En förväntnig slår in. Eller två.

-Ha inte några förväntningar.
Erik Halldén är en ödmjuk snubbe. Han skryter inte. Han kommer till Gamlestan för att spela, trots att han skall jobba i Stockholm både samma dag och dagen efter. Tyvärr har jag stora förväntningar. Som ni vet gillar jag Erik, och då kan jag inte tänka på annat än att hans musik är bra. Och att konserten blir bra.

Vi börjar med en rent av superkass grej. När klockan är "jag-har-väntat-i-timmar-här" så sänker Mattias stereon i foajén på Underjorden.
-Är det OK om vi väntar lite så det kommer lite mer folk. De sitter och kollar på CL finalen och säger att de kommer efter den?
Va fan svarar man på det? Klart man inte vill vara elak och strunta i folk, men samtidigt är det lite respektlöst. För vi är ett gäng som väntat väldigt länge!

Tillslut,när den avart inom mänskligt beteende som kallas fotboll är avslutad, kör Erik igång.
-Ha inte några förväntningar.
Men än en gång bevisar Halldén att han borde vara på alla ställen med scen! Med en grön "sex-stycken-för-niohundra-spänn" ukulele berättar han fina fina historier. Inte lika mycket ironi som Jens, lite mer svärta. Även om han själv kallar sig popens svar på Stefan och Krister.
I Saltsjö Duvönäs 01 börjar vi spontanvissla och Erik tackar. Det är så trevligt att jag önskar att han satt i mitt kök varje morgon och spelade, det skulle göra livet lite lättare.
Allt detta kommer till med bara en grön ukelele och en röst som bilvit ännu bättre sen förra sommaren.
-Ha inte några förväntningar.



Både Erik, Jens Lekman och Suburban Kids har en sak gemensamt. De inspireras. När de berättar sina små historier inspireras de av livet. När de uppträder inspireras de av publiken.
Men mest inspireras de nog av Don.
Don Lennon.
Med presentation som "Musikens svar på Seinfeld" pluggar han in sin gitarr och börjar.
Jag är såld direkt, visst det är en sak att höra det hemma men att se det live...Wohow!
Han är svinrolig och skriver låtar som det vore av eld. Det brinner av iver att berätta, utan att bli någon rasspig gammal gubbe. Sångerna är vassa men ärliga om alla små saker som sker. Vi får följa med ner i en källare i Boston och en skum konsert. Han ger en känga till nya artister som bara pratar om sig själv i "My Debut Album" och ger oss kompad standup i "What SNL Stands For" (Saturday Night Live).
De svänger!
Jens sitter i publiken och ser ut att mysa.
Till och med när gitarren lägger av finner han sig och gör om låten live så den passar till den trilskandes sladden.
Jag frågar mig verkligen, precis som Irene-Bobby, va fan Don gör långt ute i Gamlestan. Han skall ju vara inne i stan! Alla skall lyssna och kolla!
Sist kommer genrens utveckling. I "Dance Music" blir han en levande sampler och låter allt i munnen bli ljud. Uppfriskande!

Som tur är för dig och mig får du en chans till att se Don nära dig. På lördag är det dax igen på Pustervik. Irene lirar också så det är ju upplagt för en helkväll i den bra musikens tecken. Irene som sitter och klämmer på helt galet bra låtar, nu har vi chansen att höra dem!

Tillsist:
Kolla in kommentarerna i förra inlägget här på bloggen! Verkligen underhållande!

Jerry Boman