På andra sidan.

Jag kan lugna alla rädda.
Resan till Huvudstaden gick bra. Bara raka spåret till baksidan av Sverige.
Massa bilar, en svindyr frukost och tre tusen polisbilar senare sitter jag i en av Stockholms snälla förorter. God mat har jag fått, bland annat en fin fin blåbärspaj.
Nu laddas det med vin inför Jönköpings moderna Jesus och hans lärjungar i I´m from Barcelona. Tyvärr missade jag Pascal, det tar ju sån tid att äta och dricka vin.

Sen är det ju såklart pepp inför Henrik. Men det har ni ju fattat innan....

Ta nu och följ min Fotoblogg från Popaganda! Klicka på länken i spalten till höger, längst upp. Har du en fantastisk tur så kanske det blir rörliga bilder från bönemötet med Berggren.

Jerry Boman

Äh, det finns ingen bra rubrik för Popaganda.

EXTRA:
Jag fick just reda på att Henrik Berggren kommer till Hultsfred! Plötsligt blev världen typ 40.000 % bättre! Jag ryser redan nu!
Jo, jag är galen över att Lou Reed kommer oxå...

Och nu kan du läsa vidare om det jag egentligen skulle skriva...när jag lugnat ner mig.

*****
Det blir till att resa för ert alldeles egna indiepop-pretto! På torsdag tar jag och den söta bilen till Stockholm för att ramla runt lite på Popaganda.
När GUD tar upp gitarren kan man inte missa det hela.
På torsdag klockan 19.15 är det faktiskt så att Henrik Berggren tar fram gitarren och sjunger några Broder Daniel sånger för oss alla. (kanske dax för att ta bladet från munnen Henrik och dra iväg några av dina egna låtar också?)

You're standing on the paving
by the office building
they've got so much to do
never time for you"

Typ där har ni några av de bästa textrader som finns. Förklarar väldigt mycket om mig, kanske om dig också.
En sak vet jag: allsången kommer höras ända till Påvelund!

Om jag nu kommer att landa efter att Henrik slutat spela så finns det en del annat se och höra på Popaganda.

Om vi tar det dag för dag så blir det så här typ (detta är alltså grejjer jag vill se, om det blir så kan ni ju läsa senare...):

Torsdag.

C.aarmé. Förra gången blev jag rädd, fast på ett bra sätt. Jessie är en helt galen sångare och väldigt snygg faktiskt.

Jenny Wilson. Jag gillar henne men lyckas alltid missa henne. Hon har ju så fina kläder! Nu jäklar skall det ses!

The Kid. De har utvecklats, blivit många fler och bättre. Ljudet är snyggare och Patriks idéer är större än någonsin.

Fredag.

Strip Squad. Det nya mesiga/hårda. Kärlek vid första lysningen. Det är så popdirekt att ljuset verkar hamna på efterkälken. 15.00 är jag där!

Pascal. Ok, jag är helt såld. Jag är så naiv så jag är såld och jag gillar när jag blir det. Tredje gången nu då och jag kommer älska er lika mycket den här gången med! Och jag ångrar att jag missade tillfället att få deras pin i ett litet svart paket. Undar om personen som skulle ge mig det kommer förlåta mig?

Loney, Dear. Härifrån kommer en av årtusendets bästa låtar. Kör du den Emil (och ni andra) kommer jag lipa. Igen.

Cat5. Bra låtar, roliga frisyrer och allt det där andra som gör er så hippa. Okej jag ger mig, jag tycker det är bra!

Emil Jensen. Poesins räddare. Skånska är sexigt! Snygga meningar.

Frida Hyvönen. Nu är jag mer än sugen på Frida igen! Piano håller i sig som den nya gitarren den här våren också.

Lördag.

Hets. Bara för en sån sak som att få höra Ulf igen. Tänk om Uffe kunde glida förbi och sjunga duett! Du skulle den här punken bli större än dig och mig.

Andreas Mattsson. För minnena. Tänk början på 90-talet. Möjligtvis. Jag tar på mig min randiga t-shirt och försöker se svår ut.

Hello Saferide. Jag började gråta på Popadelica. Mer behöver jag inte säga va ?

Sophie Rimheden. Det är så coolt med det ocoola i elektronisk förpackning. För det är inte coolt om du trodde det vännen.

Zeigeist. Det ryktas om terrormetoder mot The Knife mp3:or. Snyggt och mörkt är det iallafall. Och en oktav högre än knivarna själva.

Regina. Det är faktiskt så att det kommer bra musikgrejer från Finland, i dagarna har man ju tvivlat. Jag fattar inte ett skit av vad de sjunger men vackert är det. I´am a sucker för sköna ljud you now!


I vanlig ordning när jag skall till Stockholm så är jag nervös. Hur skall jag hitta? Säljer de Crêpes mitt i natten på vägen hem? När går vagn...tunnelbanan?
Men den här gången har jag en bra guide med mig. Söt är hon också och känner till en massa gator som jag bara sett namnet på i Monopol.
Man kan aldrig vara nog så försiktig för "vilse-spöket" som lurar i stora städer.

Hur det går kan du läsa här och glöm för alltivärlden inte att kolla in på min Fotoblogg. Klicka i spalten till höger längst upp, it-kid!
Det finns inte så mycket där än men under dagarna i Stockholm kommer det hända saker.
Ha muspekaren på uppdatera och stanna inne!


Tillsist:
Bara så ni vet: Den här bloggen kommer aldrig att ges ut som någon bok. Vill ni veta vad jag tycker, känner och är så får du läsa det här. Missar du det så...Allt viktigt händer nu och det blir lite dumt att skriva in det i en bok. Då är det ju över och något nytt är viktigare i hjärtat och hjärnan.
Vill du veta hur jag mår? Det kommer du aldrig att få reda på, på riktigt.
Inte här, inte i någon "block" eller på någon blogg.
För det är en hemlighet.
Men man kan läsa mellan raderna om man har rätt glasögon.


Okej, det om det.
Då ses vi på Popaganda då va? Om du vill kolla in lite superfina bilder från festivalen kan du nog surfa in på Rockfotos hemsida undertiden eller i efterhand. Trevliga Pauline & Co kommer nog hänga framför varje scen och som vanligt ta gryma bilder.

Jerry Boman

Det finns en gata där alla kan mitt namn.

Jag är uppväxt bara kvarter från min lilla stads store son, Per Gessle. I Halmstad är han fortfarande kungen av pop, vad resten av Sveriges popcredsnubbar än säger. Det är helt legitimt att på sommaren veva ner bilrutorna, dra på stereon för fullt och ladda in en kassett med Gyllene Tider. Ingen höjer ett ögonbryn, man tycker snarare det är en självklar hyllning till "den store sonen".
Det finnes en kärlek till Gessle i Halmstad som tar sig lite märkliga uttryck, se bara den underbara Gyllene Tider/Roxette parodin "Join the Flumride" (med Per själv i en av rollerna, som biografvaktmästare).
Någon har sagt att om man blir en karikatyr, en parodi, så har man gjort något viktigt. Om folk lägger ner så mycket möda att man gör sig lustig över dig så måste man vara verkligt viktig.
Nu behöver man ju inte håna någon om man vill hylla dem. Det är ju bättre att bara ärligt hylla dem.

Göteborg har Håkan. Ja, för man behöver inte längre säga att han heter Hellström i efternamn för han är Håkan med hela svenska folket. Även om Håkan gjort lite svenniga utflykter till scenen på Skansen så är han älskad i Göteborg.
Göran Johansson och Göteborg & Co dansade nog segerdansen när de hörde "Känn ingen sorg för mig Göteborg" första gången. Att det fanns en kille som sjöng om Göteborg, som var yngre än 60! Och alla älskade honom.
Killar som Håkan kräver hyllningar.

I april i år slogs Adam och Love i fina bandet Salty Pirates av att de verkligen gillar Håkan Hellström. Eller de hade nog fattat det tidigare men kände då att något måste göras. De var tvungna att dela med sig av sin kärlek till Håkan. En ärlig hyllning till Håkan.
Bandet Almedal bidades.

Adam och Love:
- Håkan Hellströms musik och texter har naturligtvis betytt mycket för oss, och vi gör denna musik för att beskriva det. Vi känner att det är det rakaste och mest uppriktiga sättet att göra det. Mycket sägs ju hela tiden, vi ville göra något mer konkret. Vi hoppas det hörs vad vi vi vill säga. Förstås vill vi ju att Håkan ska höra det. Det är ju till honom.

Jag skickar ett vykort för jag undrar så. Det tar en stund att få svar från Almedal. Men när sedan svaren väl kommer så påpekar Adam och Love att de svarar gemensamt på det mesta för att de är "rörande överens". Det är fint.

Om man döper sig till en stadsdel i Göteborg, må vara att den mest består av industrier, så blir ju den självklara frågan var det är vackrast i Göteborg.
Var finnes ert Gullbergs kaj paradis?
Och plötsligt var de inte så eniga längre.

Adam:
- Majorna. För känslan av det gamla arbetargöteborg.
Love:
- Svårt. Men Gamla Masthugget vid Slottskogen. Utsikten över Göteborg, landshövdingehusen och den genuina göteborgskänslan.

Det är ju klart, det här med platser är ju individuellt så man kan omöjligt tycka lika.
Men när det gäller vilka band som är underskattade i Göteborg blir enigheten påtaglig igen.
Stans bästa band river upp en. En stund av svärta kan man utläsa. Lite upprördhet att alla hyllas hela tiden.

Adam och Love:
- Egentligen känns det inte som om det finns något speciellt underskattat band från just Göteborg, kanske snarare tvärtom.
Men fler borde förstås lyssna på Franke och Salty Pirates. Och förresten borde alla se och höra Utah Rangers!

Jag avslutar med lite snabba, men stora, frågor.

När känner man som mest?

Adam och Love:
- När våren kommer känner man alltid mer. Kärleken känns alltid. Och när någon i ens närhet försvinner.

Identifierar ni er med hundar eller katter?

Adam och Love:
- Ja. Ni kan hata oss om ni vill. Det är lugnt. Vi är inte långsinta.

Vad skall man ha för kläder på sig när man lyssnar på er?

Adam och Love:
Man ska har på sig precis vad man vill eller vad man har. Kom som du är. Och så är det med det!

Almedal kan man lyssna in här. Och jag hoppas verkligen att vi alla får se dem på en spårvagn någonstans.

Adam och Love:
- Spelningar kommer med all säkerhet att bli av, men vi har inte letat eller spikat något ännu. Så blir det en skiva också. Det kommer finnas fyra låtar på hyllnings-epn som ska släppas i sommar, kanske förr. Efter detta kommer vi köra vidare med Almedal, men det återstår att se precis vilken form det kommer ta.

Om Almedal är pojkar i för stora skor återstår att se, men jag vill att de lyckas. Om inte annat för att det är fint med kärleksförklaringar. men ingen vet vad som händer. Plötsligt hamnar man väl under en spårvagn för Vasastan är som Chinatown.
Då hoppas jag att jag lyssnar på Almedal.


Tillsist:
Dagens sida på nätet måste bli den här. Sätt dig i lugn och ro och läs igenom alla texterna. De tar tag i dig jag lovar. Han är något speciellt den där Håkan...


Jerry Boman

NYHET: Fotoblogg på nätet och i din telefon.

Jag har blivit med Fotoblogg!
Nu kan ni följa med lite mer direkt från konserter och annat jag är på.
Det funkar som så att jag sänder in bilder från min mobil som då hamnar på en sida. Enkelt och nästan som direktsänding.

Platsen för det hela är den här. Du hittar i fortsättingen samma länk ute i spalten till höger under rubriken Fotoblogg. Klicka på den så ofta du vill!

Om du har en mobil med WAP så kan du skriva in

http://kompis.nu/mb.php?user=Jerry

(var noga med att det blir stor bokstav i Jerry). Där kan du se bilderna jag lägger upp på Fotobloggen direkt i din telefon.
Enkelt och nästan som direktsänding rakt in i din telefon.

Detta Internet!

Jerry Boman

En förväntnig slår in. Eller två.

-Ha inte några förväntningar.
Erik Halldén är en ödmjuk snubbe. Han skryter inte. Han kommer till Gamlestan för att spela, trots att han skall jobba i Stockholm både samma dag och dagen efter. Tyvärr har jag stora förväntningar. Som ni vet gillar jag Erik, och då kan jag inte tänka på annat än att hans musik är bra. Och att konserten blir bra.

Vi börjar med en rent av superkass grej. När klockan är "jag-har-väntat-i-timmar-här" så sänker Mattias stereon i foajén på Underjorden.
-Är det OK om vi väntar lite så det kommer lite mer folk. De sitter och kollar på CL finalen och säger att de kommer efter den?
Va fan svarar man på det? Klart man inte vill vara elak och strunta i folk, men samtidigt är det lite respektlöst. För vi är ett gäng som väntat väldigt länge!

Tillslut,när den avart inom mänskligt beteende som kallas fotboll är avslutad, kör Erik igång.
-Ha inte några förväntningar.
Men än en gång bevisar Halldén att han borde vara på alla ställen med scen! Med en grön "sex-stycken-för-niohundra-spänn" ukulele berättar han fina fina historier. Inte lika mycket ironi som Jens, lite mer svärta. Även om han själv kallar sig popens svar på Stefan och Krister.
I Saltsjö Duvönäs 01 börjar vi spontanvissla och Erik tackar. Det är så trevligt att jag önskar att han satt i mitt kök varje morgon och spelade, det skulle göra livet lite lättare.
Allt detta kommer till med bara en grön ukelele och en röst som bilvit ännu bättre sen förra sommaren.
-Ha inte några förväntningar.



Både Erik, Jens Lekman och Suburban Kids har en sak gemensamt. De inspireras. När de berättar sina små historier inspireras de av livet. När de uppträder inspireras de av publiken.
Men mest inspireras de nog av Don.
Don Lennon.
Med presentation som "Musikens svar på Seinfeld" pluggar han in sin gitarr och börjar.
Jag är såld direkt, visst det är en sak att höra det hemma men att se det live...Wohow!
Han är svinrolig och skriver låtar som det vore av eld. Det brinner av iver att berätta, utan att bli någon rasspig gammal gubbe. Sångerna är vassa men ärliga om alla små saker som sker. Vi får följa med ner i en källare i Boston och en skum konsert. Han ger en känga till nya artister som bara pratar om sig själv i "My Debut Album" och ger oss kompad standup i "What SNL Stands For" (Saturday Night Live).
De svänger!
Jens sitter i publiken och ser ut att mysa.
Till och med när gitarren lägger av finner han sig och gör om låten live så den passar till den trilskandes sladden.
Jag frågar mig verkligen, precis som Irene-Bobby, va fan Don gör långt ute i Gamlestan. Han skall ju vara inne i stan! Alla skall lyssna och kolla!
Sist kommer genrens utveckling. I "Dance Music" blir han en levande sampler och låter allt i munnen bli ljud. Uppfriskande!

Som tur är för dig och mig får du en chans till att se Don nära dig. På lördag är det dax igen på Pustervik. Irene lirar också så det är ju upplagt för en helkväll i den bra musikens tecken. Irene som sitter och klämmer på helt galet bra låtar, nu har vi chansen att höra dem!

Tillsist:
Kolla in kommentarerna i förra inlägget här på bloggen! Verkligen underhållande!

Jerry Boman

Datorhuvuden, skogar och stenhårda grejer.

