Hårdrockens pedagoger.

Om man skall ge sig på att göra en coverskiva så är man ute på tunn is. Alla vet ju redan hur låten låter och förändrar man för mycket blir det ju liksom en helt annan låt. Då kan man fråga sig varför man inte skriver en egen låt istället.

Det finns med andra ord knappt något sätt att ta sig helskinnad genom ett coveralbum. Hellsongs lyckas. Eller egentligen så lyckas de inte riktigt på skivan (som släpptes igår), men live är det här bland detroligaste du kan se just nu.



Kvällen på Nef börjar med Hellsongs kompisar i 60/40. Två killar som spelar kontrabas och cello. Lite knepigt att ställa sig framför en publik som börjar bli lite otåliga. Men 60/40 fångar allas intresse, det här låter inte som du hör de här instrumenten förr. Om man blundar kan man i vissa stunder höra elektronisk musik, andra jazz och i de tredje stunderna riffbaserad hotellpop. Det är faktiskt väldigt fint, ofta svängigt och tillslut har de fångat en kille så mycket att han tydligt ”hyssar” åt hela publiken. Det om något är ett bevis på att det är bra.

Det är så, 60/40 är väldigt bra. De har ett eget sätt och är ett med sina instrument. Precis som Detektivbyrån flyttade ut den elektriska musiken till urskogen, flyttar 60/40 finmusiken ner till festen på gatan.

Jag tror att 60/40 skulle passa perfekt i ett annat sammanhang, nu drunknade de i ett hav av ”Amen tjena, det var inte i går!”.

Snygg hyllning till Hellsongs i slutet, Smoke on the water på kontrabas och cello. Nästan för märkligt för att vara sant, och man inte annat än att le.

Leendet fortsätter när Hellsongs går på. För där andra band gör bleka kopior gör Hellsongs nytt. De gör låtarna till sina egna, sätter dem i nya samanhang.



Alltså, det hela handlar om hyllningar till bra låtskrivare, till bra textförfattare. För om du är ärlig: När lyssnade du noga på en hårdrockslåt senast? Ofta har man ju sjungit med men inte riktigt tänkt efter. Här får man både tid och plats att tänka efter.

Man skulle kunna säga att Hellsongs är hårdrockens pedagoger. De vill att vi skall upptäcka en genre som ofta hamnar i skymundan tack vare sitt hårda uttryck. De visar upp att där under ytan finns både kärlek och uppmaningar till en bättre värld. Det finns berättelser som är viktiga att berätta.

Jag har sett Harriet Ohlsson, Johan Bringhed & Kalle Karlsson både i skivbutiker och på konserthuset. De passar in lika bra på båda scenerna, de har hjärtat på rätta stället helt enkelt.



Någon frågade här på bloggen om jag tyckte att man per automatik blev feminist om man spelade sakta. Det blir man ju såklart inte, men när det gäller Hellsongs så verkar det vara så. De uttrycker texterna på nya sätt och sätter dem i nya sammanhang. Ibland blir det kvinnlig kampsång.

Bäst den här kvällen är We´re not gonna take it...igen. Det är något med allsång ändå, hela taket lyfter och jag börjar nästan lipa. Det är så fruktansvärt vackert!
Lyssna själv här nedanför.



Just där, just då, skiter jag i om det är en cover, den där låten är i den tappningen Hellsongs. Det är deras egen hymn.
Det är väldigt stort att stå så nära.

Jerry Boman

Pinto i studion och en NYHET!

Först: Justice till Emmaboda! Herregud!





... mer om gårdagens Hellsongs kalas kommer... undertiden kan ni lyssna på Pinto här ovan.

Jerry Boman

Saker att göra, Pinto och ett viktigt diplom.

Då skall vi se, det finns en del som ni kan göra den här veckan:

Onsdag: Släppkalas med Hellsongs på Nef. Det är snyggt att få de hårda låtarna att bli mjuka och att ibland bli feministiskta statement.
Kolla in hur det såg ut när jag träffade bandet.
Sen kan du se vad jag tyckte när de spelade i en skivbutik och hur det var när de spelade i konserthuset.

Torsdag: Ni som inte känner för Britta på Sticky bör lyssna på Jesmond Chester på samma ställe en våning ner. Ni har sett honom i Lowtide eller i diverse djbås runt om i stan. Trevlig kille, ni känner honom som Pter, och han gör fin musik.
Samtidigt spelar People from pascal, mycket whawapedal och viktiga texter.

Fredag: Backslick håller släppkalas på Pustervik. Bandet som är flitigast i hela stan på att dela ut skivor. Bra är de oxå!
Så här var det när de spelade på Röda Rummet.

Lördag: En är från Vrestorp, en är från Dijion i Frankrike. De bor nu i Örebro och kommer till Göteborg på lördag. On our honeymoon fortsätter boka bra saker och den här gången blir det underbar soulelektrikpop med Julie Venus. Väldigt snygg musik. Ni som följer med här har såklart redan hitta dem, men nu får vi äntligen se dem oxå. INTE MISSA!

