Kulturkalaset har missat en viktig fråga: Skall vi ha kalas för folket eller av folket? Som det ser ut nu är det för folket och det är väl trevligt i sig. Att någon fixar med kalas. Men när inte folket är med på noterna så blir det ett tomt skal. Kultur kan bara komma underifrån tyvärr. I alla fall om den skall vara bra kultur.
För nästan precis ett år sedan såg jag Detektivbyrån på Kellys. Att säga att det var mycket folk är att överdriva...nu är läget ett annat. Allt har gått fort fort för pojkarna från Värmland (ja, jag vet de bor i Göteborg nu). Alla har tagit deras instrumentala skogsromantiska analoga elektroniska pop till sina hjärtan. Vart de än spelar charmar de brallorna av alla. Anders Flanders har gjort dragspelandet hippt, Martin Molin har gjort xylofon till ett soloinstrument och Jon Nils Emanuel Ekström har gjort saxen till en del av rytmik sektionen. (just saxen var den här gången utbytt mot en stor häcksax...större scen större sax typ)
Det är faktiskt roligt att se att just allt det här här gjort bandet bättre! Ja, det är ju inte världens drag den här blåsiga kvällen men det hade väl ingen väntat sig. Jag menar, det är lite elakt att sätta de här tre på en jättescen mitt på förkvällen... och det är väl där som det brister. DB skall man uppleva nära. Deras musik verkar inte trivas där långt uppe på den stora scen, även om de rent musikaliskt och "framförandemässigt" är hur bra som helt, så klickar inte den där kicken in.
Jag önskar att den här Kulturfestivalen tänkt lite, hade de bara funnits lite mer mindre scen så hade många band kommit mer till sin rätt. Stort är inte alltid bra. Jag vill ha trängsel och DB på samma nivå som publiken. Jag tror mig veta att DB också hade tyckt att det var var bättre.
Kolla in förra inlägget för lite rörliga bilder från spelningen...
Närmare var det då på iDEAL och Konsthallens Warm up på torsdagskvällen. Det hela utspelar sig på Götaplatsen, bakom den gigantiskascenen uppe på terassen. Lite platser att sitta på, massa ballonger och så Surplus People på scen.
SP är tre personer som gör helt underbar musik, det är som att släppa på alla fördämningar. Som alla världens makter samtidigt fyrat av sina gevär, fast de var laddade med vattenballonger. Det är dansant javisst, det är också avigt på en gång. Magdalena Ågren skriker som vanligt i sin megafon, Petra Kiiskinen gör snygga ljud och slingor på sin orgel och Helena Engarås lirar bas som ingen annan.
Jag blir på så otroligt bra humör varje gång jag ser SP! Det liksom förlöser en massa positiv energi bara genom att finnas.
Jag har hört folk tala illa om SP. Det förstår jag mig inte på. För det finns inget illa att tala om, det är nog bara det att de här tre genierna är lite framför oss. Och kommer altid att vara. Det är bara att suga i sig och vara jäkligt glad att man får vara på plats och i närheten när musiken drabbar.
Och just här på terassen, bakom den stora officiella scenen, hittar man det riktiga Göteborg. Det där som även det här kalaset missat, det där som susar runt i staden utan att någon riktigt vet vem som håller i trådarna. Jag vet inte om det skulle gå att få in mer av det här under kalasets stora svenneparaply. Det kanske är lika bra att det får hålla till där bakom scenen...men se nu till att gå dit ikväll! Klockan 17.00 börjar det och ikväll spelar fantastiska Wildbirds & Peacedrums. Fan ta dig om du missar det!
Själv åker jag mot Dalsland och Kräftskivefestivalen....
Tillsist: Missa INTE Lisa Pedersen på Lilla Bommen klockan 12.00 på Lördag, missa inte heller Navid på samma scen klockan 19.00. Och missa inte heller Irene på Kungstorget klockan 16.30 på söndag...
Tillsist2: Joserusåatt, det är bra tryck när kockar lagar mat inför publik på Kungstorget.
Jag slänger upp en liten film från Detektivbyråns spelning på Kulturkalaset här i Göteborg igår. Låten heter Lyckans Undulat. Något att lyssna och se på medan ni väntar på mina små tankar om spelningen...
Det har ju sina fördelar att jobba mitt inne i stan. Man kan ju till exempel glida ner på torget och lyssna på lite lättsmält sommar pop när man känner för en paus. Kulturkalaset är igång och genast fylls gatorna av svettiga gubbar i linnekavajer och tanter i pudelhår. Ingen öl på torget i år och det håller upp klassen en del...
Jag blir imponerad av musiker och band som kan lira mer än en kategori musik. Många verkar fastna i den sortens musik de började spela och funkar inte det så struntar de i allihopa och lägger ner. Eller så går det bra och så fastnar de i sin genre för evigt.
The Cain and Beesh Band består av killar från metalbandet Painfied och de spelar lägereldsmusik. Ja, nu höjde ni på ett och annat ögonbryn, stenhårda killar som plötsligt är mjuka som uppblött toapapper från Lambi. Det sjungs om tvserier, sol och jag allt som hör det slappa livet till. Det är enkel musik. Lite lalllallaaaa här och lite schacklllalla där. Över det hela lägger man bongotrummor.
Nu skall man nog inte ta det på för stort allvar, det här med att stenhårde Cain sitter och sjunger om att surfa, sol och stränder . Det är en ploj det hela (tror jag)...men nu till det märkliga. De gör det hela förbannat bra! Många skulle hugga av sig ett öra för att drämma iväg lika bra låtar som Cain och killarna. "Waikiki" är en hit idag, igår och i morgon.
Bandet skämtar och får med sig publiken, Cain ler mest hela tiden som att det här är det roligaste han gjort. Och kanske är det det. Finns inget att förlora och allt verkar vara en enda lång solnedgång.
Om man ser på det krast så är TCABB ett väldigt bra Kulturkalas band, folk klappar med och det blir mysig stämning på torget. Det är ingen musik man måste lyssna noga till, man behöver inte ta ställning. Ett "gött" band helt enkelt.
Men sen är det ju inte på allvar och jag skulle aldrig köpa skivan. Men det är bra att lyssna på och de gör snygga låtar. Jag hör mer creediga band som är betydligt sämre... Så håna mig, men jag gillar TCABB! Jag kommer bära med mig dem långt in i vinterns mörka månad.
Nu återstår att se om det här "nya" kalaset är så mycket bättre än "det gamla". Jag har mina tvivel... Det är fortfarande för mycket svenne, det är fortfarande dålig smak över lag och det är fortfarande 95% stolpskott som spelar på de olika scenerna. Hallå! Göteborgaren kan ju få för sig att det är så här stans kulturliv ser ut! Jag röstar fortfarande för att Koloni och Christian skulle får hålla i hela klabbet. Då, först då, skulle jag ta ut en semestervecka för att kolla in allt.
Tillsist: Kvart över nio ikväll ses vi på torget och lyssnar på Maud Lindström. DET däremot är väldigt viktigt musik och saker att ta ställning till. Bra bra.
Då var semestern slut för det här året och jag tycker det är lite skönt, för det betyder att hösten är här. Och med den följer re:öppnandet av en herrans massa klubbar och tokmånga konserter.
Kolla den här veckan bara:
Måndag: Kolonis varannan måndagsklubb på Kafé Publik, den här veckan med besök från , Australien. Guy Blackman. Han levererar finstämda berättelser och gästas av Jens Lekman...alltså, Jens skall spela skivor i kväll men hoppar in och sjunger med Guy ibland. Kan bli hur fint som helst!
Tisdag: Ja, samme Guy och samme Jens drar till Varberg och fin fina stället Majas vid havet... Förlåt Koloni och Kafé Publik, men den spelningen kan få en ännu vackrare inramning.