Måndagen den 15 maj på Pustervik börjar väldigt fint. I entrén får man välja en skiva att ta med sig hem. Det ligger en bunt i en liten låda.
Jag vill ha en blandskiva från Koloni. Men man måste välja omslag och alla är lika fina så det blir så svårt så svårt. Men jag blir på väldigt bra humör där vid lådan. Det ligger så mycket kärlek bakom de här blandskivorna, både i innehållet och i omslaget. Tack.

Blandningen av människor vid baren är väldigt rolig. Här trängs "Skosnöre-popers" med "Praktiska-ryggsäckar" och "Cyborger". Det kanske är det här samarbetet mellan Cosy Den och Koloni som lockar alla grupperna. Bara trevligt!
Lineupen denna kväll kanske ger cyborgerna lite mer än de andra till att börja med, först ut är Robot Cowboy.
Jag vet inte ja. Musiken är rent kass. Verkligen, idiotmusik från staterna. Killen är från Amerika men pluggar i Göteborg. Lite Devo, lite surf och mycket trams.
Det som gör det någorlunda kul att kolla på är att han har en Imac på huvudet. Och sidekicken har en datorskärm i guld på skallen.
Visst det är jätteroligt, jätteroligt killar. På typ ett dagis.
Nä men allvarigt talat, musiken var så kass att jag inte kan ta sånt här till mig.
Jag drar ut kontakten och loggar ur. Zawapp.

Torka lite svamp.
Åk ut till ett enslig torp i Smålands mörka skogar.
Glöm allt vad du lärt dig om tid. Käka det som naturen ger.
Då kommer du låta som Lava.
Gruppen är från Göteborg och kallar sig experimentella. Det är synd för det skämmer nog en del. För det är riktigt bra drömmusik! Hansson & Karlsson mitt i naturen på en annan planet.
Låtarna tror jag var tre till antalet, riktigt långa var de iallafall. Och så gick de in i varandra så det var lite svårt att ha koll på, men det gjorde för en gångs skull faktiskt inte ett skit! Jag stod där med ett fånigt leende och bara njöt.
Allt var slowmotion och det var fortfarande ljust ute.

Efter de här höjdarna och lågmärkena och diverse tekniskt strul så blev det Ulrikas tur. Jag har längtat länge länge!
Compute är mitt nya Robot. jag har sagt det förr, men nu märker jag att jag gillar det nya bättre än det gamla. Det är smartare texter, inte så mycket nörderier utan stenhårda grejer som fan är på riktigt!
Dans och bas trängs med snygga melodier. Och så Ulrikas röst, jag kan inte sluta tjata om den, den är helt underbar! Penetrerar skottsäkra ytor av mig, och borde användas av NASA som förstärkning på rymdraketer. Att det sedan är bra text blir bara ännu bättre.
Mot slutet kommer den, den utlovade Brainpoolcover ! Jag ser Mattias på andra sidan scen explodera i ett lyckorus, precis som han förmodligen ser mig också göra. "Some Days Are Made For Smoking" är väldigt lyckad i Computes version! Hon har gjort om den och ändå behållit Kask och pojkarnas naiva upplysningspop. Tack för smarta covers!
Nu kommer jag starta namnlistor som säger "Spela in Some Days Are Made For Smoking NU, Ulrika!" Och ring Janne Kask, för den duetten hade gått till historien!

Efter det är jag tvungen att gå, så det blir det sista jag ser och hör.

På det hela taget var det en väldigt bra kväll, jag ser fram emot fler samarbeten mellan Cosy Den och Koloni, man har så mycket att lära och det vidgar ens vyer. Jag, precis som många andra, behöver få lite mer konstmusik kastat i nyllet.

Nu sitter jag i standby-mode inför onsdagen i Gamlestan. Don Lennon får starthjälp av ingen mindre än min favvo Eric Halldén! Ibland är saker för bra för att vara sanna!


Tillsist:
Jag hittade Jorden slängd på Hisingen.



Jorden kastad bredvid en återvinningstation.
Det är tänkvärt.
Jorden kan vi inte återvinna när den är förbrukad, vänner.
Tänk på det när du kör bil, kastar papper och krossar glas i parker!

Jerry Boman