Naiv super. Extra super.

Nu är jag väl lite part i målet numera men Kontiki är ju ett så bra ställe att hänga på. Det liksom omsluter en som en varm kram Den pissiga vintern försvinner och värmen slår emot mig när jag går in, bambugalenskapen känns som det enda valet just nu.

För runt en månad sedan åkte jag ut till Patille för att agera jurymedlem i Partillerocken. Som jag sa då, förväntningarna var inte så höga eftersom jag egentligen inte gillar tävlingar. Speciellt inte inom musik.
Men så kom det då upp ett band på scen som raserade allt det där. Bandet med det konstigaste namnet sedan…ja jag vet inte vad. För det är ju så att man fastnar på det där namnet, Bella Boop & The Robbers.

Men skit i det just nu, det är ju musiken jag är här för. Kontikis minimala scen och minimala utrymme framför scen passar perfekt. De tjugotalet i får lyssna på ett band som i sina stunder är väldigt väldigt bra. Contact är fortvarade en otroligt bra låt. Även några av de andra låtarna är sköna mjuka popmoln. Vi vaggas in i föreställningen att livet bara kommer utspela sig i flick/pojkrummet. Att välden där utanför får vänta, ingen är klar att möta tråkigheter. Naiv Super. Extra super. Det är så oförstört.

Även London, som den här kvällen byter namn till Berlin, är skön. Visst, det är mesigt som fan men det är ju precis det skall vara. Den här mesigheten har en hel hög med band försökt återskapa, men att klistra på den funkar inte riktigt. Jag säger nu inte att Bella Boop och resten är mesar, det är deras musik som prickar precis rätt bara.

I will move to somthing new
And everything will be true

Ja, jo det kan man ju drömma om…jag vill också ha deras ögon!

Tillsist:



Swedish for beginners har smällt ihop en fin fin video. Med nya videon för ögonen, deras låtar i öronen (This city is not for me, Happy Factory, Special offer m.m) och minnet av spelningen på Sticky så förstår jag inte varför de inte blir bokade till varenda festival som finns?! Jag lovar, ni kommer bli så lyckliga framför scen folk! Jag beskrev Johan Signert live så här: ”den perfekta hybriden Håkan Hellström och David Bowie!” Bara en sån sak!

Tillsist2:
Ikväll går vi in i grottan igen, Koloni gräver tillsammans med ”vänder sig om” fram det bästa. Just nu ser jag fram emot Le Bombe.

Tillsist3:
GLÖM INTE:

Japp, jag är numera med klubb. Som ett kärleksbarn typ.
Mer info här.
Kom kom kom!

Tillsist4:
Vapnets nya är anorlunda. Bra som i annorlunda. Större, mer organisk. Och riktigt riktigt bra!
13 februari kommer den ut. Hela skivan något senare.
(Tack Stefan för att du rättade mina slintande fingrar ang er singels släppdatum.)


Jerry Boman

Tv i en liten ruta.

Så här gick det till när Tilde Hjelm spelade för oss i Nyhetsmorgon Göteborg Väst idag på morgonen. Vackert och vi förlorade oss en stund.



Det jag inte hinner berätta i tv är att man såklart skall kasta sig på en vagn och åka till Röda Sten på lördag. My darling YOU! har släppkalas och spelar i det fyrkantigahuset. Inte missa!

Tillsist:
Ikväll går vi till Kontiki och lyssnar på Orustfinest: Bella Boop & the Robbers.

Jerry Boman

Två premiärer!

Jag har tjatat om den där låten, jag har spelat den för er som som besökt ställen där jag spelat skivor och jag har lyssnat på den i min Ipod...ofta. Nu är det dax för er att upptäcka Endless Summer med They Live By Night. Hoppa in på deras Myspace och häpnas över vad som kan hända när tre personer som vägrar fastna i givna spår går vidare.
Underbar pop, storslagen pop. Och framför allt: jävligt visselvänligt!

Tillsist:
STOR PREMIÄR FÖR KLUBB SANDVIKEN!
2 februari blir det klubbpremiär för mig och min flickvän på Kontiki! På premiärkvällen är det väldigt roligt att kunna presentera Dauerwelle på scen och Karin som DJ! 40 kronor och fritt innan 21.00. Boka in kvällen redan nu, det kommer bli grymt! Mer info kommer inom några dagar... Här är lite mer info!

Tilsist2:
I Nyhetsmorgon Göteborg Väst på torsdag kan ni höra Tildeh Hjelm spela live. Det kommer bli vackert...
Läs hur det var när hon spelade på Sticky härom veckan.

Jerry Boman

Popmåne över Texas.

Jag sa i torsdags att jag gillade Rambling Nicholas Heron för deras melodier, att man kan vissla till dem. Niklas Hedström, själva hjärtat i RNH, sa att de mest får höra att folk gillar dem för texterna.
Jag står fast, det är bland melodierna som RNH har sitt triumfkort. Visst, det är bra texter men när man kan vissla med är det bättre. Nu är det inte så att det skapas härliga slingor, ni vet sådana där som sätter sig direkt, utan här handlar det mer om att man börjar vissla på små stickspår. Musiken skapar nya saker, det blir helt enkelt feelgood i skallen.

RNH gör klassik amerikansk musik, sprunget ur vindpinade hålor och slowmotion liv. Vi som kommit till Pustervik den här kvällen placeras i södern, Texas kanske. Eller så gör vi precis inte det alls. För där många andra folkrock band fastnar i den lågmälda "yipededoo" hillbilly dyngan, där reser sig RNH med pop. De utvecklar en genre som väldigt ofta lider av ett stort Cash komplex. RNH är i sina bästa stunder den perfekta blandningen av Lekman, Cash och Merritt.

