Vi kommer ha sommar hela hösten.

Rent allmänt är det för få barspelningar. Det känns som hela grejen är död, typ att den dog med Johnny Cash. Jag kan faktiskt inte påminna mig när jag senast var i en bar och ena hörnet blev en scen. Små medel och bra låtar tar band långt, och om du publiken är smått slirfull kan det ju bara bli bra. Eller?

We Ghosts är ett jäkligt märkligt band. Det luktar gamla gardet, när man satte sig där det fanns en sten och drog iväg några låtar. Just den här kvällen hittar man stenen på Jazzå, en av Andra Långs mer märkliga ställen. I baren hittar man allt från de mest alternativa kidzen till förtidspensionerade bandetgubbar och gummor. Och så då Jenny Jonasson och John Christoper.

Jag är kluven som fan inför We Ghosts. Å ena sidan är de helt aviga, som i fantastiska låten "We Ghosts". En smygande känsla, kårar långs ryggraden och imponerade gitarrspel. Enkelt, ibland nära 80-talets powerbalader, men snyggt.

Just John på gitarr är mer än "kille på gitarr", han meckar fram mystiska ljud. Om St Pepper hade spelats in av en "kille på gitarr" hade det varit John. Vet i tusan vad han håller på med men uppfriskade är det! Han drömmer oss bort till just den där tiden när barspelningar var normalt.

På samma sida har Jenny en snygg röst. Stor och liten inom en sekund. Jag tror på det hon sjunger, och det är ju alltid bra.

Å andra sidan kör de just den här kvällen tre set...ja ni läser rätt, det var pauser och tre set. Tyvärr tvingas de då fylla ut repertoaren med inte fullt så roliga covers. Fast om man tänker på att nämnde Cash:s "Ring of Fire" i händerna på We Ghosts blir rätt unik så kanske kanske jag kan förlåta dem.

Men vad är då We Ghosts? Är det singer/songwriter-inde? Är det barpsykadelica? Eller är det jazzpop?

Jag har ingen aning, jag vet bara att det var väldigt behagligt att lyssna på. Och en av låtarna, som innehöll repetitiva textraden "I want you... so bad" var helt lyssnade!

Tillsist:
Det här är den visuella känslan av höstens album:



Så här ligger det till: Irene har grävt ner sig under ett av stadens torg och fixar just nu in körer på sin nya skiva. Tobbe spelar fram blåsor på fingrarna och koklockan får sig en rejäl omgång.
Under min snabbvisit i studion fick jag också höra mycket blås. Mycket bra blås.
Även en svängig Moog spelar huvudrollen. En helt galen Moog som för allt smör i Småland inte får försvinna i mixningen!

Vi kommer ha brittsommar ända in i december vänner.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Festival i varje hörn.

Äh, jag är en sån sucker för svenska! Det börjar ju bli löjligt men men MEN Den stora sömnen har fixat ihop en så bra låt! På svenska.

Lyssna på Jag kommer aldrig bli någonting.

7 september kommer de till stan, till klubb Perfekt. Jag antecknar stilla...

Tillsist:
Det här är året när alla ställen har bra festivaler.

Säffle.

Rådanefors.

Möllevången.


Sen har vi ju alltid den där festivalen i Emmaboda...

Tillsist2:
Kom och fira! Hurra!


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Där satt den!

Nu när den stora "sitta-ute-och-frysa-helgen" inleds så finns det ju inget bättre än att sitta inne och lyssna på musik.

Och som av ett under (de verkar ha lagt ut låten för typ tio minuter sedan) så har jag hittat musiken du skall lyssna på:

Hatis Romans "Indieland".

Underbart! Fan i mig veckans låt, om inte flera veckors låt!
Har ju bara väntat på att någon skulle beskriva problemet, och när man gör det så här träffsäkert skall man ha applåder! Koklocka, handklapp, underbar text och lalallllaaaalllaaaa lallllaaaa!

UPPDATERAT:

Här kommer texten!

