Lite snack med Anders Christensson och så detta Almedal.

Att gå på Andra Lång samtidigt som det är årets hittills varmaste dag kan verka galet. Ta in på Kings Head i ”billig öl”-distriktet längst bort när alla uteserveringar skriker ”Ölpaket!” och du är klassad som idiot.
Allt har en förklaring.
Den heter Anders Christensson.
På lördag är det säsongsavslutning för Klubb Populär på Storan. De kör kombi med Synthklubben och på scen står Disco Digitale och scendebutanterna My Observer. Allt lutar åt en toppenkväll…igen. För den Populära Klubben är helt klart den populära klubben.
Jag smög bort mot Masthuggstorget och pratade lite med klubbens hövding.



Ur högtalaren ljuder Vapnets senaste meshårda finpop.
Gästerna kan räknas på ena handens fingrar. Som tur är blir det lite svalare när man går in i grottan som kallas bar. Det får mig att känna mig mindre dum när jag flyr solen. Sen kan man ju intala sig att det är bra för ens ”indiebränna”. Ni vet den där brännan som bara är brun på armarna.

Kanske känner någon till namnet, garanterat har fler sett honom. För fixar man populära klubbar, startar skivbolag, skriver om musik, gör musik och jobbar i skivbutik så bör man ju vara superkändis i din och min värld. Men Anders Christensson är ändå väldigt anonym, på ett bra sätt.

Mitt i den nästintill tomma lokalen sitter Anders och hans före detta sidekick Emelie. Det var hon och han som lärde oss ett och annat på Killing Music under Bommens Salongen tiden. Nu är den sagan slut och Anders har gått vidare.
I rasande fart.

Jobbet på skivbutiken har han kvar, typ heltid som han själv uttrycker det, och utan klubb kan man ju inte vara. Så han startade Klubb Populär. Vidare är han inblandad i Synthklubben och har startat ett skivbolag. Ibland skriver han för Zero och så detta band: "Baby don´t hurt yourself" (som vi fick en glimt av när Thermostatic var på Storan)

Klubb Populär startade med samma naiva tanke som Killing Music. Att ta dit band man gillar och spela plattor man gillar. Att skapa en kväll man själv vill ha.
Killing Music gick i graven i vintras (men Andres hintar om att det han bli återkomst). Om Klubb Populär är samma klubb under annat namn är svårt att reda ut.

AC: -Klubb Populär är samma som Killing music, kanske inte lika synthig.
JB: -Men Killing Music var ju inte så synthig…
AC. –Nej…den var nog inte det. Äh, det är ju samma koncept, det är det ju! Men det är inte samma.

-Mitt problem är tid. Jag har jag ju en flickvän också så det tar ju tid. Hon kommer ju alltid först så jag hinner inte med allt jag vill boka in och fixa.

Klubb Populär är verkligen…populär. Senast var det lapp på luckan. Så tydligen har Anders något som många andra klubbarrangörer saknar.

-Jag är ju verkligen inte en fräck människa. I stan är det ju väldigt många fräcka människor, eller folk som håller på med musik och sånt som tror de är så fräcka.
Jag vill att man skall vara sig själv, snäll, trevlig, snäll och hjälpsam.

-Vi startade som sagt Killing Music för att vi ville se några band spela, och försökte skapa en kväll som vi själva ville ha. Det är det jag går på nu också,, det är inget fräckt i det.
Folk bara råkade gilla det.

Man märker rätt fort att Anders är en jordnärakille. Han drömmer om att flytta hem till sitt kära Tjörn och köra skivbolaget därifrån. Bo på landet men ha klubb i stan.
Han skrävlar och skryter inte. Fast han borde ha all rätt att göra det. Han borde vara en av dem som skryter med hur han har en plan för allt och alla. Hur bra han är och alla som inte följer honom är dåliga.
Men inte Anders.
Han jobbar på och tar det hela som det kommer. Att det kommer folk till Storan när det är Klubb Populär ser mest som en bonus.

-Det är skönt att människor som bryr sig om det jag gör. Folk har ingen vana att gå till Storan än. Det är ju både bra och dåligt. Alla som går dit vet vad de går på. De går dit för klubben eller bandet, inte för att de vet att ”där är det alltid nått” för det är det ju inte. Man kan ju inte bara slinka in närsomhelt.

Många nämner gång på gång den fina stämningen på Populär. Alla är snälla, även om någon är lite för full blir det aldrig otrevligt.

-Det är roligt att folk tycker det är familjär stämning! Ibland kollar jag ut över alla och undrar vilka de är. Ibland märker jag att det inte är några jag känner men ändå är det väldigt bra stämning. Det är härligt!

Även om alla banden som spelat på klubben är utvalda och älskade av Anders så finns det såklart några som han mer än gärna skulle vilja se på Storans scen.

1 KLF
2 Pet Shop Boys
3 Erasure
4 Divine Comedy

- KLF är ju helt omöjliga för de gör ju inget ihop längre, men det är min drömboking om jag får tänka fritt. Pet Shop Boys är ju roliga och de gör ju lite grejer ibland så det kanske inte vore helt omöjligt. De har ju spelat på Liseberg och allt. Erasure har ju inte varit i Göteborg, kanske någon gång på 80 talet men inte senare, så det vore ju kul om man fick hit dem. Och så vill man ju alltid ha Divine Comedy.

Om det här bara är drömmar och fantasier eller om det i vissa fall finns en uns av hopp är svårare att veta.

-Nu har jag ju kommit i den positionen att jag har en del att säga till om på Storan, de lyssnar på mig. Det är ju bra om man skulle försöka få hit något av de banden.

-Kollar man på saker som man tror är ”säkra kort” som Petter och Andreas Johnsson så var det ju inte mer än 100 personer i publiken då. Jag vet att de här banden skulle dra mer.

Fram tills de riktiga drömbokingarna rullar in så sysselsätter sig Anders med sitt nystartade skivbolag ”Killing Music”. Det är i väldigt liten skala än så länge men första skivan med nydiscobandet Disco Digitale susade in på åttonde plats över de mest sålda skivorna i Göteborg.

-Otroligt kul! Det visar att folk bryr sig! Väldigt roligt!

-Det här med skivbolag är ju egentligen en dum idé från början, folk köper ju mindre och mindre skivor. Men samtidigt är det en gammal dröm som går i uppfyllelse. Jag kollade lite på Rasmus (på numera insomnade Smashing Time) och Ola (Service) och tänkte ”Kan de, så kan jag!”

-Jag har ju en fördel i och med att jag har en scen där banden från skivbolaget kan spela. Och så har jag genom mitt jobb en massa kontakter.

-Nästa skiva som kommer är 047, gamla polare från Tjörn faktiskt. De är redan bokade till Emmaboda så det kan nog gå bra det också…

Att ha skivbolag kan vara så väldigt mycket olika. Man kan vara diktatorboss som tar alla pengarna. Man kan strunta i att vara diktator och bara ta alla pengarna.

-Min del i det hela är att vara etiketten, att vara själva promotionapparaten. Det är väldigt konstigt det där, att ett band anses bättre bara de ligger på ett skivbolag.

-Sen undrar jag vad som är grejen med alla bokningsbolag. Var kom de ifrån? Alltså när jag vill ha ett band till min klubb så kontaktar jag bandet, i alla fall i den här skalan. Det har aldrig hänt än så länge att ett bokningsbolag har ringt mig och erbjudigt ”sitt” band. Så jag förstår inte riktigt meningen med dem, inte när allt är så litet. De tar ju bara bandens pengar.

Tillsist var det här med bandet. När Thermostatic fick oss att dansa på Storan hade de ett speciellt extranummer I rockärmen. In på scen kommer "Baby don´t hurt yourself" och sen stämmer alla upp I Samantha Foxs fjortissexiga “Touch me”. Allsång och armkrok!
Många undrade nog vilka de där BDHY var. Och är.

-Det hela började med en kräftskiva faktiskt. Vi skulle göra en cover på en låt som ett band som var på festen gjort. Men vi tyckte det var så roligt att spela tillsammans så sen fortsatte det bra. Förra året hade vi sex spelningar och nu skall vi spela in lite låtar. Det är hur roligt som helst!

Det är väldigt fascinerande att träffa människor som Anders. Han liksom sprudlar av energi, utan att bli minsta spattig. Han verkar bara glida med och låter saker hända. Men längs med den vägen verkar allt bli guld som han ramlar på. På sitt speciella sätt.
Vi andra kan bara försöka glida med och njuta.

Klubb Populär tar som sagt sommaruppehåll nu men är tillbaka till hösten.

Tillsist:
Almedal är en hyllning till Håkan Hellström.
Det här är en hyllning till Almedal.
Jag fick en skiva på Hemliga klubben i fredags, jag missade av vem. Det han ha varit någon i bandet eller någon annan. Men vilken skiva! Yohaaa! Sprittande, växtvärk melodier och "hjärta-in-och-ut" texter till Håkan som vi alla kan sjunga med till. Så mycket hav, sommar och Göteborg.
Hylla på vänner! Jag skiter i vem ni hyllar bara ni fortsätter! Eller att ni hyllar Håkan är bra, bra, bra!

Jerry Boman

Nyhet: Nu lite tråkigare!

Det är väldigt trevlig stämning på GayStraight2Hell. Det börjar redan när man betalar. Trevlig och snällt. Sedan fortsätter det, från bartenders till musiken. Även själva inredningen är trevlig (eller den del av inredningen som GS2H har adderat) ... Men de där seriestripparna är väl meningen att man skall vara cool och gilla men mig sa de inget.

Nåväl nu var det ju inte serier vi var här för utan musiken.
Lo-Fi FNK har sedan jag först såg dem i demotältet på Hultsfred 2004 varit favoriter i min hjärna. Smarta låtar och snygga analogljud. Nu har första stora skivan kommit, "Boylife", och så har då Leo Drougge (ja pappa är Mats och bossar på hattidingen Slitz...) August Hellsing förändrats lite. Det är mer funk och mindre lo-fi. Mer polerat och det där snygga ljuden är om inte borta som utbytta till snyggare.

Jag säger inte att de är dåliga men de är sämre. Jag gillar det inte lika mycket längre. Visst konserten är väldigt underhållande och Leo och Augusts sprittande glädje smittar av sig, men det är väldigt mer clean nu.
Historien skulle kunnat handla om ett hopsatt band som någon penninghungrig skivbolagssnubbe hittat på. Han som hört att "den däringa electropoppen is da new shit". Det jag menar är att det här känns lite tråkigt och förra årets grej.

Förra skivan EPn "...and the JFG?" är så mycket mer modern och nu. Både när den kom och nu i efterhand. Känns som en skön dusch. Det nya materialet är mest stillastående vatten som man själv får hälla.
Ibland är det bättre att smida medan järnet är varmt, det skulle ju såklart fixat skivan direkt efter EP:n. Nu är det för mycket tänkt och utlurat istället för att gå på känsla.


Lolo spelade låtarna man ville höra utan att man visste om det.

Tillsist:
Studenterna som bor bakom GP-huset har stans bästa terass! Herregud vilken utsikt och vilket läge! Kom inte och klaga på lite CSN pengar efter det!


Jerry Boman

Ditt nya favoritband.

Alltså, rent objektivt är Broder Daniels "Forever" den bästa skiva jag äger. Lika bra nu som när den kom. En helt fulländad produktion som man kan slänga på närsom man vill starta en fest. Eller få igång en insomnad efterfest.
Dreams End gör samma sak med mig.




Hemliga klubben höll möte igår igen. I en replokal i Kortedala samlades vi för att umgås. Lite mer städat än förra gången men fortfarande skönt virrigt. Det är mp3 djs och skivspelare som går sönder. Billig öl och snälla människor. Opretto ända upp till taket. Me like! Enda negativa är väl att håret luktar rök igen när man vaknar...
När ridån föll, eller rättare sagt togs ner, stod ditt ny-gamla favorit band på scen.

Dreams End är mycket som jag saknat. Ett stort ljud, väggar av ljud, ljudet av svart och en ylande sångare. Broder Daniel utan Pop-Lars och Lite mer stiligt än Frölundas största. Känslan finns där, känslan av att Ian Curtis är där i skuggorna och övervakar allt.
Allt är nattsvart.



De säger att de inspireras av alkohol. Det skulle kunna vara löjligt men jag förstår vad de menar. Klart hårda drycker har gjort denna musik. För att kunna ta tillvara den känsla och den energi som man få av alkohol, trycka fram den efteråt, krävs smarta människor. De flesta av oss kanske inte gör vårt bästa under rusdryckes inverkan, men det är klart Dreams End handlar om alkohol. Det där fina i att vara lite packad.

Jag blundar flera gånger.
Det är då det händer magiska ting.
Jag inser att det här är bättre än livet.
Jag vill ha Dreams End på min begravning.
Komihåg det.



Tillsist:
Nattens taxiresa slutade på 80 spänn jämt. Därmed lägger sig den bland de top-5 dyraste resorna upp på berget från Järntorget. Samma bolag som vanligt. Och en förare som hade svårt att hitta...

Jerry Boman

Vaggar jetplan till söms.

Winter Took His Life

Ibland kan det vara små saker som gör att man fastnar.
Känslor och vibrationer i luften.
Ingen annan uppfattar samma sak men själv är man som förtrollad.
När Håkan sjunger att han är kär i den fulaste flickan i världen. Det är bara han, och bara han, som just då känner en massa saker. Ingen annan. Och ingen annan flicka kan få honom att känna samma sak, och ingen annan kan bli kär i hans flicka.
Det jag vill komma till är att det är små små nyanser som gör att man fastnar för olika saker. Samma små små saker som gör att annat bara rinner av.

Cafe Publik har Göteborg suraste öl. Ja, jag vet att man kanske inte går dit för att dricka öl, men igår slog det alla rekord. Smakade som tältljummen festivalöl, den där man dricker bara för att. Jag hoppas att det var ett tillfälligt fel på apparaturen.
Som ni förstår valde jag We are soldiers We have guns/Winter Took His Life istället för Peejay and The Bohemian in the heart of Majorna.

Det är väldigt nära på Publik. Scenen är nära golvet ca 5 centimeter. Bandet är nära varandra ca 7 centimeter och publiken är nära bandet ca 1 centimeter. Den här försommar kvällen är även publiken nära publiken, det är packat och alla transpirerar.

Först kommer Winter took his life. Det är Susanna Brandin som tar hjälp av Oskar Erlandsson. Om man lyssnar lite med ett halvt öra är det Ternheim, det är sorgsna sagor för sorgsna barn. Fast tyvärr blir det inte mer än så, Susannas musik griper inte tag i mig. Andra i lokalen är helt förhäxade. Det är härligt att se, det är knäpptyst så när som på några unga bratzflickor som tvunget skall ut på gården mitt i en fin låt.
Själv börjar jag tänka på annat, det är synd. För Wthl har några väldig välskrivna texter, men det saknas det där som gör mig förhäxad. Det är väldigt bra med känsla och allt det där, fast något saknas.
Kanske är det bara jag som är i vårchock för att det är varmt.


We are soldiers We have guns

Något som däremot får hela min tid att stanna upp är Malin Dahlberg (Doglas heart, Laurel music). Denna röst! Så långt borta i horisonten samtidigt som den är på varje närbelägna fiber. Musiken är som haiku, varje ton är noga uträknad. Bara det som krävs för att skapa expansion vidare till något större.
Det är en tystad explosion som blixtrar till framför mina ögon. En öronbedövande tystnad som får björnar att gå i ide, vaggar jetplan till söms och fångar ett luftombyte i en ask. Malin håller texterna i stypkoppel, de är vackert hårda och frustrerade.
Jag skrev igår att det kanske inte är ljudet av vår som We are soldiers We have guns förmedlar, men våren 06 kommer jag bära med mig den här kvällen.

Varför blir det såhär, att jag helt faller för det ena och blir stenstod till det andra?
Jag är människa. Det är inte knepigare än så. Och det jag gillar, gillar kanske inte du.
Men ett är säkert.
Vi växer båda av samma sak.
Känslor.
Både de bra och de dåliga.


Tillsist:
Ikväll tar jag mig ner i källaren igen. Under Kortedala torg.
Dreams End kommer bli fantastiskt!
Imorgon tar jag mig upp på övervåningen. Ovanför Järntorget.
Lo-Fi FNK kommer bli fantastiskt!

Sist en bild, en bild från idag:


Yes!

Ses i stan på natten vänner!

Jerry Boman

Malin eller Peejay och helt säkert Loa.

Ahaaa jag kan inte bestämma mig!
Skall jag gå till Kafé Stanna och lyssna på Peejay and The Bohemian eller skall jag gå till Cafe Publik och lyssna på We are soldiers we have guns?
Jag kan ju välja som när jag väljer vin, snyggast etikett vinner. I detta fall borde det bli "We are soldiers we have guns" eftersom namnet är det bästa sen "One minute panda".
Fast det är ju trevligt på Kafé Stanna.
Och så serverar de öl på Café Publik.
Så är det ju lite tråkig lyssning på män med gitarr.
Och kanske är inte Malins musik så mycket vår.

Tillsist:
I morgon är det stor premiär på Kungliga Operan på nätet! Då drar nämligen "Hela Sverige Sjunger" igång. En operaskola på internet med ingen mindre än hjälten Loa Falkman...Nio lektioner kommer det att bli, gratis, två nya varje fredag.

Alltså, meningen är då att man skall lära sig sjunga opera.
Jag gillar idén för nu blir det äntligen möjligt att skrika sig igenom en karaokeversion av "Symfoni" med hedern i behåll. Som jag har väntat!
Jag återkommer högljutt om nio veckor hur det lät...

Jerry Boman

Snöpop, knaster och medeltid.

På Valborg gjorde Cosyden och Koloni gemensam sak i den gamla arbetarteatern i Gamlestan. Två rätt olika "system" slogs ihop, Cosyden med sin inriktning på pop och Koloni med sin aldrig svikande känsla för elektroniskmusik.
På pappret kunde det blivit väldigt märkligt.
Men när alla dessa människor som vars enda mål är musiken samlas under samma paraply blev det en superhjälte kväll!

Det är så fint ordnat. Levande ljus i entrén, billig dricka i baren, billig mat och alla dessa människor som bara älskar varandra. Om jag fick välja personer som skulle bo i ett kollektiv skulle jag välja er! Allihop!
Först på scen är Agent Simple aka Stefan Strömberg. Det är fint med sittplats och en tysk fulöl i handen när "the agent of good popsongs" sätter igång. Vi blir serverade fem låtar, med "Make A Right at Jordfallsmotet" som total höjdpunkt. Låtarna funkar väldigt bra med bara Stefan och en gitarr på scen. Stämningen blir väldigt nära och varm med en gång. Kram.



Tvåa fram i det röda ljuset är numera göteborgaren Brommander. Han är serietecknare men eftersom det förmodligen är svårt att omvandla till framträdande har han med sig en novell. Ja ni läste rätt, han ställer sig på teaterns mittpunkt och drar av en novell...i en kvart. Det kunde varit ett sänke för hela kvällen men Henrik har skrivit en verkligt rolig OCH tänkvärd historia som utspelar sig bland homosexuella muslimska terror soldater. Först skrattar man sen blir man tyst. Han bevisar verkligen att humor kan vara allvar och allvar kan vara humor. Jag är glad att jag fick den här stunden!



