Sluta spela rock´n´roll, för ni håller på att dö.

Jag var faktiskt där den där kvällen.
Kvällen som alla snackar om.
Kvällen när de gamla visade att gammal verkligen är äldst.
Kvällen när makalösa 46.500 personer travade in på Liseberg för att lyssna på Nationalteaterns rockorkester.
Kvällen när Stålfarfars/Gyllene Tiders publikrekord for all världens väg och Ulf, Nicke och de andra var större än livet (är en fest) självt.

Det var 2001.
Tiden går ibland hissnande fort.
Nu är det inte ens 10.000 i publiken. Visserligen är det rätt många men stämningen tyder på närmare tusen en fem tusen.
Regnet hotar och några tokhöga snubbs i publiken är bara pinsamma förorts-trash framför mig.

Okej jag skall ge Nationalteatern beröm. De förhäver sig inte. Det vet vad de är och inget mer med det. De vet att allt handlar om nostalgi och minnen av tonårsfyllor. För det finns nog inte en människa i det här landet som inte har haft en "Nationalteatern"-era i sitt liv. Den brukar börja strax innan man upptäcker alkohol. Då man verkligen tycker det är apfränt att sjunga:

Så när jag kommer härifrån
värker det i hjärtevrån
sticker som en dolk
när man träffar lite folk
och meckar sig en redig ----

Sen hänger den kvar under några av folkölsfyllornas första stapplade steg.
För vissa av oss går det över. Vi går vidare och upptäcker annat.
Några sannar kvar i den där känslan av "Apfränt!". De torkar blommor från sina älskade och låter studentmössan pryda vardagsrummet. Kanske inget fel i det.
De är för dessa vävtapetsälskande människor som Nationalteatern ställer sig på Lisebergs scen den här kvällen.

Till sin hjälp har de Sveriges yngsta, äldsta person Mattias Hellberg. Han låter på svenska som en något mindre sliten Ulf Lundell. Och det säger jag inte som något smicker, det låter verkligen "gubbe" om killen. Det passar till viss del till låtarna, han är rätt trogen originalen den gode Hellberg. Han vågar kanske inte annat med originalen tätt inpå. Men han är gubbigare än gubbsen själva.
Om grått hår var en person skulle det vara Mattias.

Lite mer beröm skall gubbarna få.
De har bara hits. En enda ändlös radda superlåtar. Vi får höra hela kittet, Hanna från Arlöv, Livet är en fest, Kolla Kolla, Jack The Ripper och Speedy Gonzalesoch så vidare i oändlighet. De kan man aldrig ta i från dem.
Alla känns rätt tråkiga. Det tänder inte riktigt till den här kvällen. Nu kan man ju tänka på att Lisebergs scen inte är den optimala platsen att tända en publik på, det skall mycket till innan hela havet stormar. Men Nationalteatern verkar inte ens försöka. Som om de bara tänkte på att gå hem och dricka en folkis eller två.

Det som lyfter en smula är ändå det faktum att Nicke Ström, 356 år gammal, fortfarande är en jäkligt cool snubbe. Han vevar runt på huvudet som han alltid gjort och skriker "Jävla skitförstärkare!" på allvar. Sån vill jag bli när jag blir stor!

När det är över säger bandet hejdå och Nicke avslutar med: "Vi ses om så där 10-20-30 år".

Eller så slutar ni spela rock´n´roll, för ni håller på att dö.

Tillsist:
Hey, vad debatten tog fart om Piraterna och Filerna! Jag skall snart komma med moteld...tror jag.


Jerry Boman