Vackert.

Du vet, när man är en enkel person är allt rätt. Det finns inget någon kan haka upp sig på. Likt en spegelblank vägg utan färg glider allt av och förbi. Inget fastnar någonsin. Eller vänta nu, kanske är det precis det som händer. När tanken går direkt slutar prettot leverera, för i ärlighetens namn, har vi inte tröttnat på för mycket tankeverksamhet?

I slutet av konserten kommer Sarah Assbring och upp på scen och gör Marissa Nadler sällskap. Det hela verkar vara dagens ingivelse, de har repat "fem minuter" och ger sig på bland annat Lou Reeds Perfekt Day, en av covervärldens mest uttjatade låtar.

Ändå står jag där och häpnar, hur vackert det är, hur innerligt de båda sjunger och hur glad jag är att få vara på plats. Varenda bokstav i den där texten vibrerar från Sarah och Marissa. För de gör det här utan att tänka, de låter stunden vara här och nu. Om de tänkt efter kanske de valt en annan låt, för att verka coola och rätt. Nu väljer de en låt utan att tänka, de bara känner.

Det är verkligen ett ögonblick i världshistoren. Några minuter som får mycket att verka fjuttigt. Det är inte perfekt, långt i från, men det säger så mycket om hur de här två artisterna egentligen ser på sig själva. De älskar att stå där på scenen, samtidigt hatar de båda det. Men det finns inget att tänka på, bara låta saker hända.

Annars har Marissa faktiskt hoppat ner några pinhål på min stege sedan hon var där senast. Hon har ett band som spelar äckligt exakt. Själv svajar hon. Krocken mellan dem blir märklig. Faktiskt tråkig. Jag saknar den där enkla personen som bara ville berätta sina historier.


Jerry Boman