Handklappsband i var mans hand
Vad hände med vårt vackra indieland?
Holger Bar finns inte kvar
Popsnörens sunkhak mot Spy Bar

Å i vår periferi
Rusar Terry förbi
Han blir vår nostalgi
För han vill stanna i vårt Indieland

Broderdaniel-tider glöms
och skivorna med Kent och popsicle göms
Men Carmen finns ju ändå kvar
och Debaser är bättre än Spy bar!

Å i vår periferi
Vi låter allting förbli
Det här är vår utopi
Å vi stannar i vårt Indieland

Å i vår periferi
Rusar Terry förbi
Han blir vår nostalgi
Å han stannar i vårt Indieland

I vår utopi
I vårt vackra
vackra Indieland

Sen kan ni lyssna på några som försöker hålla hela grejen vid liv, Tvivelfront. Du hittar dem på Allears men det finns mer. Lyssna på deras vanliga sida, och lyssna då på Some Girls.
Det är nästan som att vara tillbaka, på gott och ont...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Jag gillar det verkligen.

Okej, okej det här kanske blir helt tokigt för några. Kanske snurrar det till i någons skalle. Någon kommer förmodligen inte gilla det alls.

Men.

Jag gillar en låt av Powerblade.

Så var det sagt. Ta det som ni vill.
Jag menar det. Vad det nu är värt.

I morgon går jag till Stars n Bars och lyssnar på Cats on Fire och The Bridal Shop.

Tillsist:
Händer det inget av värde på Midsommarafton?

Jerry Boman

Det bästa till sist.

Jaja, det kom regn. Det kom snormycket regn. Men tydligen mest på några gubbar som lirade synth. Så vem bryr sig om hundra år?



När jag kommer in i Teaterladan uttalar isländska Hafdis Huld ett dödshot. Inte till mig utan mot någon anonym. Låten heter "Plastic Halo" och det sägs bland annat det här:

I hope you choke in your plastic halo

Hårt och hänsynslöst, och jag tänker att någon måste varit riktigt elak mot Hafdis. För annars är hon snällheten själv, pratar fint med publiken och ger överlag ett väldigt ödmjukt intryck.

Även resten av låtarna är smarta, och mer snälla än det där dödshotet. Det är snygga elektroniska inslag och så en banjo ibland. Skulle sitta perfekt på en äng med valmo, tänk 50-talet goes elektriskt.

Något som däremot är lite roligt är att Hafdis när hon pratar bryter väldigt på isländska, men när hon sjunger sitter engelskan perfekt. Det känns som en grej det där med den isländska brytningen, funkade det för Björk funkar det för mig typ...

Jag lämnar ladan och skyndar till andra änden av området.




I wanna kick your ass couse you got a nice ass

Yehaaaa! Så bra!
Elin levererar det så självklart. Vasst och snabbt, likt en vinkelslip rakt i coola snubbarnas motivlackade Volvohuv. Det är upplopp vid korvmojjen, nya presidenter i stan. The Bombettes har redan vunnit valet och nu handlar det bara om Eriksgata. De kommer inte slå ner någon, jag tror de är snälla. Och inget våld behöver användas eftersom vissa saker står redan skrivet: The Bombettes kommer lägga beslag på ditt hjärta.

Det är ändå sångerskan Elin som sticker ut, hon är närvarande men ändå i en egen värld. Visst, det kanske är lite trevande ibland men vem tvekar inte på scen i Hultsfred. Rösten är perfekt för ändamålet.
TB kommer sticka kniven i varenda länsman. Och nu är ju inte resten av bandet kompband utan de fungerar som en enhet. Musiken är snygg, riktigt riktigt bra. Låtarna är näven i luften vänliga. Lyssna på "The Thief" och försöka att inte se cool ut...

Punkrocken från Umeå har en ny prinsessa i Elin. Och Sverige har nya favoriter. För det här kommer funka i varenda Ipod som vågar.
Snart kommer skiva på Dennis Lyxéns skivbolag NyVåg och jag tror mig veta att du vill ha den.

Gick tillbaka över området...igen.



Kollade lite på The Touch. Tre snubbar och en kvinnlig sångerska.
Kände att jag inte hade ork till dans trots att de gör det hela väldigt bra...Snygga kroppsstrumpor i blått och guld hade de också.



Tillbaka till Rookiescenen igen och Bobbybaby.
När jag senast lyssnade på dem var det i ett fönster i Majorna. Jag beskrev det som ljudet av småkakor.

Nu har småkakorna växt och blivit en hel mumsig sockerkaka. Sant är att BB skall upplevas live, det som på skiva är aningens såsigt blir live helt fint och mjukt. Kanske har det något med Ellinor Blixts ögon att göra. De förstärker musiken och är ständigt på vakt. Någon vis sa att en skådespelare avslöjas på ögonen, om det är sant så finns det inget som är osant med BB. Det är väldigt nära hela tiden.

Utöver musiken blir det extra fint i sången, som-jag-inte-vet-vad-den-heter-men-den-handlar-om-snön. Robert, som spelar väldens minsta trummset och har björndräkt, kastar papperssnö på Ellinor och några flingor på publiken. Jag är svag för lo-fi visuella saker!

Går ytterligare en gång tvärs över området mot Stora Dans och muttrar tyst att "fan ta den som la det här spelschemat"!



Och det skall ju till att spara det bästa bästa BÄSTA till sist. Absolut till sist! Jag måste börja det här lilla stycket med att berätta om IdaMarias sista låt (ja näst sista då men den sista låten var bara bas och extranummer så den räknar jag inte. Jag tror hon la in den för att vi inte skulle bli helt tokiga).

OH MY GOD!

Låter heter så och jag bara står där med hakan vid knäna. Låten var bra på Myspace men live är den helt jävla mosterhittig! Shit, jag drar tillbaka alla andra superlativ den här våren, alla skall tillfalla IdaMaria och OhMyGod.
Det börjar smygande, Pompejji väntar på utbrottet. Marken börjar skaka, några människor går fortare mot havet. Flera stenar rasar ner från husen och barnen börjar skrika.

KABOOMM!

Norskan med band gör låten till ett rock´n´roll riot, det är mental eld överallt och hela publiken väcks ur sin "sista-kvällen-dvala". IdaMaria skriker att hon älskar oss och vi skriker tillbaka. Låten fortsätter i det oändliga och micstativ vräks ner på marken. Vi är nu uppe i ett fullskaligt musikaliskt upplopp, de sista krafterna som finns kvar efter tre dagar i Småland skall fram!

Sorry sorry förlåt men jag tappar helt fattningen, hoppar utan morgondagen i tanke. Skriker, skriker OhMyGod! OhMyGod!

OhMyGod!!!

Yahoioi!



Nu var det ju fler låtar innan det, även de är pang på poprock. Snygga Louie var staccato smutsig, kickass texten i "Better then your naked" blir skrikallsång och ännu mera allsång i "We`re all going to hell".

Ni är många som kanske tycker att jag bara snackar om att allt var fantastiskt. Och ja det gör jag, för jag tänker inte så mycket framåt eller bakåt.
Så just nu är IdaMarias spelning på Hultsfred 2007 en klassiker. Det var helt perfekt. Allt satt där det skulle. It´s rock´n´roll life style i varje ven. TACK!

Emmabodafestivalen är numera snäppet bättre...IdaMaria spelar där också.
OhMyGod! Den festivalen kommer döda mig i år...



Sen var festivalen över. Tomheten slog mig i huvudet med sin rostiga stekpanna, förtältet gav tillslut upp under regnmassorna och jag somnade lyckligt in.


Tillsist:



Är man från Skåne har man inget vett. I allafall inte när det gäller att städa upp efter sig...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Jag döljer tårarna igen.

Det har börjat regna. Inte skall det väl gå en hel festival utan att det skall börja regna? Lika säkert som att alla sprang benen av sig för att kolla på idiotrocken som Turbonegro levererar just nu...En konsert som live sänds i presstältet. Praktiskt för lata journalister som inte vill bli blöta.

Annika Norlin har lyckats igen. Och den här gången tog hon inte den lätta vägen.
Säkert! är som ni alla vet Annikas "solo" projekt när hon inte är Hello Saferide. Och det är knepigt som fan.
Låtarna är ju bra, och hela text historien är ju ännu bättre. Men det sticker och värker. Allt är inte lika självklart.

När jag först hörde skivan började jag gråta, det är texter som biter tag i mig och för mig bakåt till den där lilla valpen jag en gång var. Ni som hänger med här vet att jag blev tvungen att gå en omväg till jobbet för att ingen skulle se mig gråta till Annikas låtar. Det var så nattsvart att komma tillbaka. Svårt att förklara, det är ju inte så att det är ord för ord samma, men någonstans berörde det mig som få artister gör.

Sedan den där dagen har jag väntat på den här dagen, när Säkert! skulle stå på scen.
Och faktiskt, trots mina enorma förväntningar, så var det bra. Jag kämpade, ingen skulle se mina tårar. Shit jag är tokblödig idag, andra gången som det börjar tåras i ögonvrån.

Det var samma låt som grep tag i mig den här gången också, "Och jag grät mig till sömns efter alla dar". Det är kanske meningen att man skall le lite igenkännande, men för mig så är det bara ångest. Du kommer förmodligen inte fatta, men det är på riktigt väldigt obehagligt. Jag har aldrig själv förmått mig att skriva ner det där, men nu har alltså Annika hjälpt mig.

Det är förmodligen det som gör att jag håller Säkert! så otroligt högt. Det är nära mig, och det är jag som bestämmer vad som är bra här på bloggen. Då säger jag alltså att Annika Norlin skall ha ett stort pris. Hon balanserar, vinglar och snedseglar sig fram till målet. Det är skevt.
Men det är helt underbart, jag älskar!

Om jag bortser från den där hemska låten så blir det väldigt fint i båda duetterna. Nummer ett med Markus Krunegård (Laakso, Hets) i "Det kommer bara leda till nåt ont" och nummer två med Martin Hamberg (Sibiria,Vapnet, Hospitalet) i "Sanningsdan". Det är det fina med festivalspelningar, ofta får man med sig den där duettpartnern som är med på skivan.

Och mitt under konserten börjar det då regna. Väldigt lägligt. För det passar, Säkert! kan inte avnjutas i solsken. Helst skall det regna och man skall ha både skoskav, nariga läppar och hälsporre.

Efter att jag lyckats dölja mina tårar så bra som man ska så springer jag till Teaterladan och Client.



Som vanligt är Kate, Emily och Sarah coola. De är mjukhårda och kör över oss med sin svarta synthpop.
Tyvärr blir det inte riktig stämning, det tar aldrig riktigt fyr. Senast på Sama så var det svettigt, nu ligger en blöt trasa över hela härligheten. Det kan bero på att mer än halva publiken flyr när Turbonegro skall spela...

Men jag stannar kvar och låter Client begrava mig i gruvan. Det är damm och mörker. Vassa stenar till ljudmattor och så plötsligt går pannlampan sönder. Man kan bara be för en ljusning. Den kommer inte, det är en hård värld.
Client ger mig andnöd. Trots att det då inte riktigt släpper blir det tätt och trångt mellan andetagen. Det är snyggt och grafiskt. Man kan beskriva musiken som "svart och vitt". Inga gråskalor, bara ettor eller nollor.
Skönt.

Det har bildats en sjö här utanför nu...

Tillsist:
Jag tycker det är lite roligt vissa kollegor här i presstältet fortfarande skriver på små texter om hur Ozzys spelning var. Det betyder alltså att deras läsare kan läsa om det hela i morgon... Jag undrar så när tidningarna skall vakna. Förlåt men det går lite långsamt, och vis av erfarenhet så brukar det inte bli bättre och mer känslomässiga texter dagen efter. Jag efterlyser härmed mer känslor i texterna och mindre "dessa-låtarna-spelades-och-så-här-höll-bassisten-fingrarna"! Musik är känsla och inte avhandlingar där källan behöver anges. Eller ja, källan bär ju alltid anges som "Hjärtat".

Tillsist2:
Om ni vill läsa mer som jag skrivit på bloggen och hamnat här från Allears, då går ni bara till www.musikenligtjerry.se. Jag skriver alltså på båda ställena från nu men det finns ju så mycket gammalt att upptäcka...eller inte.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg