Att jag aldrig lär mig.

Allt är som en upprepning av förra gången. Det är fint väder, mycket folk och Gud har löjlig hatt.
Och så alla dessa musikintresserade människor jag aldrig ser annars. Jag ser dem bara på Accelerator.

Men man skall inte klaga. Absolut inte efter att fått höra världens vackraste röst igen. Sasha Bell har en röst jag vill gå till sängs med. Det finns några röster jag verkligen gillar. Det har inget med personen bakom rösten, utan bara ljudet i sig.



När Essex Green går upp på scen står jag där långt fram, på vänster kant. Hon brukar ju ha sina klaviaturer där, och jag vill vara nära den fina rösten.
Även den här gången smälter jag totalt.


Vi får några nya låtar och en drös gamla. Jag gillar de gamla bättre, som "Julia" och "The late great cassiopeia". Den sista verkar resten av festivalen också gilla.



Men innan allt detta händer har jag totalt gått sönder i atomer för en kvinna som gör det värt att leva. Regina Spector är den coolaste, söta, bästa och smartaste människa som jag sett på en scen. Pianot verkar vara en del av hennes kropp, och rösten är ett instrument som hon leker med.
Hon är klassiskt skolad pianist och kommer från Moskva men har växt upp i Usa. Kanske är det hennes ryska gener som gett henne den underfundiga svarta humorn.

Det blir låtar och hur hon hör att några ligger med varandra till ljudet av en av hennes låtar, sånger om tillfälligheter och så denna "Us". Den är en så stor, så stor sång om vad det skall bli kvar av oss.
Om vem som bryr sig sen.

Hon överger också pianot en stund för att spela på en fin pastelgrön gitarr. Såklart blir det på hennes eget vis, vad annars. Det vrids ut ljud som jag inte trodde fanns i gitarrer.



Annars innehöll faktiskt inte kvällen så mycket att skriva hem om.
Jag kollade in Spinto band. De var ju bara ett i raden av alla anglosaxiska "tackatackataickticktick" band som förmodligen hajpats upp i NME. Men de har en bra låt, "Oh Mandy". Den slår ner som en molotov i det torra tråkiga gräset. Mer sånt!



Och så var var det ju såklart Love is all. Jag gillar dem, speciellt gamla favoriten "Make up". Det är galet popsväng och så Josephines skriksång. Skönt.

Jag kollade in Silver Jews, som var trista. Hängde lite på Death Cab For Cutie och det kändes som att äta majonäs.

På det hela taget så undrar jag varför jag var på Trädgårn igår, den här kvällen hade jag klarat med utan. Jag står fast vi de saker jag skrev förra året.
Men jag är väl för feg för att strunta i det nästa år, för man vet ju aldrig...

Tillsist:
Du som kom fram till mig i baren och sa att vi setts hos Christian Pallin...Jag kan fortfarande inte placera dig och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna det. Kanske var jag ohövlig när jag inte kunde det. Men om du vill så kan du ju höra av dig och reda ut var det var du menade.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Accelerator, Essex Green, Sasha Bell, Spinto Band, Love is all, musik, Göteborg, Regina Spector

Please don’t sing for me I fall in love so easily. *)

Tänk dig Rågsved 1977. Tänk er Oasen.
Ebba Grön spelar och det är fullt pådrag. Det väser ur förstärkarna och taket funderar på att lyfta.
Alla i publiken sitter ner. Pimme Thåström skriker för full hals "Profit Profit!!" Det är uppror...eller vänta nu? Nu var det något som inte stämde här va, vadå ALLA SITTER NER?
Nä, det var nog ingen som satt ner då. Det skulle ju liksom inte funkat.

Det här scenariot utspelade sig i Gamlestan idag. För även om Deltahead är mer blues än punk så passar det liksom inte att sitta ner. Det är tokdrag hela tiden och jag känner mig väldigt obekväm med att sitta i en skön fåtölj. Det är bara fjärrkontrollen som fattas.

Jag har sett Deltahead två gånger förut, på Storan i Göteborg och på Popadelica i Huskvarna. Då var det roligare.
Men Benjamin och David, nästan direkt från Roskilde, gör inget fel och inget dåligt. Det är lika svettigt som vanligt. Vi i publiken får rökelse och godis. Och musiken är så bra och punkblå som den kan bli. Man åker som vanligt i väg i tankarna och södra, varma, USA uppenbarar sig.

Men det är det här med att sitta ner. Jag gillar Gamla arbetarteatern annars, men den här spelningen funkade det inte.
Sen förstår jag inte varför de envisas med att spela "Don´t Move To Finland" på radion när "My Mama Was Too Lazy To Pray" är så mycket bättre!



Innan Deltahead släpade upp sin ljudanläggning, kallad "Aset", på scen så smög sig We are soldiers we have guns fram.
Då passade det perfekt att sitta ner.
Malin Dahlberg (Laurel Music bla) sjunger så vackert att jag sjunker ner en meter i stolen. Och hennes medhjälpare (annars i Doglas Heart, Franke mm) ramar in det hela med svarta, metaliska och luftiga ljud. De använder sina gitarrer och cymbalen för att göra ljud, inte bara spela på dem. Ett backtrack snurrar på ibland med hårda lo-fi takter.

Det är väldigt, väldigt vackert.

Jag är helt betagen, jag blir kär, och glömmer tid och rum. Min stol flyger sakta över nedsläckta städer. Sommarmörker. Det kan vara England.
Det är varmt och jag ser människor på håll. Någon textrad försöker skjuta ner mig men skotten går i slowmotion så jag hinner hela tiden styra undan. Inget rör mig.

I våras såg jag WASWHG på Café Publik på Andra Lång. Det var väldig bra då också men det här smällde högre. Eller så smällde det lägre och det var det som var själva poängen.

Tillsist:


Deltaheads turnébuss är helt fantastiskt rolig!


Också hade en stadsbuss från Stockholms Länstrafik parkerat i Gamlestan.
Det är en konstig sommar vänner...

*) Tackar My Darling YOU! för den lilla stölden i rubriken.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Deltahead, We are soldiers we have guns, My Darling You, Gamlestan, Göteborg, musik

Två minus i sommar Göteborg.

Saker jag inte gillar just nu:

1.Det är helt smockfullt på vagnen och olidligt varmt. Tydligen beror det på att en fotbollsgalen, tatuerad muskelknutte från England skall ”sjunga” på Ullevi. Ut med åbäket på någon ö istället!

2.Tar ingen bort ”Boten Anna” från radions spellista så kommer jag att gå till domstol! Låten får "Hej, Hej Monica" att framstå som musik. Fick just reda på att snubben som ylar på "Boten Anna" kommer från min hemstad…Tänka sig, det är han och Gessle.

Nu går jag och lyssnar på bra musik i Gamlestan.

Jerry Boman

Rastlös och makalös.

Jag är en rastlös människa. Tröttnar väldigt fort.
Det kan vara bra det kan vara mindre bra.
Om man är på klubb utan livemusik är det mindre bra.

Det var ju typiskt att det skulle bli sista gången för säsongen innan jag tog mig upp för backen vid Stigbergstorget. Man har ju hört så mycket gott.


(klicka på bilden för en jättevy)

Join our club är en riktigt trevlig upplevelse. Trevliga människor, bra musik och...ja, det är väl det man behöver.
Men det finns några saker som gör det hela lite bättre:

1. Utsikten. Ja du, har du inte varit där och sett det hela så fattar du inte. Har du varit där så känns alla andra ställen väldigt instängda. Hisingen ser väldigt mäktigt ut i sommarnatten. Makalöst!

2. Bartendern. Hon är ett energiknippe och väldigt "precis". Det flyger flaskor överallt. Snurras snyggt högt och lågt. Allt med elegans och ett svalt sinne. Göteborgs mest underhållande bartender! Jag vill ha mer mer mer!

Den enda skumma saken på Henriksberg är ljudsystemet. Tydligen funkar det så på övervåningen att om det överskrider en viss ljudnivå så knäpps det av...och blir av i flera minuter! Ingen kan knäppa på igen!
Det blir väldigt märkligt eftersom det knäpps av flera gånger under kvällen, även vid måttliga ljudnivåer. Visst, det är ju för dina och mina öron skall må bra men vi är inga barn. Är det för högt så säger vi nog fan till Mr/Mrs DJ. Bort med den funktionen!

Sen är det ju det här med klubb utan konsert. Jag vet, Join our club brukar bjuda på livemusik, men inte denna kväll.
Det slutar med att jag inte har en toppenkväll. Jag dricker för mycket och känner mig tråkig och inte på alls.
Men, Johan och Jens, med lite konsert så kommer jag tillbaka i september igen! Jag tar polarna med mig, alla måste se utsikten och höra all musik! Om det nu inte knäpps av...

Tillsist:
Ikväll kanske man skulle hasa sig ner till Klippan, Banehagsgatan, och kolla runt lite. Inte för utsikten utan mer för någon insikt kanske.
Men mest lutar det åt The Kick på båten.
Fast man måste ju vila lite inför söndagen i Gamlestan.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Join our club, Henriksberg, Göteborg, The Kick, musik

På riktigt är på riktigt...på riktigt.

Jag sitter här och lyssnar på 047s första skiva. Det är bitpop, dataspelsmusik som får mig glad. Eller kanske inte superglad.
För den här musiken går inte att lyssna på skiva. Det är stört omöjligt.
Alltså, antingen måste man lira tvspelsamtidigt eller så måste man se 047 live.
Punkt.

Att få gå in på Storan och inte betala en pesetas får en att känna sig som någon i kungafamiljen. Bara glida in så där snyggt. Vinka lite åt folk man känner och beställa en öl. (ja nu kanske inte Vickan, Silvia, Tjabo å de andra hinkar pilsner men jag måste ju hålla mig till min sanning.)
Den här kvällen är det relesefest för 047s första skiva. Killing Music-Anders (ja det är han med Klubb Populär bla) har gett ut den och nu ställer han till kalas för att fira. Det är hälften popsnören hälften synthpopers, det är skönt. Jag gillar inte segregerade ställen.



047 kommer upp på scen. Jag hade ju hört låtarna innan och kanske inte riktigt hjulat över dem.
Men nu!
Salkin, Soda och Pricky skall ses live! Det är väldigt avslappnat med improviserade melodislingor när tekniken vid något tillfälle strular, "Dragster 5000" vill inte riktigt starta och döps då om till "Dragster 6000", det är vevande med armar och ett överdrivet "bonningt" mellansnack.
Jag har riktigt roligt och ler mest hela tiden! Även resten av lokalen spricker upp i ett leende, för det går inte att stå emot. Dans och hopp kalas!

Ibland kanske det låter väl mycket som de gamla C64 spelen, jag är ingen nostalgiker av gammal teknik så det blir lite tråkigt. Men flirten med Inner Circles "Sweat (alalalalalong)" är helt underbar! Överlag är det ett genre överskridande som känns väldigt friskt. 047 har inga hämningar, man lånar och snor lite här och där.
Bäst är "PingPong" och stora hitten "Ankan". Den sistnämnda innehåller faktiskt en del sång. Det piggar upp ytterligare.



Det här låter ju väldigt hurtigt, det märker jag när jag läser igenom vad jag hittills skrivit. Ja, 047 är hurtiga men har också talang som väger upp det skojfriska. Då är det OK att veva runt och prata strunt. Det passar bra ihop med musiken helt enkelt.

Jag går ut i sommarnatten med ett väldigt fånigt leende på läpparna. TACK 047 för det!

Tillsist:
Om nu 047s låtar inte innehåller någon text så är konvolutet på skivan tvärtom, en helsikens massa text om varje låt. Roligt ibland, plumt ibland. Men nytt och härligt!

Ikväll vänner kan vi ses på många ställen. Join our club har Popbingo och på Storan spelar Chris Geddes från Belle & Sebastian skivor. (fast jag har inte riktigt fattat det här med varför artister plötsligt skall få lira skivor överallt...) Och imorgon kan man smyga ner till kvarteren runt Röda Sten.
Så många val så lite tid.

Sen kan man ju kolla in Tingsek utanför Storan ikväll vid sex...

Men Popbingo alltså!

Jerry Boman

Andra bloggar om: Join our club, 047, Storan, Belle and Sebastian, Killing Music, musik, Göteborg

Kopior, fräckisar, mörker och tips.

Jag kan börja så här, med några ord till det första bandet som spelade på Club Centurion i går:

Om man låter som sin samtid är man redan försent ute.

Med det vill jag säga att det finns redan några som låter som Society. För alla känner nog till The Emmbasy...



Frågan är om Society gör det. Det verkar inte så, för de kör på med sin nycocktail pop som inget har hänt. Det är tråkigt så klockorna stannar, att bara kopiera så där rakt av. Visst, de är duktiga och så men de låter som sin samtid och är därmed redan omsprungna.

Kvällen startade hemma hos H i hennes tredjehandsrum nära Scandinavium. Väldigt fint och väldigt stort!
S var där också och målet var att vi skulle hinna se lite Hello, Saferide på Liseberg innan vi gick till Rosenlundsbåten.
Men trots att vi försökte klämma två flaskor vin på 45 minuter så gick det hela om intet. Det kanske var tur ändå...

Framme vid båten var det tomt. Det är tråkigt att inte fler vågar möta ny musik så där mitt i veckan. Nu var det ju till och med barnvänliga tider på klubben! De rann in lite mer folk efter en stund, men jag hade mer torgskräck än klaustrofobi på nedre däck.

Först fram på den lilla lilla lilla scenen var som jag nämnt Society. Jag gillade det inte. Det var tråkigt tråkigt, duktigt men tråkigt tråkigt.
Jag vet inte vad jag skall skriva mer, de är copcats och studiecirkelpretto. Jag tror mitt hjärta stannade.



Nästa band var gamla bekantingar, The Electric Pop Group.
När jag såg dem tidigare i våras så kände jag att de var nervösa och tråkiga på scen. Tänkte att det berodde på att det var deras första spelning, jag intalade mig själv att jag måste ge bandet en ny chans.
Ok, nu fick ni er nya chans TEPG.
Och nä, ni var inte bra den här gången heller.

Jag kan förklara. Om man sjunger "She changed my life" så måste man mena vad man sjunger, man måste visa med kroppen att det man säger är på riktigt. För om någon har förändrat ens liv så är det ju en jäkligt stor sak!
Men TEPG bara står där. Sjunger och spelar rakt upp och ner. Utstrålning noll.
Släpp loss för fan!

Som om detta inte var nog så skall det stämmas instrument hela tiden, visst det kan man göra men inte så länge. Vi tröttnar.
Och börjar man sedan dra urkassa fräckisar (ja ni läser rätt, de drog FRÄCKISAR) så blir det marsch i korgen direkt.
När det sedan börjar spela igen så låter det skrämmande nära dansband. Lägg på lite "dumduidumdum"-bas och ni fyller Gnesta Folketspark... direkt.

S försökte vara positiv:

-Den här stunden är ett riktigt "Bloggmoment"! Fräckisar och dansband!

Det finns en strimma ljus över TEPG. De har några låtar som skulle kunna bli något, She´s Playing With Your Heart och Popgirly. Om de bara släppte loss lite känslor.
Men jag kommer tyvärr inte ge bandet några mer chanser om jag inte blir tvingad.



Sist i kajutan var Tillmanns.
Tack Anders och Björn, ni räddade min kväll!
För precis när man behöver några minimalistiska postpunkrocksynth-låtar så är ni där. Det är, om inte svart, så väldigt mörkgrått. Så smyger det fram en skugga av,en för tillfället väldigt lugn, Ian Curtis. Svävande låtar som tar mig ut över kanalen och ner i djupet.
Tumlar runt bland svarta sammets gardiner och glider på schackrutiga bankgolv. Natten blir väldigt fin i ögonen på Tillmanns.

Sista låten för kvällen av Tillmanns hade varit den perfekta mixa över till "Love will tear us apart". Inte så att de var lika på det sättet utan mer en känsla. Då hade kvällen slutat helt perfekt.


Tillsist:
Gratis är gott, alltså går alla till Storan ikväll och firar in att 047 släppt en skiva!

Inte allt i livet är gratis, men bra ändå:

På fredag kan man fira att Join our Club firar 1 år på Henriksberg. Bland andra så spelar CosyDen-Mattias skivor. Han har ju god smak så...

Inte nog med det, på söndag är det dax att ta vagnen till Gamlestan igen. Koloni bjuder på Deltahead och We are soldiers we have guns.
Läs vad jag tyckte om banden HÄR och HÄR.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Society, Electric Popgroup, Tillmanns, Riorio, Göteborg, musik, Koloni, Deltahead, We are soldiers we have guns