Tillsist:
På torsdag morgon hälsar Pinto på mig i studion, kvart över nio är tiden och kanalen TV4. Var vaken eller kolla på nätet i efterhand.
Pinto spelade på Hängmattan i höstas, så här tyckte jag.

Tillsist2:
Årets viktigaste diplom är utdelat.

Tillsist3:
Nästa Klubb Sandviken blir den 5 april! Det blir låtar om små djur som knarkar, en ukulele, en fotograf som spelar skivor och diverse annat.
Lite om förra gången, för er som missade.

Jerry Boman

UP och UF.

Jag gillar musik. Jag gillar människor som gör musik. Men jag gillar inte alltid att umgås med människor som gör musik, som lever musik och andas musik. Många är väldigt intressanta i sitt skapande men utanför scen bryr jag mig inte. Det kan låta hårt. Egentligen handlar det om att jag inte vill störa dessa människor, varför skall jag tränga mig på och ta upp deras tid. De kanske inte vill det alls. Jag tycker det är skrämmande att höra folk som sätter artisten i samband med människan. Varför skulle fler artister "vara sitt jobb" än oss vanliga?

Man skulle väl kunna säga att jag är mer blyg än dryg. Jag vill er inget illa och jag har absolut inget emot er. Jag tycker bara att det räcker att jag får ha er lite på avstånd, att jag få njuta av er musik. För hur blir det annars om jag skulle tränga mig på och interagera? Då blir ju jag en del av det där. Det vill jag då rakt inte. Det handlar inte om någon idealiserad tanke om att vara objektiv, om att jag vill hålla mig objektiv och därmed inte kan bli polare med dem jag skriver om. Även utan deras vänskap är jag inte ett dyft objektiv. Det är ingen. Samtidigt kan ni ju fråga mina vänner som spelar om jag inte brukar vara ärlig och ge dem en känga när de förtjänar det.

Förmodligen är det här ,rent socialt, ett kamikazeprojekt. För även jag fattar ju att jag måste hänga runt för att få mitt intresse att funka. Eller det kanske jag inte måste? Det är nog så att jag ändå kan skapa mig ett helt eget universum, berätta för andra om mina planeter och stjärnor utan att störa er. Utan att vara på rätta stället, prata med de rätt musikerna och dricka de rätta sakerna. För jag känner mig bara så väldigt obekväm med att störa och klänga.

Jag vill bara vara där jag själv vill, lyssna på det jag själv vill och helt enkelt bara vara. Men mer om detta längre ner.



Helgen började med The Dying Dandies på Klubb Existens. Platsen är och förblir "lokalen med det ofantligt äckliga golvet", Henriksbergs nedre del. Alla har ju lagt märke till heltäckningsmattan framför baren, men har ni sett att det även är matta INNE i baren? Det spån som kom på det borde få slicka på en myrstack.

Nåväl, TDD skulle göra sin första "riktiga" spelning. I torsdags var de och hälsade på mig i studion, körde en bedårade vacker akustisk version av "The last summer was the last summer" och på nätet låter det underbart.

Men vad hände i fredags? TDDs lilla trio låter inte i närheten av bra. Det skallrar, det skorrar och det är som om alla spelade på olika låtar. Märkligt. Jag förstår inte riktigt. Det känsliga fina var borta och ersatt av en vägg. En mur mellan oss och musiken. Jag omfamnades innan av det jag hörde, nu fick jag istället en smocka. Mycket märkligt.

Var det något fel med ljudet? Var det nervositet? Vad det än var så blev det ett helt annat band, ett band som inte var färdigt. Synd, för ni sitter ju inne på helt grymma låtar! Lyssna på What a lovely night tex. Tjusigt. Men så där lät det inte alls, det var mer punk i källaren än dekadens bland kristalkronerna. Mer folköl än rött vin.

Jag tror det var nervositet. Men men jag röstar för att alla kollar efter själva den 27 mars då TDD spelar på Svanen.

Jag spelade lite skivor på Henriksberg oxå, några var där så tidigt att de fick höra dem. Själv tyckte jag att det var kul.
Här kommer en inte alls komplett lista på det jag spelade(inte kronologisk ordning heller dvs total förvirring):