Dwayne Sodahberk har ett bord fullt med teknik. Han är helt inne på sina rattar och sina sladdar. Det brusar och klickar till en början skönt och någongång får han dit en riktigt skön melodi. Men men 90 procent av tiden blir det bara stämningsbyggande utan poäng. Bit för bit faller konceptet ihop. Även J verkar falla ihop i stolen, han hävdar dock att han njuter av musiken...ja vet inte.
Jag gillar Khonnor och då borde jag ju gilla det här med. Men där Khonnor är pop är Dwayne nere i telefonledningsbrus. Attans, du skulle ju låtit någon lyssna innan du öppnade dörren...



Om man går runt i Kiruna en vinterkväll kan man slinka in på 3-nd baren (uttalas Tre-nd baren) eller ta en burgare vid simhallen. Eller försöka hitta på något nytt ord för snö. Thats it.
Från den miljön kommer Fibi Frap. Två tjejer denna kväll men tydligen skall det vara en kille med också någonstans. Madde och Sarah spelar på gitarr, diverse synthar och trummaskiner. Fast deras viktigaste instrument är basen. För likt Peter Hook liras det melodibas så fingrarna knäcks. Slits i strängar på liv och död. Trummaskinen är tunn som en tyllgardin. För att inte glömma dessa röster, vackert är i underkant. Detta tillsammans med känsla för pop gör att jag faller direkt. Det är så fint! Norrland är det nya svart!
Förlåt men jag förstår verkligen inte hur ni gjort. Att göra denna musik i en stad som stavas G R U V A är ett under! Det är så mycket "högsommar-ständigt-sol" i låtarna. Gruv-12:an, LKAB och Luossabacken får flytta på sig för nu är det Fibi Fraps tur! Och Lars Thörnman är faktiskt inte i närheten.



Okej, jag försökte ta det till mig. Flera gånger. Gick fram och tillbaka, runt i lokalen. Stod där bak, satt där fram och jag softade till höger.
Men Ovo från Milano biter inte. Jag kan inte hjälpa det, jag försökte verkligen. Deras aggressiva medeltidsljudande metall är bara jobbig. Som barn som vill ha uppmärksamhet till varje pris, införda munkkläder och guldmasker. Det kan vara så här det låter på en avlägsen planet i solsystemet. Hoppas de inte invaderar jorden.



Efter kaos i toakön och indieallsång i foajén gick beatmaskinen igång. Las Palmas! Hiphop buskis från Södern med Simon och Calle. De två snubbarna ställer sig på den högsta scen jag någonsin sett, de svävar fem meter över våra huvuden. Men alla är på benen och tillbeder våra nya gudar. Förra sommarens soundtrack nu i live version!
Skitsamma om du är född igår eller på sextiotalet, det här tilltalar alla. Absurditeten blandas med små ögonblicksbilder från allas liv. Lekfullt och på allvar, mjuka smockor i myllan. Alla vi som så ofta håller på våra musikaliska principer behöver bli omskakade.
Toksången "Missbruk beivras" avslutar en hel cementerad kväll, utan frusna fötter i Slottskogen.



Tillsist:
Nu får ni ge er! Jag talar direkt till alla stans taxi förare: Skärp till er! Ni har en GPS i bilen och vet knappt hur den funkar, och nu är det andra gången en förare inte lyckas följa de enkla instruktioner som en GPS ger. Jag menar, en röst som säger "Sväng höger om 300 meter" kan väl fan inte vara så svårt att förstå va! Eller den STORA pil som blinkar på din display, den visar dig vägen och är inget bling bling. Skärp till er!
Jag läste någonstans att många som kör taxi gör det för att de inte får några andra jobb trots att de är högutbildade. Det har inte jag märkt iallafall...

Jerry Boman