Trots. Trots allt.

Början på året och musiktävlingarna är lika många som antalet klamydiasmittade i indiesverige. Allt ska nomineras och tävlas i, att vinna är inget men ändå allt. Alla vill ha facit, hålla på det vinande laget och ingå i ett team. Det kanske är bra för många vad vet jag, själv bryr jag mig en smula mer om vad som är bäst just idag. Att tävla på det här sättet är när allt kommer kring bara ett sätt för dem som lever på någon annans talang att klia varandra på ryggen under en kväll, stå där och beundra sitt barn. Hoppas ungen är bäst i klassen, att den inte blir mobbad, att den har bäst kläder och att den inte drar linor innan skoldagen är slut.
Jag gillar inte när musik blir till en sport.







Hur som helst, den 29 januari är det Manifestgalan på Nalen i Stockholm och där hittar man faktiskt en del intressanta saker:

Avd. ROCK:
Skriet - Skriet

Det vore så roligt om jordens avigaste band kammade hem det, mitt framför näsan på traditionalisterna!

Avd POP:
Anna Järvinen - Man var bland molnen
El Perro Del Mar - Love Is Not Pop
JJ - JJ n° 2
Jonathan Johansson - En hand i himlen

Kan man inte stycka upp priset? Dela det på fyra, där varje del är värd lika mycket som helheten? Är du matematiker, snälla räkna lite på det. Jag vill så gärna se det ske, för det är trots allt så att den här gruppen är övermänsklig att rösta i.

Avd. SYNTH (Jag stavar det så, andra stavar annat)
Arvid – Andetag

Att Avid gått så många förbi är en gåta, storslagna låtar som du börjar lipa av lycka till!

Emmon - Closet Wanderings

Sveriges coolaste människa skrev jag en gång att hon var, och jag håller fast vid det.

Intressant också att se, Wonderland Records äger synthsverige…

Avd. OSIGNAT:
Den här avdelningen förstår jag mig inte riktigt på, tycker inte det finns något som heter osignat längre, det försvann samtidigt som Myspace uppfanns. (Fulmakten jobbar ju med Korpen Flyger, räknas inte det som signat då tex?)
Det är också stor humor att det här är den enda klassen som man skriver ut länkar till banden, som för att riktigt understryka att det handlar om band inte en jävel vet något om.

Jag håller tummen för:

Extended Heads

Som jag skrev i våras:
"Extended Heads är din totalt hänsynslöse kusin. Släktmedlemmen som berättar fläckisar för farmor, som spyr på julottan, som snor silverskeden och som släpper ut luften ur din grannes cykeldäck. Det svänger, och det är underhållning. En nobelfest i fack spelar punk. En välkommen-hem konsert där alla dör. Allt på en gång. Takterna går i vandra, rösten pendlar mellan mörker och skrik. Texten är oviktig men ändå viktig. Det går nog bara att säga på ett sätt, vi är inbjudna till ett jam som sitter ihop. En obehaglig känsla, kan vara det närmaste du kommer vampyrer på riktigt."

Fulmakten

Såg dem i november:
"När jag ser energiska Fulmakten, Christian Jolebys uppkäftiga band, på Debasers scen så kommer ordet flygande efter bara några sekunder.

Rymdpunk.

Fulmakten lyckas blanda det förbannade från punken, Jimi Hendrix exprimetella wah-wahpedal juckande och hjärtat från alla tiders soulstänkare. Och få det att låta som det mest självklara i hela världen! Det är snabbt, det är en smula adhd-rock och det är jävligt underhållande! Fulmakten är den felande länken, den som skapar nytt och som ger mig glöd ända in i februari. Christian brinner av iver, efter alla år bakom trummorna i CDOASS och Almedal så står han nu längst fram och kan inte stå still. Som om allt sittande har resulterat i en överskotts energi stor nog att driva en mindre stad."


Att sedan Årets live är ett enda stort skämt orkar jag inte gå in på. Känner mig som en tonåring i trots läge.

Tillsist:
Årets konsertkrock
30 jan i Stockholm
Almedal vs Fulmakten!

Jerry Boman

Frimärkspop!

Så mycket som hänt. Alla nya möten, alla nya människor, alla nya platser. Allt kanske inte går precis som man tänkt men att byta stad i just det läget känns som ett väldigt bra beslut. Så mycket nya personer jag lärt känna, människor som jag springer på både uppe och nere. Göteborg gjorde mycket av mig, men allt sker fortare här, så jag undrar vad Stockholm ska göra av mig när nätterna tagit ut sin rätt. Nu är jag bara lycklig över att få så mycket intryck.

Historien går så här: jag skriver blogg om musiken i Göteborg, Erik Dellgren och Sandra Bergman kör klubb i Stockholm, Erik kontaktar mig ang diverse band, jag tar tåget upp ibland och besöker klubben, trivs, jag tar ett avgörande beslut, flyttar till Stockholm, lära känna Erik och Sandra mer, får spela skivor på deras klubb, lär känna Eriks flickvän Fanny, Fannys startar klubb i Pet Sounds Bars källare, jag hänger där, träffar Pontus De Wolfe, går på Pontus klubb… och så en kväll är det dags för Pontus att spela nya låtar, på svenska. På klubben Hemma hos Fanny, på Pet Sounds Bar...

Han spelar ibland på ett litet träigt leksakspiano, och det sitter perfekt, det här är de små berättelsernas man. Inga stora gester, orden tassar fram till oss. Om livet i det lilla och så får jag då användning av ordet som slank ur mig häromdagen: Frimärkspop. Sparsmakat med intrument någon försiktig tamburin, lugn gitarr och några "bamparappamdam".

En av låtarna kan heta "I dina händer" (jag fick en skiva med mig hem, i ett Lejonkungen omslag…). Här slingrar orden, virvlar och stannar plötsligt upp, bildar ett mönster, om känslan av att ens kärleks beslut alltid är beroende av någon annan, rädslan av att bli bortvald på den avgörande dagen. Det enda man kan göra är att be om uppmärksamheten.









Något annat som fastnar är låten med:

Åh ser du dörren där
Jag svär den öppnar sig för
Mattias och Sheriffen vandrar
mörka gatan fram
Åh med en stjärnas glans för

Där finns ett ljus som aldrig går ut

Rösten spricker, är gäll och är helt oförstörd av tankar på hur det ska låta. Ackompanjerat av just en liten gitarr, en tamburin och en gitarr till. Väldigt väldigt vackert om vänskap.

Jag känner att det där, det som hände mellan 21.35 och 22.03 i källaren på Skånegatan, det var början på något. Jag har hittat något som jag vill att Stockholm ska vara, att det även här finns känslor som bara vill ut, till vilket pris som helst. Många tror att jag gillade musik från Göteborg bara för att den kom från Göteborg, det är/var inte sant. Jag tycker mer än något annat om musik/människor som gör saker för att de måste, till vilket pris som helst.

Jag har just upptäckt en ny Ulf Sturesson! Och eftersom jag gillar Ulf mer än de flesta popromantiker på svenska så kan ni tänka er!
En helt unik röst i ett jävla hav av tråk, Pontus De Wolfes premiärspelning är så jävla bra! Vackra ord, fina små melodier, en smula vardagsrealism blandas med romantiken. Likt en stor bukett blommor.

Frimärkspop!

(för dig som undrar, jag han är släkt med Lorne De Wolfe från Hansson de Wolfe United...)



Innan Pontus tog över hela kvällen så spelade Knudt Hill, som med band kallar sig Knudt Tourette. Det är bra, men en smula ojämt. Några av låtarna kan liknas vi My Darling You!, om de bott i just Stockholm. Andra sånger är lite för gubbiga, lite för mycket gitarr stilande. Texterna är rakt på saken, och det är ju bra. Men jag tappade inte precis hakan… kanske berodde det på att han den där De Wolfe stal hela kvällen.

