Kul musik, verkligen kul musik.

Egentligen utgår all bra musik från att det är kul. Även den mest seriösa musik innehåller en gnutta kul, inte ett asgarv alla gånger men kanske självdistans. Men hur blir det då när musikens enda syfte är att vara just kul? Musikern, ja för det är ju det han är, Ola Aurell spelade i går på Stand up-klubben Gött i mössan. Det är alltså en standupkväll men Ola spelar gitarr…

Och faktiskt, det är väldigt roligt! Tänk dig en ståupp kille med självdistans, korsat med det bästa från trubadurerna i Nordstan.
Lyssna på klippet nedan:



Ja, I ärlighetens namn är det väl inte en himlastormande upplevelse rent musikaliskt men det är ju inte heller syftet. Jag har kul under många av Olas låtar, väldigt befriade kul! Tänk om man fick skratta lika mycket på låt säga Pustervik. För visst, bra musik har problem med rolighet, det tas lätt som oseriöst och det verkar vara väldigt viktigt att vara seriös när man spelar.

Jag vill se mer humor i musik, inte buskis då. Utan bra nivå och kvalitativt roligt. Men frågan är om det går att kombinera, det kanske är så att riktigt riktigt bra pop måste vara allvarlig. För vem kan skoja bort ett bittert liv.

Marika Carlsson stod också upp på den där scen och hon var väldigt rolig hon med. Dock utan gitarr så henne får ni ta reda på mer om själva.

Tillsist:
Missa inte Boris & The Jeltsins på Pustervik på fredag!
På lördag blir det fest bortåt Marklandsgatan och på söndag tänker jag fan i mig parkera mig själv på Kontikis uteservering från typ 16.00. Bring on the sol bara!

Jerry Boman

MAKT!

Hugo skriker i slutet av konserten rakt ut. Som av en händelse. Självklart men med desperation. För det finns en ängslighet, att inte nå ut, att inte bli hörd, att inte bli sedd.

MAKT!

Fyra bokstäver som inte ofta sägs. För de som har den bara har den säger det aldrig och de som borde ha den måste säga till. Makthaverskan, där Hugo spelar gitarr och bas, skall ha makten. Makten över tiden du spenderar på att lyssna på bra musik.



Helgen i Stockholm börjar på Debaser Medis... tydligen är "alla" andra på Florence Valentine varför det är väldigt lite folk i lokalen. Det är både skit-samma och väldigt synd. Det sista för att de då missar Boris och The Jeltsins. För det är ju så att de är de nya Florence. Det är samma känsla som FV i början, innan känslan tog slut och hitte-på-politiken tog över. (det där bygger jag på att Love Antell, som då skall vara väldigt politisk, i en radiointervju inte hade något svar på den enkla frågan om vad han skulle göra om han fick bestämma över världen en dag. Han fick ändå flera minuters betänketid.) Ja, men nu tappade jag tråden,Boris och The Jeltsins är politik ändå, men mer den personliga politiken, den som gör upp med sig själv. Och de har energi som trots den stillastående publiken skvätter.

Jag blir pigg av Boris och The Jeltsins, för de är den finaste mixen av Håkan H, Olle L och skitiga bambabord. De är killen som står upp, kastar knäckemackan med smöret neråt och börjar gå. Slutar inte förrän hela skolan gått med i tåget. De är råttfångaren vi följer. Skillnaden är att det här gänget har ärliga avsikter.

På fredag spelar de på Pustervik, gå dit och älska långfredagen, dansdagen!



Sen var det Franke... Jag såg dem på Storan och först slirade de sig igenom tre låtar, påtagligt nervösa och med dåligt ljud. Men den gången tog det sig. Tyvärr händer inte samma nu. Kanske är det så enkelt att pressen är för stor. Jag förstår inte vad som händer, Franke är ju fantastiska på skivan, den som växt hos mig och tagit storslagna proportioner, men det vill sig liksom inte.

Ner på golvet Franke!. Träng ihop er, var den gemensamma knutna näve ni faktiskt är. Måla världen i svart och låt murbruket spricka. Jag kommer inte överge er.



Lördag och tunnelbanan tar mig till okända marker, Sjöhästen och Klubb King Kong. Bra ställe, dock världen dyraste jordnötter. Men det spelar mindre roll, jag är där för framtiden kommer på besök. Framtiden stavas och låter Makthaverskan... Okej Okej nu kommer vissa vissla och bua, de kommer flagga med BD fanan och hela jävla GBG truddelutterna. Jag låter er hållas, den här gången också. För i sångerskan Maja har Makthaverskan hela världen i sin hand. Hon är den mest desperata, ylande och rakt-på-sak personen du kommer höra det här decenniet.

Som om det nu inte var nog med att jag är där, de hör bön och börjar med att slänga min favoritlåt rakt i ansiktet: German Boy...



Makthaverskan är just nu det viktigaste bandet i Sverige.

Om ni vill kan ni rita en fyrkant runt den meningen. Jag skall försöka förklara.
Det är kris i landet, det gör ont att läsa om vardagen. Unga, gamla och alla däremellan får slag på slag. Folk mister jobbet, de förlorar sina sparpengar, själens sol verkar ha tagit semester för gott.
Makthaverskan fångar kirurgkänsligt tidens anda. Hela luften dryper av cynism och tångstankar. Majas röst säger precis det vi alla tycker, det är ett helvete just nu. Makthaverskan ger oss inte en flykt bort. De knuffar oss rakt in i draken gap. Tuggar sönder vårt hopp om att det går över, sliter bort plåstret utan förvarning, fyller glaset med vinäger. Makthaverskan är hela landets glasbit i naivitetens kyckling. Vi får vad vi förtjänar för att vi gått runt i lyckorus allt för länge. Klipp ut, knyt handen i fickan och försök inte härda ut. Det kommer bli värre.

Makthaverskan är just nu det viktigaste bandet i Sverige.

MAKT!

Makthaverskan spelar på Diamond Dogs på söndag... Du vet vad du skall göra. På allvar.

Tillsist:
Eterlysning! Det har bandet spelade i tunnelbanan i lördags natt, vid Slussen...



Vet du vad de heter? Hör av dig!
Skönt tilltag! Jag skulle fråga vilka de var men så kom den där underjordsvagnen och jag missade tillfället.

Jerry Boman

Ligg med micen.

Här kommer saltet, var har du såret?
Ska du spela soul så måste du ligga med micen. Alltså, verkligen. Du måste ragga upp den på det fulaste sätt och sedan ligga med den. Annars blir det ingen soul. För soul är allvar. Det är insidan på utsidan, det är sex och det är svett. En urkraft när den är bra, skriket du inte kan vara utan. Soul är publiken och bandet som en enda organism. Ett brev direkt från hjärtat, skrivet av någon som inte kan skriva men som får fram saker ändå. Soul är att ligga med micen.

The Tracks ligger inte med micen. De kysser den knappt. The Tracks soulförsök kan närmast beskrivas som buskissex, alltså helt på den andra planhalvan mot sexigt sex. Så, vad händer då den här vårkvällen på Kontiki, när The Tracks står på scen? Det händer ingenting. Inget rör sig, inte en flämtning, inte ett ljud. Det är som lokalen vore tyst, tom och avsläppt långt ute i skogen. Det är ändå ett band som står på scen, inklädda vita skjortor med svarta slipsar. Och så sjunger de om hur kvinnan skall låta mannen få vara "sig själv" ibland.

Förlåt, hallå? The Tracks är en enda stor fördomsmaskin om vad som är soul. Det är inte ens stolpe ut. Lite tisslande och tasslande om romantikern i dem.
Om The Tracks överhuvudtaget skall beröra någon på riktigt så måste de tänka om. Helt. Försök inte bli era idoler. Bli nya istället. Jag tror att ni för ert eget bästa skulle satsa på något helt annat, en helt annan musikstil.

Ja, jag tänkte ju gått på Loney, Dear men hör och häpna: Det var slutsålt! Alltså, det vara bara förköpta biljetter. Har aldrig varit med om att det hänt en vardag på Pustervik. Jag var där en stund innan men det hjälpte inte. Men det är ju fantastiskt roligt för bandet och alla andra inblandade!
Tråkigt för mig, jag gillar Emil. Som man kan läsa här.



Tillsist:
Makthaverskan i Stockholm på lördag! Och så kanske Franke i morgon i samma stad.

