Hultsfred, husvagn och tv på bloggen.

På tisdag sätter jag och TLBN-Joel oss i den silverfärgade medelklassbilen, hakar på husvagnen och åker till Hultsfred. Väl där ansluter bland annat superfotografen Pauline och enligt uppgift massa folk från Borås. Ett husvagns-hood skall upprättas helt enkelt.
Årets festival är kanske inte den bästa på hundra år, man kan säga att ett "Vi låter som Limp bizkit"-sound överskuggar allt annat.
Men man kan även i den största höstack hitta nålar att sticka sig på.

Jag ser väldigt mycket fram emot Henrik Berggren. På Popaganda började jag lipa, och dubbelt så mycket folk som idkar indieallsång bör bli fyrdubbet bättre.

Zeigeist skall jag se nu! Så är det bara, jag var tyvärr så uppe i Universal Poplab på Respekt häromsistens att jag missade Zeigeist. Också fin sjungade Ane Brun som skall köra alla duetterna live, dvs det kommer bytas sidekick på löpande band.

Så låter elektroniska hopkoket Hässleholm som något spännande.
Och Maia Hirasawa, som man brukar se/höra bredvid Hello Saferide, är väldigt mysig att lyssna på.

Solen kommer konstigt nog att vara grå i år. The Gray Brigade, med sin fjorton medlemmar, låter varm ost och sand mellan tårna.

Jag kan fortsätta räkna upp saker som verkar bli bra: Most Valuable Players, Datarock, Dick Tiger, The paper faces och så Blind Terry.

Det blir mycket häng framför Rookiescenen...som vanligt.



EXTRA!
För er som är hemma kan jag glädja er med en nyhet här på bloggen! Om tekniken är med mig så kommer det att komma några små intervjuer med rörlig bild här. Jajamensan, nu kommer tven inte längre ha monopol på rörliga bilder!

Du kommer bla få se/höra ett snack med Östersunds bästa band, Gotländska grottrockare och eventuellt den snälle popkillen från Göteborg. Mer än så säger jag inte...
Håll dig hemma och tryck på uppdatera ofta! (och håll tummarna för att allt funkar)

Som vanligt kommer jag skriva om allt det andra också.
Eller allt som jag tycker är viktigt.


Tillsist:
För er som är hemma i stan så kommer här ett tips om aktivitet nästa lördag:
Jens Lekman och Joel Gibb på samma scen i Gamlestan!
Jag är verkligen avundsjuk på er som har möjlighet att ta er dit! För hade du som jag sett Hidden Cameras konsert på Hultsfred förra året, med Jens i duett med Joel, så hade du förstått att detta är en av årets bästa konserter under uppseglande!
Lördagen den 17 juni tar du dig till Underjorden och njuter.

Jag fick en skiva i crepskön på Linnégatan igår. Backslick kallar de sig. Hyffast bra, men nu är jag jäkligt trött på alla som låter Göteborg!
Fast låttitlen "Dancing Queen as we know her in the year of 2006" är ju grym!

Jerry Boman

Andra bloggar om: Hultsfred, husvagn, festival

Min kvinnliga förebild.

För er som inte visste det så finns det en liten scen strax bredvid den stora farliga jättescenen på Liseberg.
Några träbänkar, lite blomkrukor och massa oansade buskar. Sittplatserna är sedan länge nerslitna av seniorlandslaget här i stan. Längst bak står en mer än nöjd Curt-Eric Holmqvist och myser.
Soundtracket består av skrik från berg och dal-banan och någon gnällig unge som blev utan sockervadd...
Det hela är så Sverige att det svämmar över.

Marit Bergman gick från indie till kommersiell till...indie igen? För det är väldigt litet när hon tar plats i Musikpaviljongen på Liseberg. Det är väldigt nära.
Nu kanske man inte blir indie så där huxflux igen, men den här försommarkvällen blir allt väldigt, väldigt nära. Så nära som bara små artister brukar förhålla sig till sin publik.
Marit charmar alla. Hon är skönt fnittrig och fumlar upp/ner på den rangliga barstolen. Vi får höra en massa nya och gamla sånger, endast ackompanjerade av Åsa Jacobsson piano och en ståbas. Det är väldigt fint.

Ni vet alla hur en såpbubbla ser ut. Rund, färgglad, tunn och väldigt vacker.
Men bubblan har också en svartare sida. Kommer man för nära får man såpa i ögat.

Marit Bergmans musik funkar ungefär likadant. När man lyssnar och lallar med.
Så tar man sig lite närmare. Då blir det genast mycket svartare.
Hon blandar det vackra med desperation. Det gör ont ibland.

Ta en sång som vi får höra, från senaste skivan, Can I Keep Him?.
En mysig låt men där texten är desperat från tårna. Om allt man mest är rädd för, att någon skall lämna en precis när man hittat dem.
Den här junikvällen växer låten ytterligare i mina öron, det är kolsvart och rädsla. Småstenar flyger ur Marits mun och perforerar våra hjärtan. Samtidigt är stenarna inlindade i pianobommul. Man märker inte att det gör ont förrän det träffar på mitten.
Det blir inte mer riktigt än så här.
Det blir inte närmare än så här.

Tillsist:
Okej, nu finns jag där också. På Myspace.
Någon sa att man skulle vara där annars fanns man liksom inte.
Hoppa dit: Musik enligt Jerry på Myspace och bli min vän.

Och så kan ni lyssna på Kristian Antilla i TV4 Göteborgs Nyhetsmorgon imorgon fredag! Programmet börjar som alltid kvart över nio på morgonen. Inte missa!

Jerry Boman

Många, många viktiga ord.

Navid Modiri har mycket att säga. Väldigt mycket.
Orden kommer som skott från en turbotrimmad automatkabin från göteborgsonen. Han skriver texter som kanske i genomsitt innehåller typ 30000 ord eller fler.
Men aldrig att han springer vilse bland alla bokstäverna. För med en kompass som kallas smart humor och med solen i blick kommer han alltid ut på andra sidan. Hel, ren och vi andra har lärt oss något.

Varje ord är viktigt under Navid Modiri och Gudarnas konsert på Musikens Hus. Det gäller att vara skärpt när den nyaste reggaen i stan börjar. Man kan lätt ryckas med och bara dansa.
Då missar man många poänger. För det är i texten som NM&G lever. Det är där all näring finns. Dansant nyraggae kan många göra, och det kan göras dåligt, men att verkligen säga något gör inte många.



Jag kan ta exemplet "Min ofödde bror". Snart kommer ni höra den på varenda radio som står på, ni kommer se videon på tv och bandet kommer lira den överallt.

Min ofödde bror bor kvar i Iran
van vid att flygplanen sjunger om dan
själv är jag sen vareviga dag
i min stad

Det är ju förstås en väldigt rolig text och en hoppa/studsa/dansa låt av gudsnåde. Men det som gör att jag vill höra den igen och igen är texten. Det är så smart att man blir knäsvag.
För vem har inte någon gång tänk hur det skulle vara om man växt upp någon annanstans? Om man tex bott i Tyskland, Peru eller Sollentuna? Hade man varit samma person då, man hade kanske sett likadan ut, men hade man tänkt på samma saker?
För mig handlar "Min ofödde bror" om just det. Att faktiskt konkretisera vad som är viktigt i livet, det som verkligen gör en till den man är.
Då kanske inte det gör så mycket att vagnen är sex minuter sen.


(klicka för större bild)

Men även större ämnen än så ger sig Navid på. I "Dags för slagsmål" kommer tankarna om västvärdens sätt att se på sig själv som herre på täppan fram. Hur jäkla dumt hela det tänkesättet faktiskt är.
För vem var det som bestämde att det var vi som var skapelsens krona?
Nu kanske ni tycker att "-Den där Navid låter som en pretto-snubbe".
Men det är där som humor kommer in. Han använder humorn som budbärare och låter oss skratta en stund innan han sätter in stöten när vi är som mest sårbara. Då går buskapet in, det är inga pekpinnar. Man fattar hur dum man var som skrattade.