I'm Not Gonna Teach Your Boyfriend How To Dance With You-Black Kids
Common People-Pulp
Yeahvolution-De Stijl
Plöttsligt händer det inte-Vapnet
Instead-Slabb
I Wanna-The Bombettes
Comment ça va Marc Hamilton?-JohnE5
Slangbacken-Carl Carlsson
My HoneySugarBabyLady-Je t'aime mon amour
Glockenspiel-Tikkle Me
Största skvallret i stan-Spring Johnny!
Lovers United-Nina Natri
Oh, Rebecca-Fred Astereo
Could You Come By?(Station Road) -The Johnsson Colors
Blue Monday-Katharina Nuttall
Damn This Little Town-Children Come On
Alla som inte dansar (SV:RT RMX)-Maskinen
De sista drömmarna-Kapten Hurricane
Carl du lever i en dröm-SVART
Skulle inte tro det-SV:RT
Shoreline (live)-Broder Daniel
Kärlekskomplexet-Elenette
Zoloft Blues-The Hardliner
She's In the City-HEY LOVER
Caligula-Hästpojken
Hjärta Göteborg (dans version)-Kapten Hurricane
Endless Summer-They Live by Night
Noah-Cheap Umbrellas
Cul de sac-Don´t Be Kate!
Salem El Fakir-Kanske älskling (Nej jag har inte snurrat till det, låter heter Salem El Fakir)
Acording to plan-Beep Kitty
When You Were Mine-Casiotone For The Painfully Alone Young
Be Yourself-Dräpenhund
Hyperballad-Euphoria and the lazy boy
Kärlek-Peter Sjöholm
I'll Kill Her Skyddad-Soko
I lost my colorvision-Burning heart

Ut på nätet och leta. Köp om ni gillar. Eposta artisten om ni älskar.

I övrigt var det en väldigt trevlig kväll, goda vänner, härligt trevliga arrangörer och allmänt bra.



Lördag:
Efter diverse strul med lokal (hur är läget på Wish egentligen? Var det en vattenläcka eller något annat?) så hittade Wonderlands gratiskonserter tillslut hem till Pustervik. Tydligen var grejjen den att det kommit en manager hela vägen från Australien för kolla in Universal Poplab. Och det kan man ju säga, den snubben bjöds på en riktigt jävla bra konsert! Ett komprimerat superset, bara de bästa låtarna och underbar stämning och helt fullt med folk.

En sak som stod ut den här gången var Christer. Han verkade mer laddad än någonsin, kanske såg han framför sig hur trion susar runt i landet down under och frälser en helt kontinent. Vad det än var så var han extra allt. Mer teater, mer inlevelse och mer sång. Härligt att se! Det är bra annars oxå men den här gången var det lite mer.

Det roligaste var ändå att helt nya låten, som typ ingen hört, satte sig direkt. En klockren synthhit där alla sjöng och hoppade med från första reffrängen. Alltså, killar Hans, Christer och Paul verkar ha hur mycket idéér som helst. Musiken utvecklas, det är skönt, men känslan för en bra låt som funkar live sviktar aldrig. Låten har typ allt man vill ha, en skön melodi (storslagen utan att bli bombastisk) en text som man både kan lyssna enkelt på eller gå in djupare i. Detta tillsammans med att Christer verkar mäkta stolt toppar kalaset.

Nu väntar jag på första riktiga konserten med bara nytt material. Om resten är lika bra som det nya exemplet (hette låten Run run?) så kommer vi få en konsertupplevelse större än störst!

Uppmärksamma läsare la märka till att jag skrev "gratiskonserter". Alltså var det en grej till, inte ett förband men hon var först.



Emmon. Ja du läser rätt, det var Emmon... igen. Kanske är det bara jag, men det har blivit mycket med henne. Förra året lyckades jag pricka in henne åtta gånger, vilket kan få mig att framstå som en stalker. Men jag gillar Emmons musik. Mycket. Dock är det såklart inte lika spännande gång nio som gång ett. Roligt då att det även här bjuds på en nya låt. Och ju du, det är väldigt bra! Inte bara för att den är ny utan för att den är...BRA! Lovar gott.

Så där, efter de två komprimerade tömdes lokalen (Woody skulle in och folk skulle betala) och jag gick vidare.

Nu kommer jag tillbaka till det jag försöker förklara i inledningen, att det finns ett ställe här i stan som jag har svårt för.

Uppåt Framåt.

Den här kvällen var det premiär för nya klubben "Replokalen i Gårda". En roligt initiativ att starta en punkklubb på UF!
Lokalen var väldigt fint "smyckad" och skapade verkligen känslan av punkklubb, The Kid-Bengan vet vad han håller på med. Man kunde även köpa öl på burk och känna sig lite cool...

Hela stället kändes som musik-Göteborgs backstage, i varje hörn hittade man lokala hjältar.

Nu till det knepiga: Jag gillar ju dessa personers musik. Typ varenda en av dem jag såg. Det är oxå trevliga personer hela högen.
Men jag vill inte hänga med dem. Jag vill inte störa, jag vill inte ingå i ryggdunkarfesten på UF. Förmodligen är det mig det är fel på, men så är det. Jag vill hänga på avslappande ställen. UF för mig är väldigt stelt, alla lurpassar och vill vara du å tjena med de rätta människorna.

Men förmodligen är det bara jag som är blyg och har för lite säljare i mig. Fan, man skall ju ut på marknaden, vara pratig, lagom full och känna varenda kotte. Även om man så bara mött dem en sekund framför en scen.

Lyssnade en liten stund på fin fina Samtidigt Som. Jag vet inte om det ingick i konseptet punk, men det hela grusades av att det antingen var svinhögt ljud på sången eller inget ljud alls... men men låtarna är ju helt fantastiska och en person dansade på bordet.
SS var ju med andra ord precis så bra som de alltid är.

Trevligt att jag den här gången blev godkänd i baren för att få köpa en Staropramen.
Så UF har ju ändå gått framåt. En liten bit.

Och som sagt, det är roligt med punkklubb på UF. I dubbelbemärkelse.

Jerry Boman

UPPDATERAT: The Dying Dandies i Nyhetsmorgon.

Så här såg det ut när The Dying Dandies hälsade på mig och spelade i studion idag på morgonen. Trevliga killar!



På fredag kan ni se dem på Klubb Existens på Henriksberg. Det tycker jag verkligen du skall göra!



Jag spelar skivor på Klubb Existens. (samma ställe som TDD spelar på alltså) Er blogggycklare/hycklare kommer bjuda på en del lo-tech, en del framtid och kanske någon dåtid. Inte så mycket hi-tech.

Tillsist:
UPPDATERAT:
Nu kom det nya bud i frågan om VAR Universal Poplab och Emmon spelar spelar, Wish var det från början men de fick vattenskador i veckan så... Här är senaste info från Wonderland-Sebastian:

----------------------
Lördag 16:e februari
19:15 - 21:15
Pusterviksbaren
Emmon på scen 19:45 sharp.
Universal Poplab på scen 20:30 supersharp!
GRATIS ENTRÉ!
18 år. Baren är öppen!

Lokalen måste sedan vara tömd 21:30 för att Woody West- klubben ska hinna fixa
iordning tills de öppnar 22. Vi är nu för alltid kära i Woody West- gänget och folket på Pustervik för att dök upp som änglar och räddade oss!
-----------------------

Strålande! Jag tycker alla skall ge Woodycrew en stor kram!
Ses där!


Jerry Boman

Fröken, fröken kakan smakar hav!

Det kan ha varit i femte klass. Vi skulle baka någon sorts kaka i skolan, i skolmatsalens kök. En enkel lite kaka, så simpel att en kotte på 10 - 11 år kan svänga ihop den utan att tröttna. Bespisningspersonalen (jag är inte från Göteborg så det heter inte bambatant) hade förberett och lagt alla ingredienser i olika skålar.
Så långt allt väl.
När kakan efter massa kladdande och knådande stod klar på fatet kastade jag mig över den. Tog en stor bit... och spottade ut.
Fröken fröken kakan smakar hav!
Tillslut kröp det fram att det inte alls var socker i den där stora skålen utan salt... Total besvikelse för en hel hög femteklassare.

Jag lyssnade igenom låtarna. Jag gillade det torra ihåliga trumpeterna, det taktfasta och det visselvänliga. Det fanns en avslappnad glädje, som om det kom från någon som precis öppnat alla dammar. Ren glädje för musiken.

Vad fick man då se på Storan i lördags? En välstruken välklädd kille som visserligen gör smittade musik men ögonen är helt kalla. Kaka aka Richard Karlsson på scen berör inte. Vilket är väldigt märkligt, jag menar med det materialet!

Nu blev det mer produktvisning av nya Volvon, en catwalk i Nordstan, ett showcase förklätt till konsert. En uppvisning för uppvisades skull.



Men ändå: "What a frame" är en magnifik låt. En klassiker. Krig mot tristessen, en marsch framåt mot nya musikkänslor. Mot hur det kan låta 2009. Ändå står jag där och känner inget. Det är för stelt, för kalt.

Nu sitter jag här och lyssnar på Kakas Myspace igen. Det är så bra! Receptet är alltså rätt, men i lördags mixtrade någon med ingredienserna.
Kakan smakade helt enkelt salt.
En besvikelse.



Jag hoppas verkligen ingen ramlade ner i det här jättehålet som fanns utanför Storan i lördags.

Tillsist:


På fredag spelar jag skivor på Klubb Existens. Er blogg gycklare/hycklare kommer bjuda på en del lo-tech, en del framtid och kanske någon dåtid. Inte så mycket hi-tech.

Och nu till det riktigt roliga: på fredag spelar The Dying Dandies på Existens. Men redan på torsdag morgon kan du se dem i Nyhetsmorgon Göteborg Väst! En tjusig akustisk låt kommer de bjuda på och jag är övertygad om att det kommer smälla i era hjärnor!
Kvart över nio i TV4 eller här på bloggen på torsdag eftermiddag.

Tillsist2:
Ni missar väl inte lilla gratis (!!!) konserten med Universal Poplab och Emmon på lördag? Tänkte väl inte det, Wish är platsen och det öppnar 19.00. Tydligen är det lite speciellt så det gäller att vara där i tid, för Emmon börjar tex 19.45. Prick.
Men hey, det är gratis!

Jerry Boman

Esther sliter och vinner.

Jo tack. Hur går jag vidare efter det här? Varför är inte alla lika bra på scen? Jag har sagt det förr, en konsert är så mycket mer än en uppspelning av låtar. Det är underhållning. Nu låter ju det här som att jag gillar storslagna shower med glitter och fyrverkerier. Men det jag talar om är alltså underhållningen i det lilla, bandet Esther drog tillsammans med Dreamboy kanske 20 pers till Pustervik och Club Zebra…

Esther spelar för en imaginär fullsatt klubb, hela bandet spelar som scenen var minimal. Det är svett i luften och spasmiska rörelser. Ingen hejd! Sångare Per Johansson vräker sig ut bland publiken. Trots att ingen finns där att ta emot honom så gör han ansatser till att hoppa. Istället kliver han upp på den lilla hyllan som finns till vänster i lokalen, vrålar ut låten och hoppar sedan. En vänlig och stark kille fångar honom. Bär runt på Johansson. Samtidigt som sången aldrig sinar, musiken stackato dansar sig framåt.

Jag tycker Esther skall kräva mer publik. De borde sända ut ett brev till alla och tvinga dem att komma. För det här var en uppvisning i hårt arbete. Ärligt, jag har aldrig sett ett band köra med sådant ställ inför så lite publik. Esther gav oss precis vad vi ville ha, vad vi kom för. En upplevelse utöver det vanliga, en kick förmedlades.



Varenda del i Esther är bra, från gitarristen som ser helt sinnesjuk ut när han drar på, nästan lite farlig ut, till trummisen som tar plats. Sen gör ju såklart bandets fina jackor (har ni rånat det danska kocklandslaget?) och deras gemensamma rörelser kommer lika spontant som härligt. Det här är stor underhållning och jag blir så glad! Esther skall upplevas live, närsomhelst. De är så mycket större än Växjö, så mycket större än Göteborg. Fan tro om de egentligen inte är större än Sverige! Om de kan göra underverk inför 20 pers så vill jag knappt tänka på vad som kommer hända när det är fullt… Om du är där då: köp hjälm och knäskydd.

Lite fakta: Esther hoppade för första gången in i mitt liv 2003. Växjö var Popstad och just Esther vad den klaraste stjärnan i det småländska mörkret. Alla pratade, alla skrev och alla älskade dem.
Sen blev det tyst. Hemma snurrade fina singeln ”Oh Sofie Oh” om och om och om igen… Tills förra året när jag till min glädje såg att bandet till stora delar flyttat till Göteborg.
Ibland tror jag Gud finns…



Band två kan man se på två sätt. Dreamboy gör slagkraftig pop.
Men det har ju lyssnat för mycket på Weezer. Till och med sångaren är lik Rivers Cuomo. Nu gör ju Dreamboy bra grejjer men men…det är FÖR likt. Jag kan omöjligt ta dem på allvar. Är det hela en tributespelning? En kopia?

Det hela slutar med att jag börjar tänka på Elviskopia-festivaler….

Men det är otacksamt att komma efter Esther den här kvällen. Visst, killarna från Växjö/Göteborg har inte heller hittat den nya elden, men de har mer tagit en gnista och adderat sin själs bensin. Dreamboy har piratkopierat ett helt koncept, med rörelser och allt.



Men sen tillbaka till något märkligare. 20 pers alltså. Det är konstigt, vad tänkte ni på? Visst, det var Svanen men där kan ju alla inte vara va?
Vad tycker du, var det kanske för dyrt? Eller är du rädd för Pustervik?

Tillsist:
Storan på lördag. Om man kommer mellan 21 och 22 är det gratis. Då får man också en skiva med Universal Poplab. OCH så är det fotoutställning, med fina bilder på just UP. Det är fotograf Mikael Göthage, som jobbat med Robyn och Hot Chip bland annat, som förevigat de tre herrarna väldigt vackert.
Efter 22 är allt som vanligt och senare spelar Kaka. Det är han som varit med i Emmabodafestivalens maskotar The Tambureens och varit med i The Mo. Nu är han själv och gör snygg, lite avig, elektronisk pop.

Jerry Boman

Nu eller då?

Idag hade jag alltså besök av Hästpojken i studion, Martin och Adam spelade två låtar och snackade lite. Riktigt roligt att höra låtarna akustiska, Lena 60 blev riktigt riktigt bra! Men först spelade de dansgolvsrökaren Caligula.
Kolla klippet nedan och bedöm själva, är det bättre eller sämre akustiskt?



Jag berättade också om saker man kan göra i kväll och på lördag.



Läs vad jag tyckte om Hästpojken när de spelade på Bannanpiren.
Jag kan inte riktigt bestämma mig om det var bäst då eller nu. Efter den där natten i plåtladan var jag sprittade lycklig, å andra sidan har jag varit små speedad hela dagen idag över Martin och Adams framträdande i tv.
Äh, det var så bra båda gångerna att det räcker och blir över. Tänk om varje morgon kunde börja med härlig från hjärtat poppunk från Göteborg!

Tillsist:
Då ses vi på Club Zebra ikväll då? Ester spelar och det skall du inte missa. Okej, okej Dreamboy spelar också men det visste du ju redan...

Jerry Boman

Hästpojken i tv.

Imorgon torsdag gästar Hästpojken mig i lokala Nyhetsmorgon Göteborg Väst. Kvart över nio börjar det och kanalen är TV4.
Läs om Hästpojken här.

Jerry Boman

Släpp stolpen!

The Victorias består av... en sångare. Det är inte mer med det, för trots att den här spelningen förmodligen inte representerar bandet (som vanligt är det stelt att spela i en skivbutik) så har den där Johan Bergström något. Det kan vara rösten, bättre live än inspelad. Bara det är märkligt, ofta brukar det vara precis tvärt om. Det kan vara något med hans sätt att stå där på scenen. Så avslappnat.

Resten av bandet verkar tyvärr inte riktigt kommit ut ur replokalen. Poppunken låter stel och förutsägbar, inget sväng. Förutom i Johans röst. I inledande Heroes låter han flera flera klasser bättre än sina vänner. Bra låt och en bra kille där längst fram. I sina bästa stunder, i just den låten, är det här ett fint exempel på bra musik från Göteborg.

Men på det stora hela är det faktiskt inte så bra, det är upp över öronen stelt och alla verkar mest fundera över vilket ben de skall stå på. Alltså, jag vill se mer inlevelse, skit i om ni spelar fel. Jag vill förflyttas, bort från de där bruna skivhyllorna. Jag vill att ni som står där fram utmanar mig, få mig förbannad eller jätteglad. Vem vill ni beröra? Vad har ni att berätta?

Jag tror att ni faktiskt har det där inne, ni behöver bara släppa stolpen och rusa rakt ut i det blå. Klipp och raka er inte på ett år, släng hela skivsamlingen och be några polare att dra åt helvete. Lev och gå upp i det livet totalt.

Jag står och fantiserar om hur det skulle vara om ett band klev in på Bengans scen små bladiga. Om de rev av en explosion, vräkte ur sig alla känslor som om spelningen gällde liv och död. Om det ålades och krälades, om det slängdes och hängdes samt om det kanske någon enstaka gång spottades rakt ut på gubbarna som letar skivor.

Hände inte den här kvällen och lär förmodligen inte hända igen.

Så frågan är varför de där spelningarna egentligen finns? Jag menar, det finns väl inget förbud mot att spela skiten ur en gammal skivbutik?

Jerry Boman

Klubb Sandviken del 1.

Vem hade kunnat tro?! Nästan 120 pers kom till Klubb Sandviken i lördags! Alltså, de var de som kom efter nio och betalde, några var förutseende och kvistade in innan nio och slapp pynta, så förmodligen var det kanske 150 pers...Makalöst! Och samtidigt som Sandviken kom till Göteborg kom oxå den första snöstormen...

Underbart roligt, jag och Lisa tackar alla som kom. Tack oxå Karin för att du spelade så fina skivor, tack Dauerwelle för den härliga konserten (aldrig har så många stått så tysta på ett så litet utrymme), tack Erik för snyggt ljud och tack till alla på Kontiki än en gång.

Så här såg det ut (musikenligtjerry.se goes djungeltrumman.se):


Kö in i värmen.


Tvärflöjt är den nya gitarren.


Erik fixar ljud under taket.


DJ Kaka något okoncentrerad.


DJ Lisa väldigt koncentrerad. Finaste dj:en i stan!


"Skägget" med vän.


Om du går på vår klubb går vi på din.


Skönheten och... ja.


Innan vinet tog slut i baren.


Händerna under hakan är populärt.


EXKLUSIVT: Dauerwelles låtlista!


Vem la 10 minuter Elvismix i spannen?


Suddigt men trevligt.


Se det snöar!


Mer info om nästa klubbtillfälle kommer...


Tillsist:
Väldigt glest mellan konserterna under 2008 så här länge, schemat har varit fullt av annat fix men den här veckan händer det en del:
Tisdag: Play@Bengans. The Victorias kan blåsa hela avdelning A-H ut på Stigbergstorget!
Onsdag: Taggig "shacka schack shach Oioooo Ahhahaha Oioooo" rock typ The Hives blir det på Uppåt Framåt. Punch and Judy var bra på Nyårsafton och är lika bra nu.
Torsdag: Ester på Klubb Zebra. Gamla favoriter från Växjö, nu i nytändning. Spelar ni "Oh Sofie Oh" fortfarande?
Lördag: Klubb Populär är ON igen! Kaka från Emmabodafestivalens mesta band, The Tambureens, och senare The Mo kör solo. Snygg pop med synthslingor. Lite avigt är det trots att det låter enkelt. Fint det!


Tillsist2:
I väntan på annat kan ni kolla in Kusowskys nya video:



Jerry Boman

Malmö, Säffle och Sandviken.

Premiär för nya Vapnetlåten "Plötsligt händer det inte"!
Jag träffade Vapnet i studion, det hela sändes i lokala Nyhetsmorgon kvart över nio idag. Här kan du se inslaget. Trevliga killar och premiärlyssning på nya låten! Det nya Vapnet låter Malmö på nittiotalet, skiner som en sol och det ekar Eggstone. Fint!



Och ja, Stefan är DEN Stefan som är Agent Simple. För er som är ännu mer snurriga så är det alltså inte DEN Martin som är i bild som är DEN Martin som sjunger i Vapnet. Solklart eller hur?

Tillsist:
Jag åkte förbi Säffle igår och svängde in på det där berömda industriområdet.



















Det är vackert med festivalplatser i snö, när allt är tyst.
Blir det något Rip It Up 2008?

Tillsist2:
KOM!


Jerry Boman

Goda saker.

Den här veckan kan man lyssna på:

JOYSTICK
Fransk organisk dataspelspop.

u.d.du.p
Vassa ljudmattor i ditt öra. Massa energi!

Arthur and Martha
Så här låter det när datorer drömmer.

Småklig ljudspis!

Jerry Boman

Viktig dans.

Jag blir så glad av att se alla människor i Berg 211 den här kvällen. Koloni, som denna kväll slog sig samman med "vänder sig om", har länge varit en favorit i Göteborg för mig. Alltid intressanta saker, ibland mystiskt, ibland inte min smak men alltid intressant. Tyvärr har det ibland varit glest i raderna, men den här kvällen blir det fullt. Alltså, fatta, fullt inne i berget! Det finns bara en förklaring på det: Koloni och "vänder sig om" har fått upp ögonen på folk. De visar att det finns en annan stad, en bättre stad. En stad utan påklistrade leenden och creediga fester. Det finns framför allt något bättre än en skitnödig invigning av filmfestivalen...

Jag börjar med det bästa direkt: Le Bombe. Har lyssnat ett tag på nätet nu och blev sprudlande glad när jag så att vi skulle få fin besök från Malmö. Le Bomb är Maja Karlsson och utforskar landskapet kring pop/electro/spokenword med nyfikenhet och öppet hjärta.

Jag blir så glad. Det är dansant, smart och väldigt bra texter. Det finns inget mer att önska, Familjen få se upp! Tvspelsrytmerna förstärker de viktiga budskapen, ibland är det Edit Piaf i modern kostym, ibland svart men spröd hiphop från kreativa rum.
Så ramlar det snyggt över till barnsånger för vuxna i "Klagosång", dansgalenskap i "Hitten" och ordförvrängning i "Vokalerna".

Men det som gör det hela viktigt är budskapet. Det berättar om ett utanförskap som de flesta sneluggar bara kan fantisera om. Nu blir det liksom lite fjuttigt att stå och sjunga om att man är en outcast, att inte en kotte förstår en. Le Bombe diktar inte, det är på riktigt. För om man tänker efter, vem kan mer beskriva en hemlös vardag en en person som är just hemlös?

Malmö framstår mer och mer som paradiset på jorden, stan spottar ur sig de mest intressanta artisterna, de mest intressanta uttrycken och de mest spännande människorna. Göteborg blir faktiskt lite tråkigare, är det enda vi kan komma fram med år punkpop. Eller gråmålad bombastisk pop. Malmös, och resten av Skåne också för den delen, är ett glädjepiller. En färgglad frukost där gårdagen är glömd. Alla får ta plats och får säga sitt.

Kvällen i berget var mer än Le Bombe. Jag lyckades inte höra nämna Maja Karlssons och Sara Hallströms poesi, det var helt enkelt för mycket folk. Men tydligen var det galet bra.



Däremot fick jag utstå, ja jag säger utstå för det var inte roligt, Eyes Like Saucers. Jeff Knochs spelar på en tramporgel... ja, det är ungefär det som händer. I längden blir det väldigt enformigt. Bara för att man lyckats hitta en märkligt instrument betyder det inte att man fångar publiken. Fler än jag börjar prata högt för att sedan gå. Respektlöst, ja visst men vad skall man göra när musiken monotont vaggar en en till söms.



Pamela & Anna gjorde nog väldigt bra ifrån sig med sin poesi/teater. Tyvärr fick vi i publiken aldrig en chans att höra det, ljudet växlade mellan mummel och rundgång...

Gay Against You skulle vara den stora finalen. Lite bra var det allt, men inget jag kommer spara. Fick känslan av von oben, Joe och Lachlann uppenbarar sig på samma sätt som TTA. Tittar ner, klär sig i "en hygglig kille" och gör musik att dansa till. Men jag hittar ingen själ. Ingen energi.

På det hela taget så var det en bra kväll, och tack till den stackars killen i garderoben för att han tillslut hittade min jacka. Just då kändes det tråkigt men allt löste ju sig och jag kunde gå hem i regnet med Le Bomb i öronen.

Tillsist:
Det här skall ni lyssna på. Hotkorv heter bandet och lyssna på Gayrobot.
Vocoder gone mad!

Och när ni ändå är igång på nätet lyssnar ni på Kanske Älskling. Bitterhet kan vara vackert som i " Salem Al Fakir".

Sen kan ni vara lagliga individer och ladda ner körsångsgalenskap i Black Kids EP här. Den är bra. Inte lika bra som "I'm Not Gonna Teach Your Boyfriend How To Dance With You" men man kan ju inte uppfinna hjulet varje dag.

Tilsist3:
Så trodde jag då att lördagens aktivitet var spikad, My Darling YOU!s släppkalas på Röda Sten. Men så ploppade den här upp:

Goto80 är ju ändå kul.

Jerry Boman

Naiv super. Extra super.

Nu är jag väl lite part i målet numera men Kontiki är ju ett så bra ställe att hänga på. Det liksom omsluter en som en varm kram Den pissiga vintern försvinner och värmen slår emot mig när jag går in, bambugalenskapen känns som det enda valet just nu.

För runt en månad sedan åkte jag ut till Patille för att agera jurymedlem i Partillerocken. Som jag sa då, förväntningarna var inte så höga eftersom jag egentligen inte gillar tävlingar. Speciellt inte inom musik.
Men så kom det då upp ett band på scen som raserade allt det där. Bandet med det konstigaste namnet sedan…ja jag vet inte vad. För det är ju så att man fastnar på det där namnet, Bella Boop & The Robbers.

Men skit i det just nu, det är ju musiken jag är här för. Kontikis minimala scen och minimala utrymme framför scen passar perfekt. De tjugotalet i får lyssna på ett band som i sina stunder är väldigt väldigt bra. Contact är fortvarade en otroligt bra låt. Även några av de andra låtarna är sköna mjuka popmoln. Vi vaggas in i föreställningen att livet bara kommer utspela sig i flick/pojkrummet. Att välden där utanför får vänta, ingen är klar att möta tråkigheter. Naiv Super. Extra super. Det är så oförstört.

Även London, som den här kvällen byter namn till Berlin, är skön. Visst, det är mesigt som fan men det är ju precis det skall vara. Den här mesigheten har en hel hög med band försökt återskapa, men att klistra på den funkar inte riktigt. Jag säger nu inte att Bella Boop och resten är mesar, det är deras musik som prickar precis rätt bara.

I will move to somthing new
And everything will be true

Ja, jo det kan man ju drömma om…jag vill också ha deras ögon!

Tillsist:



Swedish for beginners har smällt ihop en fin fin video. Med nya videon för ögonen, deras låtar i öronen (This city is not for me, Happy Factory, Special offer m.m) och minnet av spelningen på Sticky så förstår jag inte varför de inte blir bokade till varenda festival som finns?! Jag lovar, ni kommer bli så lyckliga framför scen folk! Jag beskrev Johan Signert live så här: ”den perfekta hybriden Håkan Hellström och David Bowie!” Bara en sån sak!

Tillsist2:
Ikväll går vi in i grottan igen, Koloni gräver tillsammans med ”vänder sig om” fram det bästa. Just nu ser jag fram emot Le Bombe.

Tillsist3:
GLÖM INTE:

Japp, jag är numera med klubb. Som ett kärleksbarn typ.
Mer info här.
Kom kom kom!

Tillsist4:
Vapnets nya är anorlunda. Bra som i annorlunda. Större, mer organisk. Och riktigt riktigt bra!
13 februari kommer den ut. Hela skivan något senare.
(Tack Stefan för att du rättade mina slintande fingrar ang er singels släppdatum.)


Jerry Boman

Tv i en liten ruta.

Så här gick det till när Tilde Hjelm spelade för oss i Nyhetsmorgon Göteborg Väst idag på morgonen. Vackert och vi förlorade oss en stund.



Det jag inte hinner berätta i tv är att man såklart skall kasta sig på en vagn och åka till Röda Sten på lördag. My darling YOU! har släppkalas och spelar i det fyrkantigahuset. Inte missa!

Tillsist:
Ikväll går vi till Kontiki och lyssnar på Orustfinest: Bella Boop & the Robbers.

Jerry Boman

Två premiärer!

Jag har tjatat om den där låten, jag har spelat den för er som som besökt ställen där jag spelat skivor och jag har lyssnat på den i min Ipod...ofta. Nu är det dax för er att upptäcka Endless Summer med They Live By Night. Hoppa in på deras Myspace och häpnas över vad som kan hända när tre personer som vägrar fastna i givna spår går vidare.
Underbar pop, storslagen pop. Och framför allt: jävligt visselvänligt!

Tillsist:
STOR PREMIÄR FÖR KLUBB SANDVIKEN!
2 februari blir det klubbpremiär för mig och min flickvän på Kontiki! På premiärkvällen är det väldigt roligt att kunna presentera Dauerwelle på scen och Karin som DJ! 40 kronor och fritt innan 21.00. Boka in kvällen redan nu, det kommer bli grymt! Mer info kommer inom några dagar... Här är lite mer info!

Tilsist2:
I Nyhetsmorgon Göteborg Väst på torsdag kan ni höra Tildeh Hjelm spela live. Det kommer bli vackert...
Läs hur det var när hon spelade på Sticky härom veckan.

Jerry Boman