Vanliga kvällar och soluppgångar.

Det var en vanlig kväll.
En av alla lördagar i raden.
Allt var som vanligt.
C var vänlig och pratsam.
A var trevlig i DJ-båset.
L smugglade in vin i väskan.
Och jag fick redan på vem som gömde sig bakom namnet Island on the living.
En helt vanlig kväll.

Tänk att man har ett så fint liv ändå. Att dessa helt vanliga lördagar är helt makalöst fantastiska. Vilket privilegium att få vara med om allt det som händer.
Första band ut på Storan (ja jag var där igen…) var The Electric Pop Group. Två snubbar, bröder, och en tjej. Ingen bas och inga trummor inom synhåll, men två gitarrer och en fin grå orgel.
Bandets första spelning och det märktes. Det gjorde nästan ont att se nervositeten.
Okej jag får ta det så här.
När man lyssnar på det inspelade TEPG så är det väldigt bra. Fina små popsånger enligt mig.
På scen däremot är det ett annat band. Kanske berodde det på premiärnerver, kanske på något annat. Men tyvärr lät bandet igår mer som ett gäng Chalmerister som fått tag i en bok med namnet ”Så här skriver du en poplåt”. Och det är faktiskt inte något bra alls. Det var rätt stelt och höll på för länge.
Nu kanske man inte skall vara för snabb med att döma ut Erik, Martin och Linnéa. För jag tror att om si sådär tio spelningar kommer du, jag och alla andra gillar det här. Live också. För innerst inne är TEPGs barréackords pop helt fantastisk. Jag kommer komma tillbaka.



Efter diverse pophits i högtalaren, bland annat spelade A sitt eget band ”Baby don´t hurt yourself” (det lät bra det jag lyckades höra) , så kom så turen till Sambassadeur. Jag har sett dem innan på Bommens Salonger. Det var någon gång 2004.
Då blev jag helt salig, efteråt. För det är något med Sambassadeurs musik, något som gör att kicken kommer efteråt. Precis som när man slår sig på tån och hinner tänka ”-Kommer det att göra ont?” och så kommer smärtan efter tanken.
Hursomhelst är det väldigt fina låtar de trycker ur sig, melodier som är lätta sommarmoln. Snurrar runt oss och kramar om oss lite lagom hårt. Tillräkligt för att man skall förstå att det är på riktigt. Det är handklapp och sing-a-long. Man lämnar det hela med en fin känsla i hjärtat.
Fast just när man står där är man så upptagen med att känna att man känner…ingenting. I samma stund som det är över kommer allt på en gång. Jag blir helt varm och vill bara ha samma konsert en gång till.



Den här kvällen hade Sambassadeur en trummis. Och om ni kollar på bilden, ser ni vem det är? Japp, Mr Hallongren från allas vårt favvopojkband Hemstad. Tjusigt.

Efter banden blev det KLF drinkar och dans till lamporna tändes. In i en taxi och efterfest i Johanneberg. Lägenheten var full av instrument och väldigt mysig. Jag fick problem med hålla ögonen öppna och en halvan av ett bra tvåmansband från Göteborg somnade mitt i en mening. Med andra ord en bra efterfest.

När jag virrade mig hem hade solen redan gått upp, gatorna var helt tomma. Jag kände ett enormt rus. Den där känslan av att allt, ta mig fan allt, går min väg just nu.
Och då var detta bara en valig dag, en vanlig lördag.
Tänk att man ändå får vara med om såna fantastiska saker.
Tack alla!

Tillsist:
På fredag är det dags igen i Kortedala. Biljetterna tog slut i ett nafs och jag kan knappt bärga mig. Det skall bli härligt att umgås med trevliga vänner, röka inomhus och dricka billig "märkesöl". Och lyssna på Erik De Wahl.

Jerry Boman

Sent skall syntharen vakna.

Det var för en massa år sedan väldigt svårt att vara Jerry i en liten stad på västkusten.
Man hade två val, hårdrock eller synth.
Hårdrock gjorde mig rädd.
Synth gjorde mig rädd, fast på ett annat sätt.
Jag gick hem och lyssnade på The Beach Boys.
Dem behövde man inte vara rädd för.
Samtidigt försökte jag i smyg förstå mig på tracker programen i datorn. Program som man kunde göra musik med...synthmusik. Men det föll på att jag inte hajjade ett skit och det tog för lång tid att lära sig.

Numera lyssnar jag som tur är på lite mer saker än TBB. Jag hör och ler mycket till sköna ljud. Ljud som knastar, brummar och knorrar skönt. Ungefär som en gammal analogsynth.
Ja, hade jag fått välja idag, vore jag tvungen att välja mellan hårdrock och synth som blev det ju direkt det sistnämda... lätt.


Samma kille, annan musik.

I lördags var det Synthklubben på Storan (mitt nya vardagsrum). Samma gäng som håller i Klubb Populär, i samma byggnad.
Det trevliga är att den sköna stämning som präglar Klubb Populär även återfinns på Synthklubben. Det börjar i dörren med trevliga vakter, via trevliga folk som tar betalt och trevligt folk på alla platser.
Att jag sedan träffar Peter Sjöholm och han visar sig inte bara göra bra musik, han är en genom trevlig person också, blir som bonus på det hela. Louise, Göteborgs trevligaste vuxna (ja, vi tror att vi är det) person tror jag, är också där. Anders spelar bra musik och är trevlig han med.
Ja, man kan hålla på i evighet.

Men men nu var det ju musiken jag var där för. Först ut är Appareil, Anders kommer springande och hoppar av iver samtidigt som han skriker "-Du kommer gilla det här!"
Appareil är från Stockholm och har lärt sig tracker programmen, eller dess efterföljare. Det bubblar och knorrar. Det är dansant och lagom snabbt.
Men tråkigt då att de skämtar bort det genom att göra "firmafestslipsen", ni vet när knyter slirren runt huvudet och gör lite roliga miner. Crazy...eller inte. Det där buskis aktiga förtar mer än det lägger till tyvärr. Det kan vara verkligen bra och roligt på alla sätt men inte här. Synd, ni hade chansen att imponera på mig.


Svår att fånga på bild.

Nästa band är SAMA nominerade Thermostatic. Genast blir det väldigt mycket bättre. Göteborgs bandet är helt enkelt i en annan division! Ända sedan jag fick debutalbumet Joy-Toy i handen har jag älskat er!
Det är till viss del samma ljud och samma grej som Appareil men ändå inte. Det är så mycket svängigare. Jag brukar tjata om att Robot var före sin tid, och den här lördagen förstår man precis. Thermostatic är Robot 2006. Eller kanske bandet som Compute varit om Ulrika varit ett band.
Och här är det inga skojjiga kläder utan bara väldigt fina, enhetliga tröjor.
Sångerskan, hon kallar sig Vox, står inte still en sekund och har den här vinterns mest spännande röst. Den är glad men hård. Upplyftande och sågtandad.


Sjöholm tar bild på Vox.

Extranummret blir den här kvällen väldigt speciellt. Peter Sjöholm satte kanske trenden där på Killing Musics sista kväll när han gjorde Sabrinas Boys, Boys Boys. Thermostatic ger sig på Miss Foxs våta pojkdrömshit Touch me. Till hjälp rammlar "Baby don´t hurt yourself" (med bland annat DJ-Anders) in på scen. Allsång!

Det kanske är just därför det är så bra på de där nya klubbarna på Storan. Arrangörerna bjuder på sig själv, de behöver ingen hype. Bjuder in alla att vara med. Skit samma och du är hardcore synthare eller mesigt popsnöre, här trivs vi. Jag vet inte men jag tycker inte stans andra synthklubbar lyckats med det. Eller de flesta popklubbar.
På baksidan av den gamla teatern är vi fria att vara den vi är...även om man inte fattat det själv än.

Tillsist:
Timos nya skiva är väldigt, väldigt bra. Och honom kan ni se, och höra, i lokala Nyhetsmorgon på onsdag. 09.15 knäpper ni på tven. Kanalen är TV4.

Så har They live by night gått och blivit popband.

Jerry Boman

En röst att ligga med.

Jag skall börja med att göra er en smula avundsjuka. För även om jag inte är gamle Moz största fan här på jorden så måste jag säga att det med spänning jag närmar mig Irene-Tobias lägenhet (eller rättare sagt hans flickväns lägenhet). Han har nämligen lovat mig att spela upp Morrisseys kommande album.
Och det kan jag säga, skivan smyger sig på en. Jag faller inte först. Kanske inte senare heller men låtarna sitter kvar. Även nu. Det är en känsla som han frammanar som inte riktigt går att ta bort.
Ringleader of the tormentor är en svart jävla historia. Det gör ont att höra den nu stengamle vända ut och in på sig själv igen. Den här gången med barnkörer. Japp, du läser rätt. Barnkörer. Humm var har jag hört det förr, "blanda smärta, svärta med ljusa barnröster". Aha, Jocke Berg och snubbarna i Kent har redan gjort det för ett tag sedan. Men skit samma, han gör det snyggt. Igen.
Men det har hänt något med Steven Patrick. Han har blivit rädd för sina känslor. Han är rädd för att känslorna skall ta honom. Han vill vara kvar ett tag till när allt kommer kring.

And when the palmist said
“One Thursday you will be dead”
I said no, not me, this cannot be!
Dear God
Take him, take them, take anyone
The stillborn, the newborn, the infirm
Take anyone
Take people from Pittsburgh, Pennsylvania
Just spare me!

Vem vill han att de skall ta? Christina Aguilera? Hon är iallafall från berörda stad. Och ja, ta gärna henne istället på Moz. Snälla.
Om några veckor kan du själv avgöra hur det låter när skivan kommer ut.

I lägenheten fick jag också höra lite nytt från Irene. Jag tror det räddade mig från vintern en stund. Tobias har en röst man vill ligga med. Och hans melodier vill man myshångla med. Kommande skivan "Apple bay" kan bli dunder.

Efter den dosen nyheter tog vi taxi till Storan och Klubb Populär. Jag tänker inte tjata om hur bra klubben är, Anders kan ju få tokhybris av alla hyllningar här, men bra och trevligt är det.
Sen kommer kvällens första band Don Agbai och förstör hela känslan, de är tråkiga. Helt platta faktiskt. Nog duktiga men de verkar inte vara på riktigt. Jag går och sätter mig på balkongen och försöker hitta känslan igen.
Som tur är innehåller kvällen ett band till My enemy.
Då kommer känslan igen, att vara på den bästa platsen på planeten. Det är organisk mattematik musik. Det smakar skog och betong. Väldigt vackert. Lite Club 8 vackert, fast väldigt mer angeläget. Vassare.
Den här kvällen har de bland annat en gammal The Shift trummis, Hanna, med sig. Med ens blir det ännu mer levande. Och om möjligt mer nära. Även Åsa på violin boostar upp ljudet till det bättre.

Efter My enemy går hela Storan i luften när "Kom igen Lena" spränger benen av oss! Tanx God for Håkan!


Tillsist:
Nu skall det avslöjas var Göteborgs meste popminglare tillika Emmabodafestivalens finaste dansare Mika har hållithus. Ni har säkert sett honom sittandes i ett hörn på någon poptillställing, alltid med oklanderliga svarta kläder. Och fin Elvis frisyr. Alltid skrivandes i sin lilla svarta bok.
Jag såg honom här om dagen på väg till bussen. Han jobbar! Och hade INTE sina svarta oklanderliga kläder! Han verkade vara vaktmästare rakt över gatan på mitt berg.
Vad är vi på väg om självaste Mika måste byta kläder för att jobba? Bara han svidar om igen så våra liv kan bli lugna. Annars har Göteborg förlorat en del av sin själ.

Och så måste jag tacka Pauline, som man ofta hittar på Rockfoto, för de fin fina bilderna på mig! Snart kommer ni se bilderna i en stad nära dig.


Jerry Boman

Det luktar varm mocka.

Om jag går på en konsert så är det för att reta mina sinnen.
Jag vill få hörseln tillfredsställd, det skall vara bra musik. Hammare och städet v. 2.0.
Jag vill få synintryck, ett band som inte bryr sig kan man ju likgärna höra hemma. Jag vill se något nytt.
Jag vill känna människorna omkring mig, det förutsätter att det är mycket folk och bra stämning. Jag vill känna värmen när man är 150 personer i samma rum.
Jag vill ha smaker i min mun, det blir ju mest genom öl då kanske. Och en och annan jordnöt.

Det här går ofta bra, men det är ett sinne som sällan blir utnyttjat och uppgraderat via bra musik.
Lukten.
"Hur luktade det?" Den frågan får man sällan efter en kväll ute. Visst, den seglade upp på listan direkt efter rökförbudet men nu är den borta igen.
Det finns en klubb i stan som för mig representerar en lukt, Woody West. Det är lukten av fin rökelse, en slags hemma känsla när man tar trappan upp på Pustervik. Skulle jag komma in i en affär eller annan lokal med samma doft skulle jag genast undra varför inte RedTop och Woody-Kim var där.

Från och med igår finns det även ett band som representeras av en lukt i min hjärna. Deltahead spelade på Storans baksida igår och inledde med utdelning av just rökelse till publiken. Det luktade varm mocka och soldränkta fält. Insidan av familjens nya bil en het eftermiddag i deltats utkant. Vibrerade, oändliga asfalts vägar som tynar bort mot ingenstans.
Deltahead är två snubbar bakom två jättelika baskaggar. De är på var sin del av scenen ett enmansband. Som gubben utanför Systemet på Linnégatan gånger två. Det spelas gitarr, ståbas, tvättbräda och hihat. Sången kommer ut distad till max. Blues in the key of -06.
Det är väldigt visuellt. En stumfilms inspelning bakom kulisserna. Med elslideguitar. Precis som Bob Log III försöker Deltahead förflytta sig till den amerikanska södern för längesedan. De vill ha oss att känna, se och lukta fram hillbillyland. Man skall vara lite rädd inför det faktum att en inavlad snubbe utan tänder kommer antasta en bakom nästa krök.
Den amerikanska drömmen är långt borta och kvar står vi med damm i munnen. Med en lite för gammal bil.
Deltahead lyckas förflytta mig. Jag är inte på Storan när det är över. I´m in the States. Och jag är rädd som fan.

Tillsist:
Är det något globalt virus på gång i alla rättstavningsprogram?




Jerry Boman

Eftertänksamhet om hängivenhet.

Stort band långt borta.

Det handlar som vanligt mycket om nostalgi när det pratas om Depeche Mode. Jag har också stått där i ringen och försökt mig på den svenska varianten av Mikis Theodorakis zorba-dans : "Just Can't Get Enough"-dansen. Den gick ut på att alla på skoldiscot stod i en cirkel och hoppade runt i takt till låten, samtidigt som man sjung med på låsas engelska. Fast någon förklarade vad de där mystiska orden betydde på svenska så fattade jag aldrig vad det var man inte fick nog av. Jag var ju bara strax över tio eller något liknade. Länge trodde jag att det var själva "Just Can't Get Enough"-dansen man inte fick nog av.
De flesta som var i Scandinavium igår verkade ha varit runt 16-17-18 på den tiden, och förstod nog precis vad de inte fick nog av... då.

Nu skall jag lära er något. Det finns band som man faktiskt aldrig får tala illa om. Eller det får man, men man kan aldrig på ett rakt och riktigt sätt diskutera bandets eventuella kvalitet med "Ett riktigt fan". Då har man "inte koll".
Fansen kan vi kalla "En-bands-fan". Bandet blir därför refererat till "Bandet".
Ni vet de där pågarna och jäntorna som bara gillar ett band. Jättemycket gillar de det bandet. Som så totalt gått upp i det där bandet och har alla skivor (inklusive den där lp:en med bildtryck).
Depeche Mode är ett sådant "en bands fan" band. Det finns alltså en hel hög med folk som har alla skivor och som "gillar Depeche". Även de som inte har alla skivor säher med eftertryck att de "gillar Depeche".

Inget ont i att gå in för en sak hårt. Jag gillar alla som gör det, oavsett om det gäller frimärken med bara osmedaljörer eller små tåg som är röda.
Problemet är bara det att dessa människor kan ha lite svårt att se saker...skall jag kalla det "med öppna ögon"?
Jag vet att jag målar in mig i ett hörn, eftersom jag är likadan själv när det gäller min lilla indiepop värld. Men till mitt försvar vill jag säga att jag gillar en hel bunt med band. Och ofta byter jag ut banden när de inte längre håller måttet eller om jag helt enkelt tröttnar.

Om vi nu med detta i bakhuvudet tar oss an söndagskvällens händelse, Depeche Mode. Här har vi ett band som hållit på sedan John Lennon sköts till döds och som har gjort en hel rad med "överjävliga" låtar. De har med andra ord alla chanser att kamma hem applåderna hur lätt som helt.
Och tro mig, de försöker. Det är en show som är väldigt vacker och snygg.
En hel bunt med tvapparater, "very big size", med det senaste ljuset. Det är en järnboll med lampor och rulltexter. Fina amaturer som blinkar och åker upp och ner med mera med mera... Musiken och hela paketet bildar en fin enhet.

Ändå saknar jag något. Ibland är Dave Gahan mystiskt slätstruken. Jag fattar att det är svårt att hålla känslan uppe på en världsturné. Smaka på ordet, "världsturné", så fattar ni vad jag menar.
Men det är ändå deras jobb. Vi som står i publiken får ju bara denna chans att se bandet, kanske på flera år. Det måste folket på scen tänka på.
Ibland tänder det dock till, inte bara i "hitlåtar", utan även i lite mera anonyma spår. Det blir väldigt tydligt att DM är en maskin, en maskin som skall dra in pengar. Då kanske man ibland får lira låtar som man inte känner för till hundra procent. Allt för att blidka mamon.

Riktigt tråkigt, för att inte säga Chalmerspretatiöst, blir det när David ger micken till Martin Gore. Från sex till gråtande gosedjur på mindre än en trumtakt. Visst, han sjunger fint/har fina fjädrar på ryggen men oj vilket pekoral.
Jag gillar Gahans sexighet. Det finns en glimt i hans öga och en självdistans i hans sätt att vara. Något som Gore verkar sakna.
Fast jag gillar inte Gahans överdrivet "stadiumrockiga" sätt att skrika "Yeah" i tid och otid. Inte heller hans vana att ställa sig i "Jesusposen", ni vet den där man står still och sträcker ut armarna rakt ut åt sidorna.

Nu får ni inte tro att jag är helt tokbesviken på den här konserten, inte alls. Jag fick rysningar flera gånger under kvällen och någon gång fick jag ett fånigt leende på läpparna. DM har ju gjort så mycket bra, som satt spår i väldigt mycket av synthmusiken. Och jag är ju mer "synthare" än "hårdrockare" i allfall. "Everything Counts" blir tillslut en fin allsång, saker som bara kan hända när man samlar flera tusen människor framför samma band. Även jag kan gilla sånt.

På slutet måste jag bara berömma de som gjorde det visuella. Jag tror aldrig jag har sett något bättre! Det var kameror överallt och perfekt synkronisering. Som om det skapades en musikvideo live. Topklass!

Tillsist:
Det är först när man ser andra människor göra som en själv som man förstår hur löjlig man egentligen är. Den här kvällen såg jag en massa killar med blont krulligt hår som hade rakat sig på sidorna. -Just like Gore... Då fattar man hur löjlig man var när man gick runt med en stjärna under ögat på en festival...Eller så kanske vi bara är/var hängivna.

Så var det roligt att få se hur tiden kan ändra människor olika, jag har redan nämt Gahans sexighet. Andrew Fletcher är däremot en trivselrund liten gubbe numera. Fast han ser jäkligt glad ut där bakom synthen!

Jerry Boman
som inte ens nu tatuerar in ett tillägg på armen. Men "Synthpop" kanske hade sett bättre ut denna kväll än bara "pop"...

Våga vara mes och du blir modig.

A heap of mesar.


Jag är en mes.
Du också. Och du där framför pelaren också.
Mads Mikkelsen är en mes.
Göran Johansson är en mes.
Till och med Peter Forsberg är en mes.
Innerst inne.

Skillnaden på oss i jämförelse med Martin och Martin (och de andra) i Sibiria är att
de vågar stå för mesigheten. Sjunga ut den och vifta med den inför alla andra.
"-Hej, hallå, kolla här står minst två mesar!"
Men fortsätter de vara mesar då, när de sänder ut sina mesvibbar i hela lokalen, eller blir det helt plötsligt modiga?


Så var man där på baksidan igen. Som egentligen borde vara framsidan. Men Storan försöker nog ändå hålla liv i "Porten mot Avenyn". Skit samma egentligen, huvudsaken är att det spelas bra musik.
Förra gången blev jag lite besviken på bandet, Surrunded. Men musiken som spelades därimellan var super.

Utan att överdriva speciellt mycket så har Klubb Populär blivit precis som namnet antyder, populär. Den här lördagen hittar man synthprinsesan som brukar spela med Jens där. Man hittar en halvan av My darling YOU! på dansgolvet, man får en kram av Bergsjö-lägenhets-fests-guden och man hittar sina allra bästa vänner där. Även den långe/ståtlige/trevlige wrestling inovatören, i fin jacka, hittar jag i trappan. Samt en och annan nöjeskrönikör och diverse bandmedlemmar från några av stadens bästa band just.
Det är en kväll då alla är på plats och det känns bra, för den musik som vi får lyssna på är så bra, så bra.

Sibiria kommer inte att gå till historien som världens bästa band på scen. Nej, snarare som det stelnade bandet med de minimala rörelserna. Det är lite skandinavisk design över uttrycket.
Det kan man ju ha invändningar mot, jag brukar skrika högt och inte gilla sånt alls, men här tycker jag att det inte gör något.
Okej, jag kan förklara denna "vända kappan efter vinden" mentalitet som drabbat mig.
Sibiria kan inte framföra sina helt fantastiska låtar på något annat sätt, det hade bara blivit pajaserier. Hur sjunger man "i tusen år har jag legat utanför din dörr som en hund" och dansar runt?
Ibland, vänner, ibland är det visuella uttrycket helt underordnat texterna och det är i texterna som Sibiria lever. Martin, med sin turkosa gitarr, kommer att gå till den svenska musikhistorien som en av våra största textförfattare. Han sätter den ängslige gymnasieeleven i glasbur och hänger ut alla hans/hennes tankar.

Då är man modig. Fast man är en mes.
Mycket modigare än Göran, Peter och Mads.


Tillsist:
Det var tydligen precis som några i filmfestival-tältet befarade. När Jens Lekman spelade hade de ingen bassist. Och de kom på det en timme innan konserten. Fast vad gör det när resten av gänget var strålande bra.

Ikväll är det så dax för en lite större konsert, Depeche Mode. Och jag är faktiskt mer nervös för det än inför en hockyfinal. Kul att de kan använda den där fula oranga burken till något vettigt.

Jerry Boman
som skrev det här mitt under oshockyfinalen...