På riktigt är på riktigt...på riktigt.

Jag sitter här och lyssnar på 047s första skiva. Det är bitpop, dataspelsmusik som får mig glad. Eller kanske inte superglad.
För den här musiken går inte att lyssna på skiva. Det är stört omöjligt.
Alltså, antingen måste man lira tvspelsamtidigt eller så måste man se 047 live.
Punkt.

Att få gå in på Storan och inte betala en pesetas får en att känna sig som någon i kungafamiljen. Bara glida in så där snyggt. Vinka lite åt folk man känner och beställa en öl. (ja nu kanske inte Vickan, Silvia, Tjabo å de andra hinkar pilsner men jag måste ju hålla mig till min sanning.)
Den här kvällen är det relesefest för 047s första skiva. Killing Music-Anders (ja det är han med Klubb Populär bla) har gett ut den och nu ställer han till kalas för att fira. Det är hälften popsnören hälften synthpopers, det är skönt. Jag gillar inte segregerade ställen.



047 kommer upp på scen. Jag hade ju hört låtarna innan och kanske inte riktigt hjulat över dem.
Men nu!
Salkin, Soda och Pricky skall ses live! Det är väldigt avslappnat med improviserade melodislingor när tekniken vid något tillfälle strular, "Dragster 5000" vill inte riktigt starta och döps då om till "Dragster 6000", det är vevande med armar och ett överdrivet "bonningt" mellansnack.
Jag har riktigt roligt och ler mest hela tiden! Även resten av lokalen spricker upp i ett leende, för det går inte att stå emot. Dans och hopp kalas!

Ibland kanske det låter väl mycket som de gamla C64 spelen, jag är ingen nostalgiker av gammal teknik så det blir lite tråkigt. Men flirten med Inner Circles "Sweat (alalalalalong)" är helt underbar! Överlag är det ett genre överskridande som känns väldigt friskt. 047 har inga hämningar, man lånar och snor lite här och där.
Bäst är "PingPong" och stora hitten "Ankan". Den sistnämnda innehåller faktiskt en del sång. Det piggar upp ytterligare.



Det här låter ju väldigt hurtigt, det märker jag när jag läser igenom vad jag hittills skrivit. Ja, 047 är hurtiga men har också talang som väger upp det skojfriska. Då är det OK att veva runt och prata strunt. Det passar bra ihop med musiken helt enkelt.

Jag går ut i sommarnatten med ett väldigt fånigt leende på läpparna. TACK 047 för det!

Tillsist:
Om nu 047s låtar inte innehåller någon text så är konvolutet på skivan tvärtom, en helsikens massa text om varje låt. Roligt ibland, plumt ibland. Men nytt och härligt!

Ikväll vänner kan vi ses på många ställen. Join our club har Popbingo och på Storan spelar Chris Geddes från Belle & Sebastian skivor. (fast jag har inte riktigt fattat det här med varför artister plötsligt skall få lira skivor överallt...) Och imorgon kan man smyga ner till kvarteren runt Röda Sten.
Så många val så lite tid.

Sen kan man ju kolla in Tingsek utanför Storan ikväll vid sex...

Men Popbingo alltså!

Jerry Boman

Andra bloggar om: Join our club, 047, Storan, Belle and Sebastian, Killing Music, musik, Göteborg

Kopior, fräckisar, mörker och tips.

Jag kan börja så här, med några ord till det första bandet som spelade på Club Centurion i går:

Om man låter som sin samtid är man redan försent ute.

Med det vill jag säga att det finns redan några som låter som Society. För alla känner nog till The Emmbasy...



Frågan är om Society gör det. Det verkar inte så, för de kör på med sin nycocktail pop som inget har hänt. Det är tråkigt så klockorna stannar, att bara kopiera så där rakt av. Visst, de är duktiga och så men de låter som sin samtid och är därmed redan omsprungna.

Kvällen startade hemma hos H i hennes tredjehandsrum nära Scandinavium. Väldigt fint och väldigt stort!
S var där också och målet var att vi skulle hinna se lite Hello, Saferide på Liseberg innan vi gick till Rosenlundsbåten.
Men trots att vi försökte klämma två flaskor vin på 45 minuter så gick det hela om intet. Det kanske var tur ändå...

Framme vid båten var det tomt. Det är tråkigt att inte fler vågar möta ny musik så där mitt i veckan. Nu var det ju till och med barnvänliga tider på klubben! De rann in lite mer folk efter en stund, men jag hade mer torgskräck än klaustrofobi på nedre däck.

Först fram på den lilla lilla lilla scenen var som jag nämnt Society. Jag gillade det inte. Det var tråkigt tråkigt, duktigt men tråkigt tråkigt.
Jag vet inte vad jag skall skriva mer, de är copcats och studiecirkelpretto. Jag tror mitt hjärta stannade.



Nästa band var gamla bekantingar, The Electric Pop Group.
När jag såg dem tidigare i våras så kände jag att de var nervösa och tråkiga på scen. Tänkte att det berodde på att det var deras första spelning, jag intalade mig själv att jag måste ge bandet en ny chans.
Ok, nu fick ni er nya chans TEPG.
Och nä, ni var inte bra den här gången heller.

Jag kan förklara. Om man sjunger "She changed my life" så måste man mena vad man sjunger, man måste visa med kroppen att det man säger är på riktigt. För om någon har förändrat ens liv så är det ju en jäkligt stor sak!
Men TEPG bara står där. Sjunger och spelar rakt upp och ner. Utstrålning noll.
Släpp loss för fan!

Som om detta inte var nog så skall det stämmas instrument hela tiden, visst det kan man göra men inte så länge. Vi tröttnar.
Och börjar man sedan dra urkassa fräckisar (ja ni läser rätt, de drog FRÄCKISAR) så blir det marsch i korgen direkt.
När det sedan börjar spela igen så låter det skrämmande nära dansband. Lägg på lite "dumduidumdum"-bas och ni fyller Gnesta Folketspark... direkt.

S försökte vara positiv:

-Den här stunden är ett riktigt "Bloggmoment"! Fräckisar och dansband!

Det finns en strimma ljus över TEPG. De har några låtar som skulle kunna bli något, She´s Playing With Your Heart och Popgirly. Om de bara släppte loss lite känslor.
Men jag kommer tyvärr inte ge bandet några mer chanser om jag inte blir tvingad.



Sist i kajutan var Tillmanns.
Tack Anders och Björn, ni räddade min kväll!
För precis när man behöver några minimalistiska postpunkrocksynth-låtar så är ni där. Det är, om inte svart, så väldigt mörkgrått. Så smyger det fram en skugga av,en för tillfället väldigt lugn, Ian Curtis. Svävande låtar som tar mig ut över kanalen och ner i djupet.
Tumlar runt bland svarta sammets gardiner och glider på schackrutiga bankgolv. Natten blir väldigt fin i ögonen på Tillmanns.

Sista låten för kvällen av Tillmanns hade varit den perfekta mixa över till "Love will tear us apart". Inte så att de var lika på det sättet utan mer en känsla. Då hade kvällen slutat helt perfekt.


Tillsist:
Gratis är gott, alltså går alla till Storan ikväll och firar in att 047 släppt en skiva!

Inte allt i livet är gratis, men bra ändå:

På fredag kan man fira att Join our Club firar 1 år på Henriksberg. Bland andra så spelar CosyDen-Mattias skivor. Han har ju god smak så...

Inte nog med det, på söndag är det dax att ta vagnen till Gamlestan igen. Koloni bjuder på Deltahead och We are soldiers we have guns.
Läs vad jag tyckte om banden HÄR och HÄR.

Jerry Boman

Andra bloggar om: Society, Electric Popgroup, Tillmanns, Riorio, Göteborg, musik, Koloni, Deltahead, We are soldiers we have guns

Du har post, Johnny!

Nu har jag blivit knall och fall kär igen!
Plötsligt kom det ett band igen som mitt hjärta inte kunde värja sig mot, något som kastade upp huvudet i luften. Call´n´response och själen på utsidan.
Känslorna måste UT, UT, UT! NU, NU, NU!

Spring Johnny! är stakatospretig pop nere från tårna. Hela vägen från Trollhättan och upp över molen, en liten sväng runt solen som de plockar ner åt dig och mig.
Så nu tar du och styr direkt till deras Myspace sida och låt Olle, Kalle,Eric, Johan och Oscar charma byxorna av dig!

Ett stort tack till Micke som presenterade mig för bandet på sin hjälteblogg.

I kväll ses vi på Liseberg och/eller Riorio vänner.

Tillsist:


Ta och kolla in galaxens skönaste video NU!
Las Palmas har gjort det igen, videon till "Du har Mail" är så genial så...ja jag vet inte vad! Folket som mimar är Youtube-kändisar! (vet du inte vad Youtube är så är du förmodligen 102 år gammal eller så har du levt det senaste halvåret i en säck på Gullbergskaj)
På Las Palmas sida går du in under rubriken" Video"...fast det fattade du nog ändå.

Varför funkar Myspace så kass med min Mac! Jag blir tokig! Upplysningens tidevarv är ju här och så funkar det bara kass på min dator!


Jerry Boman

Andra bloggar om: Las Palmas, Micke Orgel, Spring Johnny!, musik, Göteborg, Youtube

Magnus och Magnus.

Jag kastades mellan hopp och förtvivlan. Trodde kanske att ryktet var sant, att "Mannen med rösten" skulle stå på en scen nära mig i kväll. Att jag skulle få vara bland vuxna män som gråter och är ensamma.
Grabbade tag i den där gratistidningen man hittar i holkar på stan. Slog upp nöjessidorna.
Jag skrek högt:
"Åh, Gud har hört bön! Ryktet var sant....men...vad är det som står på nästa sida? Näääää! Allt var bara falskt och bedrägeri!..eller?"

Okej, det finns två Magnus Carlsson. Det vet nästan varenda kotte.
Magnus nummer ett är helt insnöad på Moz och Elvis. När han inte sjunger om nikotin så sjunger han i Weeping Willows.
Magnus nummer två är insnöad på schlager och...ehee schlager. När han inte sjunger om kärlek sjunger han i Alcazar.
Båda har iallafall en sak gemensamt: Relativt högt hårfäste.

Kollade man nu i dagens gratis blaska så kunde man få uppfattningen att Magnus nummer ett skulle sjunga på Liseberg idag.
Prisa Gud!
Men läste man sedan vidare på nästa sida så skrek den ut att det var Magnus nummer två som skulle ta ton bland kaninerna.

Istället för musik: Förvirring!

Jag ringde upp Lisebergs informationsdrottning Jenny Gustavsson för att kolla vad som gällde.

- Humm, ja det är lite förvirrat det där, för de heter ju samma sak. Med samma stavning och allt.
Men det är Magnus Carlsson från Alcazar som skall köra solo ikväll. Ingen annan.

Ridå.

Tittar man noga i den där gratis tidningen, på sidan där det står att Weeping Willows-Magnus skall sjunga, så ser man att tidningen får sitt material från annat håll. Från en känd nöjesguide här i stan.
Och vem är inte ansvarig för det materialet om inte allas vårt älskingsobjekt att tycka till om: Carl Reinholdtzon Belfrage.
Opps.

Men jag skall inte håna dig Carl för att det blev lite fel. Jag förstår dig! Klart som fan att man ibland vill ha önsketänkande journalistik i tidningen. För både du och jag vill ju innerst inne att det skulle vara WW-Magnus som stod där på scenen ikväll.

Så, skit samma att det blev fel. Nu skall jag nämligen sätta mig och lyssna igenom alla WW skivor och alla Magnus Carlssons skivor. Inspirerad av den där önsketänkande guiden.
Det kommer bli en dunderkväll! Tack Carl för att du tänjer på sanningen ibland!

Tillsist:
Imorgon går jag iallafall till Liseberg. Sveriges snyggaste singer-songwriter/komiker Hello, Saferide spelar på den där lilla runda scenen. Jag spår att det kommer bli roligt och vackert.

Dagens tjockaste intro är Fontainebleaus "Svenska fåglar".
Och hela skivan är för övrigt super! Svart prettopop från Västkusten!

Jerry Boman

Andra bloggar om: Magnus Carlsson, Alcazar, Weeping Willows, Liseberg, Hello Saferide, musik, Göteborg

När bilder gör ont.

Desperation är något vackert.
Tårarna rinner ner för kinderna och rakt ut på oss åskådare.
När svärtan och rädslan kommer rakt genom skärmen.
När bilder gör ont är det som bäst.

1959 skrev Jacques Brel "Ne me quitte pas" (Lämna mig inte). En sång om rädslan att bli lämnad kvar, när kärleken är så stor att man slutar andras om den försvinner.

Jag kommer ge dig regn av pärlor som kommer från ställen där det inte regnar.
Jag kommer gräva upp jorden efter att jag dött så jag kan täcka din kropp med guld och ljus.
Jag kommer skapa ett land där kärleken är kung, och där du blir drottning.
Lämna mig inte.
Lämna mig inte.
Lämna mig inte.

När jag ser Jacques på de här bilderna gör det ont. Han sjunger på riktigt.
En enda bild, en enda sång och hela världen lyssnar.
Det gör ont.

Något att tänka på när nästa "zilljon-billjon-dollar-hipphopp-video" skall spelas in.
Och så plötsligt känns Håkans scentårar väldigt påklistrade...

Tillsist:
När blir det höst så jag kan krypa in i någon grotta och lyssna på musik igen?

Jerry Boman

Andra bloggar om: Jacques Brel, 1959, musik, ne me quitte pas, ont

Tre skivor.

Eftersom det är lite tunt med konserter nu så kan jag ju dela med mig av saker som ni säkert inte vill veta men jag skriver om dem ändå.

Jag köpte tre skivor idag. Fantastiska skivor allihop och jag har en historia till alla tre. Vill du höra?

Ingen av skivorna är på något sätt nya, ni har dem nog allihopa. Annars kan ni ju köpa dem, eller ladda ner dem (lagligt).

Skiva ett: In the Aeroplane over the Sea - Neutral Milk Hotel.
Jag hörde den skivan på en fest för en herrans massa år sedan. Det kan ha varit 2001. Jag levde och dog på samma gång.
Sedan försökte jag komma över skivan, vilket inte var helt lätt då den i alla register inte heter någonting (??). Något skumt var det för de fick upp NMH men ingen titel på skivan, jag kolade både här och där. Tillslut så lyckades Cdspecialisten på Kungsgatan beställa skivan. Jag fick lägga 50 spänn i förväg.
Jag väntade. Och väntade. Och väntade.
Efter typ sex veckor hörde jag av mig och undrade var skivan var.
Då var beställningen borta eftersom de inte stod något i fältet "Skivans namn"!
Ny beställning. Ny väntan. I typ två månader.
Jag gick in i affären och undrade vad de höll på med. De visste inte.
Jag väntade lite till, men tillslut fick jag nog. Jag krävde pengarna tillbaka.
Det var inte helt lätt, för de sa att skivan låg i "pipeline", dvs var på väg! Kors i taket!
Efter att jag inte fått skivan på ytterligare två månader så krävde jag på skarpen pengarna tillbaka. Det fick jag.
Jag hade då redan bränt skivan av en kompis.
Nu gillar jag inte att bränna saker så därför köpte jag skivan idag och gjorde rätt för mig.
Den är underbar!

Skiva två: Soviet Kitsch - Regina Spektor.
En natt förra våren var jag ensam och sömnlös.
Jag satte på tven och slötittade lite på Conan O´brien. Då plötsligt sitter där en väldigt vacker kvinna vid världens största röd flygel. Hon har en röst som väcker mig ur dvalan och en sång som fastnar på huvudet direkt.
Det var mitt första möte med Regina Spector.
Eftersom jag är så slö när det gäller att köpa skivor så köpte jag den först idag.
"Us" är en av världens bästa låtar alla veckor till tidens slut!
Och nu kommer hon till Göteborg!

Skiva tre: The Magnetic Fields - 69 love songs.
Var eviga festival som jag och TLBN-Joel varit på tillsammans har han spelat ALLA 69 låtarna för mig. Varje sen natt har jag sagt:
"-Det är här fanimej det bästa jag hört, vad är det?"
Joel har börjat tröttna på att förklara.

Men nu har jag köpt skivan, så på Emmaboda skall jag med stolthet säga dig Joel:
"-Ah Det här är ju The Magnetic Fields, typ en av världens bästa band! Stephin Merritt är den bästa textförfattaren jag känner till och "Papa was a rodeo" är en makalöst bra låt!"

Tillsist:
Nu skall jag njuta en öl och försöka undgå fotbollen.
Ingen som har bra tips på konserter i närheten?
Men ok, heja Sverige!

Jerry Boman