verkligen noga på Tomas, men minst faktiskt inte något alls. Det rinner bort samtidigt som jag går från Majorna.

Jag kommer bara ihåg att det var skönt och behagligt.
Musik att blunda till.

Tillsist:
Shit vad jag hatar tvapparater med fotboll i baren! Det plockar fram det mest idiotiska hos människor. Se den här webbsidan som en svartlista från mig!

Jerry Boman

Andra bloggar om: Tomas Denver Johnsson, Kafe Stanna, Majorna, Göteborg, Musik

Helgskiss.

Några snabba:

Torsdag 19.00: Tomas Denver Johnsson på Kafe Stanna i Majorna

Fredag: 20.00: Håkan, vår Håkan på Liseberg.

Fredag efter Håkan: Cosyden goes Casio på Underjorden i Gamlestan. Ta vagn 6 klockan 21.12 från Korsvägen så hinner du med båda sakerna enligt Mattias.

Lördag: Äntligen! Släppkalas för Almedal. Fira med Göteborgs soligaste poppojkar och hylla Håkan gränslöst! På Underjorden det också.


Poppis i Podden:

Moa/In the Spring

Jerry Boman

Andra bloggar om: Tomas Denver Jonsson, Håkan Hellström, Cosyden, Almedal, Musik, Göteborg, Moa Eriksson

Veckans skivor.

Peter Sjöholm: Bra enligt Peter Sjöholm.

Alla säger att det är så lätt nuförtiden. Att göra synthmusik. Datamusik. Alla har ju en dator hemma och då kan alla per automatik göra musik. Bara klicka lite här och där.
Ja, det funkade ju för Basshunter...

Peter Sjöholm har ingen dator, iallafall igen som han gör musik på. Han fortsätter gå mot strömmen och gör synthmusik mer analogt. Som man gjorde "på den gamla goda tiden". Resultatet blir väldigt genomtänkt och långsam musik. Inte i den meningen att det går långsamt utan att det tar tid.
Långsamheten hörs. Ljuden är mjuka och sitter där de ska. Inget som hastats ihop på en helg med hjälp av Garageband.

Förra skivan kom ut i vintras och innehöll bland annat favoritlåten "Kärlek". I lördags stack Peter till mig sin nya skiva. Och det skall ju sägas, titeln är ju lite rolig. Jag vet inte om det är en känga eller en hyllning men han blinkade finurligt till mig och pekade på titeltexten: "Bra enligt Peter Sjöholm"...

De är mycket 80-tal. Den där vintriga synthpopen som inte bangar för att vara pretto, tänk Adolphson-Falk. Det är mycket blått ljus över Peter. Och en väldig värme och kärlek. Ibland är det stort poetiskt, som i "Vilsen". Ibland bara ställningstagande som i "Jag vill ha rocken n roll och lite synth ibland".
Peter är en vänlig själ som retar upp sig på saker men inte skriker ut det utan funderar en stund och pekar sedan snällt på vad som är fel.

I nämda "Jag vill ha rocken n roll och lite synth ibland" får musikrecensenter en tuff/mjuk hård spark där bak. Jag tar åt mig Peter. För det är ju musiken man skall skriva om och inte vem som pussat vem i en loge. Det hör ju inte hit. Även om det kan vara lockande.
Men jag skriver att du är en snäll kille Peter, för det är du.

Bäst på skivan är "Skuggan" . En dansant mörk sak med en väldigt fin text. Snart i din Ipod och på ditt golv, jag lovar.

Den här rosa skivan är kanske inte lika direkt som den förra men den växer på mig. Kränger sig på likt en robotjacka med självförtroende. Det här ska jag lyssna på när vintern kommer och jag går ensam upp för alla trapporna.


Spring Johnny!: ...och Johnny sprang

-Snart kan vi komma till Göteborg och spela för nu är nästan alla i bandet över 18 och då kommer vi ju in!

Jag vet inte om han drev med mig, den linne försedda blyga killen som gav mig skivan med "Spring Johnny!". För den här musiken kan omöjligt vara gjord av små snubbar. Eller så är just det den är.
Jag hittade dem för första gången i sommras och det är precis som med Fontainebleau, som också gör alldeles för svart musik för att knappt vara torra bakom öronen.
Det är något fint och stort med det. Bitterhet kommer tidigt nuförtiden.

Innan vi ligger där i kistan, innan det är över har jag saker kvar att säga, har jag ord att rista i sten Livet var inte till för såna som oss Men även om det gör ont och ger efter i dig, res dig nu, det är aldrig försent Jag minns foton och sånger och brev vi skrev och jag kan varje ord utan till Du och jag, en gång till

"Du & Jag en gång till"

Släck ner ditt rum och lyssna. Känn på de där orden.
Ta de i din mun och låt den här storstadspsalmen sjunka in.
Lägg sedan på en en mjuk orgel, lite taggigt bluesmunspel och du kommer börja storböla.
Jag kanske är känslig men det där är magiskt fint. Det kanske är lite Gessle glest ibland men det gör ont.

Mycket av "...och Johnny sprang" handlar om brustna hjärtan. Om allt som gör ont som satan. Ibland ta det sig uttryck i call and response fartiga stycket "Maria, du måste höra". Det är "hatt och blås", fast utan blås. För övrigt en låt som tillsammans med "Riksväg 45 blues" kommer välta ett och annat kravallstaket. Håkan-effekten har kommit till Trollhättan.
Skönt att höra hjärta-soulpop på en annan dialekt än "göööttebåsska". Även om tex Håkan, Dapony bros och Hundarna kissat in området så tar Spring Johnny! med sig känslan långt bortom Angeredsbron.

Uppväxtstaden får en spark i skrevet och ett ondskefullt epos i "Släpp mig fri nr 2". Det är helt riktigt gjort för Spring Johnny! är långt mycket större än sin hemstad. Bli inte förvånade om du inom en nära framtid kommer få se mycket av Olle, Johan, Eric, Oscar och Kalle på Göteborgs gator. För de kommer inte klara av att sitta kvar i Saabcity mycket länge till.
Snart kommer de fly. Springa hela riksväg 45 mot storstaden och neonasfalten. Aldrig titta bakåt och med hjärtat på utsidan
Bara de fyller 18 så...

Tillsist:


Ja, jag var ju på Klubb Populär i lördags. Men det hände saker som var viktigare än pop just då.
Jag hörde Pet Politics genom dörren och det lät bra.
När Gorillakillarna spelade var jag redan på väg hem.
Ensam i en taxi och med huvudet stekt.
Ibland är tankar viktigare än pop.

Jerry Boman
-glöm inte att ni numera når bloggen på musikenligtjerry.se. Nu är det allvar eller nått.-

Andra bloggar om: Peter Sjöholm, Spring Johnny!, Pet Politics, Klubb Populär, Musik, Göteborg, Håkan Hellström, Dapony Bros, Hundarna

Mer bilder och mindre prat.

Cosyden-Mattias och Agent Simple-Stefan fixar det sista.

När jag skriver här på bloggen om musik jag sett eller upplevt så försöker jag på bästa sätt beskriva känslan jag fick. Det kan vara allt ifrån de tankar som dyker upp framför scen eller de tankar som poppar upp när jag kommit hem.

Idag gör jag lite annorlunda. Jag lägger helt enkelt ut tre klipp från Cosy Den på Underjorden i fredags. Så kan du själv höra/se hur det lät.
Kan ju tillägga att det var en väldigt skön kväll ute i Gamlestan. Precis vad jag behövde.

Först ut var Agent Simple, som fick lite hjälp på scen.



White Town följde på det, där hjälpte Agent Simple-Stefan och Cats On Fire-Ville till.



Sist fram var Cats om Fire.



Tillsist:
Svamplockningen gick såhär:



Jag, TLNB-Joel och Rockfoto-Pauline gick rakt ut i skogen vid den stora radiomasten.



Jag var kass på att hitta svamp, dessa hittade Joel där jag nyss gått förbi...



Men tillslut fick vi ihop en bra hög med trattkantareller.



Joel är en mästerkock!

Tillsist2:
Nu kan ni nå bloggen på ett enklare sätt: musikenligtjerry.se

Jerry Boman

Andra bloggar om: Agent Simple, White Town, Cats on fire, Cosy den, Gamlestan, Svamp, Musik, Göteborg