Crazy days!
Oj oj, dagarna går fort när man har skoj!
The tram sessions har fått en flygande start, kolla här:
GP (var på första sidan i del 3 i onsdags)
GPtv
SR P4 Göteborg
Navid bloggar på GP
Gorillan bloggar
It´s a trap
Popponny
Frigopop
(klicka för att läsa, titta och lyssna)
Sen kommer det ett inslag i P1/P2s program ”Mitt i musiken” och i kväll hänger Västnytt på oss när vi spelar in Bonnie & Clyde… Förmodligen har jag missat en del bloggar också.
Makalöst roligt! Aldrig kunde jag väl tänka mig att SÅ många skulle ha intresse i det här med musik på vagnen. Tack alla för era snälla och uppmuntrade rop! Tack.
Fortsätt komma med tips på band som ni vill se på vagen:
thetramsessions@gmail.com
På tal om Bonnie & Clyde, i lördags var det tid för andra ”Klubb 031-the number of the beast” på Knast i Stockholm. För er som inte vet är det min och Åsas klubb där vi uteslutade spelar musik från Göteborg.
Å vilket kalas det blev, lite segare inledningsvis men mot slutet blev det ett riktigt kalas med bla stockholmsdjlegendaren Gustav Gelin spelandes luftgitarr på bardisken! Och inte att förglömma de två flickorna i fina fina sjömanshattar. Tack för att ni kom igen och förgyllde vår klubb igen!
B & C spelade live och det var helt fantastiskt! Det är en ynnest att få plocka upp så fina artister till Stockholm!
Jag hade en grym kväll!
I kväll spelar jag skivor på Pustervik och det är Pingisklubben. Brevid mig står Vit katt aka Border-Elin! Det kommer bli svinkul! Kom och lira pingis!
Tillsist:
Ladda batterierna med att lyssna på The Tension!
Tillsist2:
På fredag spelar jag skivor på Styrbord barbord. Under 20 minuter kommer jag spräcka huvudet för att leverera den bästa musiken! 02:20 till 02:40 spelar jag.
Det är alltså ett DJ maraton och det kommer bli snorskoj!
Jerry Boman
Taggar:
Bonnie and Clyde,
Göteborg,
Musik,
The trams essions
Att få feeling 2009.
Du vet att allt du gör har en ond baksida. Att det kan gå åt helvete vilken sekund som helst, att det kommer göra ont. Att dina läppar som en gång var lyckliga kommer förseglas och kanske aldrig mer yttra de ord som någon vill höra. Du säger att du är lycklig men innerst inne brinner elden av oro. Du ställer frågorna du inte vill ha några svar på, du kastar upp bollar du aldrig tänker fånga och din kropp kanske går bakom ryggen på dig.
Men det gör inget. För kärleken är större än så, och då är det så mycket som inte spelar någon roll.
Steget gör sin första spelning. Matilda Sjöström och Nils Dahl går ödmjuk ut på scen. Ett piano, två mikar och sedan är de i gång. Vilken premiär det är!
Om Anna Järvinen la beslag på alla känslorna 2007 så kommer Steget göra det samma 2009. Det är raka texter som om oron. Om den grå sidan av vardagen. Om den hårda längtan efter en kram. Verser om det hopplösa företaget att ge sig hän. Blotta sig totalt.
Steget är en omkullkastade upplevelse. Inga stora gester, inga fyrverkerier. Bara en gudabenådad textförfattare som borrar in stora svarta pilar i mig.
Jag lutar mig mot pelaren och gråter. Steget är svart, ont och orättvista. De berättar saker man inte vill höra, men samtidigt finns det hopp. För allt löser sig och kärlek är vacker. Låten ”Magiskt” talar rakt till mig, overkligt nära mig. Den sitter på min axel och är jag i varje ton. Sista låten, ”Kom igen” får duon hjälp av diverse personer bla Niels Nankler från Roenik, Joel Magnusson som spelar med Timo, Fredrik Kurzawa som spelar med Antilla, Kuzowsky med mera. (Den siste hjälper till lite då och då under konserten.) Det blir en uppvisning i glädje, som ändå bygger på frustration. En magnifik avslutning!
Ja just det, Pelle Ossler spelade också. Visst det var mörkerpop men en besvikelse. Trist. Lät ju bra från början.
Tillsist:
The tram sessions har fått en flygande start! Det är helt galna dagar, igår var jag med i GP (första sidan del 3!!!), i dag träffar vi GPTV och SR P2 (sic!), i morgon är vi med i SR P4 mellan 10 och 11 och träffar TV4 och på måndag är det Västnytt som följer oss på vagnen. Galet galet! Men så jävla kul!!! Speciellt för alla härliga band som spelat, som ska spela och som vi vill skall spela. Det är för er vi gör det här, för att vi älskar er och det ni gör. Tack!
Tillsist2:
Fredag: Nöjesguidenfesten
Lördag: Klubb 031-the number of the beast på Knast i Stockholm. Min och Åsas klubb som bara spelar GBGpop och denna gång spelar Bonnie & Clyde live! Gött!
Måndag: Jag och Border-Elin spelar skivor på Pustervik. Det är Pingisklubben och vi kallar oss ”Vit katt & DJ Fotvård”! Det blir fyrverkerier!
Nästa fredag: DJ Marathon på Styrbord Barbord. Jag spelar mellan 02:20 och 02:40. Innan mig spelar Almedal och innan dem spelar Border-Elin. Sen är det typ sju åtta andra som spelar under kvällen. Kommer bli så jävla kul! 20 minuter av det bästa av det bästa kan ni tänka er!
Tillsist3:
Skriv upp 23 april, då är det premiär för Kavalleriet på Svanen! Ny låt uppe också... ni vet att ni gillar dem!
Jerry Boman
Stor premiär!
I dag finns inget mer att säga än:
http://www.thetramsessions.se/
Där kommer du hitta bra/roliga/unika och sevärda klipp på band som spelar på spårvagen. Svårare än så är det inte. Inga intervjuver, inga klipp, inga omtagningar. Bara bra musik i en rullade miljö.
Kom gärna med tips på vilka band du vill se på vagnen, både band från Göteborg och andra som är på besök. Skriv till thetramsessions@gmail.com
Förlagan till det här är ju såklart theblackcabsession.com. Bra sida!
http://www.thetramsessions.se/
Där kommer du hitta bra/roliga/unika och sevärda klipp på band som spelar på spårvagen. Svårare än så är det inte. Inga intervjuver, inga klipp, inga omtagningar. Bara bra musik i en rullade miljö.
Kom gärna med tips på vilka band du vill se på vagnen, både band från Göteborg och andra som är på besök. Skriv till thetramsessions@gmail.com
Förlagan till det här är ju såklart theblackcabsession.com. Bra sida!
Litet firade kommer att ske på Andra Lång i kväll.
Jerry Boman
Taggar:
; Göteborg,
Musik,
The tram sessions
Att överleva en hit
Raymond & Maria hade en monster/sommar hit med "Tröjanlåtan". Låten spelades flera gånger varje dag, sommaren 2004 VAR "Ingen vill veta var du köpt din tröja" överallt. I radio, i tv, på stranden, i bilen och i din sängkammare. Vi tröttnade. Det blev för mycket. R&M av uttjatade redan innan de börjat andas på riktigt.
Så kom skivan, "Vi skall bara leva klart". Ingen ville ha den, alla visste ju precis vad det var. R&M var ett one hit wonder och skulle så förbli.
Jag köpte skivan och hittade Sveriges mest underskattade samtidsmisantroper, en skiva som dryper av antisvensson, målar upp det oöverstigligt jobbiga i att övertyga någon att gå upp på morgonen när dagen som väntar ändå bara är skit. Ett knippe låtar så svarta att varje låt borde ingå som huvudämne i emoskolan. R&M skär rakt i medelklassarmen, de sliter av vardagsådrorna och låter 9-till-5-blodet flöda.
Inte många håller med mig. De flesta har fastnat på "den där tröjanlåten", eller snarare fastnat i att den låten var överallt. Förmodligen har ingen riktigt läst texten, även den sotsvart och jag lyssnar numera med fuktiga ögon. Precis som jag gör när resten av skivan snurrar.
Cecilia Nordlund har varit runt länge, i Souls, Monkeystrikes, Sunshine Rabbits (läs vad jag tyckte om dem här). Hon sjöng duett med Marit Bergman, har fixat med Popkollo och ja, hon har varit överallt. Gemensamt för alla de här projekten är budskapet. Ett budskap som kan sammanfattas i "Ta för dig". Det är feminism och humor. Inte buskis utan glädjespridande humor.
Jag gillar det mesta som Cecillia gör. Hon bjuder. Hon är viktig.
Den här kvällen på Jazzhuset börjar Cecillias nya band, Cilhili, redan vid nio. Därför missar många den här släppkalasspelningen. Det är synd. För det här är viktigt och väldigt bra. En perfekt soppa på poplåtar med budskap. Mellan låtarna visas små videor, tänkvärda ord från "Tantdraken". Det där sista är svårt att förklara när man inte ser det, men det är roligt med extramaterial på spelningar.
Cilihili är på allvar. Även om hela bandet har mössor så de liknar blommor (det är en överjordiskt rolig upplevelse i att se Cardigans-Magnus Sveningsson på bas iförd en blomma på huvudet!!!). De mest ler hela tiden. Ta för dig. Så avslappnat. Du är viktig men det är jag också. Det är skrik och gap javisst, det är avigt, tvärt. När andra rör sig framåt rör sig det här gänget på sidan.
Det är då jag blir rädd. För de nya låtarna är så bra att de snart kommer i en radio nära dig. Vad händer då? Går de one-hit-wonder ödet tillmötes? Pc Rape är en väldigt bra låt. Kommer medlemmarna sitta i Så skall det låta, laga mat hos Per Moberg och klippa sig offentligt?
Jag hoppas verkligen inte det. För det här måste ni nog faktiskt ta till er. Bländas inte av ljuset.
Den Stora Sömnen är på ett sätt samma sak. Det är viktiga texter... Till att börja med måste jag ge en stor eloge till bandets nya skiva (ute 4 mars), där ingen mindre än Torsten Flinck läser, ja läser, texterna. Alltså, skiva ett är en vanlig skiva men skiva två är det då texterna lästa av bland annat Herr Flinck. Ett dubbelalbum 2009! Allt är helt i sin ordning, för det är bland orden man hittar rätt.
Det är rått, ärligt och skrevsparkar mot etablerade ting. Hybris och ångest trängs i samma meningar. Musiken är ryckas-med-vänlig likt dunket från ett godståg på väg mot natten. Jag är bäst men också sämst. Jag vill stanna kvar bland er, mina vänner, men jag vill också fara åt helvete och lämna er i sticket för ni är inte regndroppar värda. Jag älskar er men hatar er. Ni tränger er på mig men jag klarar inte det här utan er. Ni är allt och inget. Luft och betong. Såpbubblor och napalm.
Den Stora Sömnen är poplyriken när den faktiskt är som bäst. Den som söndras framför våra öron. Den som påverkar oss, längre än efterfesten. DSS är bakfyllan som aldrig riktigt vill gå över. Ångesten över att allt var fel, uppvaknandet i fel säng, på fel gata, i fel stadsdel. DSS är rädslan. Över att mista allt. Allt som man inte erkänner att man bryr sig jävligt mycket om. DSS är förlovningsringen som bränner i fickan.
Men samtidigt, vad händer när DSS blir sommarens plåga? För det är nära nu. Väldigt nära.
Se ett klipp med DSS i förra inlägget.
Tillsist:
I morgon måndag kommer det en stor nyhet för alla er som älskar kollektivtrafik och musik... Tryck på uppdatera här från 01.00 typ. Jag lovar du kommer älska det!
Tillsist2:
På aviga vägar har jag fått fram Way out Wests första bokning. Jag får inte yppa det, då kommer folk döda mig på riktigt, men jag kan säga så mycket att det kommer bli en storslagen upplevelse i Slottsskogen i sommar. Du kommer lipa. Och musiken kommer hålla så hög klass, det är faktiskt Sveriges bästa band som är inblandat. Verkligen.
Tillsist3:
Bra grej som klubb Livet (Ritz) håller på med, de skall köra 50/50 mellan könen i djbåset. Bra!
Väldigt bra! Kan ett ställe som Ritz behöva...eller hela Göteborg behöva.
Jerry Boman
Taggar:
Den stora sömnen,
Göteborg,
Jazzhuset,
Musik,
Torsdag,
Way out west
Att välja andras låtar.
Ett band eller en artist säger mycket med sitt val av coverlåt. Och de flesta vill ju ändå göra någon cover då och då. Gör den där låten som inspirerat, som legat och gnagt i huvudet under hela kreativa processen. Eller kanske sätta sitt avtryck på den där låten som man så gärna själv hade velat komponerat. Man vill helt enkelt berätta en massa med hjälp av någon annans verk.
Om vi då tar och kollar vad de två artisterna på onsdagens The Eddie Wheeler Late night Show på Kontiki, Lars Wallin & The TribeLars samt Peter Sjöholm, valde för cover:
Lars: Hoola Bandoola Band och låten "Stoppa matchen"
Peter: Telex och låten "Eurovision"
Här ser man direkt vad det handlar om, och låtarna beskriver väldigt väl både Lars och Peter.
Lars väljer alltså en gammal politisk låt, som han framför på sin didgeridoo. Bara där är det så PK att det rinner över, politik och gammalt minoritetsinstrument. Även om det är med tappad haka jag för första gången hör någon spela på det där långa röret under en konsert...
Men tillbaka till saken, låten gjordes för första gången till en Davids Cup match mot Chile 1975. Budskapet framgår av texten kan man säga, inte speciellt alls. Förmodligen var den här låten roligare när det begav sig, nu känns den lika aktuell som utgången mjölk även om texten är uppdaterad inför tennismatchen mot Israel 6-8 mars... Alltså, jag vet inte. Förlåt men det känns så mossigt med kampsånger. Gå ut och GÖR något om det nu är så viktigt.
Vad säger då det här valet om Lars? Ja, det passar rätt bra till hans andra låtar, det är rättframma politiska budskap som inte kan misstolkas. Och så förstås det där magiska instrumentet. Känns tyvärr lite för mycket Världskulturmuseets workshop för att jag skall gilla det.
Om vi då vänder ögonen mot Peter Sjöholm. Han väljer en låt från Eurovision Song Contest år 1980. Låten framförs då av Belgiska bandet Telex, som hejdlös flirtar med hela arrangemanget, låten heter Eurovision. Den gången går det inte alls, låten får några fjuttiga poäng och hamnar bara snäppet före Finland och Marocko.
Men det är en kul låt! Mycket humor och märkliga synthljud. För att inte tala om texten!
Den här låten gillar jag! Det är humor och det är schlager. Det vill säga total underhållning. Ett fint val av cover som lyfter fram ett bortglömt band i en tävling för länge länge sedan. Väldigt bra. Låten passar Peter perfekt, speciellt med så mycket humor och hjärta.
Peter Sjöholm douze heures points!
Lars Wallin bjuder för övrigt på ölstuge rock och som sagt didgeridoo. Jag är som besatt av det där instrumentet! Även om inte musiken är så fantastiskt kul så blir jag imponerad av "långa röret".
Men sen finns det inget mer, Lars har säker jättekul och det här var säker kul en annan gång i en annan tid men nu...Nä.
Peter Sjöholm vet ni att jag gillar, senast på Storan stod jag och skrek. Den här gången är det betydligt mindre folk men Peter sparar inte på fyrverkerierna, till och med "spela-synth-liggades-bakvänt-på-golvet" är med. Och mjölkpaketet, och karateslagen.
Peter gör alltså synthpop på svenska. Jag vill kalla det vardagssynth, eller kanske ännu bättre: tvättstugesynth. Borta är det svarta, det glittriga och kvar finns vardagen. Men det är en vacker vardag. Peter vet att uppskatta det fina i att vara Svensson. Även Sjöholm blir då och då en smula politisk, men ofta med glimten i ögat.
Jag gillar Peter mycket. Han borde få mer plats än han får. Jag tror att det kommer skapas en legend kring Peter, vi som såg honom kommer minnas det alltid. För han räddade till viss del våra liv. Han fick oss att inse att synthpopen inte tar slut när lamporna tänds, den slutar inte fascinera bara för att man blir lärare och renoverar badrummet. Det är storsint och mycket mycket vackert.
Så en ett stort tack till Eddie Wheeler, grejjen med att köra ett inledande snack om artisten vi skall få se, eller som i fallet med Sjöholm en liten intervju, är helt underbart! Så avslappnat och ja, talkshowigt. Nu vill jag se Erik intervjua Sömnen-Stefan på Svanen på torsdag, jag vill se Frasse och Patrik snacka med alla band som passerar Pustervik!
TIllsist:
Så här lär det 1980 för övrigt:
Tillsist2:
Nästa vecka händer det en grej som kommer få er att smälla av! Typ på måndag.
Tillsist3:
Lyssna på Peters nya band Syster Ingrid... jag förtår inte riktigt.
Jerry Boman
Om vi då tar och kollar vad de två artisterna på onsdagens The Eddie Wheeler Late night Show på Kontiki, Lars Wallin & The TribeLars samt Peter Sjöholm, valde för cover:
Lars: Hoola Bandoola Band och låten "Stoppa matchen"
Peter: Telex och låten "Eurovision"
Här ser man direkt vad det handlar om, och låtarna beskriver väldigt väl både Lars och Peter.
Lars väljer alltså en gammal politisk låt, som han framför på sin didgeridoo. Bara där är det så PK att det rinner över, politik och gammalt minoritetsinstrument. Även om det är med tappad haka jag för första gången hör någon spela på det där långa röret under en konsert...
Men tillbaka till saken, låten gjordes för första gången till en Davids Cup match mot Chile 1975. Budskapet framgår av texten kan man säga, inte speciellt alls. Förmodligen var den här låten roligare när det begav sig, nu känns den lika aktuell som utgången mjölk även om texten är uppdaterad inför tennismatchen mot Israel 6-8 mars... Alltså, jag vet inte. Förlåt men det känns så mossigt med kampsånger. Gå ut och GÖR något om det nu är så viktigt.
Vad säger då det här valet om Lars? Ja, det passar rätt bra till hans andra låtar, det är rättframma politiska budskap som inte kan misstolkas. Och så förstås det där magiska instrumentet. Känns tyvärr lite för mycket Världskulturmuseets workshop för att jag skall gilla det.
Om vi då vänder ögonen mot Peter Sjöholm. Han väljer en låt från Eurovision Song Contest år 1980. Låten framförs då av Belgiska bandet Telex, som hejdlös flirtar med hela arrangemanget, låten heter Eurovision. Den gången går det inte alls, låten får några fjuttiga poäng och hamnar bara snäppet före Finland och Marocko.
Men det är en kul låt! Mycket humor och märkliga synthljud. För att inte tala om texten!
Den här låten gillar jag! Det är humor och det är schlager. Det vill säga total underhållning. Ett fint val av cover som lyfter fram ett bortglömt band i en tävling för länge länge sedan. Väldigt bra. Låten passar Peter perfekt, speciellt med så mycket humor och hjärta.
Peter Sjöholm douze heures points!
Lars Wallin bjuder för övrigt på ölstuge rock och som sagt didgeridoo. Jag är som besatt av det där instrumentet! Även om inte musiken är så fantastiskt kul så blir jag imponerad av "långa röret".
Men sen finns det inget mer, Lars har säker jättekul och det här var säker kul en annan gång i en annan tid men nu...Nä.
Peter Sjöholm vet ni att jag gillar, senast på Storan stod jag och skrek. Den här gången är det betydligt mindre folk men Peter sparar inte på fyrverkerierna, till och med "spela-synth-liggades-bakvänt-på-golvet" är med. Och mjölkpaketet, och karateslagen.
Peter gör alltså synthpop på svenska. Jag vill kalla det vardagssynth, eller kanske ännu bättre: tvättstugesynth. Borta är det svarta, det glittriga och kvar finns vardagen. Men det är en vacker vardag. Peter vet att uppskatta det fina i att vara Svensson. Även Sjöholm blir då och då en smula politisk, men ofta med glimten i ögat.
Jag gillar Peter mycket. Han borde få mer plats än han får. Jag tror att det kommer skapas en legend kring Peter, vi som såg honom kommer minnas det alltid. För han räddade till viss del våra liv. Han fick oss att inse att synthpopen inte tar slut när lamporna tänds, den slutar inte fascinera bara för att man blir lärare och renoverar badrummet. Det är storsint och mycket mycket vackert.
Så en ett stort tack till Eddie Wheeler, grejjen med att köra ett inledande snack om artisten vi skall få se, eller som i fallet med Sjöholm en liten intervju, är helt underbart! Så avslappnat och ja, talkshowigt. Nu vill jag se Erik intervjua Sömnen-Stefan på Svanen på torsdag, jag vill se Frasse och Patrik snacka med alla band som passerar Pustervik!
TIllsist:
Så här lär det 1980 för övrigt:
Tillsist2:
Nästa vecka händer det en grej som kommer få er att smälla av! Typ på måndag.
Tillsist3:
Lyssna på Peters nya band Syster Ingrid... jag förtår inte riktigt.
Jerry Boman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)