Jag brukar dela in musik i färger. I mitt huvud. Det har ingen poäng, det finns egentligen ingen logik, det bara blir så. Jag tänker ofta på vilken färg olika musik är, synth är tex svart. Det är väldigt fördomsfullt så jag skäms efter att jag tänkt det. Samtidigt hjälper det mig att hitta saker som talar mot att synth just är svart när jag kollar på en konsert, om det blir lite mer pop så går färgen över i lila. Vidare är pop grönt, singer/song är helt klart gult och rock är rött. Sedan har vi den bruna färgen, en blandning av gult och rött, ibland med inslag av grönt. Brunt står i mitt huvud för country. När klubbarna Last Waltz & Woody Central ställer till med fest på Mosebacke så blir det hela Fyra Nyanser Av Brunt. Enkelt.
Veckan började på Tranan, djkusinerna Gustav Gelin och Jonas Markbäck spelade väldigt bra grejer på Gustavs Lyckliga Måndagar och saltad mandel är mycket godare än nötter. Det finaste var hur Tranan fixat till lokalen! Förmodligen åker allt det vackra ut nu när julen är slut, men jag röstar för att man för evigt inför något liknade! Plötsligt var stället mysigt på riktigt! Alla vet ju att det mest liknar ett parkeringsgarage därnere annars men traditionen förbjuder många att säga något.
Det är en kort promenad från mitt hem till Mosebacke torg. Om det är normalt väder. Vid minus 18 grader känns vägen endless. Kan inte komma ihåg när jag senaste var ute i så kallt väder, kan ha varit när jag inför Converse steg ut ur ett flygplan i Luleå bara för att upptäcka köldsmockan av minus 20 grader…
Inne på Mosebacke är det varmt, det är härlig stämning. Jag skulle säga moget men det är det inte, det är förmodligen min bild av Göteborgspubliken som hänger kvar. Nåväl, skit samma, det är väldigt trevligt.
Först fram är en kille vid namn Indy. Han är från Amerika men verkar vara någon form av "killen-som-håller-i-det-hela". Jag känner igen honom men kan inte placera honom! Han har i allafall med sig en fin svart ukelele och drar i väg några härliga låtar, mer folk kommer upp på scen och snart har en hel kör bildats. Bland annat sjunger Frida Öhrn
som man känner igen från Oh Laura (ni vet, Saablåten…) De kör låt på låt, fina grejer alltsammans men jag får problem. Eftersom det här inte alls är min planhalva, country, så vet jag inget om vilka sånger det är. Förmodligen hade jag väl gillat det ännu mer om jag haft kolla på läget. Men det har jag inte. Alla är verkligen bra, och då spelar det egentligen ingen roll vilka låtar som spelas.
Några jag dock har mer koll på är EPs Trailer Park. Jag har lyssnat sönder deras nya skiva The Black Heart EP! Fina fina melodier, långsamma svepande sånger och Eriks röst passar bättre och bättre ju äldre han blir. ETP är den ensamma hunden som söker en husse. Det ensamma djuret som du kastat ut från bilen, som du stängt dörren för. Men stora ögon försöker det komma tillbaka, men dimman är för tät. Trots värmen smyger sig vinter in. Jag ryser flera gånger.
Alexander Durefelt har en låt som griper tag i mig direkt, Heavy Heart. Den låter som en gammal dänga, en riktig hit. Av den gamla skolan. En låt som gitarrelever nu och för evigt vill lära sig. Den här kvällen gör han texten mer rättvisa än den inspelade versionen, Alexander kramar ur sig själv för att vi ska höra alla detaler. Han vill att vi ska tro honom. Det gör vi, det hela är väldigt vackert.
Upp med fler folk på scen, och plötsligt står Love Antell där. Det blir en countrycover till, och nä, jag vet inte vem Woody Guthrie är. Förlåt mig mina synder, men jag hycklar i alla fall inte.
Sist upp på scenen är Per Persson… Ja, han från Perssons Pack. Han är väl bra och fin på alla sätt men det är inget jag skulle satt under en konsertkväll. Tydligen tycker flera samma, folk börjar röra sig mot baren. Många säger att just Perssons Pack inspirerat dem, men de var ändå bra på 90-talet så kanske är det bara så att tiden sprang ifrån Per? Även om just Packet släppt nytt nyss, med bla just Love på gitarr, så känns det inte speciellt… upplyftande. Unga människor som är lite småsura är bra, äldre människor som är lite småsura är inte fullt lika bra.
Oj, nu kanske jag blev äldre och småsur...
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar