Ett samtal med Christer.

Det är en hel del som väntat. Bland annat jag.
Förra skivan, som kom ut i början av 2004, spelades överallt. Vi vande oss vid supersynthpoplåtar som duetten med Nina Natri ”New Baby Boom”, ”Casanova Fall” och så den smart/roliga Morrissey-covern ”We hate it when our friends become successful” där allas vår Håkan ylade ikapp med synthtrummorna.

Nu har det gått ett år sen senaste framträdandet och Universal Poplab har svält. Förutom Christer Lundberg och Paul Lachenardière (som är med i mina favoriter DaPony Bros) så har Hans Olsson kommit med i bandet. Det är han ni sett dansa så fint bakom en synth när Timo spelar.

- Hans är den felande länken, han är en skiljedommare. Jag och Paul har rätt olika åsikter om vad som är rätt. Då är det skönt att ha med Hans, som med sin erfarenhet och öra för musik kan reda ut det hela.

- Det är ju inte så att vi alltid följer vad han säger, ibland börjar vi bråka men det är bättre att bråka på tre än på två! (skratt)

Jag har ringt upp Christer. Det är han som har ett eget radioprogram, och som alltid beskrivs som världens trevligaste snubbe.
Jag gillar inte när man skall skriva in ett skratt inom parenteser. Men här är det verkligen tvunget.
För Christer är verkligen trevlig när vi pratar på telefon. Skrattar ofta. Man känner sig bekväm.

Christer skriver låtarna och sjunger i Universal Poplab. Ibland får man känslan av att det är hans band, hans barndomsdröm. Men det är samarbetet mellan de numera tre killarna, som gör det hela magiskt.

- Istället för att att vara två små öar som jag och Paul var, så är vi nu som en enda stor gubbfamilj med Hans. (skratt)

Under det år som gått sedan vi såg dem sist har det hänt mer saker än Hans. Bandet har blivigt med studio.
I ett liten hörn av legendariska Nacksvingstudion har de tre tryckt in sig, mitt emellan vissångare och hårdrockare.

- När man säger att man har en studio så låter det som man har något väldigt fräckt och stort. Det har inte vi men vi har det vi behöver och det är väldigt skönt.

Det är där, i det lilla hörnet i den gamla proggstudion, som den nya skivan och singeln fixats ihop. Första låten ut är ”I could say I'm sorry” och som vanlig i UP världen bjuds vi på hittig underbar synhpop och texter om…kärlek.

- Det är ju världens bredaste ämne, man kan ju skriva om så många olika aspekter av kärlek. Det är inget man tröttnar på.

- Men faktiskt är det så att B-spåret på singeln, Vampire in you, är en vegankampsång.

En vegankampsång, Christer?

- Jag har de senaste tio åren försökt skriva en låt som sammanfattar hur jag ser på det här med köttätande. Det har ju varit lite svårt i UP eftersom Paul äter kött, men nu när vegetarianen Hans är med så är vi två mot en.

- Jag tänkte att man kanske inte får någon mer chans att spela in en skiva och då kan det ju vara dags att säga vad man tycker.

- Man skall spela den låten för alla!

Med på singeln finns också en instrumental version av ”I could say I'm sorry”.

- Det är en flört med den tiden då man gick på mellanstidiedisco och det alltid fanns en instrumental version som man kunde sjunga själv på. Jag tycker det är fint.

Nya fullängds skivan kommer ut någon gång i höst, allt är försenat på grund av skivbolags strul. Den här gången utan gästartister.

- Vi kände att vi ville göra allt själva den här gången. Vi tror att vi kan så pass mycket nu att vi kan göra det. (skratt)

- Förra gången var det fantastiskt att få göra en låt med Nina, hon är ju min idol och det var väldigt kul. Håkan var den perfekte mannen för just den Morrissey-låten, mitt och Håkans liv har ju gått paradellt kan man säga.

Även om det nu inte blir några samarbeten på nya skivan så drömmer Christer om en.

- Jag skulle vilja göra en duett med Mark Almond (Soft Cell), men vi får se hur det blir med det. Kanske till nästa skiva.

Vad gäller spelningar framöver så ser det rätt tunt ut, förutom den på lördag på Respekt så är det bara inbokat en till på Sticky Fingers i höst.

- Det finns en massa lösa trådar som skall fixas, så det är massa på gång. Jag hoppas till exempel att Arvikafestivalen tar sitt förnuft tillfånga och låter oss spela!

Jag kan ju inte undgå att fråga lite om fildeling också. Efter senaste dagarnas polisrazzior och efterföljande debatter, bland annat här på Musik enligt Jerry, så var jag nyfiken på hur Christer ställer sig till nedladding.