Här hemma i GBG spelar världens bästa Maud Lindström på Kungstorget klockan 21.15. Det bör alla med skev könssyn gå och lyssna på. Viktig musik på riktigt. Och är det Detektivbyrån Martin som spelar med i bandet?
Onsdag: Fullsmockat med bra saker hela dagen, hur skall vi hinna äta?! Först blir det Detektivbyrån 16.00 på Lilla Bommen, sen Ida Maria på samma plats klockan 18.00 och så slutar det med Augustifamiljen klockan 22...Ja, jo jag ser att det är luckor så man kan äta men man måste ju landa lite efter varje konsert också...
Jag hoppas på: ...att Detektivbyrån kör en hel timme. Inte många band klarar det med DB fixar det. ...att IdaMaria gästas av Timo i "OhMyGod". Årets minuter på Emmaboda och Hultsfred... ...att Augustifamiljen gästas av...ja det spelar egentligen ingen roll av vem, för när det står någon annan vid micken kan bandet koncentrera sig på det som de är bäst på, att sprida glädje genom sina instrument. Kan vi hoppas på Håkan igen?
Torsdag: David Urwitz är en trevlig kille och gör bra låtar. Bara det att han har publikrekordet på Lisebergs lilla scen OCH att han bor på stans vackraste berg gör att alla skall sluta upp framför scen. 18.00 på Lilla Bommen är du och du på plats.
Senare på kvällen blir det mörker av Pen Expers på Pustervik. Att säga att det kommer att bli bättre än i Malmö är som att säga "luft är bra för lungorna". Alexander är en av landets bästa och kanske mest skrämmande frontpersoner. 21.00 på Pustervik kommer han och de andra sätta nivån för hösten.
Fredag: Först och främst: Kräftskivefestivalen! Jag tänker åka rakt ut i skogen (har någon varit i Rådanefors?), har ingen aning vad som väntar mer än att det är en fin fin lineup. Då gör det inget att jag inte äter kräftor...jag vet att det kommer bli en märklig och underbar helg.
För er som är kvar i stan:
Äkta Kärlek Lilla Bommen Fredag 17.10. Förlåt "Gul och Blå-Frida", Äkta Kärlek gör det hela med mer finnes och mer svart humor.
Glockenspiel Kungstorget Fredag 17.15. Tydligen skall bandet spela "avskalat", undrar om det ärmenas utan el det? Hursom kan det bli väldigt fint, de kommer ju charma alla goa gubbar och tanter med låten Gothenburg Mon Amour...även om jag mer gillar Upon a Star mer. Fin musik kommer spridas över nejden.
Lördag:
Lisa Pedersen Lilla Bommen Lördag 12.00. Lisa spelar både på Kräftfestivalen och på Kulturkalaset. Inte mer än rätt! Hon skall spela överallt! Och sen är det ju trevligt att hon har vettiga åsikter.
Navid Modiri och Gudarna Lilla Bommen Lilla Bommen Lördag 19.00. Ja alltså, den där Navid fortsätter imponera på mig. I höst kan du se honom på Filmkrönikan, bara sådär. Eller det där lät ju dumt, "bara sådär", killen har mer talang än alla Majorna tillsammans. Och texterna går fram till gammal som ung, känner en kille på fyra år som brukar sjunga med när skivan snurrar... Och bandet är ju också bra bra bra.
Söndag: Ingen vila här inte, kalaset fortsätter även under söndagen.
Irene Kungstorget 16:35...Jo du, nu smäller det! Räkna med allsång under nya låten By Your Side! Måshud på armarna och glada tillrop.
David Andreas Kungstorget 17.25. Alltså, "YesNo" är en jävligt bra gubbrocklåt ...frågan är bara nu om de andra låtarna har hoppat upp några snäpp sedan jag hörde dem på Bengans lilla scen.
Ja, det var nog det jag hade att säga den här dagen...
Tillsist: För något år sedan såg jag Gisela på Pustervik. Tyvärr skrev jag lite konstigt om henne då, det blev en del missförstånd och jag utryckte mig klantigt. Jag ber än en gång om ursäkt om det hela sårade någon, jag gillade ju musiken men lyckades inte beskriva det. Nåväl, nu lyssnar jag på Giselas helt underbara nya låtar! Lyssna på Creating Monsters och lyssna på hennes nya projekt Loguine. Det är skrämmande musik, jag tänker inte ha det här i öronen när jag går hem om nätterna i höst. Men just Creating Monsters är väldigt fin, och svart. Likt en natt när man bara vill att det skall fortsätta regna, att det skall sippra in vatten i skorna och att skuggorna skall förfölja en. Likt en natt när man vill vara liten men ändå känna sig stolt.
Sen kan ni ju ta och lyssna på Cake On Cake om ni inte gjort det...Sea Microphone räddar din dag, jag lovar.
Tillsist2: Jesuskristus! Jag såg just nu att Klubb Populär kommer tillbaka! Phu, det gick rykten på stan om att det var slut för evigt...Tur att det inte var sant! Första lördagen blir 8 september och då kommer Gustav Kjellvander med sitt Fine Arts Showcase . Humm skall han spela Rough Bunnies låtar? Jag tror det och det kommer bli så bra så bra! Lyssna på hans version av Dance With Your Shadow så fattar du vad jag menar... Förmodligen kommer Andres och de andra spela grymma låtar att dansa till mellan livemusiken. Precis som vanligt. Jag sa ju att det var bra med höst!
Mannen som bland annat grundade Factory Records, som startade legendariska klubben the Haçienda och mannen som sajnade Joy Division och Happy Mondays har gått ifrån oss. Tony skapade helt nya förutsättningar för skivbolag och för musiken i slutet av sjutiotalet och början av åttiotalet. Han lät banden äga musiken och så delade man på vinsten från ev skivförsäljning och konserter. Wilson skapade också historia i tv, hans program ”So It Goes” var det första ställe som spelade punk. Tony var också där när Sex Pistols höll sin första konsert.
Parklifefestivalen i Stockholm har blivit en sommartradition för mig, tredje året för festivalen och jag har varit där alla gånger. Det säger jag inte för att skryta på något sätt utan för att hedra och hylla arrangörerna. De fixar finkvällar år efter år, så fina att jag känner mig tvungen att åka från Göteborg till huvudstaden för att inte missa något. I år hade festivalen flyttat, från "södra Söder" och Skanskvarn till Midsommarkransen. Årets plats var väldigt märklig, samtidigt väldigt fascinerande. Stället heter Grekiska Tavernan men verkar inte ha varit någon restaurang på flera år, allt är nedslitet och växterna har tagit över. Att gå runt på stället, som betår av flera olika "plan" och avsattser utomhus, är som att stega runt ett nerlagt sommarland. Man förstår att det en gång kan ha varit mysigt att sitta här och käka grekiskt men nu...nja... Fast stället har sin charm! Och det passar helt utmärkt till att ha små musikfestivaler på!
Nå, nu var det ju ingen byggndasminnes resa jag gjorde utan en musikresa. Det första jag såg var Everyday Sensations. Jag vet inte, det finns för många likadana band. Även om ES är duktiga och så, snackar lite löst med kompisar i publiken och flirtar med 80-talet så får de inte mig att skrika "Hurra!". Kanske jag börjar tröttna på alla de där snubbarna som tror att man blir skön bara för att man skriver engelska texter i still med "det snackas om oss på stan". Till det spelar man smått handklappsvänigt backtrack och lirar gitarr och bas live. Sen drar de till med alla stadsbandens viktigaste ord: Hustak.
Alla de här självuppfyllande profetissorna, eller som man vill skall vara självuppfyllande profetissor, börjar bli tråkiga. Jag vill inte höra mer om folk som springer på stan, har sin livspeak just här just nu och som bara är "storstad". Men som sagt, ES gör det rätt bra, lite över medel kanske, men inget jag skulle skippa gymnastiken för.
