Popadelica 3.0

Sommaren börjar i Jönköping, eller rättare sagt i Huskvarna Folkets park. För tredje året drog jag till Popadelica och fick än en gång uppleva världens finaste endagsfestival. För det är allt runt om kring musiken som skapar stämning. Där andra festivaler tvingas lägga krut på bajamajor, leruppsamling eller öltält kan Popadelica lungt smycka den fina folkparken. Det gör att jag trivs väldigt mycket. Kreativitet kommer aldrig kosta pengar.



Det börjar med Wildbirds & Peacedrums, denna ovanliga duo som gör glappet mellan en repig femtiotalsskiva och den moderna bloggmp3an mindre. Det är sånginsatts å det största, rösten från urskogen Miriam Wallentin trippar försiktigt där uppe samtidigt som hon gräver djupa gropar med mycket forntid. Cubasegenerationen möten Cromagnon. Upp till kamp-sånger för taktfasta stor grupps förflyttningar. Sammantaget är det nästan olagligt upproriskt. Det kan leda till fängelse hets mot rocken, men jag tar gärna det straffet bara W&P får fortsätta sprida musik!



Smiter mot slutet över till Sambassadur... och grunnar bara på när de blev tråkiga? Kan det ha varit den gympasals liknade lådan de spelade i? Eller har tiden sprungit i fatt göteborgarna med den fina melodierna? Hur det än var, så stannade jag inte speciellt länge. Det skall mer för att roa mig.



Tar en snabb titt på glasögonmaffian i Bikeman. Gillar det jag hör! Mysigt pinkande och snällt framfört. Han bara höra en och en halv låt dock...



Dricker några öl för hiskliga 50 spänn (helgen stora uch och fy till arrangörerna), byter några ord med den genomtrevlige Kristian Anttila (jag är dock på tok för blyg för att inleda några längre konversationer) och inväntar sedan Kristians konsert.



Den här gången sätter han sig på scen helt själv, bara en bunt med väldigt bra sånger och en gitarr. Jag tycker Anttila borde få pris som alla årens textförfattare, för där andra ständigt letar metaforer och kommer ut med den ena mer krystade än den andra, där står Antilla i en klass för sig. Han har en unik förmåga att få textrader att både vara upplyftade och djupt tragiska på en och samma gång.

Det är jag som är bränderna i Paris
Det är jag som är skotten i Turin
Det är jag som är viljan och vinden och inget rör mig

Det är jag som är drömmen om Amerika
Det är jag som är arvet i Spanien
Det är jag som är viljan och vinden men fann inget mod när jag ville be dig bli kvar

De där raderna blir om ännu vackrare när han sitter där själv, så självförverkligande och självutplånande i samma sekund.

Överlag är det mycket svart, men det är aldrig sökt. Orden rinner ur honom, han jobbar i samma klass som våra stora svenska poeter. Jag har aldrig riktigt förstått dem som inte tycker poplåtar kan innehålla material med hög litterär klass. Det är för er som Anttila spelar akustiskt.

Kristian kommer även spela akustiskt på Frukostpopen på Emmabodadestivalen, det är värt att stiga upp tidigt för.



Går över till lilla Rotumlan och får ännu en gång rysningar genom hela kroppen. Om Ted Ströms "Vintersaga" var ett band, så skulle det vara The Deer Tracks. Här möter man Norrlands alla lastbilar, här möter man det disiga Ullevi. Allt presenterat i ett iskallt blått sken. Det är skogens skrik och storstadens ensamhet. Storslagna känslor med små medel, ibland krävs det bara så lite som en plåtburk till speldosa för att göra saker tydliga. En perfekt dramaturgiskt uppbyggd spelning, med sista dödnade stöten ständigt närvarande. Jag känner mig som en hare jagad av den stora vargen. Ljudkulissen till ett motorstopp med busslinjen Polstjärnan mellan Kiruna och Luleå. Minus tjugofem grader kallt. Innan batteriet dör och radion tystnar hinner jag uppfatta "-Vi varnar för kraftiga vindar och snö längs hela E10an"...



Efter den urladdningen kan jag inte riktigt ta in Alice in Videoland, bandet som gått från popsynth favoriter till att bli anabola pumpade bodysynth förvirringar. Dock är Torilds röst bland de coolaste i landet.

Tar paus i "öltältet" och känner stadsfestivalvibben komma smygande. Har följande utsikt som förstärker känslan av torgfest i valfri bonnhåla:



Hellsongs spelar och det är väldigt synd om dem, de förringas till att vara ett vanligt pubcoverband när de får stå på en scen som angränsar till baren och de skrikande massorna. Tråkigt och synd, jag vet att de är värda ett mycket bättre öde.



Om man skall gå på en konsert så kan man i bakhuvudet önska att man skall få vara med om något helt unikt, en händelse som för evigt skall sitta kvar. När de här tillfällena uppkommer har jag kommit på att det ofta har att göra med ett fysisk minne: det kan vara känslan av genomsvettig skjorta när Håkan sprängde sönder Lisebergshallen, det kan vara halsen som gick sönder när Broder Daniel spelade på Hawaii, den snubblande känslan att stå så nära scen när Almedal gör sin debutspelning på Underjorden att smalbenen får skrubsår eller det kan vara känslan av ett trägolv som gungar flera centimeter uppåt och neråt. Just den sista känslan bjöd brutapopbandet Matt & Kim på.

Det hela är det enklaste av det enklaste, Kim spelar trummor och hon ler hela tiden. Matt spelar synth och har en fristyr som berättar "nyss gått upp". Pang!

Med de enklaste av takter, de hårdaste trummslag och de mest sing-a-long härligaste melodierna fullkomligt brottar de här två amerikanerna ner oss. Hela hopen folk blir lallande barn, vi hoppar studsar klappar och skriker oss igenom hela setet. Det är helt makabert svängigt!

Har man en låt som heter "Yea yeah" och där refrängen går typ "Yeah yeah, yea yea, yeah yeah" så får man skylla sig själv. Golvet kommer i självsväng och jag ler lika mycket som Kim bakom sina trummor! Festivalens bästa och nästan omöjligt att beskriva. För de gör ju inget, de där två där framme. Ofta spelas det bara med ena armen, den andra uppsträckt likt en vimpel som varnar för att "om jag kan skapa det här med en arm, så vänta ni bara när jag låter den andra komma in i matchen".Ibland går det så snabbt att själva tiden tycks stå still!

När Matt sedan berättar att han har svenska rötter men att han föräldrar bytte namn från Johansson till Johnson, då håller den lilla poprotundan på att gå i bitar. Hela hallen stämmer upp i ett taktfast "Johansson, Johansson, Johansson,Johansson", väl värt ett Vm-guld i handboll. Matt & Kim kommer av sig, de skakar på huvudet och sedan bränner de av ytterligare en handfull syntetiska poppunk låtar som får oss att tappa andan totalt. Det här är inte för de med svagt hjärta!

Vila
Paus
Komma ner på jorden.



64Revolt gör en strålande spelning i tältet, men jag kan för mitt liv inte uppbringa lite mycket entusiasm som vanligt efter Matt & Kim. Förlåt, er skrikpop med näven i luften var lika bra som vanligt men mina känslor räckte inte till...



En av festivalen på förhand största höjdpunkter var Soko. Den lilla energiska tjejen från Frankrike som charmade oss alla på Puetrvik i höstas stod nu på scen...
Men det där var nog det hårdaste fall jag någonsin sett. Soko är om inte hög så helt förvirrad, hon spelar nya låtar, låtar som inte tillnärmelsevis är klara. Hon bjuder upp delar ur I´m from Barcelona, en på pappret jätterolig och bra idé, men det hela slutar i total katastrof. Ingen kan låtarna, de spelar i fel takt och låter mest som ett dagis. Soko själv verkar inte märka att några i publiken går, hon skrattar på och försöker envist charma oss. Men det finns en gräns när dumhet går före charm, och den gränsen gick långt innan det här.

Jag gick innan det var slut, det var för plågsamt att se sin idol göra bort sig på det där viset. Note to self: Take no heroes

Resten av festivalen blir ett evigt väntande på...ingenting. För plötsligt kommer Popadelica förbannelsen fram, den som säger att saker och ting måste bli försenade in i absurdum. Går in i den stora hallen när Hästpojken skall börja spela. Bara för att upptäcka att Ebbot och Trummor & Orgel inte på långa vägar vill gå av scen. Över en timme försenade typ...

Väntade utanför stora ladan på The Hidden Cameras, jag såg fram emot dem mycket. Men även där var det över en timme försenat. Förvirrade Soko verkade ha spelat hur länge som helst.

Festivalen slutade där. Jag orkade inte vänta mer.
Snälla, snälla organisera lite bättre och ta reda på hur lång tid olika band behöver för att ställa fram sina grejer. Det är tredje året ni gör samma fel, det är så synd på en annars superbra festival.

Nu till bilderna på den fina utsmyckningen i folkparken:






Tillsist2:

Jönköping visade sig från sin finaste sida på söndagen.

Tillsist:

Sökes i Göteborg: Tjuvar som gillar godis.

Jerry Boman

Fantastsikt, folktomt och famnpop.

Det är som upplagt på silverfat, en historia som alla kan återberätta. När The Brunetts gör ett stopp i Göteborg på sin världsturné (det beror på om man räknar stopp på tre kontinenter som världsturné) så finns allt som folket brukar gilla. Ett band som kommer utomlands ifrån (per automatik lite häftigare), ett band som varit förband åt ett svenska band på deras utlandsturné (Shout out louds), ett band som varit förband åt ett gigantiskt stort och känt band (The Shins), ett band som varit förband åt ett ännu större och ännu bättre band (Clap Your Hands Say Yeah) och ett band som nu släppt en av vårens bästa skivor OCH som Nöjesguiden skrivit om (nervösa creddfolket kommer rusande).

Allt det där sammantaget och det faktum att bandet spelar en fredag när inget bättre händer borde resultera i fullsmockat på Pustervik... Men nä. Vi är nog tio - tolv betalade. Fan Göteborg! Jag trodde ni hade bättre smak än så! Ni brukar ju annars springa på dylika konserter hela dagarna! Nu när det kommer något som faktiskt är bra på riktigt, trots att det kommer utomsockens ifrån, då stannar ni hemma och glufsar chips, dipp å lättöl (eller va fan ni nu gjorde). Det där tyder ju bara på att ni egentligen är enna vilsna höns. Ni dog lite i mina ögon.

Nåväl, ni missade en helt igenom ljuvlig konsert! The Brunetts struntar fullkomligt i att vi bara är så få, de kör på som om de spelade i mitt vardagsrum. Den rena fina poppen blir väldigt intim. Det är en blandning mellan girlpop och manlig dito, mycket sommar. De flesta låtarna väller över, det börjar litet med en röst, ett hummande eller en försiktig gitarr. För att mot slutet blida vägg och panga av över oss. Jag upplever en närhet, de ser alla oss och vi ser alla dem. Det är som vi för en timme blir bundisar, släkt och bästa vänner.



Hela tiden samspelar Jonathan Brees och Heather Mansfields röster, de går in i varandra, utmanar varandra. Lekande lätt smiter låt för låt förbi, den ena bättre än den andra. Jag ryser vi flera tillfällen, mest år den sorgsna trumpet som i blått ljus kommer in från höger. Men även åt melodican, den försiktiga basen och den undersköna undersökade sagomelodierna.

Mitt i konserten utropar Jonathan danstävling! Fin skiva i potten! Det är enkelt att anta utmaningen, de två följande låtarna är mera dans. Jag tar täten och de flesta hänger faktiskt på. Det är som att alla känner att nu är det dax att bjuda tillbaka, låt gå för att inte hela Göteborg är här, men vi som är på plats älskar er så nu jävlar dansar vi för er!
Tyvärr vinner jag inte, men det gör inte så mycket, för hela kvällen är så gemytlig och vacker. Som ett enda stort pris. The Brunetts är sekunderna efter sommarregnet, den friska luften och den klara synen. De är ledigt och svängrum. Man vill kramas, det är skön hemmakär famnpop.

När jag går hem tänker jag att man kanske måste börja se det vackra i gråsten för att tillslut hitta den där undangömda guldklimpen. Till er som inte var där, det här var guldklimpen! Snyggare pop får ni leta länge efter den här våren i Göteborg.

Fredagens uteblivna folkfest var en i det närmaste identiskt med den som inträffade 2005 när Khonnor på Sticky Fingers drog 26 betalande. Jag är fortfarade så förvånad, så förvånad...

Tillsist:


Jerry Boman

Brunetter, Canadicker och några från Gävle.

Ikväll, fredag, är det stor musik på Pustervik. The Brunettes från Nya Zeeland kommer på besök och den där rena fina popen skall du inte missa!

Helgen blir annars mycket och Jönköping. Popadelica är min vårtradition, tredje året nu. Och lineupen är väldigt bra i år!

Topp fem:

The Hidden Cameras
Enligt färska uppgifter från Berlin är det en grym show...igen!...läs mer här.

Soko
Hon som får superlativen att ta slut… läs här.

Matt & Kim
Enkel och brutal pop.

The Deer Tracks
Vackrare än så här kan det knappast bli…läs här.

64 Revolt
Det kommer bli näven i luften och dans!...läs här.

Bonus:
Hästpojken
Kommer bli väldigt roligt att se på riktig scen…lyssna på Hästpojken akustiskt här och läs om deras spelning i en plåtlåda. Vem spelar trumma nu när Pop-Lars hoppat av?

Kristian Anttila
Med endast en gitarr kommer han göra alla mjuka Kan bli lika bra som Indiedagis -07…läs här.

Jerry Boman

Festival fast hemma

Bra kvällar börjar tidigt, redan vid fem närmare bestämt. Kontikis uteservering är i det närmaste folktom då men det är väldigt bra att sitta där. Som att vara på landet, i någon lite håla där ingen vet vem du är. Det må bara vara några hundra meter bort till Linné men rent mentalt sitter man tusen mil ifrån. Så avslappnat, så stilla och så... festival. Ja, jag fick känslan av att vara på festival igår. Man dricker öl, snackar lite och bara är. Stan är långt långt borta och när avståndet ökar krymper kraven på pk. Man är sig själv.
Jag kommer nog sitta där ofta i sommar. Och tro att ingen vet vem jag är.



Ida Redig är en i raden. Jo, det är ju så, vi svämmas över av folk med gitarr. I varje vrå står de och spelar, ofta som förband. Eller i allafall först. Jag tycker man kunde ändra på det, varför inte låta det där försiktiga uttrycket låta sist? Varför inte avsluta kvällar med att växla ner?

Just Idas musik skulle passa perfekt strax innan hemgång, när man fortfarande har ett uns av hopp om livet. Att just då i den brinnande sista halvtimmen få lyssna på låtar som Alone skulle förpacka natten på det bästa av sätt. Att då fundera över tvåsamhetens inneboende ensamhet, att få det klara gitarrsvänget med sig hem skulle jag uppfatta som en present. En i guldpapp inslagen hemvändar present.

Det är så att Ida inte är en i raden, för hos henne hittar man avslappnad framtoning. Utan att bli mesig, inte alls, utan mer ett konstaterande. Här är jag och så här låter det. Hon pratar med sina vänner som är sena till spelningen, men samtidigt pratar hon med alla oss andra. Vi har en vän på scen, och hon har saker att berätta. Vill man inte lyssna är det okej, men jag tror inte någon kan undvika att lyssna.

Morning smile är den låt jag tar med mig. En klassiker redan nu, så klar och sen är det liksom inget mer med det. Enkelhet. Just där är Ida inte en i raden, hon spelar utan krångel, melodierna är precis så som de skall vara. Inte förutsebara men ändå hemkära. Precis den sortens musik man vill ha med sig i backarna hem. Att få känna trygghet.

På lördag har ni ny chans att se Ida, då spelar hon på Woody West kalaset. Ta den chansen!
(så här tyckte jag om Ida när hon spelade på Kafé Stanna)



Jo, men det kunde man ju tänk på i förväg. Att Backslick skulle golva mig...igen. Det är så in i helvete bra att jag inte förstår varför de här inte är på tidningsomslag, billboards och klistermärken! Eller kanske inte. För jag vill ha det här hyffsat för mig själv. Nu börjar det bli larvigt, Backslick spelar överallt men inget händer. Det där lyftet verkar inte komma och jag står verkligen handfallen inför det. Numera lyckas ju även bandet spela in sin exposivitet. Lyssna på Shake it out! Nä du, det finns inte många i vår stad som knåpat ihop en sådan hit! Men vill ingen ha dem så tar jag dem för mig själv. Det är eran förlust.



Backslick är staccato sväng, det är upploppsmusik, musik för massorna. Jag vill vara med i gänget och dra gatorna fram. Lyssna på Push him! Ta in Khaleds röst, följ den galna basen och kom tillbaka som ur en torktummlare. Veva runt i stan med silverkonfetti, kvinna eller man LEV! Vänd på slantarna och dubbla insatsen, gör upp med ditt förflutna, bli vän med din fiende och starta en ny rörelse. Ta djupa snabba andetag, väsnas och gör klart för alla att här kommer en som ni gillar. Framtiden är här och du äger den!
Sist kommer den rasande tjuren, C'mon. Det är elakt att lägga den där låten sist, vi har ju ingen kraft kvar. Så kommer 2007 års hetsigaste trummor in och tvingar oss in i leken. Alla andra verkar stå still, alla annan musik i stan är i ett svep slowmotion.

Jag vidhåller min idé: Backslick får en att känna sig snygg. Man har nya kläder, man har rätt antal öl i kroppen och hela livet väntar på en. Det är på det stora hela en perfekt kväll, den kommer innehålla överraskningar som man kommer uppskatta. När sedan solen går upp så vet man att inte någon kan ha det bättre. Där hittar vi Backslick, de är bra kvällars soudtrack. Tack!

Tillsist:
Nu kan ni läsa en krönika av mig på Rockfotos hemsida.
Ställer mig dock lite tvekande till bildvalet, Almedal har inget med det hela att göra. Men visst, Adam boxas ju lite på bilden...
Om ni inte märkt det ännu så är den där Rockfotohemsidan numera så mycket mer än bara överbriljanta foton. Ta en titt!

Jerry Boman

Långhelg

Nästa torsdag blir det synthpophjältar i rutan...

Jerry Boman

Lagom svettig i tröja

Vad är det som gör Days så bra? Egentligen?
Jag menar inte att de är dåliga, missförstå mig inte, utan vad är det som gör att man gillar dem?
Det är ju på inget sätt så att de uppfunnit något nytt, de låter ju faktiskt som en bunt dåtida och nutida band. Men sen är det den där lilla detaljen att de faktiskt tar i. Inte så att de klämmer i för kung och fosterland, utan mer ett förhållningssätt. Det är liksom på allvar för de där killarna. På riktigt. De låter så där för att de kan. Inte för att härma någon utan för att de kan.

Det är jävligt bra musik helt enkelt. Släpig pop på engelska, lagom tillbakalutad och blasé. Inga stora rörelser och heller inte stillasittade. Perfekt balans mellan bakåt och framåt. En fin harmoni av allt. Fint. Musik man kan dansa till utan att bli svettig i sin pullover helt enkelt.

Väldigt roligt att On our Honeymoon lyckas samla hela stans popfolk på samma plats, det var smockat i lördags. Väldigt skoj!
Dock har Stars´n´bars fortfarande norra Europas märkligaste personer som jobbar i baren. Förvirring istället för Servering.
Kvällens roligaste var tjejen som beställde "två glas vin i samma ölglas", dvs typ ett stort ölglas med rött fint vin. Hon fick i och för sig precis vad hon beställde, det var ju mer än många andra...

Men nu var det ju andra saker som hände den här lördagen:



Jajjemän! Irene-Tobbe, mitt i Bingolotto!
(Tobbe till höger, Lasse Lindh till vänster)
Väldigt märkligt, och väldigt kul!!

Tillsist:
Är det bra att Nattvandrarna i sina gula jackor är fulla på stan?

Jerry Boman