- Vi räknade ut att vi kände 1,30 i timmen på förra skivan, så det kanske inte är så bra det här med fildeling. Men allt är skivbolagens fel, hade de bara hängt med i utvecklingen så hade detta aldrig hänt. Utvecklingen går inte att stoppa.

- Tycker folk att vi är bra så kanske vi får komma och spela och då kanske man kan fixa ihop till ett veganmål där.

- Jag har drömt om att försörja mig som synthpopstjärna sen jag var 12, jag har stretat på i 20 år och nu går jag i alla fall inte back. Jag drog in 1,30 i timmen och så länge det är så kan väl folk få ladda ner. Själv vet jag inte hur man gör, så jag har lite respekt för de som vet hur det där tekniska fungerar.

- De som gillar oss kanske stödköper någon skiva nu när de inser att vi inte är några miljonärer.(skratt)

Innan jag låter Christer hoppa på sin spårvagn så är det en sista fråga kvar. Den som egentligen är viktigast av dem alla:

Vad skall man ha på sig på spelningen på lördag?

- Det som man själv tycker är finast… Det var väl ett väldigt tråkigt svar? (skratt)

- Jag gillar när det är blandning på folk, när alla har på sig saker de trivs i. Jag blev tillexempel överlycklig när jag såg Hubert, han med den gröna mustaschen! Så skön snubbe! Jag trodde han var en civilsnut som försökte smälta in först men han var bara en skön snubbe.

- Vi i bandet kommer nog inte att köra så mycket på den där indianmålningen vi har haft förr utan något mer stilligt. Vi får se vad det blir.

På lördag får vi svaret.

Tillsist:
Dagens roligaste kommer ändå från den stora statliga tv kanalen. Glid in på deras hemsida och leta upp deras Öppna Arkiv. Kolla sedan in det långa Carola reportage som gjordes 1983 av Annika Hagström. Hon följde med den då unga Carola under Eurovison Song Contest i München. Lyssna speciellt noga på vad alla runt omkring Carola säger.
Det är skrämmande likt vad de runt omkring artister säger nuförtiden, över tjugo år senare.

Och jag häpnar ännu över den mängd reaktioner jag fått på fildelningsinlägget !


Då ses vi på Respekt på lördag då, vänner!

Jerry Boman

------
Jag har placerat min blogg i
Göteborg på bloggkartan.se
------

Sluta spela rock´n´roll, för ni håller på att dö.

Jag var faktiskt där den där kvällen.
Kvällen som alla snackar om.
Kvällen när de gamla visade att gammal verkligen är äldst.
Kvällen när makalösa 46.500 personer travade in på Liseberg för att lyssna på Nationalteaterns rockorkester.
Kvällen när Stålfarfars/Gyllene Tiders publikrekord for all världens väg och Ulf, Nicke och de andra var större än livet (är en fest) självt.

Det var 2001.
Tiden går ibland hissnande fort.
Nu är det inte ens 10.000 i publiken. Visserligen är det rätt många men stämningen tyder på närmare tusen en fem tusen.
Regnet hotar och några tokhöga snubbs i publiken är bara pinsamma förorts-trash framför mig.

Okej jag skall ge Nationalteatern beröm. De förhäver sig inte. Det vet vad de är och inget mer med det. De vet att allt handlar om nostalgi och minnen av tonårsfyllor. För det finns nog inte en människa i det här landet som inte har haft en "Nationalteatern"-era i sitt liv. Den brukar börja strax innan man upptäcker alkohol. Då man verkligen tycker det är apfränt att sjunga:

Så när jag kommer härifrån
värker det i hjärtevrån
sticker som en dolk
när man träffar lite folk
och meckar sig en redig ----

Sen hänger den kvar under några av folkölsfyllornas första stapplade steg.
För vissa av oss går det över. Vi går vidare och upptäcker annat.
Några sannar kvar i den där känslan av "Apfränt!". De torkar blommor från sina älskade och låter studentmössan pryda vardagsrummet. Kanske inget fel i det.
De är för dessa vävtapetsälskande människor som Nationalteatern ställer sig på Lisebergs scen den här kvällen.

Till sin hjälp har de Sveriges yngsta, äldsta person Mattias Hellberg. Han låter på svenska som en något mindre sliten Ulf Lundell. Och det säger jag inte som något smicker, det låter verkligen "gubbe" om killen. Det passar till viss del till låtarna, han är rätt trogen originalen den gode Hellberg. Han vågar kanske inte annat med originalen tätt inpå. Men han är gubbigare än gubbsen själva.
Om grått hår var en person skulle det vara Mattias.