Jag testade att sända live från Pets Sounds Bar igår, via Bambuser. Kolla här. Låter inte så bra, men jag gör nya test.

Tillsist:
Viktiga datum att skriva ner i handflatan:
23 januari: Hej Stockholm! spelar skivor på Debaser Medis när Love & Happiness och Daniel Gilbert kommer på besök. Kommer bli galet skoj!
27 januari: Hej Stockholm! spelar skivor på Mosebacke när Sidechild släpper skiva.
30 januari: Alemdal släpper skiva och spelar på Debaser…Alltså, detta är det första vi får höra från Almedal, det ska bli så sjukt roligt att höra hur de följer upp underbara "Från och med nu och 20 dagar framåt". Ni ska ALLA gå dit!

Jerry Boman

En mur av ljud.

Det är roligt med saker som anses fina och saker som anses fula… Ja, jävla uttjatat ämne men jag kommer idag inte på en bättre inledning, du får stå ut. Det var bara så här, först var jag på Dramaten och såg Jane Eyre. Den var bra, speciellt "effekterna" eller vad man kallar dem på teatern. Helt outstandig! Bra spel av Julia Dufvenius och Michael Nyqvist, speciellt Julia som är med i nästan varenda scen och pjäsen är över två timmar lång. Imponerade!
Från denna kulturform tog jag mig snabbt till de undre regionerna, Klubb King Kong på Sjöhästen. För att kontrasten inte skulle bli helt galen hade Sjöhästen placerat ut en "kulturkvinna" vid ett av borden. Hon hade smala brillor, kofta och läste Svenska Dagbladets kultursidor…

Det finns så många som försöker, som försöker tänka. Ligger uppe på nätterna och tänker på hur "livet på vägarna" ska vara, om friheten och om strålkastarljuset. De pratar mycket om sin musik, de vill så gärna att de ska lyckas. Vilket ofta inte händer, just för att de tänker för mycket.



Nu vet jag inte hur mycket killarna i Dinosaurs Are Still Alive tänker, ligger vakna eller försöker; det handlar om hur de låter. De bara spelar på! Gitarr och trummor samt tokdistad sång, jag tänker Weezer och den enda delen av amerikansk musik som går att lyssna på. Jag tänker en liten smula på det unga Johnossi. Jag tänker: Hur jävla bra är inte det här!

Man kan säga att åttiotalet tog slut när Nirvana släppte Nevermind 1991. Det är i den tiden som Dinosaurs Are Still Alive hittar sin drivkraft, de verkar vilja väcka oss från 00-talet. Nu är det verkligen tid för något nytt. Lyssna på Phoenix, lyssna noga, hitta den fantastiska poplåten i gnisslet! Nu hör låten ni kommer ha med på 2010 års listor!

Spelningen är lång, de matar oss och jag vill egentligen bara ha mer! Det verkar finnas hur mycket popkraft som helst! Simpla låtar, enkla slagkraftiga melodier och så detta larm! Trummorna och gitarren bildar vägg, den distade sången är taggtråden längst upp. Dinosaurs Are Still Alive murar in oss och det är omöjligt att fly. Jag vill inte fly, jag vill fylla hela huvudet med detta! Som liveband är det ibland väldigt härligt, ett avståndstagande men samtidigt nära. Vi är på samma nivå, publik och band.



Jag läser på bandets Myspace att de ( för de är två på scen, men på sidan står det bara "Haetm Forsberg"…) har haft svårt att få spelningar, med anledning av den musik de spelar. Jag hoppas att jag kan bidra till att ändra det där, för just nu känns det här precis vad vi behöver, uppfriskade enkla låtar, bla-bla-bla refränger och trummor gjorda för dans!
Jag vet att fler spelningar är på gång både i Stockholm och Göteborg, och ni ska alla gå på dem!



Band nummer två var Judge Circuit And The Champions of The World... Stundtals väldigt bra, som ett svart TTA, ett svängande kollektiv av dans. Men andra stunder var det ett mycket märkligt experiment på hiphop eller nått. Jag rusade inte precis fram om man säger så.

Tillsist:

Trampade förbi Snotty på fredagen, klubben heter Songs&fascination och denna gång spelade bla Karin Ringqvist från Cosy Recordings. Det var bra på alla sätt… men som avig individ måste jag påpeka är det trist och förutsägbart med alla bilderna på väggarna. De som vet mer hävdar att det bara är bilder på "bra" saker. Jag saknar ändå nya bilder, något som berättar om NU. Det är trist att leva i det förflutna vänner. Men som sagt, musiken var fin.

Jerry Boman

Nytt med Jensen och nytt med Pascal!

Ute är det minus femton, mina ögonlock fryser ihop och fina röda Sneaky Steves värmer knappt foten. Människor hukar i kylan, dukar under i mörkret och dukar av det gamla decenniet. Bort med alla gamla synder, bort med invanda mönster. Riv upp såret igen , det har börjat läka nu och du riskerar att stanna.

Nu sitter det extra fint med ny musik. Lyssnar på Patrick Jensen. Snälle killen från Hospital och Pats är han tillbaka i det engelska språket. Utflykten med svenskspråkiga Pats har satt sina spår, det är lättare nu. Melodierna svävar. Kvar är sorgen och spot-on ledsamheten i natten. Nya materialet hamnar någonstans mitt i, mellan Hospitals galenskap och Pats strukturerade… galenskap. Det är och blir för alltid tomhet, idel tomhet i Patriks röst. En uppgivenhet. Vackert. Killen som mest av allt behöver en kram.

Bäst gillar jag For every kind. En låt som klår allt Daniel Gilbert fått ihop! Och då är ändå inte Gilbert så jävla kass…







Som en bonus: Här kommer en helt dagsfärsk låt med PASCAL! Javisst, den 27 januari kommer nya skivan och redan nu kan du helt gratis tanka hem låten HÄR! (kod: NOVOTON-YTOYK)
Låten heter Dansa och det är precis som vanligt den bästa mixen av just dans och industri. Väldigt roligt att få nya texter att krama ihjäl! Vi är nere vid fabriken igen, plankar in, stjäl skrot, bygger stora jävla skulpturer som vi intar maktens korridorer med! Pascal är skoskav, nageltrång och himmelskt vackra ängar av solrosor.

Två remixer följer med i paketet, den första är en smula trist, men nummer två är riktigt skön. Faktiskt så bra att jag inte kan bestämma mig vilken som är bäst, originalet eller remixen. Så ska det vara! Love Martinsen ligger bakom remix två, han känner man igen från både Skriet (där då Isak Sundström också sjunger...) , Norma och bakom Den Stora Sömnen-Stefans soloäventyr. Han är med andra ord överallt!

Nu vill jag ha Pascal överallt!

Tillsist:
Ryktet går att Äkta Kärlek spelar in nytt! Kan man hoppas på nya grejer i klass med Liggadoren?

Jag vill bara ligga med dig men det får jag inte säga
för just det
jag är tjej

Jerry Boman

Fyra nyanser av brunt

Jag brukar dela in musik i färger. I mitt huvud. Det har ingen poäng, det finns egentligen ingen logik, det bara blir så. Jag tänker ofta på vilken färg olika musik är, synth är tex svart. Det är väldigt fördomsfullt så jag skäms efter att jag tänkt det. Samtidigt hjälper det mig att hitta saker som talar mot att synth just är svart när jag kollar på en konsert, om det blir lite mer pop så går färgen över i lila. Vidare är pop grönt, singer/song är helt klart gult och rock är rött. Sedan har vi den bruna färgen, en blandning av gult och rött, ibland med inslag av grönt. Brunt står i mitt huvud för country. När klubbarna Last Waltz & Woody Central ställer till med fest på Mosebacke så blir det hela Fyra Nyanser Av Brunt. Enkelt.




















Veckan började på Tranan, djkusinerna Gustav Gelin och Jonas Markbäck spelade väldigt bra grejer på Gustavs Lyckliga Måndagar och saltad mandel är mycket godare än nötter. Det finaste var hur Tranan fixat till lokalen! Förmodligen åker allt det vackra ut nu när julen är slut, men jag röstar för att man för evigt inför något liknade! Plötsligt var stället mysigt på riktigt! Alla vet ju att det mest liknar ett parkeringsgarage därnere annars men traditionen förbjuder många att säga något.

Tisdag:
Det är en kort promenad från mitt hem till Mosebacke torg. Om det är normalt väder. Vid minus 18 grader känns vägen endless. Kan inte komma ihåg när jag senaste var ute i så kallt väder, kan ha varit när jag inför Converse steg ut ur ett flygplan i Luleå bara för att upptäcka köldsmockan av minus 20 grader…

Inne på Mosebacke är det varmt, det är härlig stämning. Jag skulle säga moget men det är det inte, det är förmodligen min bild av Göteborgspubliken som hänger kvar. Nåväl, skit samma, det är väldigt trevligt.

Först fram är en kille vid namn Indy. Han är från Amerika men verkar vara någon form av "killen-som-håller-i-det-hela". Jag känner igen honom men kan inte placera honom! Han har i allafall med sig en fin svart ukelele och drar i väg några härliga låtar, mer folk kommer upp på scen och snart har en hel kör bildats. Bland annat sjunger Frida Öhrn
som man känner igen från Oh Laura (ni vet, Saablåten…) De kör låt på låt, fina grejer alltsammans men jag får problem. Eftersom det här inte alls är min planhalva, country, så vet jag inget om vilka sånger det är. Förmodligen hade jag väl gillat det ännu mer om jag haft kolla på läget. Men det har jag inte. Alla är verkligen bra, och då spelar det egentligen ingen roll vilka låtar som spelas.



Några jag dock har mer koll på är EPs Trailer Park. Jag har lyssnat sönder deras nya skiva The Black Heart EP! Fina fina melodier, långsamma svepande sånger och Eriks röst passar bättre och bättre ju äldre han blir. ETP är den ensamma hunden som söker en husse. Det ensamma djuret som du kastat ut från bilen, som du stängt dörren för. Men stora ögon försöker det komma tillbaka, men dimman är för tät. Trots värmen smyger sig vinter in. Jag ryser flera gånger.

Alexander Durefelt har en låt som griper tag i mig direkt, Heavy Heart. Den låter som en gammal dänga, en riktig hit. Av den gamla skolan. En låt som gitarrelever nu och för evigt vill lära sig. Den här kvällen gör han texten mer rättvisa än den inspelade versionen, Alexander kramar ur sig själv för att vi ska höra alla detaler. Han vill att vi ska tro honom. Det gör vi, det hela är väldigt vackert.

Upp med fler folk på scen, och plötsligt står Love Antell där. Det blir en countrycover till, och nä, jag vet inte vem Woody Guthrie är. Förlåt mig mina synder, men jag hycklar i alla fall inte.

Sist upp på scenen är Per Persson… Ja, han från Perssons Pack. Han är väl bra och fin på alla sätt men det är inget jag skulle satt under en konsertkväll. Tydligen tycker flera samma, folk börjar röra sig mot baren. Många säger att just Perssons Pack inspirerat dem, men de var ändå bra på 90-talet så kanske är det bara så att tiden sprang ifrån Per? Även om just Packet släppt nytt nyss, med bla just Love på gitarr, så känns det inte speciellt… upplyftande. Unga människor som är lite småsura är bra, äldre människor som är lite småsura är inte fullt lika bra.

Oj, nu kanske jag blev äldre och småsur...

Jerry Boman

PP på P-vik

Nu kommer saker och ting i fel ordning här, 2009 är slut och jag har stängt igen påsen med listan på 00-talets bästa låtar men på årets näst sista dag bjöd Alexander Gustafsson aka Portrait Painter(s) på ett riktigt fint akustiskt set:





Jerry Boman