En sista natt

Okej, det blev en liten grej till innan jag flyr den här stan:

Onsdag kväll/natt (17 juni) kommer jag säga det riktiga ajö:et till Göteborg. Jag kommer spela skivor under bar himmel på en av de vackraste platserna. Det kommer bli ståtligt och underbart! Förvänta er nytt men oxå någon go äldre musik. De andra som spelar kommer förmodligen spela en massa äldre musik, så gillar du det kan du komma ändå.
(jag vet, igår sa jag hej då och ajö på Andra Lång på måndagen och nu skall jag göra det igen. Men va fan...)
Så, om ni vill ha en fin kväll/natt så hör ni av er så skall jag berätta vart ni skall gå. Det hela är lite hemligt och jag vill inte att hela eventet blir offer för någon idiot razzia. Men dra i väg ett e-brev så ska jag berätta.

Ses vi inte där, så ses vi på Midsommarfestivalen, på En ljummen i gräset eller varför inte på Makthaverskan på Debaser nästa vecka?!

Jerry Boman

Hej då Göteborg och Hej Stockholm!

Den korta kalla sanningen:
Så här ligger det till, jag flyttar på lördag (13 juni) till Stockholm. De senaste veckorna har varit fulla av lägenhetsförsäljning, lägenhetsköp, och allehanda flyttbestyr. Därför den något klena uppdateringen. Bloggen kommer fortsätta, såklart! Tro inget annat.
Sista dagen i Göteborg är den 18 juni, så skall ni något ni vill ta upp med mig i real life, gör det innan det. Folk som vill klippa till mig behöver inte höra av sig.

Den lite mer varma känslan:
2004 startade jag en blogg om musik. En liten publikation om musiken som berörde mig mest, om musiken i min närhet. Det råkade bli en blogg Göteborg.
Jag tyckte att musikjournalister satt för mycket på sin röv och lyssnade på skivor, när den riktiga verkligheten pågår på klubbar och på scener. Jag tycker att man ska uppleva saker, därför råkade min blogg handla om Göteborg

Bloggen växte till ett monster, plötsligt visste alla vem jag var. Trevligt men också obehagligt. För jag är en blyg kille. En jävligt blyg kille som bara gillar pop väldigt väldigt mycket. En popkille som inget annat hellre vill än att berätta om alla de fantastiska människor som spelar i band, som fixar klubbar, som spelar skivor och som hänger i barer.
Plötsligt satt jag i tv, i radio, såg mitt namn i rubrikbokstäver på första sidan i GP, spelade skivor på klubbar, var redaktör för en musiksite, fixade klubbar och låg med snygga tjejer. Allt tack vare att jag en kväll fick nog, nog på att alla musikjournalister som sitter på sin röv och lyssnar på skivor.

Jag skulle vilja tacka alla jag känner i Göteborg, ni är många och folk klagar ibland på att jag skriver för långa inlägg, men några vill jag ändå räkna upp:

Tobias Isaksson. (Irene, Laurel Music, Klubb Mono, Klubb Mint Condition med mera) Fixade en av de klubbar jag besökte mest när jag var ny i Göteborg, klubb Mono. Minns än idag hur han kom fram en kväll på Pustervik och hälsade, att han undrade så vem jag var. Jag stod ju alltid där på hans klubb och lyssnade till banden. Han inledde konversationen med: ”Jag vill bara säga detta inte är ett försök till att ragga på dig men Vem är du?”. Några kvällar senare spelade Irene för första gången… Numera hittar man Tobbe i Stockholm där han jobbar på Monstera när han inte spelar skivor överallt.

Mattias Jansson. (Cosy Den)
”Hej Mattias. Jag såg att Sibiria skulle spela i din lägenhet i Bergsjön. Jag vill väldigt gärna komma. Jag är snäll och luktar inte illa.”
Ungefär så börjar ett mail jag skrev till adressen ”Poppen måste dö”. Killen bakom hette/heter Mattias och det var typ 2005 eller vintern 2004. Här satt en kille i Bergsjön och fixade konserter i sin lägenhet. För bra för att vara sant!
Det blev många kvällar i Bergsjön (jävlar va rädda vi popsnören var när vi skulle hem), det blev många kvällar på Cosy Den runt om i stan. Alltid var och är Mattias lika trevlig. Nu hittar man killen i Stockholm där Cosy Den fortsätter sprida bra musik, Landet är basen och i augusti är det Cosy Den-festival. Så kan det gå.
Tack Mattias för att du finns, du har gjort en av Sveriges största kulturgärningar och fått alldeles för lite credd/pengar för det. Verkligen.

Joel Sjöö. (The Shift, They Live By Night)
Vi träffades genom jobbet, men en av de första saker denne då journaliststuderade sa var ”Jag skall leva på musiken, att vara journalist är bara ett sätt att tjäna pengar”. Jag gillade honom direkt! Det blev en resa till Peking hösten 2004, en musikdokumentär och besök på många av den stans klubbar. Joel har varit mitt goda samvete, han räddar mig.
Det har varit väldigt roligt att få följa ett band från de första lyssningarna i en sliten mp3spelare och hela vägen till Grammis samt P3. Tack Joel, jag kommer fika med dig mer.
Nu hittar man Joel i Stockholm…

Jag inser nu att alla de jag räknat upp först bor i Stockholm numera. Vad säger det?

Men stan är ju full av så många jag vill tacka:

Johan Helmstad. (Join Our Club) Den förste som satte mig i ett djbås. Jag var övermänskligt nervös.
Johan Schmeling (Kontiki). Som tvingade mig att köra klubb. Evigt tacksam.
Anders Christensson. (Populär, Killing Music m.m) Det finns en anledning till varför låten ”Varför blir jag jämt så glad när jag träffar Anders?” finns.
Adam Joleby. (Almedal) Du sa rätt saker när mitt liv var kasst. Kanske fattade du det inte men det hjälpte mig.
Christian Pallin. (Koloni) Gick ett tag under namnet ”Flyers-Christian”, detta var alltså pre-Facebook. Alltid hade han minst tre flyers att dela ut som berättade om arrangemang med band jag inte kunde uttala namnet på. Numera sköter han det digitalt, men fortfarande med samma entusiasm. Ge killen statligt kulturstöd nu!

Tack också till: Ulrika Mild, Jonas Johnsson, Julia Granberg, Annika Forsberg, Mindy Laura, Karin Bengtsson, Navid Modiri, David Urwitz, Lisa Pedersen, Patrik Herrström, Jonk, Fransico Ramirez Franzen, Erik Weimann, Göran Agnetun, Erik Grahn, Blenda-Lars, Plåt-Erik, Hatt-Erik, Rille, Fanny, Karin Londré, Ralle, Kräft-Christian och Kräft-Johan, Ljudtekniker-Anna, Ljudtekniker-Erik, Klara Grape, Ola G, Anttila, Pats, Anna von Hall, Martin och Anders Molin, Border-Elin, Peter Sjöholm, Sebastian Hess, Lisa G, PP-Alex, André, Biffen, TLBN-Martin, Robin, Timo, Emil, Max, Hans, Paul och Christer, Vapnet-Martin, Stefan Strömberg, Jens… och alla andra som jag glömt. Vad ska jag göra utan er?

Shit, vilken resa det varit!
Nu börjar del två eller nått.


Till er som bor i Stockholm: Ge mig tips på allt som händer. Jag gillar pop.

Tills er som sänder skivor hem till mig: Sök upp min nya adress. Ser med glädje fram emot nytt! Dock kommer jag inte lyssna på allt, jag går hellre ut…


Tillsist:
På midsommar åker alla med vettet i behåll till Emmaboda! Det ryktas om kanonväder!


Jerry Boman

PS Jag tycker fortfarande att för många journalister sitter på sin röv och lyssnar på musik. DS

Blåstick, folktomt och bästa låten just nu

Det börjar runt två, Sveriges nationalorkester och tillika Göteborgs bästa band, kör några covers i Slottsskogen. Gräset är packat av barn och russin samt allt därimellan. Bra sätt att vakna på! Det är mäktigt att höra Symfonikerna brassa på och killen som snackar mellan styckena (Måns Pär Fogelberg)
är precis så där P4-genomtrevlig och balanserad som tillfället kräver. Mjuk som en dunkudde men ändå lite spännade edge.



Det är fotboll på Magasinsgatan. Matchen skall visas på tv inne och ute. Rätt bra med folk med andra ord. De flesta är elaka och dumma. Ni säger förmodligen att ni bryr er om kultur, ni står där och kollar på modevisningen, och nickar lite klädsamt intellektuellt. Men ni är dumma och trångsynta.
För när They Live By Night ställer sig på gatan och kör en halv akustisk spelning bryr sig...ingen. Det är en gåta. Ni är max tio meter bort, och så står det konstnärer mitt framför näsan på er och ni bryr er inte. Kom inte här och spela viktiga vänner. Ni är dumma men det är ju eran förlust.

They Live By Night stöper om sina låtar, det går långsammare och är tunna likt skivat knäckebröd. För er som inte verkar fatta och inte lyssnade kan jag berätta att man nu än mer hör potesialen i radiolåtarna (ja, de spelas på radio). När allt är bortskalat återstår bara en liten vacker samling vissevänliga låtar om drömmar. They Live By Night handlar om att aldrig glömma sin dröm. Det är det viktigaste och mest romantiska vi har, våra tankar om det det en gång skall bli bra. Att vi en gång skall få den perfekta dagen.

Jag tänkte mer om er som rörde er runt Magasingatan, visst jag kan ju inte vara förbannad men det är jag ändå. Lyssna på klippet och tala om för mig att den låten inte är värld 10 meters promenad. Säg det rakt in i webbkameran bara. Posta ett Youtubeklipp där du tydligt och klart tar ställning för den kulturella skymningen som rådde på Magasinsgatan i lördags.



Inne på Sticky är det blått och svart. Härligt fotbollsbefriat och isande kallt. Någon har dragit på AC:n för fullt men det gör inte så mycket, jag trivs. För på scen står bandet som inom kort kan få samma status som Border Daniel... eller föresten nej det kommer inte att hända. Sista skivan för för jävla kass (Hit that city från 2001, det är väl egentligen bara Bad dream som är bra där.) Men resten är storslaget! Man kommer inte ifrån att Modern Love är topp fem bästa låtarn i Sverige någonsin. Så sammanfattade av ett tillstånd. Vi har alla varit där, perfekt fylla och självförtrondet på topp. Inte ens ett ratade biter. Du är inte ensam och du är fan lite cool mitt i allt avståndstagande. Det är en sexig låt, drypande av lust utan att peka med hela handen. Sådan frusteration.
Det är i den bubblan vi har Yvonne, det är ensamt och sexigt. Missförstånd och burleska mörker nätter. Musiken är stundtals monoton, bankar in känslan av hopplöshet.




Så vad händer då med Yvonne? Jag tänkte att förra årets spelning var den sista, Henric var så sjuk att han kanppt stog på benen men nu verkar ha ha piggnat till.
Jag vill inte se Yvonne mer, inte om det inte blir något nytt material. Inget mer harvande i nostagi skimmer. Och skall det bli en ny skiva så stäng ute David Lindh. Han kan gärna spela men han ska inte sjunga.

Tillsist:
Här kommer några bra musikvideor att kolla på:

Alltså, jag ryser! Så hårt och slutet är helt briljant! Vilken text!

Alla dansar och ler när de sjunger om ångest
Och dj spelar samma låtar för hundrade gången

Gött att någon tog bladet från munnen.

Mer hittar du HÄR.

Om ni i följande video kollar från runt 2:30 så kanske ni hittar en kille ni känner igen... eller varför inte se på hela videon förresten!


Tillsist2:
Nu tar vi och firar sommar va?! Då tar ni och lyssnar på:

Springfield Riots (Texas) med låten Bells and Chimes.
Fin känsla där, ta en kall i parken och bara hänga där till solen går ner.

Sommrens låt är annars:

Mitt piano med Du säger ingenting det säger allt
Vilken poplåt, jag vill klä mig i mina färgladaste kläder, måla naglarna glittriga och fjortishoppa utav helvete!! Jag är kär! You had me at hello-typ!
Alexandra Ramnewall bor i Stockholm men kommer från...Mjöback utanför Borås.



Tillsist3:
Just det, i torsdags hade The Tram team lite föreläsning om The Tram Sessions på Park Lane. Tokmycket folk och Lisa Pedersen gjorde att bejublat inhopp! Riktigt skoj!
Läs mer om grejjen här.

Jerry Boman

UPPDATERAT: Elvis, Skriet och en förvirrande festival

UPPDTERAT: They Live By Night spelar utomhus på Magasinsgatan klockan 19:00 på lördag! Det vill säga du hinner se GSO, TLBN och Yvonne på samma dag. Vilken nationaldag!



Galet mycket på agendan just nu! Förbereder till exempel en grej till på torsdag. Vet inte riktigt om jag vet vad jag gett mig in på, men The Tram Sessions blir kul att prata om. Tyvärr blir det lite lidande här. Men snart blir det andra bullar, jag lovar.

Men en del musikroligt hinns med ändå, i lördags blev det efter härligt solhäng ,med diverse Magnus Uggla-band medlemmar, tunnelbana till Popdakar. Jag har varit där förut och gillat det, men nu hade något hade hänt. Hela festivalen kändes ängslig, som om man inte litade på sig själv.

Kollade först in Friday Bridge. Precis som vanligt gillar jag dem inspelade i min Ipod, men live händer något. Likt en avslagen läsk står de där framför mig och bara...är. Som om de spelade någon annans låtar för pengar eller öl. Var för inlevelsen? Det är ju så bra på Myspace! Jag kommer nog aldrig få kläm på dem live...

Parker Lewis har höjts till skyarna av vänner till mig, jag har inte fattat ett skit. Här kommer en pojke och låter man, låter bredbent man. Helt galet bredbent man. Nästan så man kände cowboystövlarna komma krypande... Som riktigt ordentlig topping började han sjunga om hjältar. Jesus.

Åh, jag gillar inte att skriva så där nedlåtande om artister, men det var ingen bra början. Verkligen inte. Men det finns säker massa som gillar de där två banden. Med det lilla stycket har jag helgarderat mig från repressalier. Praktiskt.

Jag börjar känna mig som en riktig stalker. För nu är det nog tvåsiffrigt antal gånger jag sett Emmon. Jag gillar det! Verkligen. Den här gången var de fler på scen och det var skoj. Det fina är att Emma Nylén fullständigt skiter i om hon får spela tidigt på kvällen i ett vitt tält aka inte så mycket party i publiken, hon gör aldrig en dålig show. Och det är finslipat och finjusterat. Ändå känns varje låt ny. Jag tröttnar nog aldrig, för Emmon är och förblir en av landets coolaste personer. Och den som gör dansen till ett måste... Det är bara det att den här förkvällen skulle inte ens Le Galaxie fått mig att dansa.



Dansen kommer dock när Modernaire hugger in med elcellon distad på elva. Små delar bitpop bandas alltså med en cello i silver, detta tillsammans med röstresurser utanför normala registret, vi snackar skogsvårl och grottreverb, blir detta den förlösande stund jag behöver. Det är stompigt dansant, vänligt samtidigt lömskt. Denna kväll är det bara en sångerska mot normalt två men det gör inget. För när såg man senast en person spela både trummor och gitarr senast? Nä precis, typ aldrig.

Modernaire är grovhackad plåtpop, din spelkonsol lider av strömspikar. Orden fastsatta på lustgasdriven spikpistol, skjuter allt som rör sig. Ibland kommer bokstäverna så fort att de omöjligt går att uppfatta, ibland långsamt likt tjockan en höstdag runt hamnen.

Efter den glädjen lyssnar jag lite på Send In The Clowns-crew som spelar bra grejer från en balkong. Hade jag fått spela låtar från en balkong långt upp i luften hade jag nog förmodligen dött av hybris... Men Sandra Bergman och Erik Dellgren är sköna typer så det händer inte. DJ-sveriges snyggaste lurar ser jag att de som vanligt har med sig i alla fall.



Tar underjordståget till stan, hittar en bra klubb med namnet Last Waltz och sjunger mig hes till Elvis "Devil in disguise" ... En väldigt bra dag får jag säga!

Annars lyssnar jag just nu på:

Fredrik Carlsson - Ctrl-Alt-Del My Heart (They Live By Night rmx)
Jens Lekmans mixtape (som du hittar på Jens hemsida)
Skriet (Isak Sundström från Pascal gör mörker tillsammans med Jacob Frössén som har gjort en film om Olle)
Portrait Painter - Ny singel och underbara Sätila på Myspace!

Tillsist:
På lördag blir det Yvonne! Och förhoppningsvis stans bästa band i Slottskogen...

UPPDTERAT: They Live By Night spelar utomhus på Magasinsgatan klockan 19:00 på lördag!

Jerry Boman

Årets felbokning.

Nu hoppade ni till framför datorn! Att gå ut och skrika om felbokningar kan vara farligt, någon kan bli ledsen. Jag känner att jag får lägga ut orden och förklara mig.
Det var ingen felbokning, det var en jättebra bokning. Såklart.
Det är ju inte lätt att veta att Lisa Pedersen gått från Singer-songwritervisa till discovisor. Det är en omgörning som är stor. Men väldigt väldigt bra.
Tyvärr så är den lilla scenen på Hängmattan, med sittade publik, helt fel.

Lisa Pedersen skall stå på en klubbscen numera. Så är det bara. Det är dans mer än kafferep.
Det är modigt som fan det Lisa Har gjort, hon har stöpt om sig själv. Utan att ta bort allt. Låtarna är mer dansanta, lyssna på Left Aside här ovan tex. En låt som jag inte förstår varför den inte är större än den är! I grunden är det en perfekt poplåt. Nu är den då omgjord till en klubbhit! Strålande!

Det är en farlig linje att gå på, att lägga fokus på dansen. Det kan lätt bli så att man tar sina låtar och lägger på ett beat, and thats it. Inte här. Left Aside är en ny låt. Jag skulle vilja säga att den är inspirerad av den gamla varianten med stillsamt piano. Det är inte en remix, det är en ny låt.

Men helt har Lisa inte lämnat det gamla bakom sig, sist kommer en tät Drowning. Med bara piano och Pedersen bättre än någonsin. Håret reser sig på armarna, det är en makalöst vacker kärleksång. Även om den är sorglig. Hopplös.
Även där här vi en låt som jag inte riktigt förstår varför den är större. Om man klarar av att göra en sådan låt betydelsefull på ett lojt café (även om det var mycket folk) då klarar man av va fan som helst!

Lisa Pedersen har i och med detta tagit ett stort steg mot genomslaget. Jag sätter allt på det.
Håll ut Lisa, snart kommer alla fatta att du skall stå på betydligt större scen än det här.

Plus för bandet. Mycket bra.

Shit vad smörigt det här blev, men jag gillar verkligen Lisas musik. Det finns något där som är vackert och ledsamt på samma gång. Likt att gå hem en morgon och haft världens bästa natt, men med tanken om att det aldrig kommer upprepas.

Den lilla kvällen började med Kurbits & Röttjut… Jag kan bara säga så här, i sina bästa stunder är det nära Save Me Robin Bobby. Det är samhälle, miljö och viktigt. Och det är bra. Men det finns ett stort minus, Robert. Ja, han kanske kan skriva texter man han kan inte framföra dem. Matilda däremot är i en klass för sig. Sätt henne att sjunga allt! Då har vi en ny artist att älska! Väldigt bra!

Jerry Boman

Vackert.

Du vet, när man är en enkel person är allt rätt. Det finns inget någon kan haka upp sig på. Likt en spegelblank vägg utan färg glider allt av och förbi. Inget fastnar någonsin. Eller vänta nu, kanske är det precis det som händer. När tanken går direkt slutar prettot leverera, för i ärlighetens namn, har vi inte tröttnat på för mycket tankeverksamhet?

I slutet av konserten kommer Sarah Assbring och upp på scen och gör Marissa Nadler sällskap. Det hela verkar vara dagens ingivelse, de har repat "fem minuter" och ger sig på bland annat Lou Reeds Perfekt Day, en av covervärldens mest uttjatade låtar.

Ändå står jag där och häpnar, hur vackert det är, hur innerligt de båda sjunger och hur glad jag är att få vara på plats. Varenda bokstav i den där texten vibrerar från Sarah och Marissa. För de gör det här utan att tänka, de låter stunden vara här och nu. Om de tänkt efter kanske de valt en annan låt, för att verka coola och rätt. Nu väljer de en låt utan att tänka, de bara känner.

Det är verkligen ett ögonblick i världshistoren. Några minuter som får mycket att verka fjuttigt. Det är inte perfekt, långt i från, men det säger så mycket om hur de här två artisterna egentligen ser på sig själva. De älskar att stå där på scenen, samtidigt hatar de båda det. Men det finns inget att tänka på, bara låta saker hända.

Annars har Marissa faktiskt hoppat ner några pinhål på min stege sedan hon var där senast. Hon har ett band som spelar äckligt exakt. Själv svajar hon. Krocken mellan dem blir märklig. Faktiskt tråkig. Jag saknar den där enkla personen som bara ville berätta sina historier.


Jerry Boman