Lite mer beröm skall gubbarna få.
De har bara hits. En enda ändlös radda superlåtar. Vi får höra hela kittet, Hanna från Arlöv, Livet är en fest, Kolla Kolla, Jack The Ripper och Speedy Gonzalesoch så vidare i oändlighet. De kan man aldrig ta i från dem.
Alla känns rätt tråkiga. Det tänder inte riktigt till den här kvällen. Nu kan man ju tänka på att Lisebergs scen inte är den optimala platsen att tända en publik på, det skall mycket till innan hela havet stormar. Men Nationalteatern verkar inte ens försöka. Som om de bara tänkte på att gå hem och dricka en folkis eller två.

Det som lyfter en smula är ändå det faktum att Nicke Ström, 356 år gammal, fortfarande är en jäkligt cool snubbe. Han vevar runt på huvudet som han alltid gjort och skriker "Jävla skitförstärkare!" på allvar. Sån vill jag bli när jag blir stor!

När det är över säger bandet hejdå och Nicke avslutar med: "Vi ses om så där 10-20-30 år".

Eller så slutar ni spela rock´n´roll, för ni håller på att dö.

Tillsist:
Hey, vad debatten tog fart om Piraterna och Filerna! Jag skall snart komma med moteld...tror jag.


Jerry Boman

Ner med piraterna!

Idag genomförde polisen en gemensam razzia, bland annat i Göteborg, mot ett flertal privat personer och företag som misstänks för att ha upphovsrättsskyddat material på sina datorer. Det vill säga, man tror att de här personerna kan ha spridigt tex filmer eller mp3-filer olagligt.

Jag tycker det är bra! På dem bara!

”-Men vad säger du?!”, kanske du tänker nu.
”-Du som är sån förespråkare för ny musik, hur har du tänkt att de artisterna skall nå ut?. Det är ju inte något skivbolag som kastar pengar över dem precis!”
Och vidare:
”-Det skiter väl jag i om Miss Spears missar lite pengar för att jag laddar ner hennes låt olagligt? Hon är ju jätterik ändå”

Jag gillar Internet. Jag gillar att man kan få tag i musik enkelt.
Man kan ju ta exemplet Jens Lekman som faktiskt kom ut till massorna via Internet och fildeling.
Skillnaden är att han ville, jo innerste inne ville han det, att hans musik skulle komma ut. Han sa ”Varsågod” till alla. Då är det ju såklart OK att ladda och dela hur mycket man vill av andras material.

Men allt det här slår bara tillbaka på musikerna själva. Du kanske har hört någon stå och beklaga sig på att de får så dåligt betalt för sina spelningar, att de faktiskt går back när de kör till Jönköping för att lira. Några musiker försöker hävda att konst alltid är för alla och att man inte kan äga eller ta betalt för dem. Samma människor som skulle ge sitt högra lillfinger för att slippa sitt ”dayjob” och bara lira bas i något band.
Jag tycker det är en skam att inte fler kan leva på sin musik eller sin talang idag! Jag står på er sida!
Varför tar man bara upp exempel som U2 och Metallica när man snackar fildeling. De kanske klarar sig utan pengarana.
Men lilla lilla superbandet från Hisingen som knappt har råd med strängar, men som har en talang av Gudsnåde kanske skulle må lite bättre om de fick göra mer musik. Och vi andra skulle få lyssna på fler låtar.

Det är därför jag ogillar fildeling och utdelning av musik som man inte har rätt till. Antingen supportar du de som gör något bra, på ett eller annat sätt eller så lever du i tystnad. Och du som bara laddar ner olagligt och sedan inte ens går på några konserter, du är värst av dem alla!

Själv har jag inte någonsin laddat ner en olaglig låt, och då har jag ändå fått höra en jäkla massa bra musik utan att besöka min skivaffär eller beblanda mig med supermonopolisten Itunes. För musiken finns därute, och den är helt lagig att ladda ner.
Det är faktiskt helt OK att skriva en rad till bandet, be om att få köpa en skiva för några tior bara för att stödja dem och visa att man bryr sig. Då vet man att pengarna hamnar där de skall, och inte i något bokningsbolag eller skivbolag som tar åt sig av andras talang för att smörja sitt krås.

Jo säger du, det här låter ju fint, men om jag inte har några pengar då?
Jag tror nog att de flesta kan uppbringa de få slantar det handlar om. Och tänk efter, om alla köper från de artisterna så kommer ju såklart priset per enskild person att sjunka.
För tänk, skippa bara sista ölen och du har faktiskt råd med en skiva av ett nytt och superbra band. Kanske hittar du där på skivan låten som förändrar ditt liv, som ger dig kraft och som berör dig mer än något annat i livet.
Det brukar inte den sista ölen göra…

Att det slumpat sig så att skivpriserna/nedladdingspriserna gått upp samtidigt som kurvan för antalet som laddar ner olagligt gått upp.

Så på dem bara! Ge de där fula nerladdarna vad de tål!

UPPDATERING: Nu får jag mina fiskar varma hos Cosy Den-Mattias!

Tillsist:

Imorgon eller på fredag kommer du att få läsa lite om vad huvudfiguren i ett populärt synthband från Göteborg tycker om livet, musiken och kärleken.
Håll muspekaren på uppdatera vänner!

Jerry Boman

Så var det JA och så var det NEJ.

Vissa band är roliga. Andra är det inte.
Roliga band kan ibland bara vara roliga, de spexar bort hela grejjen och man tröttnar ganska fort.
Andra är roliga på ett smart sätt. De säger något fast de tar till humorn.

Om man nu ser och hör Hets så är det ett roligt band. Lite små spexigt så där. Som om ingen i bandet tar det hela på allvar.
Skjuter från höften och svänger ihop någon låt sådär.
Ja, som ni förstår så skall jag ju nu komma till varför Hets nu inte bara är spexiga och tokroliga.
För det första så är de otroligt skickliga musiker. Då får det hela lite mer trovärdighet.
Sen vet man att de kan göra annan musik också.
Sist men inte minst är det faktiskt texter som, om man funderar lite, säger en del om oss alla.

Jag kan ju ta exemplet med Ulf.
Hets har alltså gjort en låt om allas Ulf Lundell. Bara att ge sig på honom bör premieras. Ingen har ju på allvar ifrågasatt varför alla nu tycker att Lundell är så satan bra. Några kanske försöker på någon fest men få bara kastat "Öppna fucking landskap" i nyllet.

Visst Ulf-låten är väldigt tokrolig. Men Hets vill inte bara få oss att skratta, de vill faktiskt få oss att tänka till en smula. Varför det kommer sig att det finns artister som ingen riktigt vet varför de är populära, det gäller inte bara Ulf.
Kanske är det så att många människor är en skock får och som inte orkar/vill/kan/har tid med en egen åsikt. Då är det ju enkelt att hejja på någon som inte en jävel ifrågasätter. Alla vill vara med i det vinnande laget.

Om jag nu vore Lundell fans och kände att mitt enda argument för min uppskattning var "Han är ju speciell" så borde jag efter att ha hört Hets fundera lite. Kanske iallafall försöka sätta fingret på vad det är som gör att jag gillar Uffe Bluffe. Kanske sluta handla skivor på macken.
Tyvärr kommer inte det hända. Man omvänder inte en folkrörelse med tre ackord. Och de som skulle behöva tänka en del kommer aldrig att få höra Hets, de är så inne på sin Ulf att de missar resten.
Synd om dem, men de är ju deras förlust.

Och Hets fortsätter att skojja till de om tänkvärda saker. Om vem som bestämmer vad som är en "lyckad karriär". Varför några har bestämt att läkare är finare än att sjunga i ett band? Allt gör de med en makalös känsla för det svarta i de komiska. Ett vis berättade i punkjacka.
Köp skivan och gå på konserterna! Lyft Hets till skyn och glöm dina minnen om "den store nationalskalden".

Annars förstörs Hets konsert av ett skrå som är nödvändiga men som ibland är jäkligt i vägen.
Ljudkillen på scen. Han som sköter om medhörningen.
Under den här konserten går han i sin fulla prakt bara rakt framför bandet mitt i ett röjjigt cresendo och börjar rådda med ett micstativ.
Man kunde ju iallafall tänka sig att folk som jobbar där på scen hade lite känsla för timing. När det tex inte är läge att stolpa runt framför bandet.
Fast det verkar mera vara krav på icke inlevelse.
Och ful tröja hade ljudkillen också.



Någon gång för över tio år sedan stod jag i en hall på en fest. Jag vågade inte riktigt prata med någon flicka.
Det var lite små tråkigt och jag funderade på att gå hem.
Då satte någon på en skiva. En riktig popskiva.
"Sandy" med Popsicle. Jag stannade kvar på festen och hörde mer på den skivan. Jag tror till och med att någon flicka pratade med mig.
Jag hade randig tröja, röda byxor och var en mes.

Nu har jag svart skjorta, svarta byxor och är fortfarande en mes.
Sångaren i Popsicle står på en scen framför mig och jag har höga förväntningar. Andreas Mattsson skapade min ungdom till viss del.

Men vad händer! Snubben låter visserligen likadant men han har ju bara tagit tillvara de kassa Popsicle balladerna och dragit ner tempot en aning. Vårens antiklimax big time! Jag går på toaletten två gånger under konserten bara för att inse att det inte går att ursklija de olika låtarna från varandra. Andreas är också stel som en pinne och säger på sin höjd "Tack".

Om han inte haft sin historia så hade herr Mattsson aldrig kommit till Popagandas stora scen. Han hade inte ens fått lira in en skiva. Så dåligt är det. Det är gråa tinningar och utstrålning noll.
Phu, jag får verkligen bita ihop för att inte somna.
Köp inte skivan, gå inte på konserterna! Tysta ner honom och lev på de fina minnena istället.

Det är nästan så jag önskar att en ljudkille kunde kliva in och pigga upp.



Annika Norlin och hennes alterego Hello, Saferide har jag sett några gånger nu. Jag gillar henne. Hon är väldigt rolig och har alltid en skön knorr i bakfickan. Skivan är ofta på Och på Popadelica för några veckor sedan fick hon och Martin Hanberg mig att gråta.
Då var det väldigt väldigt fint.
Popaganda konserten når inte riktigt lika långt fram.
Men det är på inget sätt dåligt, lägsta nivån är med Annika skyhög. Men det börjar märkas av de eviga spelade här och där. Några låtar går på rutin och tomtebloss effekten saknas.
Sen störs min upplevelse av att jag hamnar mellan två gäng som tävlar i att snacka högt. De står ändå rätt långt fram men verkar inte vara de minsta intresserade av konserten.
Men ändå, det är faktiskt en riktigt bra upplevelse. Även om jag inte gråter så berör Annika mig. Jag ryser då och då.


När jag skriver det här sitter jag i en bil någonstans mellan Stockholm och Göteborg. Vi har tagit fel väg men vi kommer nog fram vad det lider.
Om man skall summera Popaganda så kan jag ju mest bara tänka på Gud. Det var faktiskt värt hela resan bara att få se och höra Henrik Berggren. Han kommer alltid ha en väldigt stor plats i mitt hjärta. Konserten i torsdags var helt makalös. Jag grät.
Annars var det nog Emil Jensen som gjorde störst intryck. Hans poesi/musik var väldigt finurlig och vacker. Så kan man ju inte glömma Strip Squad.
Sämst var Mew. Alternativt Andreas Mattsson.

Jag kommer nog tillbaka till Stockholm någon mer gång i livet, kanske redan i slutet av juli då det är Parklife vid Gullmarsplan. Bara My darling YOU! är värd den resan.

Tillsist:
Roslagsbanan är ett roligt tåg. Smalt och ljusblått.
Och med konduktör och allt. Som att åka tåg på Sommarland.

Jerry Boman

Ler i leran och saker på skånska.

Popagenda dag 2.
Nu har hela området invaderats av lera. Riktigt hal östkust lera. Ännu har inte jag halkat men det är snubblande nära flera gånger.
Det som är intressant att se i alla denna blöta jord är de killar, ja det är främst killar, som med alla servetter de kan hitta försöker hålla sina vita sneakers just vita. Det putsas, gnids och pillas frenetiskt.
Alltså, varför i hela världen har man vita dojjor på sig när man vet att det blir lera? Och om man nu gillar vita dojjor så spelar det ju faktiskt ingen som helst roll om de är just vita under Popaganda. Alla har ju skita dojjor.
Så, sluta putsa och jobba mer på charmen. Det är den så gör att du får ligga. För det är väl chansen att få ligga som gör att du putsar dina sneakes så maniskt eller?



Ibland blir man förälskad i ett band bara man lyssnar en kort stund. Man kanske laddar ner en liten demolåt från deras hemsida och faller som en fura. Med Strip Squad var det så. Jag blev väldigt glad när jag såg att de skulle spela på Popaganda.

Men sen blev jag väldigt förvånad. För på den lilla poppärla som jag hörde på nätet sjöng några flickor...och nu på scen står det två pojkar och sjunger en vacker duett. Den ena av pojkarna har oanständigt korta rosa shorts. Det är vackert, fast jag undrar vad det var jag lyssnade på nätet.
Allt löser sig och in kommer flickorna. Strip Squad är ett väldigt demokratiskt band, och väldigt mulittalangfullt band. Alla får sjunga och de flesta får spela trumma. Det här gör att det är väldigt roligt att se på.

Låtarna är naiva små paljetter som handlar om onani, perversa människor och annat små utmanade. Men det blir faktiskt inte provocerade, mest ler man ett stort leende. Det är snyggt och dansant.
Jag vet inte, men jag får en känsla av att det kanske är så här vissa femenistiska band vill ha det. De vill sjunga om vad de vill och provocera lite. Det är bra men ofta hamnar det i ett skrikande punk inferno.

Det är mer disco än punk. Det kan vara så att det är de feministiska tankarna som står överst på deras lista men det är väldigt bra iallafall! Det är ändå sällan som ett band bestående av majoriteten flickor har humor. Nu får jag väl en klump sura e-brev men tänk efter. Jag tycker det är synd att det är så, verkligen, och jag förstår inte varför.
SS har iallafall både intelligens och humor. Jag gillar det! Hade inte regnet öst ner skulle vi dansat allihopa!



Band två i regnet är Pascal.Tredje gången jag ser dem på kort tid och jag gillar det mycket varje gång. Det är närvaro! Aldrig att Pascal går på lågvarv, det hela tiden spastiskt och på tå. Karl P Dahl-covern "Jonny" är den här eftermiddagen bättre än någonsin!
Normalt är bandet tre personer men av någon konstig anledning tar de in en person till en. En tjej, huvudet längre än de andra, ställer sig bakom en synth. Ja, det är typ det hon gör. Hon kanske spelar lite också men det hör jag inte så mycket av. När resten av bandet har skön kompiskänsla så står hon stel som en pinne på sin kant och ser sur ut. Jaja, hon är bara med i någon låt och går sedan. Någon tafatt applåd får hon iallafall.


Maten på tillställningar som den här kan vara lite...skiftande. Ofta dyr och kass. Jag tar mod till mig och slår till på en röd thaigryta. Och döm om min förvåning, det är nästan i klass med MK Thai på Andra lång! Det vill säga, starkt men väldigt gott och med mycket tofo/quon! Plötsligt känns den lera som nu trängt in i min sko inte så farlig längre. Det GÅR att fixa bra mat även på en festival!



Ibland får man höra låtar som förändrar ens värld. Någon liten känsla som man inte kan förklara. Det där ögonblicket när man förstår att den här låten kommer förfölja mig livet ut.
Loney, Dear har gjort en sådan låt. Jag hörde den på Pustervik i höstas och trodde jag skulle flyga ut genom fönstret.
Sedan den stunden har jag väntat på att få höra den live igen. Igår var det dax. "Ignorant boy, beautiful girl" är en så vacker att jag glömmer allt den här gången med. Jag surfar runt bland stjärnor och marken känns långt borta. Det nästan svartnar för ögonen. Viker ner mitt paraply fast stora droppar kommer från de mörka molen. Jag blundar och låter mig föras bort.
Jag skulle kunna dö där. Det är slut, över, finitio.

Nammanama nammmana nammanama.

Precis som med allt underbart är det över på några minuter. Men jag kommer ta med mig låten ännu närmare mitt hjärta vad jag än går.

Nammanama nammmana nammanama.


Fördelen med festivaler nära stan är att det alltid finns någonstans att bli av när man fryser. En stad består som bekant av hus och finns det hus finns det värme. Vi väljer Naturhistoriska museet några minuter bort som vår källa till upptinade fötter. Konstigt nog verkar ingen annan kommit på samma idé, det är ekande tomt i de maffiga lokalerna. Men elementen värmer skönt och sakta återfår fingrarna sin rätta färg.


Klicka för att se alla gitarrerna.

David & The Citizens har jag nog sett fler gånger än jag gjort "det". De har varit överallt, hela tiden. Närmast tillhört inventarierna i Emmaboda bland annat.
Och jag har alltid gillat David Fridlund och killarna, de gör upplyftande sorgsna låtar. Popnerv i ett pretentiöst skal.

Men nu har något hänt. Bandet har omformats. Det skall tydligen vara så att bla Alex har hoppat av och bandet ligger inte längre på fina skivbolaget Adrian. Det här borde ju inte spela in men det gör det. För plötsligt har D&TC gått och blivit gubbrock.
Det är blaffiga riff och en helvetes massa gitarrer. Till och med David har hängt på sig en och maler bredbent på. Det är som man tagit in låtarna i en matmixer och malt ner dem till en stor, trögflytade smet av rock.

Det är väldigt tråkigt och jag är förvånad. Ja det är klart band behöver utvecklas och förnyas, men det här!
Men visst låtarna funkar även nu, fast det där lilla extra är borta. Jag tror att D&TC går mot sin egen död.
Fast på vägen kommer de sälja en jävla massa skivor på Statoil.



Varje festival brukar ha en extrascen där lite mer okända och speciella akter kan göra sin grej. På Popaganda heter den scenen Jamobilen, den brukar vara på Hultsfred också bland annat. Det är någon form av samarbete med Riksteatern om jag fattat det rätt.

