Rip It Up 2007

Först ett väldigt stort tack till Johan och Fredrik som fixade en makalöst trevlig festival. I all sin enkelhet och med små medel lyckas dessa killar ordna en helt perfekt festival. Bra band, bra område och alla jag mötte som hade med festivalen att göra var trevliga. Jag blir alldeles varm i magen när jag tänker på det. Men det kanske är enkelt att fixa festival när man faktiskt älskar musik.



Jag drar på med de saker jag såg, och tänk på att jag på intet sätt kritiserar valet av artister. Killar arrangörer har bara valt de artister som de själva ville se. Det skulle fler festivalfixare följa...
Nåväl, hur mycket än musikjournalistiken må vara död, så här tyckte jag:



The Sunny Street.
Delphine och Remi är ett par som gör musik tillsammans. Det är ju en vacker tanke och de verkar vara sympatiska. Tyvärr går det 15 liknade här band på ett dussin, och de här är inte ett av de som fastnar. Luftig pop som väger lite för lätt i vinden. Charmigt att lyssna om man är bakfull en söndag...



Strawberry Fair
Jag gillar enkla saker som har en dansant känsla, små bagateller som man bara vill plocka fram tamburinen till. Jenny Franzén har med sig fem pers på scen och tillsammans gör de helt underbar musik. Nu kanske ni undrar varför jag gillar SF och inte så fullt ut gillar TSS. Det ligger i låtarna, SF är mycket mer direkta. Det svävar inte runt och mesar till det i onödan. Varenda låt är i det närmaste klockren.



Liechtenstein
Så fick jag då äntligen se det här bandet som stan pratat sig varm om. Och inte en sekund att de gjorde mig besviken! En fin fin popblandning av hat och älska på en gång. Vackert och fult med hårda kanter. Det är konstrasternas band, ibland låter det som ljudet av vitt. Ibland är det ljudet av totalt mörker, i en och samma låt. Och det svängde... fast det kanske man inte får säga om band som dessa?



St. Christopher
Nä, jag vet inte riktigt vad jag skall säga. Inget märkvärdigt. Inte ett år som detta, inte i tider som dessa. Visst, det är ju inte nytt det här, saker och ting hände ju för St Christopher redan under sent 80-tal men då kanske det är dags att släppa stolpen och upptäcka nått nytt?



Days
Ytterligare ett band som hela stan pratat om och som jag vet Irene-Tobbe förmodligen skulle gå till sängs med...och ja det är strålande bra! Det är helt rätt allting, poptalibanderna som snöat in på brittiskpop alá 80-90 tal går ju ner i splitt. Days gör det hela med klass och stil. Detta är ett band jag vill se igen!

The Honydrips
Mikael Carlsson är en profil i hela världen, eller ja det beror ju på vad man menar med världen men jag tror några där ute fattar. Musiken är snygg, framtid och dåtid. Jo, det är ju saker från samma tidsepok som de flesta banden på Rip It Up. Skillnaden är att Mikael har lagt till nutid och gjort det hela till sitt eget. Så skall det låta!
Tyvärr öppnade sig himmelen precis just här så någon bild blir det inte. Fast mest synd var det ju om publiken som förmodligen skulle varit ännu fler om det som sagt inte regnat...



TTA
Det bästa under hela konserten är när vakterna lyckas putta ner Henning och Eric från scen. Mycket roligt! Tack.
Något mer av värde hände inte under TTAs framträdande.

Dag 2



Lovejoy
Richard Preece är ju en skön snubbe, han skulle man vilja ha som roommate typ. Bara det att han öppnar med en Television Personalitiess cover, Someone to share my life with, är ju väldigt fint. Resten är skönt gungande och väldigt bra att vakna upp till. Om mjukgörade sköljmedel hade ett ljudspår skulle det vara Lovejoy.



My Darling You!
Jag har förstått att det finns personer som inte alls förstår sig på MDY!. Märkligt. Det finns ju inte så mycket att vare sig förstår eller missförstå. Klas och Christoffer är ju bara killarna man vill släppa lös i överklassens salonger, och låta dem hänga runt i kristalkronorna och riva ner guldramar. Det är snabba skisser och rakt i nyllet låtar, verkligen uppfriskade när ordet för året är "slickt". MDY! så bandet som gör den bästa popen just nu och just här!
Duetten i slutet är ett ögonblick jag inte kommer glömma, Last4ever har aldrig varit bättre! Så vackert...så tragiskt...så bra! Och kyssen, Klas kysser Christoffer, är inte det minsta fel!
Fattar man inte hur bra MDY! är kan man ta och käka innehållet i en micropopkornspåse och sätta sig i bastun.



Action Biker
Sarah Nyberg Pergament gör galet mjuk musik. Men samtidigt är ljudbilden hård. Det är en ekvation som inte borde gå ihop men det är just det som får Action Biker att bli så spännade. Vid första lyssningen, och när Sarah går upp på scen, så är det här bara frotté. Efter en stund kommer det grova sandpappret fram och river i våra hjärnor.
Tyvärr verkar folk framför scen mer intresserade av att diskutera ölsorter än att lyssna...



Kissing Mirrors
Nä, det här blev bara en för stor soppa av olika influenser för att vara så bra som det kunde vara...Jag säger inget mer än att det var roligt med Action Biker-Sarah och Honydrips-Mikael på sen.



Cats On Fire
Japp, då var det klart: Cats On Fire gjorde festivalens bästa spelning. Kanske årets spelning? Mattias slingrar sig mer än vanligt och Higher Grounds har aldrig, aldrig, låtit bättre. Själva fördelen med COF är att de är bättre live än på skiva, något som är rätt ovanligt. Och här handlar det inte om delux shower som gör det bättre utan att de faktiskt är musikaliskt bättre.
I The Smell of an Artist blir det riktigt bra tryck i allsången, särskilt i raderna:

But you know it's a shameless piece of shit Still you love yourself in many different ways tonight Because you know they can't really get you You and your art is sacred and they don't like you, that's why you do it

Att Mattias sedan hälsar oss välkomna till "The Whitest Festival Alive" är ju bara för roligt...och en väldig skarp analys som man borde fundera mer över. För var var banden med invandrarbakgrund?



Everyday Mistakes
Om COF är bättre live än inspelat är EM tvärt om... Det verkar vara lite snurr på linan, som om bandet inte åkt med samma bil hit, som om de bråkat likt syskon. Jag får en olustig känsla i hela kroppen...
Dock är Walking About precis så mörk som den skall vara.



Fosca
Jag hymmlar inte: Jag hade inte en susning om vilka Fosca var innan Rip It up bokade in dem. De hade helt gått mig förbi. Men nu är jag upplyst och har hittat nya favoriter! Jag har köpt två skivor via Itunes och älskade konserten. Så underbar inställning och vilket band! Superlåtar och sköna ljud.
Bara Secret Crush On Third Tambourine var värt varenda regndroppe under det här året!
Jag dansade mig trött!
Jag gillar det med bra festivaler, alltid lär man sig något.



Television Personalities
Fy fan för Daniel Treacy! Så jävla elakt och så jävla respeklöst mot publik och arragörener.
Alltså, Daniel går upp på scen och är full/hög. Riktigt snordum. En kille i publiken, jag tror de var en i Acid House Kings, fick hoppa upp på scen för att förklara vad Daniel gjorde för fel med gittaren när den inte lät... Treacy är för övrigt svinsur på ljudkillen som försöker sitt bästa.
Daniel kan knappt spela och många låtar får vi bara höra början på eftersom han sen glömmer bort texten och börjar fånle eller skälla på publiken. Jag och de flesta runt mig tycker det hela är pinsamt men mest blir vi förbannade. Vi lider med de andra musikerna på scen, speciellt med nya svenska körsångerskan (om jag fattade det rätt heter hon Therese). Hon försöker göra ett bra framträdande med Daniel förstör ALLT. Trummisen sitter tillslut bara och skrattar åt alltihop.
Treacy är mest arg på publiken. Han skäller på oss för att vi skriker men samtidigt klarar idiotkillen inte av att spela piano. Inte ens i närheten.
Det här är den sämsta konsert jag varit på! Jag är så uppröd när jag kör hem att jag nästa funderar på att polisanmäla Treacy för något. Ett stort kok stryk skulle han i allafall ha. Det är så elakt gjort mot sina fans och inte det minsta coolt. Det sista jag hör är Daniel som skriker: "_Thats a fucking gaypick!" när någon vänlig själ ger honom ett nytt plekrum...Fy fan!


På det stora hela: En väldigt lyckad festival och all heder åt dem som satte ihop det hela! Jag kommer gärna tillbaka till Säffle.
Lite roligt var det ändå att det förmodligen var mer vettiga göteborgare i Säffle i helgen än vad det var vettiga göteborgare i Göteborg under samma tid...

Tillsist:

Nyckeln finns någonstans mellan staketet och sjön...

Jag hoppas så att killen som tappade sin bilnyckel någonstans på ett fält (som var stort som tre fotbollsplaner) hittade den innan söndag. Och jag tänker på hur snälla poliserna var som hjälpte till att leta.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Ny festival, ny blogg.

Kort enkel instruktion:

Hoppa hit och följ med mig till Rip It Up i Säffle! Det blir texter och bilder från Sveriges nyaste festival!

Rip It Up enligt Jerry!

Och lugn bara lugn, efter festivalen är jag tillbaka här igen...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Ta mig på allvar men inte på allvar.

I vanlig ordning är ju Det lilla långt mycket intressantare än Det stora. Det lockar mer att bo 20 meter från scenen än tre kilometer. Det är långt mycket roligare att slira runt i lera om musiken är riktigt riktigt bra.
Och framförallt är det roligt att Sveriges fått en ny, bra, festival!

När vi har varit på festivaler tidigare har vi alltid blivit sugna på att göra något eget, något bättre. Det här är vårt försök. De två viktigaste utgångspunkterna har varit att våra favoritband skall spela, band som vi bara måste se i sommar, och att det ska vara billigt att köpa biljett. Vi hoppas att ni uppskattar vad vi försöker göra.

Så skriver Johan och Fredrik på Rip It Ups hemsida. Det är väldigt fint tycker jag, två snubbar som vi se sina favvoband i all enkelhet. Jag uppskattar verkligen vad de två har gjort och gör, att starta upp en ny festival är inget man gör på en kvart. När man sedan får dit Television Personalities, Fosca, Action Biker, Cats on Fire, Days med flera så är det bara att buga. Som köra sprintfart i början av ett maratonlopp.

Jag är säker på att den här helgen kommer bli "Den bästa helgen", kolla bara på spellistan:

Fredag

17.00 The Sunny Street
18.00 Strawberry Fair
19.00 Liechtenstein
20.00 Ring Snuten!
21.00 St. Christopher
22.00 Days
23.00 The Honeydrips
00.00 TTA
01.00 Air France (dj)

Lördag

17.00 Lovejoy
18.00 My Darling You
19.00 Action Biker
20.00 Kissing Mirrors
21.00 Cats on Fire
22.00 Everyday Mistakes
23.00 Fosca
00.00 Television Personalities
01.00 Jens Lekman (dj)

Jag vill lova att det inte finns någon festival (ja det skulle vara Emmabodafestivalen men de har å andra sidan haft typ 15 år på sig att bygga) som har ett så klockrent program. Varenda spelning är redan nu fantastisk! Och det här har killarna fått ihop på första försöket...

Så, Johan och Fredrik, ni är mina gudar för lång tid framöver. Inte för att det är värt något men bara så ni vet. Det ni gjort saknar motstycke i nutid.

Tack.

Tillsist:
För er som är kvar i Göteborg på fredag finns en del att springa på:

Fontainebleau spelar på Nån Annanstans (Henriksberg).
Jag gillar Fontainebleau...mycket.

Eller:




Jag gillar Wildbirds and Peacedrums...mycket.

Kan omöjligt vara någon som saknar Roskilde!

Tillsist2:

Mikael Strömberg skriver en rätt intressant krönika i dagens Aftonbladet.
Jag håller med om mycket, speciellt början om att "kacka i eget bo". Det är viktigt att man gör det, kacklar i boet. Hela tiden och högt som fan. För det som jag och så många andra håller på med är ju när man tänker efter inte så viktigt, det är ju bara en form av narcissism. Ett sätt att inför andra visa upp sig och ta plats.
Så, ta mig på allvar. Men ta mig absolut inte på allvar.

Sen är ju citatet om musikkritik från Claude Debussy väldigt träffande:

Att återge sina intryck är bättre än att kritisera, och varje teknisk analys är dömd att misslyckas.

Det borde ligga som bakgrundsbild på varje musikkritikers digitala skrivbord. För många missar vad det hela handlar om, att återge känslor.
Sen kan det ju alltid diskuteras varför någon betalar för att man skall sitta och skriva om sina kickar/katastrofer. Eller varför man lägger ut sina tankar om musik på nätet. Och varför någons ord väger tyngre än någon annans.
Men det är ett annat snack.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Anttila, jazztobak, karatepinnar och Island.

Bilden går att klicka på.

På sin Myspacesida skriver Adrian Orange att han inspireras av magiska svampar och marijana. Jaha du, det där kan man ju på förhand skratta bort som en 21-årings fjuttiga försök att verka cool. Men skrattet fastnar i halsen när Adrian strax innan sin spelning på Kolonis Måndagsklubb verkar sitta och mecka en joint. Som han sedan går ut och drar i sig... Kanske var det bara tobak men att döma av spelningen var det nog "jazztobak" i det där tunna pappret.

Jag har sagt det tusen gånger förr: Ge Christian Pallin något stort kulturspris! Han fixar och trixar hela tiden och får Göteborgs undergrundscen att leva! Till sin hjälp har han flera men det är han som håller i trådarna. Ge snubben all uppmärksamhet som finns och låt killen hålla i alla kulturkalas som De Styrande försöker få ihop.

Den här kvällen var platsen Café Publik på Andra Lång. Koloni håller klubb varannan måndag.
Först ut var Frànçois, en kille från Frankrike som numera bor i Bristol.



Här snackar vi slick pop, på franska. Det blir bageri och kaffe. Små uteserveringar med dekadenta människostickor som försöker ta sig upp. Men cigaretten bränner i fickan och pockar på uppmärksamhet så det blir till att sitta kvar en stund till. Frànçois delar mer än namnet med Francoise Hardy, lättheten finns där. Det otvungna som blåser bort under natten.

Men jag kan, så här dagen efter, inte riktigt minnas hur det lät. Det flyter ihop. Frànçois musik är som att måla med akvarell när det regnar, kanterna blir luddiga och det mesta hamnar på gatan.
Men det är ändå snyggt, väldigt snyggt. För stunden.



Sen kommer kvällens efterlängtade Adrian, som ni ser på bilden längst upp fylls lokalen med folk.
Det snackas om underbarnet, om killen som bara är 21 och släpper skivor hela tiden och gör ännu mer sånger.

Allt det där vore ju sant om man till exempel lyssnade på den här låten.

Men inget är sant när Adrian ställer sig på scen och vänder ryggen till publiken, låter bandet jamma runt i någon äcklig baktakt samtidigt som huvudpersonen mumlar i micen. Då blir inget längre sant och jag blir väldigt besviken.
Det är som att se en berusad raggare riva av Elvis-covers.

Att sedan Adrian innan spelningen sitter och surfar mitt på scen under Frànçois spelning är bara nonchalant. Någon kanske tycker det är bohemiskt och roligt men jag är besviken.

Snälla Adrian, kom gärna tillbaka men kluddra inte bort hela din talang. Jag hade faktiskt sett fram emot den här spelningen...

Och jag hoppas ni la en hög med pengar i Kolonilådan med lappen: "Frivillig Entré"

Tillsist:
Apropå Rip It Up i Säffle till helgen så kommer här ett utdrag från en mailkonversation mellan mig och The Carnation/Eeri-Eric:
(något kortat eftersom jag överskred Bloggers inläggsgräns...)

J: Skall du té Säffle eller?

E: Ja. Och ett förtydligande: nästan alla band jag kände igen på affischen är dåliga - de andra är säkert bra! ;)

J: OK då ses vi där och gör upp....Förtydligande: Nästa alla band jag kände igen på postern är bra...de andra är nog dåliga....

E: Jaha, och här försöker man vara positiv för en gångs skull.. ;)

Förtydligande:

Television Personalities - fantastiska
Cats on Fire - mycket, mycket bra
St. Christopher - mycket bra

My Darling YOU - dåliga
The Honeydrips - sämre
Kissing Mirrors - ännu sämre
Taff Lajjånns - bottenlösa

Resten är säkert bra, de är i alla fall från Storbritannien flera stycken.

Bubblare: DJ-arna. De tre i liten skrift är mycket bra, de i lite större skrift borde förbjudas.

På med boxhandskarna, Boman..

J: My Darling YOU är ju soundtracket till allas snefylla! Hur kan det vara dåligt?!?!?!

E: Det är knappast ett hållbart kvalitetsargument.. ;)

J: Det är det bästa av kvalitets argument! Musik handlar ju om fylla, sex och...ja fylla....Jag tar med mig karatepinnar.

E: Karatepinnar är ingen stil och klass. Ta på dig en Burberrykeps och knapra lite amfetamin istället.

J: Men jag har ju ingen stil och klass.

E: Det är aldrig försent vännen.

Det man kan sluta sig till är att det kan bli upplopp under MDY!.

Tillsist2:
Jag kan bekräfta att årets Indiedagis (hålls vid min husvagn på Emmabodafestivalen) har prickat in sin första bokning: Kristan Anttila!! Det är med stor stor glädje som jag meddelar att Kristian kommer genomföra en akustisk minikonsert vid husvagnen typ lördag lunch. Underbart säger jag!
Förra året gjorde Irene en fantastisk spelning på Indiedagis, läs mer om det här.
Resten av festivalen har en lineup man kan död för...eller dö efter att man upplevt. Det kommer bli så bra!

Tillsist3:
Medan ni väntar på att regnet skall öka i intensitet kan ni lyssna på följande pärlor:

Förfestmusik.
Benni Hemm Hemm
Låt: Snjorljossnjor
Har inte den blekaste vad de sjunger om men det är väldigt fint. Jag blir glad!

Festmusik.
Mountain Radio
Låt: Keep Trying.
Snygga ljud och svart text. Jag dansar.

Efterfestmusik.
Hairdoctor
Låt: Major Label
En skitig Engelsk gruvförort förflyttad till Reykjaviks brantaste gata.

Dageneftermusik.
Kasper Bjørke.
Låt: Humming Song
Jag säger inte mer...


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Tre killar på rad.

Först:
Kanske bara är jag men att döpa en katt till Fender är...roligt. Så ut och leta folk!
Vidare:
Den här helgen hände intressanta och roliga saker. Ni som följer mig här vet att jag mest går på konserter, men just nu är det lite sommartorka och massa annat. Men så mycket bättre en helg kan bli då!

Det hela började i fredags med goda veggospett på Lokal. Hade inte den blekaste om att de kunde fixa bra mat!
Efter det skulle det bli Kontiki...men ryktet om den där barens underbara innanmäte har spritt sig över hela stan, stället var fullt.
Nu kan man ju se det som en flopp, men eftersom jag gillar när det går bra för folk så blev jag bara glad! Alltså, Kontiki ligger ju inte på den mest optimala adressen i stan (strax bredvid Botaniskaträdgården) och det var nog många som undrade vad killarna höll på med när de flyttade från Gamlestan till de, förmodligen, dyrare lokalerna i Ängården.

Så mycket roligare att det verkar gå superduper då! En framgångsaga!
Även om just jag inte kom in i fredags...



Nåväl, sen hade vi ju då lördag. När hela musikutbudet tagit semester så finns inget annat än att dricka drinkar. Det gör man bäst på ett ställe som tar drinkarna på allvar, Tranquilo. Har ju druckit drinkar där förr, deras Bloddy Mary är perfekt under förvirrade After Worker (vad heter After Work i plural?)
Det jag dock inte gjort är att stanna kvar till dansen börjar...

Ahhhhh vilken dans, vilken dans! Bord slängs undan, gardiner rivs ner och samban drar in över oss. Lokalen blir en svettig bar i Sydamerika och ett ställe med fler leenden finns nog inte i hela Göteborg. Det finns heller inget annat ställe där man kan se tre snubbar, vi snackar riktiga latinosnubbar här, dansa inövad dans... på rad. OCH det ser helt normalt ut! Underbart!

Jag älskar samba! Jag älskar att dansa mig svettig och jag kommer komma tillbaka!

Något som däremot är väldigt märkligt och lite synd är att det kanske var fem sex "vita" människor på dansgolvet. Humm kan det vara så att alla skall vara så "alternativa" att de inte vågar dansa? Släpp credskjortan och kasta dig in på Tranquilo! Du kommer dö lycklig!

Tyvärr höll mina vader på att dö under söndagen. Man bör stretcha ordentligt innan man sommar av utmattning.

Kanske man skulle ta och lira lite samba den 1 augusti?


Lyxigt och märkligt.


Sett i allén bakom Storan lördag 02.03...
Hoppas sömnen var god.

Tillsist:
Jag har under någon vecka försökt få ta på Janne Kleman, bokningsansvarig på Hultsfredsfestivalen Jag har epostat och fick sedan hans nummer, från honom själv, men när jag ringde upp ville han inte svara på mina enkla frågor...

Upplägget var följande:

På årets Hultsfredsfestival bestod artistutbudet av 28 % kvinnor. Vad jag vet är vi 50% män och 50% kvinnor i samhället. Även festivalen besöks av 50%män 50% kvinnor enligt festivalledningen.
När jag bevakade festivalen för Allears/TV4 och valde att bara gå på konserter med kvinnliga artister. Jag intervjuade även Lisa Pedersen (spelar trummor med Maud Lindström) och The Bombettes i frågan om manligt och kvinnligt inom musiken.
Man kan enkelt läsa, och titta på tvintervjuverna med Lisa och Bombettes, på www.musikenligtjerry.se eller allears.se/goteborg.

Frågor som jag ville ställa till Janne (som jag även epostat till honom via deras pressansvarige):

1. Det faktum att det bara är 27% kvinnliga artister på festivalen, är det här något ni på Hultsfredsfestivalen tänker på?

2. Varför är det färre kvinnor som spelar, eller är det verkligen det?

3. Vad tycker ni på Hultsfredsfestiven om att kvotera in kvinnor till nästa års festival?


Jag vill på inget sätt hänga ut Janne utan bara diskutera lite kring det här med manliga och kvinnliga musiker.
Tyvärr verkar Hultsfredsfestivalen och Janne inte så intresserade.

Tillsist2:
På fredag drar jag till Säffle! Vilken lineup!
Biljetterna är slut men de har släppt fler, snällt. Vilken fest det kommer bli!

Tillsist3:
Lyssna på följande band den här veckan:

Popmusick
Speciellt Excuse for a lovesong. Eller German Beast.

King Str
Tipsat förr men lyssna på NaNaNa igen...

Spectroscope
Hon har en fin röst Frida...Humm var har jag hört den förut?

Sen kan du gå in och kolla på tre videos här. De du skall klicka på heter Østerbro 1,2 och 3. Kreativt och snyggt som attan!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Vi kommer ha sommar hela hösten.

Rent allmänt är det för få barspelningar. Det känns som hela grejen är död, typ att den dog med Johnny Cash. Jag kan faktiskt inte påminna mig när jag senast var i en bar och ena hörnet blev en scen. Små medel och bra låtar tar band långt, och om du publiken är smått slirfull kan det ju bara bli bra. Eller?

We Ghosts är ett jäkligt märkligt band. Det luktar gamla gardet, när man satte sig där det fanns en sten och drog iväg några låtar. Just den här kvällen hittar man stenen på Jazzå, en av Andra Långs mer märkliga ställen. I baren hittar man allt från de mest alternativa kidzen till förtidspensionerade bandetgubbar och gummor. Och så då Jenny Jonasson och John Christoper.

Jag är kluven som fan inför We Ghosts. Å ena sidan är de helt aviga, som i fantastiska låten "We Ghosts". En smygande känsla, kårar långs ryggraden och imponerade gitarrspel. Enkelt, ibland nära 80-talets powerbalader, men snyggt.

Just John på gitarr är mer än "kille på gitarr", han meckar fram mystiska ljud. Om St Pepper hade spelats in av en "kille på gitarr" hade det varit John. Vet i tusan vad han håller på med men uppfriskade är det! Han drömmer oss bort till just den där tiden när barspelningar var normalt.

På samma sida har Jenny en snygg röst. Stor och liten inom en sekund. Jag tror på det hon sjunger, och det är ju alltid bra.