Jag skulle inte heller missa något endaste tråkigt skolämne för Choir of young believers. Eller inte för att se dem live i allafall. Jag trodde på allvar att klockan stannat, att tiden på något sätt sträcktes ut i det oändliga. Att varje ton, varje minut var sirap. Okej, det vi har är två snubbar från Danmark, en på gitarr och en på piano. Han på gitarr sjunger högt, lite fint och plockar på gitarren. Han på piano spelar lite ibland och sjunger ibland. Det är allt.
Ja jo, det var väl fint och så men inte en endaste låt kändes på riktigt. Det var stora ord utan innehåll. Man kan sjunga utan innehåll, men då skall man inte förpacka det i prettopaket och försöka tro att vi skall gå på det.
Theoretical Girl heter egentligen Amy, kommer från England är egentligen ett helt band. Men allt det där gör inget när hon drar igång sin 60tals elektro-punk. Från första järnfilspånet i cdskivans trummaskinen är jag såld! Stenhårda ljud och en svängig vass gitarr blandas med Amys underbara röst, en röst som både är dömande och vackert inbjudande. Red Mist är låten du kommer dansa till i höst, låten du kommer sätta som standard för hur det skall låta. Den närmaste framtiden är redan här. The Boy I Left Behind kommer du gråta till om du tänker efter, och Another Fight kommer du känna igen dig i. Du kommer helt enkelt hitta ljud till dygnets alla timmar via TG.
Musiken är stålsvarvens svar till betongen, den fria viljans rop till instängdheten och allt är en stor jävla näve i luften! Amy blir inropad igen efter avslutat set (för övigit enda bandet jag ser som blir det...), och för första gången på väldigt länge får man ett riktigt extra nummer. Amy säger nämligen att hon bara har sju låtar med sig och får då helt enkelt köra en låt om igen! Det är annat det än förbestämda extranummer... Extra låten blir Red Mist igen och om den var bra först gången sitter den ännu bättre gång två. Amy drar lite extra i strängarna, som för att verkligen bevisa för oss att det här är det bästa då får just nu!
Nu ger jag alla konsertarrangörer i Göteborg en orden: Boka eller dö! (ta det inte så bokstavligt men ja...ni hajjar) Lyssna på Amy när hon spelar akustiskt här.
Mycket folk, du ser Mikael vid den blå pilen...
The Honeydrips aka Mikael Carlsons skiva heter "Hera comes the Future". Det enda hans fantastiska musik visar är hur fort min framtid kommer, jag känner att den framtid som han förutspådde med den där skivtitlen redan är här...kanske är den redan passerad. Och det är ju så med stor pop, den skall försvinna framför inne i öronen. Vara förbrukad samtidigt som den är här, aldrig återupprepas och bara vara ett minne i runt en vecka. Just det gör The Honeydrips. Men just den här kvällen gör Mikael inget stort intryck på mig, det kan ha att göra med att ljudet på hans mic låter skit. Eller att det går en propp mitt i toppen. Eller bara det faktum att jag inte riktigt hann landa efter Theoretical Girl. Inget ont om Mikael, det finns inget ont att säga, men den här kvällen i Midsommarkransen var nog inte hans. Jag vet ju att det är svinbra alltihop, även om framtiden redan är här.
Tror det var Joel som sa att The Concretes liknade en sekt på backstagen på Hultsfred. Och det där har ju man känt när man sett dem på scen. Bra musik men lite frånvänt på något vis, inåt mot sig själva. Nu verkar det som bandet splitras upp och då händer det saker med medlemmarna. Taken By Trees har ni hört talas om, sångerska Victoria Bergman hoppade av och skapade eget. Och genast blev hon mer sympatisk i intervjuer.
Nu är det Maria Eriksson som kör själv, då blir namnet Santa Maria. Nu har ju visserligen just Maria haft andra grejer bredvid TC innan, alla minns hennes och hennes man Jaris Heikki, bra på alla sätt men även där var själva grejen lite inåtvänd och elitistisk.
Nu är det alltså annat läge, Maria är mjuk och närvarande med Santa Maria och hennes låtar är varenda en smått fantastiska popstycken. Varenda låt har det där lilla extra som gör att man gillar det, en ny ackordföljd, några nya toner eller helt enkelt en text som mest gå ut på "lalllaaaalllaaaa". Jag gillar det!
Till sin hjälp har hon ett band, där basisten är den mest lysande stjärnan. Han behandlar basen som ett instrument och gör snygga saker. Han sjunger även i falsett och skapar ett eget universum i bandet. Men allt sitter ihop och skapar en enhet som inte många kommer slå. Det är varmt, eget och en sagolik känsla för pop.
Ibland kommer Marias "Contretesblick" fram, den där tomma blicken som stirrar på inget alls men samtidigt allt på en gång. Men den här gången är det bara för att understryka något i texten, eller plocka fram lite extra känslor i oss. Det känns skönt, för förr kunde jag vara lite rädd för den där blicken.
Efter det går jag hem, Boat Club fick klara sig själva. Tack ni som fixar så fint på Parklife! Jag kan nästa lova att jag kommer tillbaka till festivalen nästa år igen! En fin sak är att det är så blandat folk. I Midsommarkransen den här kvällen hittar man både 20-åringarna, 30-åringarna, de på smällen och den som varit på smällen för något år sedan. Skönt.
Varför tycker jag då att, som rubriken säger, tjejerna är bäst? Helt enkelt för att de vågar mer, gör bättre musik och inte verkar vara så rädda för vad folk skall tycka. Det har inget med kön att göra men just den här kvällen slumade det sig så att de bästa var just tjejer.
Några bilder från Parklife:
En iakttagelse av skillnader mellan Stockholm och Göteborg: Rökning är fortfarande coolt (eller inte) och utbrett bland Stockholms konsertbesökare. I det ljuset var det inte mer än rätt att det hängde "nödcigg" i träden...
Det här kan vara den finaste och samtidigt den märkligaste artist logen jag sett...Roligt!
Finaste backdroppen! Tapeter och frigolit.
Tillsist:
För er som har ögonen med er när ni slirar runt i Göteborg, ni har nog på mer än ett ställe sett tagen "MOFO". Speciellt vanlig är den på spårvagnens fönster... Nu har någon tröttnat på hemlighetsmakeriet. Och jag kan bara falla in i frågeställningen: Vem är Mofo? Vet någon? Är det flera? Är det en person eller en förkortning?
Jerry Boman -som fortfarande inte kommit på vilken låt som Welle samplat...läs inlägget från Emmaboda så kan du se om du kan hjälpa mig...-
De här låtarna spelade jag igår på Parapluies 2 års kalas:
Autisterna - Himmelen Little Big Aventure - Son Of St Jacobs (BD Cover) Fontainebleau - Svenska Fåglar Twisted Charm - London Scene Salty Pirates - Shark Attack Utah Rangers - You and Me in a Rented car Big Strong Union - Internetpoker Ruined My Life Backslick - C´mon Pet Politics - The ghost Mary and her friends This Is Love - Superwoman Moa - In The Spring Fribi Frap - Catherine Tikkle Me - Beat this man Spectroscope - Utopia Fine arts Showcase - Dance with Yr Shadow (Rough Bunnies cover) Dreams End - Baby2006 Children Come On - Traces and Tracks Cobra Charlie - Skrik om du brinner
JohnE5 - Comment ça va Marc Hamilton? De Överlevande - Han kommer aldrig hitta hem SV:RT - Skulle inte tro det Detektivbyrån - Lyckans undulat Hey Willpower - UhUhUh Helen Love - Atomic Beat Boy Mapei - Belly Roll IdaMaria - OhMyGod Hey Lover - Shes in the city Welle: Erdball - 23 UltraSport - False start city 64Revolt - Alice sweet Alice Emmon - Wake Up Time (Thermostatic RMX) Hej Anita -The answer is 42
They Live By Night - Factory Lola - En av dom där dagarna
Så, ut på nätet och handla!