Ofta är det spokenword på de där scenerna och det är ju väldigt bra. Smarta människor som snackar om livet eller liknade.
Igår hittade jag nog kvällens bästa, och roligaste saker, just vid Jamobilen.
Vi tar Emil Jensen först.
Han kommer från Skåne. Emil kommer jättemycket från Skåne. Det konstiga är att alla som jag lyssnat på som sysslar med spokenword som jag gillat pratar skånska. Det är något väldigt "nära marken" i den dialekten.
Emil berättar historier om sin lilla hemby och drar en hysteriskt rolig dikt om jämnstäldhet.

Han säger sanningen.
Hon säger sin version.
Han är har det svårt och behöver stöd.
Hon har mens och bara gnäller.

Det är väldigt roligt och tänktvärt.

Nu nöjer sig inte supertalangen Emil med att snacka, han har som bekant gett ut två skivor också. "Jag har splittrats" kom får något år sedan och "Orka då" är fläng ny.
Och även i låtarna är det stor humor som bandas med fint, stort allvar. Mest gillar jag "Du är INTE vakrast i världen". En låt om de där fula människorna som ingen sjunger om. Den är väldigt vacker.
Roligt blir det i ateist gospel stycket som följer. Emil tar parti för de som inte tror och förklarar "Gud kan inte dö. Nä för man kan ju inte bli något man redan är". Allt till medryckade gospelpiano.



Nästa akt på den lila scenen är Circus Alfons. Det är fyra snubbar i röda kläder, stora mustascher och hängslen som frontas av medlem nummer fem med norra Europas mest osannolika frisyr. En blandning mellan sydamerikans wodoopräst och tibetanskmunk. Hursom gör de covers och gör det väldigt eget. Allt är i danstakt och svårt att förklara. Vi bjuds bland annat på en galen "Step by Step" Det är blandning mellan mikroskopisk cirkus och E-type. Lite buskis men va fan. De håller sig väldigt långt över bältet iallafall.



Frida Hyvönen har jag alltid sett som en blyg person. Som plötsligt hamnade i strålkastaren tack vare sin enorma talang och pianokänsla. Hon brukade nästan be om ursäkt för att hon satt sig på scenen.
Nu är det andra bullar. Frida tar plats och ser ut som en operadiva. Hon är självsäker och vet vad hon vill. Samtidigt glimtar ödmjukheten igenom och det är tur, för annars hade man ju undrat vad Frida blev av.

Hon skriver ödmjuka sånger och sparkar lite uppåt. Pianospelet har utvecklas, det är inte längre bara högerhand-vänsterhand-högerhand-vänsterhand-högerhand-vänsterhand utan lite mer smart och snyggare.
Med sig på scen den här kvällen har hon några kända och okända personer. Först får hon hjälp av Marit Bergman. Jag brukar tycka om Marits röst men nu vet jag faktiskt inte riktigt vad den tillförde. Tunt och innehållslöst.
Sen kommer Karl-Jonas Winqvist från gamla First Floor Power numera Blood Music in och börjar spela leksakspiano. Det är fint.
Mer folk kommer in och skall köra men även då dränks de av Fridas för kvällen gigantiska pipa. Hon tar i från tårna och då blir kören bara en tyst kulis.

Efter det bär det av hemåt genom Stockholmsnatten.
Och jag har faktiskt inte en tanke på att putsa min skor.

Tillsist:
Okej, ibland blir det fel. Igår trodde jag att jag missat Pascal, det stod så i schemat jag skrev ut från nätet. Men som du redan fattat var det fel.
Och så såg jag att världens bästa rockbild faktiskt finns på plats i Rockfotoutställningen! Så kan det gå när det är mycket folk och lera på fel ställe.

Följ nu med under dag tre via min Fotoblogg, länk hittar du i spalten till höger längst upp. Lite rörliga bilder kommer det ibland.


Det finns alkoholfrit allternativt bara så ni vet.

Jerry Boman
-som gillar när det regnar numera för då blir det mysigt med den söta under ett paraply-

Gud och Jesus på samma dag.

Den söta gråter.
Jag gråter.
Gud gråter.
Hela Stockholm gråter.

Vad är Henrik Berggren gjort och kommer att göra så är han från och med nu odödlig. Den långa versionen av When we were winning, i synnerhet raderna om mamman, är så vackra att tårarna kommer. Det gör ont på riktigt.

and when I was growing up
my mom held a job
employed by the state
at the local school
she used to smell of cinnamon
and she always used to sing
she let her hair down in spring
when we were winning

Han lägger in så mycket i de där raderna. Om det där som började redan för längesedan på Samskolan i Göteborg, och som förföljt honom hela livet. Känslan av att inte riktigt höra till. Av att inte veta åt vilket man skall gå för att hitta någon mening. Att försöka ta sig in i sammanhang men bara mötas av kalla blickar mot clownen.
När man sen kommer på var det är man faktiskt kan höra hemma, hos familjen, så håller också den på att gå sönder.

but she was worned out
she had to quit her job
and after 30 years of work
now shes got nothing
she says she hates her life
and her marriage has failed
but don't lay down and die
please be alive

Han skriker ut det där. Den lilla silkestråd som håller allt vid liv börjar repas upp. Den blir tunnare och tunnare för varje minut.
Då gör det ont på riktigt. Det är verklighet.


Även resten av låtarna är rader om utanförskap. De kommer någonstans därifrån, långt inne, i det svarta. Dit man inte vill gå så ofta. Man vill inte gräva runt i det där. Helst vill man inte att någon annan skall gräva heller. För man är rädd.
Den här kvällen kommer det upp. Kastas ut framför oss, till allmän beskådan.
Henriks låtar, eller skall man kalla dem för Broder Daniels låtar, blir gruppterapi.
Massterapi.
För mängder av folk gråter och skriker ut varenda rad. Och kanske för första gången är det någon som lyssnar och känner.
Tänk att det skall vara en regnig kväll med musik som gör att någon lyssnar på alla skriken.

Lyssna på dina vänner om de har ont. De kommer inte alltid ha Henrik som tar det ur dem.

Konsertens kommentar kommer snett bakifrån och kan vara tänkvärd:
-Alltså, Håkan. Han är ju världsbäst! Men Henrik är bättre!!


Klicka på bilden för att se alla.

Dagen börjar en stund innan Gud går upp på scen.
För Innan Gud kommer såklart Jesus. Från Jönköping med alla sina trettontusen sjungande lärjungar. I´m from Barcelona tar det hela med en klackspark, en riktigt skön sommrig klick on the fotboll.

Vi blir serverade en storportion gosspel nostalgi med låtar om kojor, resor, frimärken och allmänna petiteser. Det spelas på 20 ukulelar (vad är pluralis av ukulele?) och kastas ut kazzos till publiken. Armar vevas och mitt i alltihop slänger de in några rader från Madonnas Like a prayer.
Summan blir att man ler. Det är så naivt och mysigt att man bara kan le.
Jag gillar när det är spontant. IFB tar det spontana framåt, vi höra en ny låt som framförs på nämnda ukulelar. Den växer fram och blir riktig framför våra ögon. Jesus själv, Emanuel, instruerar sina lärjungar vad som skall till. Det är som att hänga med bandet i replokalen. Allt skapas här och nu.
- Nu kör vi lite baskagge, på varje takt.
- Och så lite bastuba.

Sist kommer bandets enda låt på svenska.
Bältros.
Vem fan kom på att skriva en låt om Bältros?
Det är stor humor!

Samtidigt tycker jag att man skall sända en liten tanke till ljudteknikern. Är man kanske van vi band normaliteten i Sverige, det vill säga typ fyra-fem personer varav några sjunger så måste IFB vara alla ljudproblems stora moder. Över 15 personer på scen som skall höras och hur många instrument kan man knappt räkna till. Men det lyckas superbra. Tack för det du anonyme ljudtekniker på Popaganda!



Under kvällen kollar jag också in Mew.
Det har skrikits från lite olika håll om dessa danskars storhet. Om hur de skall vara någon form av Pölselandets svar på Kent.
Jag vet inte de ja.
Visst, sångaren Jonas Bjerre har en fin röst, men annars är det mest tråkig stadiumrock. Med egna special lampor som förmodligen skall få bandet att se bättre ut. Sångaren har kanske ett litet uns av karisma men resten av bandet är lika kul som Morrisseys kompband.

Mitt råd till danskarna blir: Släng ut gitarrerna och blaffa på rejält med synthar. Då skulle ni iallafall låta som Pet Shop Boys på neråt tjack. Och det skulle vara mycket roligare än det här.



En grej man inte skall missa om man nu har vägarna förbi Popaganda, det är ju två dagar kvar, är Rockfotos fotoutställning. Väldigt fina bilder skall ni veta! Fast jag saknar Emmas bild på International Noise Conspiracy, den där det flyger en gitarr tio meter över marken. Det är den bästa rockbild som finns!


Okej, nu är det snart dax för dag två, det börjar med Strip Squad klockan tre. Sen vet jag inte om Pascal spelade igår eller om det är idag. Det står lite olika beroende på vilka scheman man tittar på.
Följ med på Fotobloggen, den hittar du längst upp i spalten till höger.

Jerry Boman
som hoppas det slutar regna.