Å andra sidan kör de just den här kvällen tre set...ja ni läser rätt, det var pauser och tre set. Tyvärr tvingas de då fylla ut repertoaren med inte fullt så roliga covers. Fast om man tänker på att nämnde Cash:s "Ring of Fire" i händerna på We Ghosts blir rätt unik så kanske kanske jag kan förlåta dem.

Men vad är då We Ghosts? Är det singer/songwriter-inde? Är det barpsykadelica? Eller är det jazzpop?

Jag har ingen aning, jag vet bara att det var väldigt behagligt att lyssna på. Och en av låtarna, som innehöll repetitiva textraden "I want you... so bad" var helt lyssnade!

Tillsist:
Det här är den visuella känslan av höstens album:



Så här ligger det till: Irene har grävt ner sig under ett av stadens torg och fixar just nu in körer på sin nya skiva. Tobbe spelar fram blåsor på fingrarna och koklockan får sig en rejäl omgång.
Under min snabbvisit i studion fick jag också höra mycket blås. Mycket bra blås.
Även en svängig Moog spelar huvudrollen. En helt galen Moog som för allt smör i Småland inte får försvinna i mixningen!

Vi kommer ha brittsommar ända in i december vänner.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Festival i varje hörn.

Äh, jag är en sån sucker för svenska! Det börjar ju bli löjligt men men MEN Den stora sömnen har fixat ihop en så bra låt! På svenska.

Lyssna på Jag kommer aldrig bli någonting.

7 september kommer de till stan, till klubb Perfekt. Jag antecknar stilla...

Tillsist:
Det här är året när alla ställen har bra festivaler.

Säffle.

Rådanefors.

Möllevången.


Sen har vi ju alltid den där festivalen i Emmaboda...

Tillsist2:
Kom och fira! Hurra!


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Där satt den!

Nu när den stora "sitta-ute-och-frysa-helgen" inleds så finns det ju inget bättre än att sitta inne och lyssna på musik.

Och som av ett under (de verkar ha lagt ut låten för typ tio minuter sedan) så har jag hittat musiken du skall lyssna på:

Hatis Romans "Indieland".

Underbart! Fan i mig veckans låt, om inte flera veckors låt!
Har ju bara väntat på att någon skulle beskriva problemet, och när man gör det så här träffsäkert skall man ha applåder! Koklocka, handklapp, underbar text och lalallllaaaalllaaaa lallllaaaa!

UPPDATERAT:

Här kommer texten!

Handklappsband i var mans hand
Vad hände med vårt vackra indieland?
Holger Bar finns inte kvar
Popsnörens sunkhak mot Spy Bar

Å i vår periferi
Rusar Terry förbi
Han blir vår nostalgi
För han vill stanna i vårt Indieland

Broderdaniel-tider glöms
och skivorna med Kent och popsicle göms
Men Carmen finns ju ändå kvar
och Debaser är bättre än Spy bar!

Å i vår periferi
Vi låter allting förbli
Det här är vår utopi
Å vi stannar i vårt Indieland

Å i vår periferi
Rusar Terry förbi
Han blir vår nostalgi
Å han stannar i vårt Indieland

I vår utopi
I vårt vackra
vackra Indieland

Sen kan ni lyssna på några som försöker hålla hela grejen vid liv, Tvivelfront. Du hittar dem på Allears men det finns mer. Lyssna på deras vanliga sida, och lyssna då på Some Girls.
Det är nästan som att vara tillbaka, på gott och ont...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Jag gillar det verkligen.

Okej, okej det här kanske blir helt tokigt för några. Kanske snurrar det till i någons skalle. Någon kommer förmodligen inte gilla det alls.

Men.

Jag gillar en låt av Powerblade.

Så var det sagt. Ta det som ni vill.
Jag menar det. Vad det nu är värt.

I morgon går jag till Stars n Bars och lyssnar på Cats on Fire och The Bridal Shop.

Tillsist:
Händer det inget av värde på Midsommarafton?

Jerry Boman

Det bästa till sist.

Jaja, det kom regn. Det kom snormycket regn. Men tydligen mest på några gubbar som lirade synth. Så vem bryr sig om hundra år?



När jag kommer in i Teaterladan uttalar isländska Hafdis Huld ett dödshot. Inte till mig utan mot någon anonym. Låten heter "Plastic Halo" och det sägs bland annat det här:

I hope you choke in your plastic halo

Hårt och hänsynslöst, och jag tänker att någon måste varit riktigt elak mot Hafdis. För annars är hon snällheten själv, pratar fint med publiken och ger överlag ett väldigt ödmjukt intryck.

Även resten av låtarna är smarta, och mer snälla än det där dödshotet. Det är snygga elektroniska inslag och så en banjo ibland. Skulle sitta perfekt på en äng med valmo, tänk 50-talet goes elektriskt.

Något som däremot är lite roligt är att Hafdis när hon pratar bryter väldigt på isländska, men när hon sjunger sitter engelskan perfekt. Det känns som en grej det där med den isländska brytningen, funkade det för Björk funkar det för mig typ...

Jag lämnar ladan och skyndar till andra änden av området.




I wanna kick your ass couse you got a nice ass

Yehaaaa! Så bra!
Elin levererar det så självklart. Vasst och snabbt, likt en vinkelslip rakt i coola snubbarnas motivlackade Volvohuv. Det är upplopp vid korvmojjen, nya presidenter i stan. The Bombettes har redan vunnit valet och nu handlar det bara om Eriksgata. De kommer inte slå ner någon, jag tror de är snälla. Och inget våld behöver användas eftersom vissa saker står redan skrivet: The Bombettes kommer lägga beslag på ditt hjärta.

Det är ändå sångerskan Elin som sticker ut, hon är närvarande men ändå i en egen värld. Visst, det kanske är lite trevande ibland men vem tvekar inte på scen i Hultsfred. Rösten är perfekt för ändamålet.
TB kommer sticka kniven i varenda länsman. Och nu är ju inte resten av bandet kompband utan de fungerar som en enhet. Musiken är snygg, riktigt riktigt bra. Låtarna är näven i luften vänliga. Lyssna på "The Thief" och försöka att inte se cool ut...

Punkrocken från Umeå har en ny prinsessa i Elin. Och Sverige har nya favoriter. För det här kommer funka i varenda Ipod som vågar.
Snart kommer skiva på Dennis Lyxéns skivbolag NyVåg och jag tror mig veta att du vill ha den.

Gick tillbaka över området...igen.



Kollade lite på The Touch. Tre snubbar och en kvinnlig sångerska.
Kände att jag inte hade ork till dans trots att de gör det hela väldigt bra...Snygga kroppsstrumpor i blått och guld hade de också.



Tillbaka till Rookiescenen igen och Bobbybaby.
När jag senast lyssnade på dem var det i ett fönster i Majorna. Jag beskrev det som ljudet av småkakor.

Nu har småkakorna växt och blivit en hel mumsig sockerkaka. Sant är att BB skall upplevas live, det som på skiva är aningens såsigt blir live helt fint och mjukt. Kanske har det något med Ellinor Blixts ögon att göra. De förstärker musiken och är ständigt på vakt. Någon vis sa att en skådespelare avslöjas på ögonen, om det är sant så finns det inget som är osant med BB. Det är väldigt nära hela tiden.

Utöver musiken blir det extra fint i sången, som-jag-inte-vet-vad-den-heter-men-den-handlar-om-snön. Robert, som spelar väldens minsta trummset och har björndräkt, kastar papperssnö på Ellinor och några flingor på publiken. Jag är svag för lo-fi visuella saker!

Går ytterligare en gång tvärs över området mot Stora Dans och muttrar tyst att "fan ta den som la det här spelschemat"!



Och det skall ju till att spara det bästa bästa BÄSTA till sist. Absolut till sist! Jag måste börja det här lilla stycket med att berätta om IdaMarias sista låt (ja näst sista då men den sista låten var bara bas och extranummer så den räknar jag inte. Jag tror hon la in den för att vi inte skulle bli helt tokiga).

OH MY GOD!

Låter heter så och jag bara står där med hakan vid knäna. Låten var bra på Myspace men live är den helt jävla mosterhittig! Shit, jag drar tillbaka alla andra superlativ den här våren, alla skall tillfalla IdaMaria och OhMyGod.
Det börjar smygande, Pompejji väntar på utbrottet. Marken börjar skaka, några människor går fortare mot havet. Flera stenar rasar ner från husen och barnen börjar skrika.

KABOOMM!

Norskan med band gör låten till ett rock´n´roll riot, det är mental eld överallt och hela publiken väcks ur sin "sista-kvällen-dvala". IdaMaria skriker att hon älskar oss och vi skriker tillbaka. Låten fortsätter i det oändliga och micstativ vräks ner på marken. Vi är nu uppe i ett fullskaligt musikaliskt upplopp, de sista krafterna som finns kvar efter tre dagar i Småland skall fram!

Sorry sorry förlåt men jag tappar helt fattningen, hoppar utan morgondagen i tanke. Skriker, skriker OhMyGod! OhMyGod!

OhMyGod!!!

Yahoioi!



Nu var det ju fler låtar innan det, även de är pang på poprock. Snygga Louie var staccato smutsig, kickass texten i "Better then your naked" blir skrikallsång och ännu mera allsång i "We`re all going to hell".

Ni är många som kanske tycker att jag bara snackar om att allt var fantastiskt. Och ja det gör jag, för jag tänker inte så mycket framåt eller bakåt.
Så just nu är IdaMarias spelning på Hultsfred 2007 en klassiker. Det var helt perfekt. Allt satt där det skulle. It´s rock´n´roll life style i varje ven. TACK!

Emmabodafestivalen är numera snäppet bättre...IdaMaria spelar där också.
OhMyGod! Den festivalen kommer döda mig i år...



Sen var festivalen över. Tomheten slog mig i huvudet med sin rostiga stekpanna, förtältet gav tillslut upp under regnmassorna och jag somnade lyckligt in.


Tillsist:



Är man från Skåne har man inget vett. I allafall inte när det gäller att städa upp efter sig...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Jag döljer tårarna igen.

Det har börjat regna. Inte skall det väl gå en hel festival utan att det skall börja regna? Lika säkert som att alla sprang benen av sig för att kolla på idiotrocken som Turbonegro levererar just nu...En konsert som live sänds i presstältet. Praktiskt för lata journalister som inte vill bli blöta.

Annika Norlin har lyckats igen. Och den här gången tog hon inte den lätta vägen.
Säkert! är som ni alla vet Annikas "solo" projekt när hon inte är Hello Saferide. Och det är knepigt som fan.
Låtarna är ju bra, och hela text historien är ju ännu bättre. Men det sticker och värker. Allt är inte lika självklart.

När jag först hörde skivan började jag gråta, det är texter som biter tag i mig och för mig bakåt till den där lilla valpen jag en gång var. Ni som hänger med här vet att jag blev tvungen att gå en omväg till jobbet för att ingen skulle se mig gråta till Annikas låtar. Det var så nattsvart att komma tillbaka. Svårt att förklara, det är ju inte så att det är ord för ord samma, men någonstans berörde det mig som få artister gör.

Sedan den där dagen har jag väntat på den här dagen, när Säkert! skulle stå på scen.
Och faktiskt, trots mina enorma förväntningar, så var det bra. Jag kämpade, ingen skulle se mina tårar. Shit jag är tokblödig idag, andra gången som det börjar tåras i ögonvrån.

Det var samma låt som grep tag i mig den här gången också, "Och jag grät mig till sömns efter alla dar". Det är kanske meningen att man skall le lite igenkännande, men för mig så är det bara ångest. Du kommer förmodligen inte fatta, men det är på riktigt väldigt obehagligt. Jag har aldrig själv förmått mig att skriva ner det där, men nu har alltså Annika hjälpt mig.

Det är förmodligen det som gör att jag håller Säkert! så otroligt högt. Det är nära mig, och det är jag som bestämmer vad som är bra här på bloggen. Då säger jag alltså att Annika Norlin skall ha ett stort pris. Hon balanserar, vinglar och snedseglar sig fram till målet. Det är skevt.
Men det är helt underbart, jag älskar!

Om jag bortser från den där hemska låten så blir det väldigt fint i båda duetterna. Nummer ett med Markus Krunegård (Laakso, Hets) i "Det kommer bara leda till nåt ont" och nummer två med Martin Hamberg (Sibiria,Vapnet, Hospitalet) i "Sanningsdan". Det är det fina med festivalspelningar, ofta får man med sig den där duettpartnern som är med på skivan.

Och mitt under konserten börjar det då regna. Väldigt lägligt. För det passar, Säkert! kan inte avnjutas i solsken. Helst skall det regna och man skall ha både skoskav, nariga läppar och hälsporre.

Efter att jag lyckats dölja mina tårar så bra som man ska så springer jag till Teaterladan och Client.



Som vanligt är Kate, Emily och Sarah coola. De är mjukhårda och kör över oss med sin svarta synthpop.
Tyvärr blir det inte riktig stämning, det tar aldrig riktigt fyr. Senast på Sama så var det svettigt, nu ligger en blöt trasa över hela härligheten. Det kan bero på att mer än halva publiken flyr när Turbonegro skall spela...

Men jag stannar kvar och låter Client begrava mig i gruvan. Det är damm och mörker. Vassa stenar till ljudmattor och så plötsligt går pannlampan sönder. Man kan bara be för en ljusning. Den kommer inte, det är en hård värld.
Client ger mig andnöd. Trots att det då inte riktigt släpper blir det tätt och trångt mellan andetagen. Det är snyggt och grafiskt. Man kan beskriva musiken som "svart och vitt". Inga gråskalor, bara ettor eller nollor.
Skönt.

Det har bildats en sjö här utanför nu...

Tillsist:
Jag tycker det är lite roligt vissa kollegor här i presstältet fortfarande skriver på små texter om hur Ozzys spelning var. Det betyder alltså att deras läsare kan läsa om det hela i morgon... Jag undrar så när tidningarna skall vakna. Förlåt men det går lite långsamt, och vis av erfarenhet så brukar det inte bli bättre och mer känslomässiga texter dagen efter. Jag efterlyser härmed mer känslor i texterna och mindre "dessa-låtarna-spelades-och-så-här-höll-bassisten-fingrarna"! Musik är känsla och inte avhandlingar där källan behöver anges. Eller ja, källan bär ju alltid anges som "Hjärtat".

Tillsist2:
Om ni vill läsa mer som jag skrivit på bloggen och hamnat här från Allears, då går ni bara till www.musikenligtjerry.se. Jag skriver alltså på båda ställena från nu men det finns ju så mycket gammalt att upptäcka...eller inte.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Kalllaaaaaa miiiigggg CeeeeePeeeee.

Först så måste man kanske gör klart några saker. Feminister hatar inte män, och män kan vara feminister. Självklart för många, helt mystiskt för andra. Att stå för ett jämställt samhälle kan nog de flesta skriva under på, men inte mycket händer.
Det krävs alltså radikala saker för att folk skall vakna.
Som tex att sjunga vackra visor om kärlek. Om kärlek mellan två kvinnor.
Mer om det längre ner.

Om någon skulle sagt till mig att jag skulle lyssna på körsång under en festival hade jag skakat på huvudet. Det är ju liksom inte Kjell Lönnå som är stora idolen, och körer över lag blir lätt präktiga.
Så mycket bättre att jag nu fått allt, alla larviga förutfattade meningar, värkt över stupet.

The Sweptaways är en kör som består av typ 25 personer. Den här dagen är de fint klädda i gult.
Det hade ju kunnat sluta där, att jag skrivit att de sjunger fint och ser fina ut.
Men det är valet av låtar som gör det så in i bänken bra, några exempel:

Kalla Mig (Vapnet)
Elektric (Leila K)
Go West (Pet Shop Boys)
mfl...

Just den mittersta låten är helt underbar i körversion! Det liksom knyter ihop säcken, det borde inte gå men är bland det bästa jag hört på festivalen! Snygga stämmor som bygger fram låten där originalet faktiskt brister.
Även Vapnets Kalla mig är helt fantastik, att höra 25 pers snyggt sjunga "kalla mig CP, kalla mig bög" är humor och helt genialast på planeten!

Sen gillar jag de vackra kläderna, var och en av kördeltagarna har tolkat ett tema som skulle kunna heta "gult och guld". Helheten blir glimrande och varje individ vacker. Så precis som en kör skall funka så bygger kläderna på principen att varje person bygger kollektivet.

Det enda som kanske är sådär under The Sweptaways kosert är mellansnacket. Lite för mycket inövat och stelt...men det var ju inte därför jag var där så det spelar faktiskt ingen roll om hundra år. Då kommer jag bara komma ihåg det mäktiga crescendot:

Kalla mig CeeeePeeee.....Kaaaaaalllllaaaa miiiiig Böööööööög

Språng och hopp till Rookiescenen. (jäkla löjligt namn, det är ju inga små kycklingar som spelar där precis)



Jag efterlyste för ett tag sedan, eller jag mer undrade varför det var så ont om kvinnliga popband. Alltså de där som gör pop som blossar upp och gör en lycklig, som gör att man inte kan sova eller andas. Manliga popband som gör den där grejen finns det hundra av, likaså kvinnliga popduos som håller mig vaken om natten.

In på scen kliver Those Dancing Days! A real popband av bästa sort.

Införda snygg snygga glittrade blåa kortbyxor drar de av låt på låt som är handklapp och tamburin deluxe! Det är enkla saker som gör det, TDDs lycka är att de har vett att dra på med synthen. Den lever sitt eget liv och spelar min hjärna till månen. Det är glatt och det är simpelt, naivt och så in i brallan popigt.
Bäst är låten som heter samma som bandet, Those Dancing Days, en riktig discokula som rullar över oss. Jag dansar!

Nu längtar jag till Emmaboda festivalen då bandet spelar igen...

Lite paus och en ny drink uppfinns av J: "Sänke". Blanda Jäger och Redbull så kommer du fatta varför den heter det...



Freja and This weeks freaks försöker verkligen. Hon sjunger snyggt...men som så ofta förr så faller det på känslan. Det finns inget innehåll. Jag känner inget, det finns ingen själ i soulen. Jag vill ha mer tryck.
Men det skall ändå creddas till alla som var i publiken, samtidigt femtio meter bort raspade Ozzy...



Alltså, om man nu tar sig ända till Hultsfred för att lira plattor måste man ha show. Speciellt om man som DJ ställer sig på scen, då måste man skapa saker där och då med plattorna. Inte bara dra på platta efter platta, skrika lite i micen ibland (typ: Yeeeessss Yesssss!) och veva med armen. Jag vill ha live känsla, att det jag dansar till händer där och då. Och att samma set aldrig kommer återuppstå. Princess Superstar är bara tråkig, hon lirar skivor precis som jag gör när jag spelar pop från något djbås. Skillnaden är att jag inte är viktig, jag står inte på scen och tar plats. PS vill att alla skall se henne och då måste man göra något mer än bara byta skiva...

Sovpaus.



Jag erkänner, det kom nästan tårar. Det blev rejält fuktigt i lilla ögat när "Maud Lindström och Nåt för alla" sjöng om den där fina kvällen när hon var lycklig. När hon sjunger om tjejen hon träffat och som hon knappt vågar röra där i sängen för att hon är rädd för att förtrollningen skall brytas. Det är inte så viktigt att det handlar om två tjejer, det viktiga är att det är väldigt vackert. På många plan.

Maud sjunger alltså med utgångspunkt från att hon är feminist och bisexuell. Det är viktiga låtar som behövs.
Jag börjar tänka på Lars Winnerbäck. Han har ju som bekant slutat vara viktig, han har slutat sjunga om viktiga riktiga saker och bara brer på. Maud är Lasse fast i verkligheten. Det vill säga så mycket bättre.

Jag börjar fantisera om hur det skulle vara om Lasse gjorde som Maud. Att han plötsligt började sjunga om hur han blev kär i en fager yngling med pipskägg. Hur de tog taxin hem, Lasse betalar såklart, och hur lycklig Lasse är när det plötsligt ligger två par kalsonger på sovrumsgolvet.

Då skulle det bli lite verklighet igen.

En stor applåd till Lisa Pedersen som lirar trummor med Maud, hon gör det med väldigt skön still. Det liksom spelas med hela kroppen...
(Se en intervju med Lisa i det föregående inlägget.)

Om en stund blir det säkert Säkert!....Förlåt jag var bara tvungen....


Tillsist:



Det måste premieras, snyggt klotter! Eller mer konst är det ju.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Snack om jämnstäldhet.

Om man skall snacka jämställdhet inom musiken så ska man snacka med Lisa Pedersen. Förutom att hon imorgon lördag skall spela trummor med "Maud Lindström & Nåt för alla" här på Hultsfred, så har om också en solo karriär på gång (bland annat som förband åt David Urvitz) och sist men inte minst är hon inblandad i 50/50 projektet i Göteborg. Det sista är till för att inspirera tjejer att lira mer musik och som jobbar stenhårt för en jämställd musikbransch. Om jag fått bestämma hade 50/50 fått alla pengar som finns.


(även om det inte är startbild på klippen så funkar de att spela upp...annars är det bara att återkomma om en stund...)

I morgon lördag spelar också The Bombettes, ett bra bra bra rockband från Umeå. Jag tvingade upp dem ur bakfyllan för att snacka jämställdhet.
Först frågade jag hur de tänker när de hör att Hultsfredsfestivalen har mindre än 30 % kvinnliga band, trots att samhället består av 50% kvinnor...






Vad tycker du? Hör av dig, skall vi kvotera in kvinnliga musiker på festivalerna? Är det här ett problem överhuvud taget?
Dra iväg ett ebrev: jerry.boman@tv4.se och säg din mening.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Moralpanik i Småland.

Det är så tomt här, stora öppna ytor och ingen trängsel. Märkligt, jag har alltid upplevt Hultsfredsfestivalen som ett trångt kalas.
Det känns som om det är mindre folk här än vanligt. Eller så är det bara det att sakerna jag vill höra, de vill ingen annan höra på? Kanske finns det ändå en form av utanförskap i den stora massan?
Men men att inte alla är på samma plats som jag är inte min förlust utan alla de andras.

Med en bra röst kommer man långt. Med en skön stil kommer man ännu längre. Kissey Asplund har båda. Men det är också tyvärr det enda. Musiken och hennes röst skulle passa perfekt på Nef, om det var en sån där kväll när de serverar mat och musik. Då vill man inte att musiken skall ta för stor plats, det skall vara en form av fin hissmusik. Inget man märker och inget man saknar.
Sorry, Kissey du är precis allt det där. Det rinner av mig som lättare än hatbrev från Majorna. Rösten finns där, stilen också. Men rådet är att skaffa ny sammabetspartner eller göra bättre låtar.



En som dock har allt det där är Emmon. Röst, stil, låtar och en jäkla bra visuell show. Men vem har sagt att bra artister får den uppmärksamhet de förtjänar? Emmon får det inte, det är ekande tomt i tältet när hon drar igång.

Det härliga är att Emma Nylén inte bry sig ett skit, hon kör på och ger allt. Det är ju helt fantastiskt bra som vanligt, och det blir dans direkt i publiken. Skivbolagsdirektören från Lerum dansar, redaktören på synthinriktade tidningen dansar, alla tjejer längst fram dansar och den söta dansar. Den grafiska inramningen kommer här för första gången till sin rätt, det är mönster både bakom och vid sidorna. Och man förstår ännu mer Emmas talang, hon är nästan övermänsklig i sitt skapande. Det är så snyggt och så passande.

Jag förstår verkligen inte. Jag lovar er att Emmon fått igång 3000 personer, hon hade charmat varenda kotte till månen med sin disco. Men nu blir det företagsevent för folket i receptionen.
Jag säger bara till er som inte var där, ni rullade väl runt framför Korn, till er säger jag bara: Våga!
Våga höra, våga bryta från grupptrycket och våga dansa nydisco.

Tillbaka till Rookiescenen.



Assid gör också dansmusik, men de missar en väsentlig sak. Det finns ingen genväg till bra dans musik, ingen genväg till den elektroniska himmelen. Det går inte att fuska genom att köra med ljudprogrammens förinstalerade loopar. Eller jag vet ju inte om det är det, men det låter precis som någon av Garagebands "elecrodance"-loopar. Det blir lite tråkigt. Fast jag gillar showen! Att bara gå in och köra framför en sparsamt kolorerad videobackdrop, utan ljus på medlemmarna, är snyggt. Sitter perfekt till musiken.
Jag kanske ångrar mig lite... Assid är inte kassa på något sätt, det går att dansa till och det är kolsvart. Men ändå, jag saknar en popslinga. Fast det är ju bara jag.



Just det, seglade förbi Anna Ternheim och kan bara konstatera att hon inte riktigt klarar av en stor scen.
Nepp, det var, på riktigt, bäst när hon helt oannonserad ställde sig på Bommens salonger. Som förband till Olle Ljungström och med endast tre låtar fick hon oss alla att tappa hakan.
Det där funkar inte på Pampas. Det svarta försvinner.

Tillsist:
Läser att Fridas "Dunka mig" har bannlysts av SR Kronoberg och att någon festival i Blekinge fått kritik från folket för att de bokat inne henne. Det är ju för typiskt, bara för att en tjej sjunger om sex på tjejens villkor så blir det moralpanik och avstängning. Till gubbar och tanter som upprörs: Ta och lyssna en gång till på Ulf Lundell. Just det, vad är det han sjunger om alltsom oftast? Är det bättre då om en flåsig gubb-gubbe lindar in knullandet?
Lyssna också på Tommy Nilsson. Jag lovar att det inte är en blomma han sjunger om när han vill ha "vildrosen". Va fan, låten heter ju till och med "Jag vill ha sex med dig".
Vad jag vet så har inte någon av dessa herrar bannlysts eller utlöst morallarm.

Men visst, att bädda in det hela i bomull gör ju att det försvinner. För sådant där pikant som sex håller vi ju inte på med i Småland. Även om vi har trettio ungar i varje familj...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Ett focus som slår väl ut.

Snabb rapport från ett stekhett Hultsfred:

Helena Josefsson är den sortens människa som skulle klä sig fint, ta en dyr limosin till stora baluns balen, skrida in i salen och plötsligt skrika "Någon som vill brottas!". Ett annat sätt att beskriva Helenas pop är att hon förmodligen är den artist som de kommersiella radiostationerna drömmer mardrömmar om. Till en början är det lätt placerat, typ någon hög rotation och lite Rix Mega Flash Mega Festival på landet. Sen stor försäljning till en börjande kundkrets...men det är just du som hon slänger en en lekfull ton, en oväntad paus. Och allt raseras till något magiskt positivt! För just när man fått kläm på det så kommer något nytt, mjukt och vackert. Visst, det kan ses som parmiddagsmusik med en twist.
Bäst var helt klart magkänslalåten Can you feel the sunlight.

Paus och en fin fin Smålandsrulle, i år har Byfolket fixat snyggt i vagnen med en liten snurrplatta som gör att man får rulle ännu snabbare än förut. Härligt!



Just det här året i Hultsfred har jag valt att inrikta mig på en viss sorts musik. Eller jag tycker inte det är någon märkvärdig genre men tydligen tycker andra det. Du kommer märka vad jag dillar om när det hela är över, men just nu är jag överlycklig! För att det här snäva tänkandet har fått mig att gå på en konsert som jag aldrig annars skulle gått på. Och det är fan i mig helt underbart!

Hon heter Mapei och gör hiphop. Alltså den där underbara hiphopen som Leila K gör. Den där som får den mest inbitne, trångsynte popnörden att slänga näven i luften och skrika av lycka. Mapei är en av de bästa konserter jag sett! Absolut den mest oväntade!
Mapei freestylar helt magiskt! Det rinner ord över oss, hon lånar en mobil i publiken och tar bilder på sig själv. Samtidigt som hon rappar att hon tar bilder på sig själv med en mobil. Ja ni hajjar, hon använder hela Stora Dans som inspiration.
Hon ber inte om ursäkt, hon säger "Fitta" och det hela är bara skönt avslappnat.

Det som gör att jag gillar det så ända in i benmärgen är att hon gör det hela på sitt sätt, hon gör det med glimten i ögat och med en sån talang att Allears A&R Daniel förmodligen skulle kyssa henne om han suttit där framför henne i en Idol-uttagning.
Daniel sammanfattar för övrigt det efteråt med "Det är jävligt roligt med musik!".
Jag kan bara hålla med, just nu svävar jag en meter över marker tack vara Mapei.

Tillsist:
Dagens fråga är om den unge gentlemannen, tillika fotbollspelaren och journalisten, från Sjuhärad som gladde vår husvagn igår har något minne av händelsen? Han var milt sagt bladig.
Roligast på hela kvällen var när han försökt gör mig arg genom att säga: "-Å du då du då, med blomma och gula brallor".
Sen bara tystnad och en uppfostrande min...Jag grunnar fortfarande på vad han egentligen menade...
Hoppas han hittade hem.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Hälften är inte mer än rätt...eller?

Ok, nu har jag räknat:

På Hultsfred spelar 156 band enligt festivalens hemsida.
Jag räknar till 43 kvinnliga band/band där kvinnor tar lika mycket plats som män.

Frågan är varför det är så?

Det finns de som säger att det inte är ett problem, att det inte är så att man gör skillnad. Att ingen som skriver om musik bryr sig om det är tjejer eller killar som lirar.

Då kan man fråga sig varför man då skriver "det är ett band som består av tjejer" när man inte skriver "det är ett band som består av killar"? Om ni tänker efter så har ni aldrig sett någon fet rubrik "Killbandets fest efter konserten", men att ni sett "Tjejbandet fest efter konserten" kan jag sätta pengar på.

Jag är inte bäst på det här, men jag vill fan i mig bli bättre!

Så nu åker jag till Hultsfred med det här i bakhuvudet, de där 43 banden.
Det kommer bli rapportering som är vinklad. Hårt vinklad på band med tjejer.

Kanske blåser jag upp något som inte finns, kanske är musikjournalistiken jämställd. Kanske är det bara rätt att mindre än 30% av banden på Hultsfred är band med kvinnor trots att de utgör 50% av befolkningen. Kanske är det skillnad på musiken. Kanske är det något genetiskt.

Vad tycker du?

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Eagle-Eye är den nya Robbie.

Någonstans långt inne i Göteborgares undermedvetna ligger en fråga. En fundering som ibland, när nervositeten och ångesten över jaget är stor, ploppar fram.

-När är det nästa Valandfest?

Det är nämligen så att de där festerna är upptrycka bland credmolnen och väldigt viktiga om man skall hänga med. Enligt vissa.
Kanske är det bara självuppfyllade, om man tror på att en fest är viktigare än alla andra så blir den det. Ingen som inte var där kan iallafall säga emot. Och de flesta som var där vågar inte säga emot efter som de då avslöjar hela bluffen, och därmed avslöjar sig själv som "haka på folk".

Men jag struntar i om ni hatar mig nu:

Valandfesten i Berg211 var ett enormt fiasko. Kasst. Dåligt och musiken sög.
Punkt.

Ta tex det här bandet, Synthetical.
Jo, men jag gillar ju dansant bittpop, eller som det var i det här fallet bittsynth. Det är ju i många andra fall väldigt roligt att lyssna på och benen spritter.
Problemet här var ju att det inte svängde. Fler än jag verkade tycka samma...
Det var mer "vi-gör-det-här-för-att-vi-vet-att-det-är-lätt-att-bli-inne-om-vi-gör-det-här" än ren kärlek till dans. Ett tomt skal.

Tillbaka till festen.
Grottan funkade inte alls. Kanske var det för lite folk, kanske var grottan för stor. Men när Koloni fixade Duofestival där var det härlig stämning. Man kan beskriva det i färger: Duofestivalen var Röd. Valandfesten var Blå.

Jag har full förståelse för att några somnade därinne...

Men men huvudsaken är väl att det rör sig och att man så här i efterhand kan säga att man var där.

Tillsist:
Hört strax bredvid Dubliners.

Scen: Två backpackertjejer hoppar gatan fram, på väg från Dubliners.
Dialog: (översatt från fin, brittisk engelska)

Tjej1 - Hahahaha det där var det bästa stället!
Tjej2 - Klart bäst på hela vår resa!
Tjej1+2: -Tjohooo!!

I bakgrunden hör man att coverbandet på Dubliners börjar spela en helt galen irlänsk version av Eagle-Eye Cherrys "Save Tonight"

Tjej1 -Ahhhh, nu spelar dom den där fantastiska Robbie Williams låten!
Tjej2 - Ahhhhh jaaaaa! Vi går tillbaka!
Tjej1 + 2 -Tjohoooooo!

De båda springer tillbaka in på Dubliners....

Tillsist2:
Snart far Silvervagen till Småland igen! Så dagens soundtrack, lite förändrat dock, blir:

The JJJ took a baby away
They took her away
Away from town
The JJJ took a baby away
They took her away
Away from town

Ser bland annat fram emot att träffa Rockfotogänget och inte minst Allearsgänget!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

En gitarrgud och en leende bassist.

Intro:
Det är för varmt för att skriva mycket.

Först:
Kontiki kommer vara överfullt hela sommaren om det fortsätter så här! Trevlig personal, bästa läget och underhållande toaletter. Ett superställe i staden. Jag ansöker om stammiskort eller liknade...

Sen:
Det var ju meningen att jag skulle kolla in This Is Love.
Men som vanligt händer det helt andra saker, det blev en sliten studentpub med The Medalist och Swissair.

Jag har aldrig studerat vid något universitet, inte heller vid någon folkhögskola. Tror inte jag skulle passa in, är är för svartmodig. Alla verkar ju vara så fria och obekymrade.
Men nu stog jag ändå där i en sunkig studentpub mitt på ett berg. Det kan ha varit tre hundra grader varmt men ölen var billig så det fick gå.
Inne i hörnet står första bandet, The Medalist. I publiken står bandets polare.

TM gör pop. Den enklaste av pop. Det är luftlätta sånger.
Tyvärr så finns det fler som gör samma. Jag vill inte säga att de var tråkiga men jag är mätt. Pallar inte äta poppasta mer...
Men precis som bandets skönt högljuda (mer folk som skriker ut sin glädje, det fick bandet på bra humör och därmed spelade de bättre!) fanclub skriker efter låten "Landslide". Tillslut längtar jag också efter den låten.
Och där vänder det! Vilken jävla låt! Helt underbar! Plötsligt var det tryckluft istället för stiltje! Tjoo!

Skönast var ändå bandets basist, han stod och log hela spelningen. Han verkade ha livets peak där och då. Fint.

Efter några fler billiga öl och luft på terassen blev det band två: Swissair.
Det är snyggt, det är svävande och perfekt när varit uppe sedan kvart över fem en fredag. Fina gitarrplinkande berättelser kompade av ett enkelt piano. Det blir synth utan syntetiska släktngar i kullisen.
Sven Johansson är en gud på gitarren! Han snurrar fram små toner lika lätt som vi andra går.

Om jag skulle ha gått på något universitet och det hade varit sista dagen, då skulle jag velat att Swissair kört Stromboli. Låten om en film, låten om en ö. Nostalgisk, dramatisk och ett perfekt avslut på allt. Och faktiskt kan jag känna som den där vulkanen (detta förutsätter att du slår upp Stromboli på nätet), ibland händer det saker men för det mesta ligger det bara still. Typ som det är när världen är 30 grader varm och varje rörelse är för varm.

Nu går jag ut.

Tillsist:


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Ny lista och sommarvärme.

Ny vecka och ny lista, så här såg det ut:



Nåväl, i helgen händer det grejer:

Fredag:
Från åtta hänger vi på Kontiki och Taramasalata.....och sen:

This Is Love och The Cain and Beesh Band på Sticky. Bra rock, med bla Annika från The Sorayas, och så ett skönt skönt surfband med Cain från Painfield (ja det låter skumt med de är roliga att lyssna på).

Lördag:



Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Storm, hämnd och perfekta poplåtar.

I turn around and there you are.
Yohioooo.

Jag tror det var där någonstans jag la in om semester. I de där raderna och det glada "Yohiooo". Så litet, så stort och framför allt så igenkännande.
Tikkle Me är förmodligen för mesigt för en hel hög av Göteborgs ragglande seglarpojkar och flickor. Ni går där med er uppviglande attityd, är förbannade på alla och allt. Egentligen är ni bara små och Tikkle Me stora.
Något att ta ledigt för och lyssna sönder.



Men innan Frida och Karin frälste en hel värld var det stor tid för stans nya hopp, Lola.
Jag gillar konserter som växer. Blir större ju längre tid det går, som piskar vattenkaskader över publiken och bandet. Börjar i stiltje, kommer smygande under Älvsborgsbron och känner igen de vita fartygen. Rundar fyrkantiga huset med färg, dansar lojt i skuggan av bryggeriets ateljéer. Tar fart vid Sjömagasinet, sveper över älven längs nya överklassens bostäder på Eriksberg. Bildar gäng under stora röda kranen, komprimeras, samlar kraft i de gamla varvslokalernas vinkällare för att sedan ta stora språnget över älven och upp på Henriksbergsterassen.



Vid det laget har konserten nått oanade höjder och Lola är en orkan! En stormvind vid namn "En av dom där dagarna" drar över oss! Den inledande gitarren låter vassare än någonsin samtidigt som trummorna får skiten utbankad. Jespers röst är järnspån i tandkrämen. Kniven har budskapet inristat och sticker dig mitt i magen, men nya ord får ner blodet från väggarna, kommer tillbaka till sprickan i huden och återvinner de obehagliga känslorna i hjärtat. Studtals är det förbannat obehagliga texter.



Upptrappningen mot "En av dom där dagarna" är perfekt regisserad. Det här är ett gäng välspelande, men spontana snubbar. Galenskap och genialitet i ett andetag.
Med stor känsla är ord, om inte Jespers meningar och känslor blåser ut över landet via radiostationer inom kort så vet inte jag vad de vill ha. Även resten av låtarna håller hög poetisk klass. På det där fina sättet. Som gör det öppet för tolkningar utan att bli pretto.
Texterna handlar mycket om slitningar, om uppbrott och om myntets baksida. Det är ord om mobbare, om nästa pojkvän som man hatar.
Eller det är vad jag hör, vad du hör har jag ingen aning om.

Min intervju med Lola hittar du på Allears.se/goteborg. Klicka på tvapparaten till höger och välj Veckans raket v22...



Efter en hel del dans till Johan och Jens skivor smyger Tikkle Me upp på scen. Det är inga stora gester. Mjuka skor i sanden.
Eller ja, det är ju det visuella. Musiken är hårdare, utan att vara uppenbart förbannad är det hårt. Lyssna på "Beat This Man". Fina ljud och ljud från en datoriserad helrunda, under en text som talar om hämnd. I stället för att skrika ut det så går Frida den snygga vägen och berättar med snälla ord om vad som skall hända.

Jag älskar det! Det är magiskt fint! En närhet till de perfekta poplåtarna!
Jag kan förklara:

För att få en bra poplåt behöver man lite enkla, men svåra, byggstenar:

1. Man behöver en melodi. Helst skall den vara ljus.

2. En text som ruckar på kända begrepp.

3. Takt att dansa till.

Tänk "Love will tear us apart". Lägg in de här tre sakerna och....ja, du fattar.
(Nu vill jag inte på något sätt spela Tikkle Me mot Joy Division, det var bara ett exempel.)
Tikkle Me har ett gäng låtar som är så underbara att jag inte riktigt vet var jag skall befinna mig i rummet. Skall jag klättra på väggarna? Skall jag gå lös på taket? Skall jag lägga mig platt på golvet och låta en 10 tons buss döda mig?

Nog.

Det blir för stora ord. Men jag tror jag har gjort min poäng.

Mer dans till Johan och Jens plattor. Mer Dansa Köping! och mer glädje.
På det hela var lördagen den 2 juni en helt superb dag. En topp fem dag/kväll.

Tillsist:
Till er som på nätet tar till nazistiska ord för att förklara ert hat mot mig och Allears: Det är väl lite att ta i va?
Ni behöver inte gilla mig eller det jag gör, men nazistiska ord är er inte värdiga.
Visst, jag kanske inte gillade den där klubben, men det är det ju så många andra som gör. Så varför ens bry sig om mig?
Jag gillar saker ni gör, jag vet att ni fixar massa för Göteborgs musikliv och det har ni den fullaste respekt från mig för.
Fast känner jag er rätt så spelar det ingen roll. Men nu är det sagt, jag har inget mot er. Jag vet att ni är sköna människor med bra smak.

Tillsist2:
Du missar inte This Is Love:s spelning på fredag va? Lyssna på på introt till Superwomen så kommer du springa benen av dig...Och då har du inte ens kommet till Annikas sång. Där kommer du boka jetplan!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg