MDY, TS, TV och MDF.

6 kommentarer



Först: My Darling You! My dear dear dear Darling You!
Sitter och lyssnar på deras nya platta ”A.K ART”, ett stycke samtidspoesi som bara väntar på allt. Om du inte blir berörd av detta är du iskall och lik. Bara Klas Hermansson kan förklara relationsångest på 28 sekunder. Ingen kan bättre beskriva det gnagande obehaget i nyförälskelsen på under 30 sekunder. Silent all the time är storslagen lyrik.
I´m supposed to feel är inte lämplig att lyssna på bland folk om man inte gillar att gråta offentligt och Prepare är själva nerven i MDY!-poppen. De finns de som säger att det här är världens bästa band, de finns de som inte fattar det. Båda har egentligen rätt.



Den här killen kommer ni antingen älska eller hata…kanske inte hata men inte fatta. Tim Schmidt vann nyligen pris för bästa osajnade akt på Manifestgalan. Bra så, för det här kommer nog ingen vilja ge ut. Inte för att det inte är bra, tvärt om! Här sitter en kille och låter som han gått den långa vägen, han har uppfunnit hjulet på nått. Stängt sin dörr, eldat upp sina skivor och börjat om från början. Ibland låter det som språket är nytt också, och gitarren behandlar han som ett vapen, redo att skjuta ner influenserna.

Så just därför kommer inte någon våga ge ut det. Hur skall man liksom förhålla sig till ett nytt språk? Hur skall man förklara hur en gitarr låter när den låter som inget annat man hört? Fingrarna ömsom smeker ömsom slår strängarna rätt. Han vrider ur sina stämband på Kontiki, omformar hur vi vet att det skall låta. Det gäller att vara uppmärksam vänner.

Lyssna på Crows Cracks Them Skies, i vissa stycken är han nära parodi, men det är så eget och fint att ja jag gillar den här snubben! Jag menar hur enkelt är det att göra om en genre som är lika urvattnad och vanlig som snor på vintern. Jag tycker Tim lyckas väldigt bra, han låter som sagt precis så där instängt som s/s eftersöker, de vill vara ensamvargar, alena i rum utan vänner. Tim träffar rätt.

En liten törn dock, han spelar lite för längre. Det är svårt att hålla koncentrationen uppe i över 45 minuter. För det gäller att vara uppmärksam vänner.

Tillsist:
Här är årets obehagligaste intervju:



Om du inte pallar med hela, kolla från runt 1:50…
Jag skäms verkligen just nu. För att jobba på samma tvkanal som de där två! Alltså kom igen, skryta med hur många nya artister du intervjuat, när det bara handlar om att du inte kan finna dig i ärliga svar. Svar som inte rinner av skivbolagssvett och smutsiga framgångar. Jag tycker fler artister skulle göra som Pelle, ställ upp på att spela i studion, men skit i intervjun. Speciellt när programledarna är så obehagliga översittare som dessa två. Nä, jag skäms verkligen. Jag är på din sida Pelle!
Njut av låten istället, från samma program:







Tillsist2:

Missa inte Schlattas fotoutställning på Café Hängmattan (Musikenshus i Majorna). Bilderna kommer hänga där under våren, han kommer byta ut dem med jämna mellanrum, och de kommer från hans kommande fotobok. I boken blir det 500 (!!!) bilder från 15 år och urvalet var på över 100.000… Inte bara det att det är en rolig bok att ha, överskottet går till cancerforskningen.
Riktigt fina bilder är det hursomhelst!
Mer om bilderna och boken här.

Tillsist3:
Rolig filmfestival på ingång den 2-5 april:

(klicka på bilden för mer info)
Redan på söndag är det dags, då blir det smygfestivalpremiär på Hagabion. 17.00 är det picnicbio med Wild combination – A portrait of Arthur Russell. Man tar med sig egen mat och kollar på musikfilm tillsammans. En utmärkt söndagsyssla!



Bland annat figuerar Jens Lekman i söndagsfilmen.

Jerry Boman

Samtidigt en massa frågor.

5 kommentarer



Vad är Samtidigt Som? Ett band, ja det är rätt uppenbart. Men är det något mer? En rörelse som för oss framåt, en knuff i ryggen när vi behöver det? Finns det något mer grundläggande mål bakom bandets framträdanden? Finns det något vi missat?
Svaret är nej. Samtidigt Som är ett band som är precis just det. Och det är kanske därför jag gillar det så mycket. De har inga pekpinnar, inga piskor och inga tårtor att kasta på någon. De gör musik som får mig att höja armen och må bra.

Vad mer kan man egentligen begära, att man mår för jävla bra framför Frasse, Erik, Erik och Göran. (den här kvällen även med Powerblade-Alex och Almedal-Adam som slinker in på en låt) Det är rakt och ärligt, historier som vänskap som aldrig kommer ta slut. Är det grabbig musik? Jag tycker faktiskt inte det. Vad ingår i såfall i ditt begrepp av grabbighet? Att sjunga om sina vänner? Att gilla läget? Att försöka fly?



Det är många frågor. Och det enda svaret som finns är bandets känsla för enkla låtar som alla kan sjunga med i. Men samtidigt är det nystan av tankar som trasslar i texterna. Där är livet inte alltid så enkelt, man hittar mörker och stora delar rädsla. Skräcken över att allt bra en gång skall ta slut, när det bara rullar på och är enkelt kan man ibland sticka sig på taggtråden som hindrar en från att stiga ur bubblan. Det finns inget värre när man märker hur området innanför strängslet krymper. Om man då hoppar över de vassa trådarna, och märker att det faktiskt inte var så farligt, då kan man bli hur stor som helst. Då kan alla stadier av tillstånd bli eviga och ja, kanske blir man faktiskt lycklig. Det är där någonstans jag hittar Samtidigt Som, de är precis i hoppet. Under dem vasst, framför dem förmodat hårt och bakom dem mjukt.

Den där frusna bilden, en bildruta stannad för evigt, är vacker. Att svävande inte veta var det brakar hän är fint. Då gäller det bara att leva just nu. Som Samtidigt Som.


Klara Grape spelade för jävla bra grejjer där nere på Pustervik i lördags! Där uppe var det inte fullt lika kul...

Tillsist:
2 mars spelar jag skivor på Pingisklubben tillsammans med Vit Katt aka Border-Elin. Vi grunnar på inomhusfyrverkerier…Pingis, pyroteknik och plattor säger mig framgång!

Tillsist2:
Maja Gödicke har lagt ut ny musik. Det är ändlöst vackert och egensinnigt tolkning av Marianne Faithfulls ”As Tears Go By”. Och en massa annat.

Tillsist3:
Kavalleriet är bokat till Midsommarfestivalen! Nu åker vi alla dit eller hur?
De har också lagt upp en ny låt, Hoppet… Jo tack du, det här kommer braka rakt in i radion vänner! Upp på dina väggar, in i dina lurar och över kanalen! En låt till och de har en EP som spikas upp på husväggar.
In och kolla på ett tvinslag med Kavalleriet här.
Ja just det, duon kommer till Kräftskivefestivalen också!

Tillsist4:
Jag vet faktiskt inte vad jag skall säga om dig. Men om er andra vet jag bara att jag skall säga tack, jag lyssnar mer på er.
Vet inte vad det är du, enskilda människa, har emot mig. Men något stort, svart, inom dig har byggt upp ett hat. Vet du vad? Du är svagare. Jag har varit med om värre saker, så nu gick du bet, dyngfulla människa. Jag försökte göra fred men du vill inte. Då håller vi där. Jag har inget emot dig det vet du.

Jerry Boman

Nyheter från popgöteborg.

6 kommentarer



Fira en svinbra skiva

Ingen har väl missat att Samtidigt Soms platta är senaste tidens bästa, kanske årets platta redan nu? En sak du inte missar är släppkalaset på fredag! Kommer smälla därinne! Ses längst fram!
Erik kommer spela synth (glöm inte att kolla in den snygga handen!), Powerblade-Alex kommer spela bas och inget kommer bli sig likt efter den där kvällen.



Att släppa sina skivor

Mikael Carlsson (Honeydrips/Dorotea) skall göra sig av med alla sina skivor. Han beskriver det som vemodigt men skönt. Jag har funderat på samma grej. Skulle nog bara känns skönt.



Släpper låtar innan de släpper skiva

Kusowsky har gjort en verkligt bra skiva! 25 februari släpps den, men redan nu kan man lyssna på Myspace. OCH så bör man titta in lite då och då på deras vanliga sida, det skall tydligen komma upp tolkningar av deras låtar som andra band gjort. Verkligen spännande! Covers redan innan skivan är ute!
Blekinge är väldigt bra just nu! Faktiskt är de ännu bättre live om ni missat dem.



Ingen skiva, inga namn, bara hemligheter

Imorgon fredag kommer man kunna se en intervju med Göteborgs hemligaste band just nu, Kavalleriet, på TV4. Det hela sker klockan 18.30, men redan nu kan man titta in på Tv4Nyheterna Göteborgs hemsida och se efter om man kan klura ut vilka som gömmer sig bakom namnet...



Daglig skiva gillar inte bra skiva

Okej, jag bryr mig inte om alla gillar samma saker som jag gör. Men det är så roligt att det börjar segla upp ett hat från många håll om att jag bara gillar musik från Göteborg. Eller hatet verkar ligga i att Göteborg totalt dominerar popscenen nu, klart folk retar ihjäl sig på det! Nu ligger det en viss sanning i att jag gillar band från västkusten, men egentligen vänner, vad är det för fel med det? Och att jag skulle tycka att Pats är dagsländor vet jag inte, men roligt är det!

Jerry Boman

Jo, men jag står för det!

4 kommentarer




Okej, det var ytterligare ett band från samma gäng. Nu kommer kommentarerna hagla om att samma lilla klick styr allt, om att några få gubbs har hand om alla musik i Göteborg och att vi som bor här gillar dem bara för det. Men vad skall vi göra? Det där gänget snurrar på så fort och utvecklas till höger och vänster, så jag tänker skriva att det var bra. Hata mig om ni vill, kalla mig gbgpatriot om ni vill. De rör sig ni står still… (ja, förlåt för den parafrasen)


Utah Rangers har gått från monotomi till dans. Tokdans. Eller dansen har alltid funnits där, men nu tar den över allt. Det är både bra och… nä dåligt är det inte, det är bara en förändrig. Bra och förändring. Två goda ting.

De riktiga trummorna är borta sedan länge, nu är det snabbfotade maskiner och maskiner som gör rundatoner, men som låter pixlat. Det låter som ett skämt, och kanske är det just så. UR lever på kanten, det kunde bli buskis men blir inte alls det. Ett band att ta lika mycket på allvar som på skoj. Egentligen borde man ta alla band så, det är ju bara underhållning vi bjuds på.



Det är hur som helt en massa fin energi som når mig, även om de har en hög bra nya låtar så går det inte att komma undan ”You and me in a rented car, two small bags and a plastic gutiar”. Mest hopp då.

Precis som titeln på den sången är lång är de flesta texterna, eller de är långa sjock med många ord utan komma. Orden hopar sig och trängs fram, det blir effekten av att trycka ihop luft genom en tratt, en jävla fart helt enkelt. Man klappar gärna med vänner!



Little man tate är alla brittiska klyshor du kan komma på. Jag tror jag hör inte mer än tre låtar introduceras med ”ja, den här låten handlar om när jag träffade en tjej men hon hade redan en pojkvän så…ja”. Här är bandet som verkligen inte hört Glasvegas och den nya engelska musiken. Little man tate lever kvar i går och i förgår… Riktigt hitigt men bedövande tråkigt och gjort. Mitt sällskap kommer fram till att det enda bra med bandet, enligt dem, är att trummisen är någotlunda liggbar.


Tillsist:

På fredag är det släppkalas för Samtidigt Som på Sticky, du går dit! Punkt! Årets skiva!

Lite SS-Nytt: Bas-Erik har opererat handen och ser ut som en cyborg, därför går Powerblade-Alex in på bas och Bas-Erik skall spela synth på fredag… Kan bli nått det!


Tillsist2:

Lyssna på Jonathan Johanssons nya skiva här! Och vänta tills den 19 mars då det smäller på Svanen! 2000-talets riktiga Eldkvarn är här!


Tillsist3:

Imorgon tisdag fyller Almedal-Adam 17 år. Eller nått.


Tillsist4:

Mycket kommentarer på det här inlägget. Vad tycker du?


Jerry Boman


Tilde or die

0 kommentarer



Ibland kommer man i situationer då man inte vet om man skall påpeka saker för folk eller inte. Det kan vara när någon har mat mellan tänderna, personen kan bli väldigt stel när tankarna på hur länge den lilla dillkvisten suttigt där kommer. Det kan vara stunder när en bästa vän uppenbarligen har dåligt omdöme vad gäller pojkvän/flickvän, då kan man komma i cirkeltankar om att var och en gör sina egna val men som vän vet man att man kommer lida när allt går åt helvete. Ja, ni förstår saken, det finns många saker, skitsaker, som vi har lite svårt att berätta. Den här torsdagen var inget undantag, mer om det längre ner…

Tilde kom som en järnkula och räddade oss. Hon bröt muren vi byggt upp, som vi trodde på. Den med graffiti stort färglatt, berättade allt vi redan visste. Den muren blåstes sönder i torsdag på Pustervik. Vi trodde att vi visste, att inga nya saker kommer hända. Alla former på moln är redan gjorda, och de tar form av varandra. Vi tänkte att… eller nej, vi tänkte inte alls. Vi var inskränkta. Förlåt oss, vi glodde på den där muren och dess budskap, tillslut var vi så förljugna att vi trodde på våra egna känslomässiga lögner. Förlåt oss våra synder Tilde, du stod över det. Du har räddat en hel stad från undergången. Du visar att enkel talang finns precis framför ögonen. Med det menar vi att du är lite för stor för oss, vi skäms för att du får stå på Pusterviksscen, bevittnad av mestadels vänner, när du egentligen borde stå på Konserthusets stora scen, uppbackad av inte bara ditt band, utan även av den stora fina orkestern som brukar bo där.

Tilde har rösten. Ta exemplet ovan, hon sjunger att någon skall hålla hennes hand. Det kan man göra på många olika sätt, några bättre och många sämre. Tilde litar jag på, hon vill verkligen att den här personen som hon vill hålla i handen skall fatta att det är just så. Lyssna på klippet, typ 2:30 in i klippet, och försök att inte få gåshud. Herrejävlar! Där pratar vi sanning och desperation, håll min hand annars dör jag goooddamn!
Jag skrev en gång för länge sedan att en vän till mig hade en röst jag ville ligga med. Alltså, jag ville inte ligga honom utan med rösten. Jag vill ligga med Tildes röst. Den slår den andra med milslängder.

Tilde är inte Göteborg, Tilde är inte Mint Condition, Tilde är inte Svanen, Tilde är inte ett ämne att ens ta upp här i bloggen. För du är redan långt borta, större än allt. Att sedan inte alla har fattat det än är deras förlust. Jag säger tack för att jag fick chansen att höra dig , nästa gång är det inte säkert att jag kommer. Det kommer förmodligen bli fullt och jag kommer inte få någon biljett.

Så var det den här saken om att säga till eller inte säga till… De stora samtalsämnet efter Tilde var, förutom att alla var helt till sig hur bra det varit, var…gylfen. Ja, det är buskis och allt men gylfen var öppen Tilde. Ingen sa något, jag tror alla var lite rädda som jag, säger vi til kommer magin brytas. Vi kommer kastas ut på torget och allt kommer vara måndag hela veckan. Samt att det kommer regna. Jag ber om förlåtelse, att jag inget sa, det kanske var elakt… Men jag visste inte bättre.

Tillsist:
Stort pris till de personer som stod längst fram med vita tröjor där det stod "Tilde or die". Jag skriver under på det!

Tillsist2:
Det var sista Minten. Tobbe kommer man hitta på Badges på Ritz, Nils kommer man hitta bakom en sax och Gaston kommer man hitta överallt. Tack för alla bra kvällar!

Jerry Boman

Större ställe och små känslor

1 kommentarer



Kontiki är numera större, och alla som någongång varit där har förmodligen känt samma sak: Det här är ett grymt ställe men fan så trångt det är!
Nu är alltså den sista delen i framgångsagan om stället i utkanten klar, bambuhyddan är stor som ett slott! Det finns en riktig scen, det finns dansgolv och det går att röra sig när det är mer en 12 pers där inne. Underbart! Och scenen är numera vänd åt ”rätt” håll, vilket gör att man kan gå på dass utan att hamna mitt i bandet…
Jag tror det här kommer göra så att än fler söker sig ut till Ängården. För det är ju ett så snyggt ställe!



Det blev alltså Best Wishes som fick äran att inviga de nya lokalerna. Trevlig klubb som ni vet, så även denna kväll. Föst fram är Lilak, mjuk med fina långdragna elektriska toner. Två röster som passar bra ihop. Tyvärr är det inte mer än det. Jag har svårt att fokusera, det är inget som fastnar. Sångerna är teflon, halkar ut i kylan och försvinner lika fort som de kom. Men det finns något där ändå, det kan komma att ta sig. Om jag hade fått välja skulle jag höjt in den lilla Casiosynthen några snäpp, då hade det här snäppt upp sig många streck.



För någon vecka sedan var jag på Jazzhuset en torsdag, trots att det inte var Svanen. Stora bokningsbolaget hade hämtat in de flesta av festiavlfixarna från södra Sverige och det band spelade små snuttar av sina riktiga framträdanden. En av artisterna på plats var Adam Heldring. Den kvällen gjorde han inget större intryck på mig, det var lite små hittiga gitarrlåtar utan kraft eller närhet…

Nu är det annorlunda, jag vet inte om Adam kanske känner sig lite mer avslappnad här än framför massa folk som kan avgöra hans framtid. På Kontiki framstår han som en hyvvens kille och musik likas, det är mer akustiskt än på Jazzhuset och det är bra. Låten OK Goodbye är bra… men ändå, det här känns så där tillrättalagt. Det är snyggt, jag tänker på ett mjukt, haschigt Shoot Out Louds, tyvärr helt utan deras känsla för märkligheter. Nä, jag kommer förmodligen inte minnas dig Adam den här gången heller. Du är förmodligen en bokars dröm, snäll kille som levererar saker som ingen hänger upp sig på. Men det är ju precis då som ingen bryr sig heller. Jag vet inte, kommer du komma ihåg Adam om fem veckor? När dimman lättnar?

Tillsist:
Nu nås vi av nyheten att Spotify tvingas ta bort massa låtar för att den tydligen inte frågat artisten först… Märkligt. Det saknas ju redan massor. Hur skall det gå, hur skall det gå? Jag tror fortfarande på att livekonserten vinner som medium, i år också. Inga nedladdningar, inga olagligheter och inga som står i vägen.

Tillsist2:
Läs gärna kommentarerna på förra inlägget...

Jerry Boman