Jerry Boman

Nu vill jag bli rädd igen

Det fanns en tid när jag tyckte Samuraj Cities var dåliga. Jag fick utstå mycket spott för det, kanske till och med någon knuff. Nu har jag kommit på vad det var jag tyckte var dåligt, jag var helt enkelt rädd för bandet. Det utstrålade någon slags galenpanna-jag-skall.slå-dig-med-en-hammre energi som jag inte gillade. Så uppfattade jag att de bara slarvade sig igenom spelningar.
Numera är jag inte det minsta rädd för SC. De har närmat sig ett av de mest oförargliga banden i Sverige, Shout Out Louds, och det är ju trots allt bra. Eller bättre. SC är bättre än SOL.



Här kommer rädslan tillbaka. SC svänger till med bra pop men det finns ett mörker. Små droppar cyanid i champagnen, några reverbtyngda gitarrslingar som tar oss bort från ytliga drinkar botoxläpparna. I musiken finns skevheten, freaken med håret på svaj. SC lockar fram krökta ryggar mitt i det stundtals kvitterlätta.



Men ändå, det lossar inte så där hela tiden. Det är när, det är det verkligen, men fastnar i skyddsnätet. Tänk er ett lite små borgligt monster, som inte riktigt vågar skrämmas…



Ja, då står jag där och vill bli skrämd igen. Bandet är mycket bättre nu, men ni kan ju fortfarande skämma mig. Det var ju inte där det ligger, det dåliga i slarvet är borta.
Skrik på med de där gitarrerna, stirra med ögonen och hoppa loss! Slå sönder oss!

Att musik skall vara så jävla veligt. Kan det inte bara vara samma känsla hela tiden så man kan bli nöjd någon gång.
Alltså, jag gillade det jag såg och hörde i fredags på Pustervik. Verkligen. Men ändå.

Tillsist:
På lördag går alla som bor i Stockholm med mig till Klubb King Kong och kollar på Makthaverskan. Bara de spelar German Boy så är hela helgen gjord! Det är allvar nu!
(Nu får gärna någon som vet var den där klubben ligger, Sjöhästen, dra i väg ett brev till mig så jag hittar)

Jerry Boman

Ring 112!

NYHET: Yvonne spelar på Sticky Fingers på nationaldagen! Jag är där! Du också!
Läs om hur det var när de spelade på Debaser för ett halvår sedan. Större än livet.

Killen till vänster, han i vita linnet, brinner. Han har inte en inre glöd som man brukar säga utan han verkligen brinner. Alex Bengtsson brinner, elden slår upp och lukten av bränt kött fyller rummet. Jag vet inte när denna spontana självantänding började bara att det numera är en fullskalig eld därinne. Förmodligen skulle brandkåren få ta hjälp av närliggande kommuner för att släcka. Men jag skulle stoppa dem alla, för Alex eld är bra. För djävla bra.

För er som inte vet det är Alex samme kille skrev boken ”Sverigedemokraterna har fel”, han jobbar med Expo och han är hallänskmästare i poetryslam. Nog så, den här kvällen är det släppkalas för nya boken "Det här är mitt Hiroshima", en bok som bara med sin titel borde vinna allas hjärtan. Hårt men ändå uppgivet, utlämnade och trasigt, precis som Bengtssons poesi.

Ta exemplet med dikten som direkt från första sekund griper tag, den börjar något i still med:

Hon hade ett helt Balkankrig inom sig

Jag hade bara gått igenom en skilsmässa

(med reservation för att orden inte faller precis så)

Redan på två meningar har han fångat mig. Satt en stämning, det finns folk som har det värre, sluta gnäll. Och de som haft det värre, det är inte alltid det syns på dem som haft det som er.

Alex driver på, han nästa studsar på stället när han kastar ur sig orden. Ibland ser han oss inte, det viktiga är att få berätta. Det är bra. Berättelserna är trots allt mycket viktigare än oss, jag känner mig liten och oviktig när Alex berättar. Och faktiskt, för första gången nedanför en scen känns det helt okej.

Under den här kvällen händer det en massa mer, Kapten Hurricane spelar. Dessa antihjältar som vinner större publik för varje gång. Sångare Christian tar mer och mer plats, likaså där, han har så många oneliners i fickorna att han kan funka som författare till de där trevliga ordstäven som står i min kalender.

Nu kommer allt i fel ordning men först på kvällen kommer Fakesnake… smart band, de har snott minst tre låtar från Kents första skiva... Inget mer om dem.

Kvällens märkligaste består dock av ”Den Hemliga Gästen”. För upp på scen kommer… håll i dig: Gula Gubben!

Alla som någonsin satt sin fot på en festival i Sverige har sett honom, den tjocka mannen med den gula overallen. Han som spelar hellre än bra, han som är rolig när man är festivaltrött/full som en kastrull/16 år. Han är inte speciellt kul på en scen. Det handlar mest om att där kan han inte improvisera, som faktiskt är Getas (som han heter) största talang. Han kan göra låtar om allt.

Men tillbaka till det viktiga, Alex Bengtsson på större scen, köp boken och ge killen en kram. Då blir världen rättvis. Tack.

Jerry Boman

Sömniga söndagar saknas inte.

Det brukar vara vilodagen. Uppstoppad tid flyter knappt redbart fram genom solens gång. Söndagar. Ett täcke är ens bästa vän, något att somna om till på tv. En film man redan sett. Söndagar. En tappad dag, ett fall för prövning, skall den finnas. Är den till nytta. Söndagar.

Eller.

Dapony Bros ger sig aldrig, likt en superboxare reser de sig på nio och hittar på nya saker. Utvecklar låtarna de redan har eller spelar in en ny video. Det sistnämnda hände i söndags i ett garage mitt i stan. Vi var runt 20-30 pers som skulle spela "vi har vuxit upp"-folk och en sak hade vi tydligen gemensamt. Alla vet att folk som har vuxit upp har backslick:


Jurusåatt...


Videoinspelning är kul men mycket tråkig väntan.


Regissören visar en hund hur man äter tårta på rätt sätt.


Som sagt, det handlar om att växa upp eller att inte göra det. Välj själv.

Jag hojtar till när videon är klar, och jag hoppas att de inte klipper bort mig. Så att mina förfrusna tår var värda något i alla fall...



Direkt från videoinspelingen, efter att jag kammat ur tre kilo spray ur håret, åkte vi till Svenska Grammofonstudion för P3s livesessions. Anna Järvinen blev chockad, ingen hade sagt att det skulle vara publik... Men det löste sig, vi var trots allt inte så många och det blev väldigt fin stämning inne i studion. Anna körde mycket nya låtar, och de är luftigare än de gamla. Skivan släpps i dag faktiskt och ja, den är minst lika bra som den förra. Samtidigt har den likheten att man inte riktigt fattar storheten förrän man ser det hela live. Järvinen har en makalös närvaro, går upp det allt helt.

De nya låtarna är mer pop. Men melodier, mer visslingsbara melodier. Man skulle kunna säga att det är mer grönt. Förra skivan var typ orange, gränsen till brunt. Den nya är verkligen grön, frisk och fuktig. Minimalistiskt möblerade rum i vårsol, strilande ljus genom fönstret. Bäst är "Låt det dö". Uppåt fast väldigt neråt. Smart. Stylat utan att vara uttänkt på det där jobbiga viset.



Den här lite ovanliga situationen av spelning är väldigt rolig, det är som att sitta med när bandet repar. De börjar om några gånger, de skrattar och verkar ha det skoj. Allvar och trams på samma gång. Det gör att låtarna faktiskt låter väldigt mycket bättre än på skivan. "Boulevarden" spritter, hoppar över oss, är konfetti, inte alls så jazzig som jag hört den. Som sagt, allt är mer pop just nu.

Det är en nervös spelning, allt skall ju sättas på band, och så var det ju det här med publiken. Men det går bra, väldigt bra. På slutet bjuder bandet på ett extranummer, Beatles "Ticket to Ride", i en långsam svepande version. Mycket mycket vackert. Och precis som Järvinen påpekar, man bör lyssna mer på The Carpenters version.



Ibland tror jag knappt Järvinen är medveten om att vi är där, hon är inne i musiken. Att hon då kommer fram efteråt är ännu finare, hon säger: - Jag var så nervös, men du satt där långt bak och jag såg att du log och det gjorde mig lugn. Tack för att du log".

Ja, Anna, jag log. För du är väldigt väldigt bra. Då ler jag.

Efter avslutad konsert åkte vi till Gamlestan och åt veganpizza. Så kan man också tillbringa en söndag.

Tillsist:
Ni missar väl inte allt bra som händer på The tram sessions?

Jerry Boman