Jag har lyssnat, jag har lyssnat mycket, det senaste veckorna och jag har hittat två artister som går egen väg, som inte viker av från sin tanke och som båda har förmågan att totalt paralysera mig. Som vanligt i Jerrys värld kommer det tillbaka till orden, Anna och Anton trixar med mina tankar genom att bombardera mig med välskrivna texter.
Anton Kristiansson – Och jag (30 mars)
Jag vet inte hur mycket Anton förstod av vad som komma skulle när han en dag bestämde sig för att ge sig på Göteborgs heliga graal, Broder Daniel, göra deras musik till sin och ta texterna, känslorna vidare. Förmodligen tänkte han inte alls, bara kände. Gick in i sig själv och behövde inte sätta något finger i luften för det här är saker som verkar fullständigt levande i Antons liv. Inget ”ta temperaturen på samtiden”, inget ”inspireras av livet”. Stämningarna som Anton målar upp fanns inte innan han närmade sig micken. Han skapar en verklighet som finns, men som vi inte visste fanns. En känsla i Göteborg som så många andra försökt skildra, med resultatet att de bara berättat hur det har sett ut. Inte hur det kommer att se ut. Kristiansson pekar ut riktningen, kanske inte mot framtiden, men i alla fall några månader framåt.
I Ingen Tror På Kärlek sätter han de finaste Madcherster-lopparna från Happy Mondays knarkepos och parar ihop dem med Enigma… Det låter helt jävla galet och det är det såklart, helt skruvat. Men ut kommer framtiden, en rörelse framåt med avstamp i 80-90-talets danskultur som så här i efterhand faktiskt var sjukligt kall och omänsklig. Det var någonstans där betong plötsligt var ett element i en lokal. Hur jävla varmt är det? Han prickar perfekt in tidens cyniska ”Next!”-anda med hjälp av de här ljuden.
Anton lånar också stämningar från Joy Divisions kolsvarta tegelhus apati och bortspolade chanser. Det är kallt, det är stål och det är sönderrostat. Du Är Knark är en av de bästa låtarna jag någonsin hört. Jag ryser hur bra den beskriver saker och ting. Och jag behöver ju knappt nämna hur bra Lilla London är. För det är lite så den här skivan växer, man lyssnar mer och mer, går in i den och kan ständigt plocka ur fler russin i kakan samtidigt som kakan smakar bättre för varje tugga.
Skivan innehåller också några riktigt briljanta duetter, Martin Elisson i den storslagna outcastballaden Vi Förtjänar Att Bli Lyckliga. En skrapig historia som ger mig gåshud om man lyssnar på den högt. Nere på gatan, mottagaren i fönstret högt där uppe. Ingen lyssnar egentligen, det enda som finns är att vattensprida ord med allt man vill säga och hoppas några små stickor når fram.
Men det bästa med hela samlingen låtar är duetterna med Maja Milner (Makthaverskan). Herrejävlar! Söndagsångest blir en sommarbris genom öppna gardiner, Milner/Kristiansson är rädsla personifierade. Rädsla över nästan allt.
Jag snackade lite med Anton tidigare i år, det kan du läsa här.
Anna Järvinen – Anna Själv Tredje (30 mars)
Hon börjar så sprött, på finska. Tunnare än någonsin. Vågar knappt lyssna nära av rädsla att Anna Järvinen ska ångra sig och försvinna. Som en vaggvisa, låter extremt privat, som jag vore i hennes knä. Jag börjar nästan rodna där jag sitter med mina lurar. Lyssnar inte på musik i lurar hemma längre, men här är skivan som kräver det. Annars missar du garanterat allt.
Skivan är alltså den tredje, först kom Jag Fick Feeling som fick oss att släppa allt och sedan satte vi oss ner till Man Var Bland Molnen. Nu är det plötsligt en trilogi, och här sitter vi fortfarande ner men Anna har flyttat fram positionerna. Hon sitter så nära så nära.
Lilla Anna har du förmodligen hört, en svävande historia att ligga helt stilla till. I nya lakan, i vårljus tidiga morgnar i sommarstugor med havet precis utanför dörren. Jag fick för mig att lyssna på den låten på väg hem en sen storstadsnatt. Sinnet en smula avtrubbat och volymen en bit över vad som är bra för mina öron.
Jag var tvungen att sätta mig ner efter halva låten, mitt i den där skeva allén mitt på Söder. Lyssnade igen. Valde ny låt. Blev koncentrerad. Blev sittande med Anna så nära så nära i lurarna.
Där hittade jag Anna Järvinen. I det uppenbarligen romantiska anslaget klippte hon till mig på den mest oromantiska platser. Järvinen är maskrosen som trotsar asfalt och växer högre. Får djur att trivas bland bilar, låter stadsträden grönska och öppnar mina ögon bort från cynism. Jag ler. Hela tiden ett fånigt leende på läpparna. Anna Själv Tredje är känslan av förälskelse utan motpart. Hela plattan kunde helt enkelt döpas om till Nykär. Inte den där larviga hipsterkärleken med troffésambos, utan den där oförstörda fingertoppskänsliga ryggberöringen som varenda jävel önskar sig.
Jag är fast. Kan inte sluta lyssna. Hemma själv. Och nä, man blir inte bitter för att det där kanske aldrig kommer. Jag känner hopp. För känslan är där, även om det inte finns någon motpart. Det, mina vänner, är jävligt stort att lyckas får ner i en skiva. Tack Anna!
Bäst på skivan är Vals för Anna. Kanske för meningen ”Allt är så enkelt, som en förfest”. Och Annas röst är yngre än någonsin, mer oförstörd än du någonsin hört. Vackert vackert.
Vet inte om jag kommer våga mig ut till Anna live. Jag kommer rodna. För det här är så nära, så personligt.
Jerry Boman
1 kommentar:
Mmmm... Anna!
Skicka en kommentar