Tillsist: Dålig stil av The Lionheart Brothers att kolla ljudet i en evighet...förstörde mycket stämning. Sen var de kassa och spelade på tok för högt. Hem till Norge igen med er...
Tillsist2: Fick just ett brev av Isaac Nyberg. Han har släppt en sannerligen bra skiva och den har jag köpt via Klicktrack. Isaac ville bara tacka för att jag köpt skivan, tydligen är det bara 8 personer (!!!!) som gjort det...de andra sju känner han... Jag tycker du skall handla hem Isaacs skiva, om inte annat så för låten "Förortsbarn". Blir rädd när inte fler fattar vilken musikskatt som finns i landet, men ni kanske bara lyssnar på Mix SuperMega Rix Extra Megapol 109,3? För ni laddar väl inte ner olagligt va? Och ni har väl smak?
Så, var det där sista gången? Var det den sista Emmabodafestivalen? Jag vet inte och är inte säker på något alls. Men om det var det så vill jag tacka alla för oförglömliga år, för oförglömliga spelningar och stort tack för festivalen som är/var väldens bästa. Allt har sin tid och jag skall inte sörja eller rada upp minnen här, men ni där i djupaste Småland skall veta att ni förändrat mitt liv.
Jag tar och börjar med "festivalen i festivalen":
SUCCÉ!
Jo, jag slår mig för bröstet och talar om succé i år igen för Indiedagis! Jag menar att få en hel husvagns camping att tystna berättar för mig att människor verkligen gillar banden/artisterna som spelade helt utan ström i husvagnens förtält. Ni skall veta att jag legat sömnlös och fantiserat om att folk skulle bli förbannade för att det lirades livemusik bland husvagnarna, ingen skulle lyssna och artisterna skulle bli sura för att de släpat sig bort från sköna sömnen...
Lyckligtvis hände inget av detta, alt blev bara helt underbart och jag känner en enorm glädje att ni (artister och publik) ville dela det här med mig.
Torsdag: Almedal. Antal på Indiedagis: ca 40 personer. Den riktiga festivalen hade inte ens startat när Göteborgs känslosammaste band nervöst tog plats framför vagnen. Att få höra dessa nutidsepos med endast Loves gitarr och Adams sång är en upplevelse. Jag har nog alltid sett dessa killar som skojfriska, om än med djup och smärta, men när de nu sätter sig framför oss och skriker ut sina ord blir det väldigt intimt. Det är nästan för nära deras sanningar. Obehagligt. Och det är något som är bra. Lyssna på nya låten här nedan och kom sedan inte och säg att de snor från Håkan. För nu har Almdal sprungit om sin idol. Lämnat honom på Vinga tillsammans med Evert. Almedal har tagit fasta på att det är staden och livet där som är det viktiga, det svåra och det vackra.
Ja, jag rös verkligen när de körde "Och alla platserna"...
Fredag: Children Come On. Antal på Indiedagis: ca 30 personer. Okej jag skall erkänna, jag hade ingen som helst aning om hur CCO skulle lyckas spela utan elektrisk förstärkning. Om man lyssnar på deras låtar så bygger det mycket på just el. Men HEY vad det lyckades! Med sättningen tamburintrumma, ukulele (!!!), gitarr och melodica skapar CCO helt underbar morgonmusik på campingen. Om jag rös till Almedal dagen innan så höll jag på att svimma av välbehag den här gången. Sen har vi ju det här med Fredrik Coranders sång. Den bryter igenom de mest svår flörtade personers bakfylle medvetande, mjuk stor och stark. Det går så långt att Indiedagis störande grannar (jag vill inte kalla dem svennebananer men det var de var) tillslut tystnar. Här har vi en av popsveriges bästa röster! Sist kör de en låt, som de enligt egen utsaga håller på att glömma...Tack för att ni inte glömde den! En helt underbart svart kärlekslåt, det är så magiskt att vinden i träden bakom vagnen tystnar. Det där ögonblicket kommer jag bära med mig länge. Under CCOs konsert störs vi alla av ovan nämnda svennebananer (tack Joel för det uttrycket). En kille springer runt med megafon och skriker "Indiepoppen är död!". Visst det var roligt EN gång, men inte hundra. Men eftersom bra musik får de flesta att inse sin dumhet så tröttnar tillslut killens polare och tar ifrån honom megafonen och slänger in killen i en husvagn. Bra gjort. Samma killar kommer efteråt fram och ber om ursäkt för sin kompis... Jag säger bara: Om man inte kan ha roligt utan att förstöra för någon annan så kan man hålla sig hemma. Idiot.
Lördag: Kristian Anttila. Antal på Indiedagis: ca 80 personer. Antal i förtältet: runt 30 personer... De andra banden på Indiedagis får ursäkta men jag blev väldigt väldigt väldigt glad när Kristian sa att han gärna spelade vid min husvagn. Jag menar, här kommer en av Sveriges största/bästa artister och sätter sig på en stol vid min husvagn och drar i väg sina fantastiska poppärlor. Bara för att jag bad honom. Jag vet inte vad jag skall säga, det hela var som en dröm. Tack Kristian! När man får höra Anttilas låtar så här nära, bara Kristians viskande röst och en sparsmakad gitarr, så kryper de in under skinnet. Orden bränner och får en ny innebörd. Normalt är nästan alla låtarna inpackade i dansant stutsig pophopp och det är ju bra i sig, men här blir det mer obekvämt...för oss som lyssnar. Vi får följa med in i en trasig själ, man hör saker man inte tänkt på tidigare. Tankarna löper fritt och mina ögon tåras. Det gör mer ont det här. Efter en stund öppnar sig himmeln och det börjar störtregna, Kristian finner sig och bjuder in alla i förtältet. Det blir trångt och ännu mer nära, en tjej får agera capo och en annan håller plekrumet. Här talar vi närhet till publiken! Själv fick jag inte riktigt plats men det gör inte så mycket, det här blev ytterligare ett minne för livet. 30 personer i mitt förtält, med Kristian Anttila hopkrupen i mitten spelandes "Ingenting, Ingenting, Ingenting". Finns inte mycket som kommer slå det vänner! När sista ordet tagit slut är det andäktigt tyst. Endast regnet slår mot tältduken och våra paraplyn. Förmodligen tänkte fler på samma sak som jag: Aldrig mer arenor. Aldrig mer höga scener. Aldrig mer artister som skall distansera sig från sin publik, som skall agera Gud och påve. Aldrig mer.
Kristian, tack än en gång för att du kom till vagnen. Det var underbart vackert och en stor händelse för alla som var där.
Jag vill passa på och tacka alla som kom till Indiedagis, ni var så fina allihopa. Och tack för alla uppmuntrande ord. Men mest vill jag tacka Kristian, Almedal och Children Come On för att de kom och spelade. Och visade att bra musik funkar alltid utan ström.
Så över till "den riktiga festivalen", det här lyssnade jag på:
Hela härligheten börjar med 64Revolt. Och det kan man ju säga med en gång: Att lyssna på dansmusik sittandes i en solstol, öl i handen och mitt på dan är inte de bästa förutsättningar. Men ändå: 64Revolt var helt jättebra! Blanda Leila K och Thermostatic så är du rätt nära, lägg till en kille med landets bästa skrikröst och spruta datornostaliska beats över hela härligheten. När "You can´t hold u back" kan jag inte hålla mig, jag måste ställa mig upp och dansa lite. Så nu tar ni och kommer till GBG så stan får dansa!
Utah Rangers såg jag under marken i Kortedala för en herrans massa månader sedan, då fastnade jag för monotomin i låtarna. När allt bara maler på. Nu är monotomin borta och jag gråter faktiskt inte, för när bra kör på med låtar som "You and me in a rented car" så är ju allt så mycket bättre. Ren glädje från scen och man kan inget annat än att le. Resten är också en bunt piggupp låtar, hopp studs och snygga slingor.
Asså jag är så GLAD, jag är så flygande! Det här var det bästa jag någonsin gjort, så härligt! Jag kommer leva på det här i MÅNADER. Fattar du, MÅNADER!
Orden bara sprutar ur Anna Berglund när hon efter You/Me:s spelning bär bort sina saker mot campingen. Hon är överväldigad av glädje och det är så fint att se och höra. Jag blir glad när personer verkligen skriker ut att de är glada. Och jag kan bara hålla med henne, You/Me var lyssande. Anders och Anna skapar tillbakahållna explosioner. Vid en första lyssning så kan det låta segt men det gäller att lyssna noga. Lyssna på "To Live". Lyssna på den flera gånger. Du kommer upptäcka en snygg röst som vågar. Anna vågar stå för sin röst och det är bra, en röst man känner igen på hundra mil är bra. Andres bäddar in det i fina ljud som borde färgsätta de gråmelerade betongkomplexen som jag ser framför mig när jag lyssnar på You/Me. Det här är stenhårda förskolesånger, för nästan vuxna som förmodligen är jävligt rädda att lämna bilen. Låtar för de som helst vill sitta kvar i bilstolen och långsamt se höghusen glida förbi baklänges.
När Anders Flanders kom fram till mig för någon vecka sedan och tackade för något jag skrivit blev jag väldigt blyg. Jag tackade för att Detektivbyrån gör så bra musik, då blev Anders blyg. Den söta kommenterade det hela med "det där måste ha varit Göteborgs mest blyga personer som möttes". Kanske är det så, kanske är det just därför jag, den blyga, fastnar för Detektivbyrån gång på gång. Det är blyg musik. Men som ändå gör något, som står för det tillbakahållna. Fast å andra sidan, nya låten "Lyckans Undulat" är inte speciellt blyg. Den är Köpingdans och snabbdisco. Anders fingrar springer över dragspelelet, Martin vevar på trummorna och Jon Nils lägger snygga ljud och partier med orgeln. Men det är ändå något "titta under lugg" med Detektivbyrån. De står och sitter där på scen och vill liksom inte ta in att de är stora. Det är vackert. Inga stora gester och inga stora armvevningar. Men vem behöver det när man gör instrumentaldisco? Vem behöver skrika och gapa när musiken talar, när tre supertalanger är på scen? Då räcker det med musiken.
Gick förbi A hawk and a hacksaw...Nä jag gillar fortfarande inte kulturell musik, om man inte kommer från just den kulturen. Det blir så platt. Just här var det Klezmer och det funkade inte. Jag gick vidare...
Det har snackats en del om Räuberhöhle den här våren, JOC-Johan hittade bandet via en blogg som skrivs av barnen till några i Silverbullit (eller hur fasiken det nu var...). Jag lyssnade nog inte så makalöst noga utan tänkte spara det "fantastiska", "nya bästa" till festivalen... Vilket fiasko! RH är Grynet, RH är alkoholiserad husvagns morsa som uppträder för skrämda barn på billiga kalas i villaförorter utanför L.A och RH är Ronald Macdonalds obehagliga släkting. Det finns inget där, det är den kvinnliga motsvarigheten till Markoolio. Kul om man är 12 år och gillar rosatyll. God natt säger jag bara.
Gick förbi Of Montreal och kunde bara konstatera att de inte gör lika bra musik som staden de snott namnet från. Tråkig musik men med spännade kläder. Problemet är att de gömt undan de bra melodierna i galenskap och psykadelica. Som att kväva en sång med dunkuddar.
Om det är någon låt som jag nynnat på senaste tiden så är det Au Revoir Simones "Sad Song". Inte för att den är speciellt nynnvänlig utan för att det är en väldigt bra låt och ett bra minne. Ett minne från Storan. Nu ställde sig de tre skön sjungande änglarna på scenen i skogen...och ja det blev precis så vackert som jag hoppats på. Det märkliga är att live börjar man dansa till ARS, det gör man inte när man lyssna hemma. Det är något med deras uppenbarelse på scen. När "Fallen Snow" kommer är jag redan flera centimeter från marken, trots att det inte är dans dans dans på något sätt. Märkliga saker händer i den Småländska natten... ARS är ljudet av soluppgång och dagg. Det är Linnés ängar och Bellmans Haga, fjärilaras vingslag och hummlornas sång. Om jag kunde och vågade skulle jag omfamna allihopa.
Dag 2:
Those dancing days har utvecklats till ett one hit wonder. Vet inte riktigt när det hände men låten med samma namn som bandet är så bra så bra...resten är ...så där faktiskt. Eller det är ju inte dåligt dåligt. Kanske är det bara det att de lyckats så in i bomben med den där låten att alla de andra liksom hamnar i skuggan. De andra låtarna känns inte färdiga, det svajar rejält den här dagen i Emmaboda. Sen skall de ju ha lite plus för att de döper en låt till "Hitten" trots att den inte är en hit. Det är lite fnissigt roligt! Och så är det ju det här med Linneas röst, underbart soulig. När bandet soundcheckar får hon sjunga en lång bit helt själv och då är det bedövande vackert. Typ bäst på hela konserten...
Alltså jag är SÅ delad inför Tractor Pulling People. Å ena sidan är det väldigt bra...å andra sidan väldigt tråkigt. När jag ser dem på Skogen scenen i solljuset ser jag bara killar med gitarr. Inget mer. Jag lyssnar och lyssnar men minns inget. Det är för avrundat, för mycket fixat med treans sandpapper. Allt är mjukt. Men jag hör att det finns saker därunder som är viktiga. Så snart kanske jag kommer springande och tar det med våld in i mitt hjärta.
Gick förbi Sian Alice Group. Inget att ha bara massa höga ljud, allt på en gång och en tjej som sjöng likadant hela tiden. Ljudet av "sista timmen i replokalen när vi varit här 24 dagar utan mat"-ish.
Det hade varit lättare om man hade förlagt Emmabodafestivalen i Göteborg i år, mindre resor för alla. För det var verkligen Göteborg som hade flert och bäst band på festivalen detta år, beronde på hur man räknar så var det sammanlagt runt 12 - 13 band från vår stad i år. Ett var Pistol Disco. Jag gillar Alexander och Mikaels musik. Den är så in i helvete tvär, den retar upp folk och får barpersonal att kasta saker på dem. Men till er säger jag bara: Lyssna på melodierna som finns under. De som PD gömt i källaren, som smyger under ton av plåt och stål. Låtarna som spelas på radion i den krockande bilen, sången som hörs i intercom:et när planet störtar. De små ljuden som sitter på undersidan av spårvagen påväg i natten, de vackra bilderna som någon klistrat fast i kloakerna. Det gäller att lyssna noga och intensivt, det gäller att vara med. PD är allt annat är lätta poäng i Melodikrysset, de är vågrätt och lodrätt på en gång. Från bokstav A till Z. PD är överallt och ingenstans. Underbart!
Efter Almedals ståpläls på Indiedagis var förväntningen stor på deras "riktiga" spelning. Tjoff! Rakt i pannan, och de två som dansade Köping (jag tror en är inblandad i ett fin fint skivbolag i Göteborg) gjorde helt rätt. Almedal sparar inte på något, de spelar som det vore hamagedon i morgon, att undergången var nära föreståndare. Hatten åker av och på i ett, nya låten "Oj Oj Oj, Tack Tack Tack" handlar om vännerna och är en bomb! Jag säger det igen, Almedal har sprungit om Håkan. De har sugit ur det bästa från "Känn ingen sorg"-plattan och format eget. Adam är en gigant på scen. Det är känslor upp till hakan, stora ord om små händelser. Allt gör sig bäst på scen. Oj Oj Oj. Tack Tack Tack. Efter det här kan fan i mej Emmaboda lägga ner!
Efter den urladdningen kom en annan: Look Look (dancing boys) är en punkig smällkaramel som skiter i allt och bara är glada. Varenda låt är sprungen ur spontanitet och "kör så det ryker". De två systrarna kar komprimerat och rensat bort allt som kan störa, kvar blir svängig musik. Jo, det svänger like hell! De skriker och står i, jag älskar det. Så sköna typer! Konserten är över lika snabbt som den började och jag står i gräset och undrar vad som hände. Egentligen är det nog ingen som vet, Look Look är dagsländan som försvinner. Men som inte lämnar någon oberörd.
Jag utropade högt och bestämt Ida Marias konsert på Hultsfred till festivalens bästa. Mycket tack vare sista låten, Oh My God.
Jag har inte så mycket mer att tillägga den gången äm. HON GÖR DET IGEN! OH MY GOD! För det som jag drömt feberdrömmar om, att Timo skulle komma upp på scen och göra den där duetten som det var meningen att den skulle vara, det hände. Alltså, här har vi Timo och Ida Maria på scen i den största slagsmålshitten! Hela min kropp ryser när gitarren går i gång. DingDingDingDingDing Find cure for my love Find core for my love
Ahhhhahahaha. Jag vill också! Jag vill vara med där uppe jag vill att alla skall storma scen och sjunga med! Timo skriker halsen av sig och Ida Maria gör samma, bandet sliter instrumenten i stycken. Världen rämnar och kvar på toppen skriker vi: OH MY GOD!!!
Annars var näst sista låten grym den också, den som handlar om nakna män. Sen var ju låten lite innan det också grym, Louie. Och låten innan den...
Jag behövde en paus efter det....
Jaha du, nu gjorde han det igen. Jag fattar inte varför Anttila är älskad av alla, är han för svår för er? Killen har ju allt, good looking, smarta texter, djup, yta och känsla för en bra poplåt. Eller han kanske är älskad av alla, det är i allfall ett makalöst tryck på lilla scenen i skogen den här kvällen. Kristian ger allt och lite till...men så kommer den där lilla överslags handlingen som jag tycker blev onödig. Upp på scen kommer Sir Kevin Troy...ja det kan ju vara kul men det är bara buskis när han drar av sig brallorna...Ja, Sir Kevin visar hela paketet. Kristian piskor honom med en svart piska...Rätt onödigt. Inget sexigt, inget kul. Inget alls faktiskt. Blaj.
Men utöver det var det bland det bästa jag sett med Kristian, han brinner på scen och publiken är med. Tjohoiii!
Kollar förbi Timo och ser bara en trött kille. Borta är energin den här kvällen, han sliter det gör han. Ibland blir det nästa gubbrock av det hela. Fint dock att han när strömmen går kör "Bollen Måste Dö". En hyllningslåt till fotbollslandslaget som skrevs för en tävling på P3. Det är en bra låt, även om man som jag inte gillar fotboll. Resten är tämligen mediokert den här gången. Men men jag vet att Timo kan bättre. Väldigt mycket bättre. Kanske behöver han bara en paus...Jag gillar dig Timo bara så du vet, men just nu var du inte på topp.
Ex-girl lät roligt på pappret. Tre tjejer från Japan i roliga kläder som smällt ihop all musik som finns och gjort eget. En resa i musiken, fram och tillbaka. Men jag gillade det inte, det blev för mycket. Allt på en gång, och saker blir ju inte bättre för att det kommer från Japan. Nä, det är inget roligt... Rolig var docj den japanske föråkaren, en snubbe som införd mask gjorde Fantomen på operan i kort kort version. Riktigt roligt faktiskt!
På vägen mot vagen, en väldigt ung tjej ropar:
-Hey, ni går åt fel håll! Det är ju Spiritualized!
Den söta:
- Äh, de är ju gamla.
Punkt.
Dag 3:
My darling You! har utvecklats. Från att ha varit fyllespelningarnas moder och världsbild är de nu ett band som sjunger om företag. Det är många marscher mot företagen, mot det invanda. Vi vill alla gå med i deras tåg. Mot 9 till 5 mentaliteten. För allas rätt att vara den dem är. Det är uppviglings musik, man vill slås mot alla. Eller mot de tråkiga dagarna, de trista nätterna. Skål! Men det är klart, det handlar ju fortfarande om fest och fylla. Och så den där fina duetten på slutet. Magiskt igen! De är så söta Klas och Christoffer.
Salty Pirates spelade på Emmaboda förra året, samma tid men på annan scen. Då var bandet ett band, nu märks att medlemmarnas olika projekt tar tid. Vi hittar tex Adam från Almedal på tummor... Men även om det är lite svajigt (repat lite?) så kan man ju inte skoja bort att de har några grymma låtar. "Shark Attak" är ju fortfarande helt grym! Jons tillbakahållna framtoning gör mig lite rädd, han ser precis så galen ut som texterna är.
Gustav Kjellvander gjorde det enda rätta, spelade in en coverplatta med Rough Bunnies låter. För det är ju så, varenda låt med RB är så där popperfekt. Men tyvärr lyckas inte Anna och Frida alltid få fram det. Men egentligen gör det ju inte ett skit, RB är fantastiska! Jag älskar dem! För när "Dance With Your Shadow" kommer är allt bara så bra som det kan vara. Jag flyger i luften! Årets låt!
Går förbi Archie Bell. Bara för att konstatera att SMK nog inte är så dåliga när allt kommer kring. AB är SMK utan humor.
Slirar förbi Dubbel Organisterna, dvs Bo Hansson (Hansson och Karlsson) och Erik Malmberg (Sagor Och Swing). Visst, det är roligt att se och höra Bosse. Det är roligt att se och höra Erik spela på Hansson Och Kalssons gamla orgel från 60-talet...Men det är inte mer än så. För mycket idoldyrkan. Passar mer hemma på en raggarträff.
The Konki Duet kom jag i kontakt med för något år sedan när jag hörde deras franska Vintagecover "Fade To Gray". Det var ungfär samtidigt som Kent fick utstå massa skit för att de snott hela "Fade To Gray" i sin "FF". Vilket de också gjort... Hursom, det var typ det jag hört av bandet. Nu visade det ju sig att det fanns så mycket mer. Jag får höra vackra drömska låtar, försiktigt spelade. Som för att inte skada instrumenten. De smyger fram varje låt, försöker prata svenska och är bara så där snälla. Sen fattar jag inte, jag hör så mycket andra låtar som kan vara covers. Men de är totalt omgjorda. Hörde jag Robbie Williams "Come Undome"?
Går över till Xiu Xiu...Nehej du det där var inte min påse. Stökigt och jazzigt. Bara för att man spelar på konstiga sätt är man inte bra, hör ni det!
Sen infaller väntan...Alla går på Shout Out Louds. Men de gjorde mig så besviken på Sticky senast så jag hoppar. Sväljer några mygg och väntar.
Ta en titt på filmen nedan:
Det går liksom inte att förklara Welle:Erdball utan rörliga bilder. Det som från början såg ut som en väldigt konstig bokning, jag menar synth på Indieboda(!), visade sig vara helt perfekt. Kanske den mest visuella spelningen någonsin i Småland.
En grej bara: Från vilken låt har de "lånat" melodin i låten ovan? Jag kommer inte på det...Hjälp mig.
Så var då Emmaboda 2007 över. Det var en väldigt bra festival.
En sista sak bara: CK, du är en väldigt storsint och bra människa! Trots att jag råsågat CKs framträdande på Storan förra sommaren kommer killen fram och hälsar. Inga sura miner, inga personliga påhopp på anonyma bloggar. Stora människor tar hurrop och skitkastning med samma inställning: Jag gör det här för att jag måste, jag gör det här för att jag vill.
Så, nu tar alla och går på Klubb Perfekt till hösten. Det är just nämnde CK och Jonk som lovar bjuda på Pop och Elektro på Henriksberg. Som jag skrikigt innan: Första kvällen blir det bla Den Stora Sömnen, så boka upp 7 september redan nu vänner.
Om jag blev tvingad att flytta från berget så skulle jag flytta till Möllevången i Malmö. Direkt. Stadsdelen är precis så skön som alla säger, otaliga besök där har fått mig att älska kvarteren mer och mer. Där finns det sköna folket, svennebananer och latinos sida vid sida och där finns planetens godaste falafel:s. Jag tänker inte ta ord som "kontinenten" i min mun men ja ni hajjar... När nu Möllevångsborna går ihop och fixar festival på egen hand, som de säger "av folket för folket", så blir det så klart en stor, härlig älskvärd gryta. Det är bara att gratulera Malmö och håna resten av landets krystade stadsfestivaler. Möllevångsfestivalen är alla asfaltsfestivalers moder och föredöme. Det kanske är på tiden att lägga över ansvaret för stadsfestivaler på folket? De "Vetande" och "Styrande" brukar ju misslyckas lika fort som langosen tar slut...
Att Maud Lindström spelar på Möllevångsfestivalen är lika bra som det är dåligt att The Hellacopters spelar på alla festivaler i universum...fast liknelsen är rätt konstig...Hur som helst...jag menar bara att i Sveriges mest framåtsträvande stadsdel skall så klart Sveriges mest framåtskridande artist spela.
Jag gillar Maud mer och mer, efter spelningen på Hultsfred var jag helt såld och nu händer det igen. har inte riktigt bestämt mig än men tycker nog att det var ännu bättre den här gången med bara Maud ensam på gitarr. Hon är så smart och skön, det är elakt utan att förnedra någon och om jag tycker att fler skulle lyssna och tänka efter. För det är väldigt märkligt, när jag tittar mig runt i publiken så är det kanske 80 % tjejer. Och det är ju inte dem som skall lyssna på Maud, eller ja de kan de ju göra, men de som egentligen borde höra Lindströms texter sitter förmodligen i en lägenhet och dricker folköl. Samtidigt som Eurosport rullar och kastar skuggsiluetter över Stjärnornaskriggubbarna. De som borde höra det här har förmodligen ett känsloregister som sträcker sig mellan "självmål" och "hattrick".
Maud sjunger om kärlek (ja jag vet att det kanske inte är rätt att skriva så men det handlar ju om kärlek, om verklig kärlek. Den där svarta skiten som kärlek också kan vara...) Hon berättar om hur det kan vara när man inte vill knulla med killen man tagit med hem, om hur det kan bli när klockan är fem i tre och framför allt sjunger hon den vackraste kärlekslåten som finns just nu. Ok, jag började gråta den här gången också till "Hyllningsvisa till lesbisktsex". Det är så fint på alla sätt och så väldigt bra framfört. Igenkännings faktorn är hög och det är just en sådan låt som de där skuggfigurerna i lägenheten borde bytas ut mot, sälj allt som har med Stjärnornaskrig att göra och köp Mauds skiva nu med det samma! Kanske lär du dig något...
Inte mer ljus än så här...
Om nu Maud var helt prefekt och självklar på festivalens gator så var Pen Expers en väldigt konstig bokning. Alltså, jag tycker ju att Pen Expers är något av det bästa som landet har just nu, med mörk drivande musik och Alexander Arvmans spattiga djupa sång är herraväldet inte långt borta. Hey folket, ni borde ha Pen Expersposters på dörrarna!
Men att ställa det här fin fina bandet på en liten scen i Malmö Folkets Park, utan belysning klockan halv elva är näst intill kriminellt. Att sedan beskriva dem musikaliskt som "Detroit 1974" är bara märkligt...
Men trots att det kanske är tio pers som kommer så kör bandet på som hela stadion var där, Arvman hoppar ner i gruset, böjer och bänder sig själv och på varje vers. Trummisen står upp på pallen och resten av bandet kör i 230 rakt in i väggen. Det är skakande märkligt och helt fantastiskt! Sättet de tar sig an den här kvällen pekar bara ut vägen mot större saker.
Nu väntar jag bara på att resten skall fatta att Pen Expers är på väg mot underbara ting, att deras spelningar är något man inte får missa! Stackars Malmöbor som var borta, ni kommer ångra er när PE kommer tillbaka och ni får betala hundratals kronor för att svettas tillsammans med svartlåtar i högsta klassen.
Bandet själva skriver att det var deras sämsta spelning någonsin...då säger jag bara: Om det där var lägsta nivån så stundar stora tider för er!
Tillsist: Till alla som skall till Emmabodafestivalen kommer här glädjande nyheter:
Indiedagis blir tre gånger så stort som förra året! Kolla in följande lineup: Torsdag 12:00: Almedal. Fredag 12.00: Children Come On. Lördag 12.00: Kristian Anttila.
...och dyk upp framför min husvagn på ovan nämnda tider för att lyssna på lysande musik! Jag är sprittande glad att kunna bjuda på ett band om dagen, eller egentligen är det ju de ohyggligt snälla och fina artisterna som gör hela min dag!
Jag vill egentligen bara berätta att Indiedagis vuxit till sig och blir i år dubbet så stort som förra året! Som vanligt blir det akustiskt och gemyligt brevid husvagnen.
För er som nu inte förstår något alls kommer här en liten berättelse:
Indiedagis startade förra året på Emmabodafestivalen. Det hela kan beskrivas som festivalen i festivalen. Det hela utspelar sig vid min husvagn och är konserter i all enkelhet med Sveriges bästa artister. Akustiskt och nära. Förra året innehöll Indiedagis bara ett band, Irene. Men vilket band, vilken konsert! Läs mer här.
I år så blir alltså Indiedagis dubbelt så stort! Än så länge. Fler band kan ju tillkomma...
Men för er som skall till Emmabodafestivalen 26 - 28 juli kan ni hålla följande i minnet:
Torsdag 26 juli runt 12.00: Almedal på Indiedagis! Almedal fattade nog inte själva vad det var de startade när de smällde ihop en hyllning till Håkan Hellström. Med livsbejakande pop rakt ut i nerverna och livespelningar bättre än allt har de frälst allas hjärtan. Jag håller fortfarande deras premiärspelning i Gamle Stan som en av de bästa jag sett...någonsin. En riktig klassiker. På Indiedagis kommer det bli akustiskt och det kommer bli magiskt! Garanterat.
Lördag 28 juli runt 12.00: Kristian Anttila på Indiedagis! Kristian Anttila behöver förmodligen ingen närmare beskrivning, det har ju gått några år sedan har för första gången slog knock på oss med sin svartapoetiskagladpop . I år spelar han överallt, inte mer än rätt tycker jag, här har vi fan i mig en av Sveriges bästa artister! Varenda låt är helt superb och pop på svenska kan förmodligen inte bli bättre än så här, jag blir så glad när jag hör det! Kristians tredje platta kommer när som helst, eftersom de två andra har visat hur man kombinerar uppåtpop med svartatexter så är förväntningarna höga. Att Kristian nu spelar vid min husvagn är inget annat än ett mirakel, får man skriva att det är en "drömbokning"? Att få höra hans låtar i enkelt utförande är en unikt tillfälle att komma närmare texterna, att gå in under huden på musiken. Inte missa! Jag möte Kristian i studion för ett tag sedan, kolla in här för att se och höra hur det gick. Se hela intervjun här. Riktigt intressant tycker jag, men jag kanske är partiskt...
Spelningarna kommer äga rum runt 12.00. Jag kommer sätta upp posters på strategiska ställen så du inte missar något. Håll utkik efter Indiedagisloggan.
Tyvärr kan jag här och nu inte säga exakt var det hela äger rum, det beror ju på vilken plats min husvagn får på husvagnscampingen. Men Emmabodas husvagnscamping är inte så stor så du lär hitta vagnen lätt...Den är silvrig med ett orange förtält och kommer vara belamrad med Indiedagisloggor typ.
Jag säger det igen, de här spelningarna vill du inte missa! Ses där vänner, alla är välkommnna! Gratis är gott och musiken kommer bli den bästa!
(Du vill inte heller missa något på "den riktiga" festivalen...Vilken lineup det är i år!)
Välkommen välkommen! Kom in! Kom in i tältet! Marknadens bästa musikshow! Välkommen välkommen! Gott folk! Kom och lyssna på landets bästa artister! Välkommen välkommen!
I ögonvrån ser man knivarna hastigt blixtra till i strålkastaljuset. Publiken håller andan och en skäggprydd man lägger in överväxlen bakom den snurrade plattan, på vilken en kvinna är fastsatt. Hon ser mer och mer nervös ut, hennes paljett beströdda klänning böljar av fartvinden, av centrifugalkraften och av publikens förväntan.
Mannen med det vaxade skägget och den lilla mössan höjer sin arm...
Klonk!
Kniven sitter där den ska, några centimeter från kvinnans hår och publiken i det lilla tältet jublar! Skäggiga mannen ler och bugar sig djupt. Bandet börjar spela. Surreal lovers är en cirkus av ljud, kulörta lyktor och vi tar oss tillbaka till 50-talet. En tid när varietésällskap reste land och rike runt med sina tält och uppträdande. Målet var att underhålla och samtidigt väcka nyfikenhet. För vem där ute på landsbygden hade mött en sådan sångerska, så extravagant, så filmisk?
SL är lika delar röda mattan i Hollywood som franskt 40-tal. Lika delar Courtney Love som Edith Piaf. Sekel av dekadens sveper genom Café Publik och Kolonis måndagsklubb den här varmfuktiga kvällen. Det kan inte finnas en bättre gata för SL att spela på! Andra lång skulle kunna vara Boulevard de Clichy utan historia.
Det är något väldigt lockade med SL musik, något mystiskt. Kanske i vissa drag lockande mot det förbjudna, ett ljudspår från väggarna på Moulin Rouge. En nystart bland de röda draperierna. En ny dag bland cigarrmunstyckena och kjolarna. En ny tid i förlustelsens Samarkand. För likt den Uzbekiska staden så bjuder Hanna Chawki och hennes mannar in oss till marknaden, de förför oss och vi köper siden och munblåst glas likt det inte fanns någon morgondag.
SL är svår definierbara som du märker. Ibland är det jazz, ibland munspelsblues och ibland är det någon liten medryckande visa. Hela tiden är det duktigt och väldigt eget. Men samtidigt kan man känna igen sig...Jag blir egentligen inte klok på vad det är jag har lyssnat på, bara att jag har ett leende upp till öronen när jag går hem. På ett sätt blir den indiska hämtmaten från Bombay en perfekt inramning på kvällen...Kanske var det indo jazz jag hörde?
Tillsist: Alltså, jag är en ohyggligt blyg snubbe när allt kommer omkring. Jag har svårt för det här med att någon känner igen mig. Det jag vill säga är att jag faktiskt inte är dryg, bara blyg. Och jag gillar er alla för det ni gör, för er musik, för ert livsverk. Det borde vara jag som tar i hand och tackar, jag som bugar mig. Men det är jag på tok för blyg för. Jag försöker skriva om er här istället. Fortsätt gärna hälsa på mig, jag kanske kommer över den där blygheten...Tack för att ni förstår.
Tillsist3: Humm... om jag inte såg fel där på Café Publiks innegård så var det baksidan av Blenda man såg...och där i fönstret låg en skiva med Vikingarna. Humm...hyser Blenda folket hemligheter? Har de mörka fester där de lyssnar på gamla dansbands vinyler?
Folk gillar att dansa/skaka rumpa/ta en sväng om/svänga de lurviga eller helt enkelt Dansa Köping!. Det är ju så underbart befriande att bara ryckas med och skita i allt. Ännu bättre blir det när människan som spelar musik är bra på det han eller hon gör, att personen skapar något och inte bara byter skiva. På Glory Boat skapar man dansmusik, man spelar den inte. Underbart!
Jag har besökt den där båten några gånger nu, ibland har det varit lyckat och ibland inte. Det är som om stället vet att det är en båt och helt enkelt gör upp innan hur det skall bli berodde av väder och vind. Det är i allafall helt random om det blir kul eller inte. Men det är lite av charmen...
Nåväl den här kvällen på RioRio båten kanske inte var helt superduper men ändå väldigt bra, Gory Boat gör festen bra. Sen var det ju band också...
Först ut är Pacific!. Björn Synneby (Whyte Seeds) och Daniel Högberg gör Beach Boys för 2007, det är snygga sånger och elektroniska ljud. Och det passade mycket bättre nere i kajutan än i ett berg i Gamle Stan. Det är som ljudet komprimerades, de musikaliska idéerna fick ny fart och snyggsången blev ännu bättre. Det var bra då men ännu ännu bättre nu!
Pacific! är den bästa musiken att åka båt till. Många band i Göteborg försöker just nu dra nytta av havets tjusning, i bilder och i image. Men Björn och Daniel låter musiken tala istället för att lägga tid på massa image skapande aktiviteter. Låtarna är om hämtade ur en snygg tv-serie om båtar och havsliv. Det är bekymmersfritt och solen steker dig lätt brun.
"Sunset Blvd" är ett snyggt nerkok av det bästa från Brian Wilsons samlade karriär, med fokus på soloplattorna. Det är nästan så jag kan se Brian i dimman, hur han sakta vankar av och an med ett leende på läpparna.
Samtidigt som det är Wilson-ish är det nutid och uppdaterat. Bandet har inte bara snott rakt av utan hittat något eget, det är ljudet av stränder mitt i hamnen. Tänk "Polskastranden". För er som inte hittar så gå till Röda Sten och fortsätt sedan söder över...efter cirka 300 meter hittar ni en lite strand remsa, med fin utsikt över oljeraffinaderierna på andra sidan älven. Just där skulle Pacific! ljuda som finast.
Sen är det ju lite roligt att Björn är så lång att han slår huvudet i taket när de spelar...
Konserten går över i dans och Glory Crew (eller om det var "it´s(ITS)...it´s(ITS)!!!") får mina ben att leva. Tack!
Ja, det där är alltså The Touch. De gör dansmusik live. Märk speciellt den numera populära "knuten hand och veva med armen" gesten... Jag dansade så då måste det varit bra. Det enda jag saknade var de fina kläderna som de hade i Hultsfred, någon form av guldfärgad kroppsstrumpa. Nu var jag inte kvar till slutet så det kan hända att de gjorde klädbyte...
Det finns inte så mycket mer att skriva om The Touch, frågan är om de är ett band eller något annat. De gör dansmusik och lyckas bra. Inget speciellt utan "bra".
Det var en "trevlig" kväll på båten, inte den bästa och inte den sämsta.
Tillsist: Ikväll går vi alla till Kalejda och grattar Boat Club till deras skiva. Läs vad jag tyckte om Boat Club här. Mycket båtar nu...
Tillsist2: Det är nu helt konfirmerat att en taxi från Järntorget och upp på berget kostar 72 spänn. Exakt. Bra att veta när man är slö och utan pengar...