Innan Navid står på scen så har Kung Kodum från Helsingborg värmt upp. Och visst det blir varmt som en bastu av deras skånska reggae....men där Navid med Gudar tar stilen vidare sitter Kung Kodum fast i klichéer och larviga måsten. Det är ett blandat band men kvinnorna bli bara bifigurer när Nicolas Rodriguez jiddrar på om sin bakfullhet och annat oviktigt. Riktigt idiot grabbigt! Ojämnstäldheten lyser igenom.
Och där Navid staplar viktiga saker på varandra utan att tappa bort sig gör Kung Kodum tvärt emot. Det blir bara en enda röra av ideologier och gammal mossig baktakt.
Jag tröttnar efter några låtar men lider mig igenom hela konserten.
Idag ångrar jag mig.
För till och med en sväng runt kvarteret utan skor och på glassplitter beströdda trottoarer hade känts bättre.


Tillsist:
Ja, men grattis Sverige på typ födelsedagen! Eller hur det nu var...

Jerry Boman

Andra bloggar om: Musik, Göteborg, Navid Modiri, Kung Kodum

Sekunden när allt är.

Jag har skrivit det förr. Att det finns en sekund i livet när en artist eller ett band är helt självlysande. När de förstår att allt de kämpat med går vägen, att hela publiken är ett med dem. De svävar över marken och vill aldrig landa. "Sekunden" kan vara längre än normal sekund, men ofta går den i bitar framför våra ögon. Var man inte där, var man inte med, är den för evigt borta.
Jag önska att alla band får den där "Sekunden" någon gång i karriären. Att alla band runt om i replokaler, källare och garage får den där "Sekunden" av totallycka med en publik.

Universal Poplab har visserligen släpp en skiva innan, och en massa singlar, men nu är det nytt och man vet aldrig hur det skall gå. Två har blivit tre och nya låtar har hoppat fram.
De börjar lite trevande...i en vers eller så.

Sen kommer "Sekunden". Universal Poplab med Christer Lundberg i front är ett med oss. De är ett överelektrifierat lysrör. Emotionella proppar går och det sprakar skönt i huvudet. Varenda svindlande ledning i kroppen rusar motorn och kör mot gränsen för explosion. Paul, Hans och Christer lyfter hela publiken och skakar om. Den dansanta synthpopen är gyllene lätt i den där "Sekunden". Det finns inte något annat.

Det fantastiska händer att "Sekunden" varar länge. Christer är synthpopensens Håkan Hellström, med en scennärvaro och ett mål att se alla i publiken springer han runt och vevar med armarna. Pekar med mikrofonen och låter alla vara med. Paul och Hans ser ut som barn på nyårsafton, just när de får smälla av sin första raket på egen hand. Jag älskar er! Det är så fint med artister ler och är ärligt glada att vara där!

Vi får höra några nya låtar, singelaktuella "I could say I'm sorry” och vegankampsången "Vampire in you", och de funkar direkt. Det går inte att värja sig, pang på näsan. I gamla favoriten "New Baby Boom” kommer Kitty fram. Hon tar Nina Natris plats. Först gillar jag det inte alls, eller det är ju väldigt dumt att försöka jämföra de två. Kitty gör det faktiskt väldigt bra och är ju bara sig själv, så det var nog bara att jag inte var riktigt van. Och Kitty är ju en skön människa så jag hinner ändra mig innan låten är inne på andra versen, det är superbra!

Som allt bra är det slut väldigt fort. Sista låten blir Morrissey-covern ”We hate it when our friends become successful”. Hela hallen sjunger med och överröstar bandet med allsång. Väldigt fint och känslosamt.

Jag hoppas alla får se mer av Universal Poplab, de har både den musikaliska och mänskliga förmågan att charma brallorna av dig och dig...och du där borta med armarna i kors. Man känner sig upplyft efter en stund med Hans, Paul och Christer. Om den sistnämnde tycker att de tre numera är "en gubbfamilj" så ropar jag "-Gubbar är det nya!"



Tillsist:
Som vanligt hade GS2H vikt sig dubbla för att fixa till lokalen. Det började redan på utsidan, där de bland annat klätt in hela "affischkuben" med silverpapper och banderoller med rosor på. Väldigt stiligt!
Silverpapperstilen fortsatte innomhus och allt som innan var platt och vitt hade nu en glänsande yta.
Ta nu inte detta som en anledning för att kalla mig pryd, men jag gillade inte bilderna på killarnas toalett. De var inte fina alls, mest tråkiga faktiskt.

Imorgon är det Navid på Musikenshus, mitt i Majorna Förra gången var ju en helt magiskt överraskningskväll på Jord, så jag har förväntningar i klass med månfärder. Smarta texter rumlar runt i värmen.

Jerry Boman

Andra bloggar om: musik, universal poplab, göteborg

Ett samtal med Christer.

Det är en hel del som väntat. Bland annat jag.
Förra skivan, som kom ut i början av 2004, spelades överallt. Vi vande oss vid supersynthpoplåtar som duetten med Nina Natri ”New Baby Boom”, ”Casanova Fall” och så den smart/roliga Morrissey-covern ”We hate it when our friends become successful” där allas vår Håkan ylade ikapp med synthtrummorna.

Nu har det gått ett år sen senaste framträdandet och Universal Poplab har svält. Förutom Christer Lundberg och Paul Lachenardière (som är med i mina favoriter DaPony Bros) så har Hans Olsson kommit med i bandet. Det är han ni sett dansa så fint bakom en synth när Timo spelar.

- Hans är den felande länken, han är en skiljedommare. Jag och Paul har rätt olika åsikter om vad som är rätt. Då är det skönt att ha med Hans, som med sin erfarenhet och öra för musik kan reda ut det hela.

- Det är ju inte så att vi alltid följer vad han säger, ibland börjar vi bråka men det är bättre att bråka på tre än på två! (skratt)

Jag har ringt upp Christer. Det är han som har ett eget radioprogram, och som alltid beskrivs som världens trevligaste snubbe.
Jag gillar inte när man skall skriva in ett skratt inom parenteser. Men här är det verkligen tvunget.
För Christer är verkligen trevlig när vi pratar på telefon. Skrattar ofta. Man känner sig bekväm.

Christer skriver låtarna och sjunger i Universal Poplab. Ibland får man känslan av att det är hans band, hans barndomsdröm. Men det är samarbetet mellan de numera tre killarna, som gör det hela magiskt.

- Istället för att att vara två små öar som jag och Paul var, så är vi nu som en enda stor gubbfamilj med Hans. (skratt)

Under det år som gått sedan vi såg dem sist har det hänt mer saker än Hans. Bandet har blivigt med studio.
I ett liten hörn av legendariska Nacksvingstudion har de tre tryckt in sig, mitt emellan vissångare och hårdrockare.

- När man säger att man har en studio så låter det som man har något väldigt fräckt och stort. Det har inte vi men vi har det vi behöver och det är väldigt skönt.

Det är där, i det lilla hörnet i den gamla proggstudion, som den nya skivan och singeln fixats ihop. Första låten ut är ”I could say I'm sorry” och som vanlig i UP världen bjuds vi på hittig underbar synhpop och texter om…kärlek.

- Det är ju världens bredaste ämne, man kan ju skriva om så många olika aspekter av kärlek. Det är inget man tröttnar på.

- Men faktiskt är det så att B-spåret på singeln, Vampire in you, är en vegankampsång.

En vegankampsång, Christer?

- Jag har de senaste tio åren försökt skriva en låt som sammanfattar hur jag ser på det här med köttätande. Det har ju varit lite svårt i UP eftersom Paul äter kött, men nu när vegetarianen Hans är med så är vi två mot en.

- Jag tänkte att man kanske inte får någon mer chans att spela in en skiva och då kan det ju vara dags att säga vad man tycker.

- Man skall spela den låten för alla!

Med på singeln finns också en instrumental version av ”I could say I'm sorry”.

- Det är en flört med den tiden då man gick på mellanstidiedisco och det alltid fanns en instrumental version som man kunde sjunga själv på. Jag tycker det är fint.

Nya fullängds skivan kommer ut någon gång i höst, allt är försenat på grund av skivbolags strul. Den här gången utan gästartister.

- Vi kände att vi ville göra allt själva den här gången. Vi tror att vi kan så pass mycket nu att vi kan göra det. (skratt)

- Förra gången var det fantastiskt att få göra en låt med Nina, hon är ju min idol och det var väldigt kul. Håkan var den perfekte mannen för just den Morrissey-låten, mitt och Håkans liv har ju gått paradellt kan man säga.

Även om det nu inte blir några samarbeten på nya skivan så drömmer Christer om en.

- Jag skulle vilja göra en duett med Mark Almond (Soft Cell), men vi får se hur det blir med det. Kanske till nästa skiva.

Vad gäller spelningar framöver så ser det rätt tunt ut, förutom den på lördag på Respekt så är det bara inbokat en till på Sticky Fingers i höst.

- Det finns en massa lösa trådar som skall fixas, så det är massa på gång. Jag hoppas till exempel att Arvikafestivalen tar sitt förnuft tillfånga och låter oss spela!

Jag kan ju inte undgå att fråga lite om fildeling också. Efter senaste dagarnas polisrazzior och efterföljande debatter, bland annat här på Musik enligt Jerry, så var jag nyfiken på hur Christer ställer sig till nedladding.

- Vi räknade ut att vi kände 1,30 i timmen på förra skivan, så det kanske inte är så bra det här med fildeling. Men allt är skivbolagens fel, hade de bara hängt med i utvecklingen så hade detta aldrig hänt. Utvecklingen går inte att stoppa.

- Tycker folk att vi är bra så kanske vi får komma och spela och då kanske man kan fixa ihop till ett veganmål där.

- Jag har drömt om att försörja mig som synthpopstjärna sen jag var 12, jag har stretat på i 20 år och nu går jag i alla fall inte back. Jag drog in 1,30 i timmen och så länge det är så kan väl folk få ladda ner. Själv vet jag inte hur man gör, så jag har lite respekt för de som vet hur det där tekniska fungerar.

- De som gillar oss kanske stödköper någon skiva nu när de inser att vi inte är några miljonärer.(skratt)

Innan jag låter Christer hoppa på sin spårvagn så är det en sista fråga kvar. Den som egentligen är viktigast av dem alla:

Vad skall man ha på sig på spelningen på lördag?

- Det som man själv tycker är finast… Det var väl ett väldigt tråkigt svar? (skratt)

- Jag gillar när det är blandning på folk, när alla har på sig saker de trivs i. Jag blev tillexempel överlycklig när jag såg Hubert, han med den gröna mustaschen! Så skön snubbe! Jag trodde han var en civilsnut som försökte smälta in först men han var bara en skön snubbe.

- Vi i bandet kommer nog inte att köra så mycket på den där indianmålningen vi har haft förr utan något mer stilligt. Vi får se vad det blir.

På lördag får vi svaret.

Tillsist:
Dagens roligaste kommer ändå från den stora statliga tv kanalen. Glid in på deras hemsida och leta upp deras Öppna Arkiv. Kolla sedan in det långa Carola reportage som gjordes 1983 av Annika Hagström. Hon följde med den då unga Carola under Eurovison Song Contest i München. Lyssna speciellt noga på vad alla runt omkring Carola säger.
Det är skrämmande likt vad de runt omkring artister säger nuförtiden, över tjugo år senare.

Och jag häpnar ännu över den mängd reaktioner jag fått på fildelningsinlägget !


Då ses vi på Respekt på lördag då, vänner!

Jerry Boman

------
Jag har placerat min blogg i
Göteborg på bloggkartan.se
------

Sluta spela rock´n´roll, för ni håller på att dö.

Jag var faktiskt där den där kvällen.
Kvällen som alla snackar om.
Kvällen när de gamla visade att gammal verkligen är äldst.
Kvällen när makalösa 46.500 personer travade in på Liseberg för att lyssna på Nationalteaterns rockorkester.
Kvällen när Stålfarfars/Gyllene Tiders publikrekord for all världens väg och Ulf, Nicke och de andra var större än livet (är en fest) självt.

Det var 2001.
Tiden går ibland hissnande fort.
Nu är det inte ens 10.000 i publiken. Visserligen är det rätt många men stämningen tyder på närmare tusen en fem tusen.
Regnet hotar och några tokhöga snubbs i publiken är bara pinsamma förorts-trash framför mig.

Okej jag skall ge Nationalteatern beröm. De förhäver sig inte. Det vet vad de är och inget mer med det. De vet att allt handlar om nostalgi och minnen av tonårsfyllor. För det finns nog inte en människa i det här landet som inte har haft en "Nationalteatern"-era i sitt liv. Den brukar börja strax innan man upptäcker alkohol. Då man verkligen tycker det är apfränt att sjunga:

Så när jag kommer härifrån
värker det i hjärtevrån
sticker som en dolk
när man träffar lite folk
och meckar sig en redig ----

Sen hänger den kvar under några av folkölsfyllornas första stapplade steg.
För vissa av oss går det över. Vi går vidare och upptäcker annat.
Några sannar kvar i den där känslan av "Apfränt!". De torkar blommor från sina älskade och låter studentmössan pryda vardagsrummet. Kanske inget fel i det.
De är för dessa vävtapetsälskande människor som Nationalteatern ställer sig på Lisebergs scen den här kvällen.

Till sin hjälp har de Sveriges yngsta, äldsta person Mattias Hellberg. Han låter på svenska som en något mindre sliten Ulf Lundell. Och det säger jag inte som något smicker, det låter verkligen "gubbe" om killen. Det passar till viss del till låtarna, han är rätt trogen originalen den gode Hellberg. Han vågar kanske inte annat med originalen tätt inpå. Men han är gubbigare än gubbsen själva.
Om grått hår var en person skulle det vara Mattias.

Lite mer beröm skall gubbarna få.
De har bara hits. En enda ändlös radda superlåtar. Vi får höra hela kittet, Hanna från Arlöv, Livet är en fest, Kolla Kolla, Jack The Ripper och Speedy Gonzalesoch så vidare i oändlighet. De kan man aldrig ta i från dem.
Alla känns rätt tråkiga. Det tänder inte riktigt till den här kvällen. Nu kan man ju tänka på att Lisebergs scen inte är den optimala platsen att tända en publik på, det skall mycket till innan hela havet stormar. Men Nationalteatern verkar inte ens försöka. Som om de bara tänkte på att gå hem och dricka en folkis eller två.

Det som lyfter en smula är ändå det faktum att Nicke Ström, 356 år gammal, fortfarande är en jäkligt cool snubbe. Han vevar runt på huvudet som han alltid gjort och skriker "Jävla skitförstärkare!" på allvar. Sån vill jag bli när jag blir stor!

När det är över säger bandet hejdå och Nicke avslutar med: "Vi ses om så där 10-20-30 år".

Eller så slutar ni spela rock´n´roll, för ni håller på att dö.

Tillsist:
Hey, vad debatten tog fart om Piraterna och Filerna! Jag skall snart komma med moteld...tror jag.


Jerry Boman