Tydligt blir det när man kör kvällens enda instrumentala låt. Då kommer de briljanta melodierna fram, Daniel Skoglunds rena gitarr håller sig på rätt sida gubbrocken och jag börjar vissla. Riktigt riktigt bra!
På det hela taget är det faktiskt den perfekta konserten att kramas till. Jag tittar avundsjukt på mina vänner som får kramas, för just denna kväll är jag ensam. Och där skulle jag ju kunnat utgå ifrån, att musiken är så sorgsen och bla bla bla. Men RNH för människor närmare varandra, precis som riktigt god pop gör.

Tillsist:
Producenter är ett lynnigt släkte.

Jerry Boman

Den magiska stunden.

Jag börjar så här: Pascals nya skiva är ... är... för djävla bra! Bandet som ger tomma lagerlokaler i hamnen ett titelspår, som sätter musik till frustration efter ett brutet ben på dansgolvet och nu vill jag skrika längst fram. Lyssna på "Längtar efter dig" högt. Så lite säger allt. Vill skrika ännu mer. Borta är störningsmomenten. Här hittar man lyrik i samma klass som tidiga Broder Daniel. Upprepning ger mer än tomma ord. Lägg till resten själva ungefär.
Det tycker jag är sympatiskt, man får helt enkelt vara med och skapa låten trots att den är klar.
22 januari kommer skivan som kastar om en hel del.

Roliga saker i anslutning till Pascal:

1. www.myspace.com/raukenroll
Me like ordvitsar you now!

2.

Jag vet, det är ett långskott!

Det har svajat. Baby, don´t hurt yourself satt inte direkt. Men nu har Anders och Fredrik vanan inne (har de spelat 1000 gånger i Göteborg på senaste tiden?) och säkerheten. Jag skrev innan att det är indiesynth, det står kvar, men jag skulle vilja "uppgradera": Hejjarklackssynth. Med viktigt innehåll.



När fyllerianthemet Rotterdam Ahoy börjar blir golvet en ståplats av kärlek! Gap och skrik, näven i luften på lilla BDHY armén. Det börjar bli en del folk numera, vi som gapar med och slänger upp handen. Borta är allt svaj, den här kvällen på Henriksberg visar de att tid kan skapa under! Det som började i tvspelsland och med försök att låta som idolerna är numera ett eget universum.

På tributesången "Som Peter Sjöholm" kommer ju såklart huvudpersonen upp på scen och hjälper till. Universum expanderar och imploderar. Låten är intern samtidigt som den är väldigt extern och universell. Alla har vi "våran" Peter Sjöholm, den där polaren som alltid är där och som man bara vill berätta om hur bra hon/han är. Därtill är det en "fångade" låt, jag vill inte slänga mig med ordet "catchy"...



Lyssna mot slutet av klippet. Nog låter det som att även lilla jag fick en släng kärlek kastad på mig?

Om man nu skulle tänka efter lite mer så är det något annat som har förändrats med BDHY. Många texter är numera på svenska, och det är bara till det bättre. Sista låten "Panik" är en känsloyttring i Håkanklass. Ett vidöppet hjärta, jo, Anders sätter ord på många känslor. Lägger ut sig totalt och blottar sidor som förmodligen ingen av oss vill kännas vid. För visst har ni alla varit där, kärleken försvinner och man skall gå vidare. Bara bita ihop och verka oberörd. Men inte fan går det, känslan nitar sig fast. Man håller det inom sig, går ut och dricker trettiotvå öl på Kellys, önskar "något med Yvonne", river ner varenda poster på vridna vägen hem... Allt skall man göra i ensamhet. Ingen får ju se att välden rasat samma därinne. Det svarta hålet som slukar allt ljus växer....

Ingen panik
Ingen panik
Låt henne gå

"Panik" är bland det bästa jag hört. Så rakt. Jag tror att det var fler än jag som igår insåg vad som väntar. Det här kommer växa. Anders och Fredrik verkade själva märka att något hände där under den låten. Det klickade till. Det sprakade till. Blixtrade i våra ögon.
Jag är glad att veta att jag var där när "den magiska stunden" infann sig. När allt stämmer, när musiken lever sitt eget liv, borta var allt annat. Anders avslutar med att ställa sig längst fram, slänga ut armarna, och bara le så där härligt/fånigt man gör när man VET att odödligheten ligger inom räckhåll.

Toalettkön var enig: Mer låtar på svenska! BDHYs ord är för viktiga för att gömas i ett andraspråk.

En sak till, BDHY är ett liveband. Inte för den spektakulära scenshowen (det finns ingen) utan för att det helt enkelt låter bättre.
Kanske är det så enkelt så att de viktigaste orden bara blir riktigt viktiga när någon lyssnar? Och igår var det faktsikt rejält med folk som lyssnade på Klubb Existens.

Just det: Peter har gjort en remix på sin hyllning till Anders. Lyssna noga 2.03 in i låten "Anders Synthpop RMX"... jag tror minsann Herr Sjöholm har samplat en musiknyårskrönika!
Alltså, det är Anders som i min nyårskrönika beskriver sitt bästa konsertminne 2007. Se hela krönikan här.
Såg just följande kommentar om krönikan:

Robert sa... The whitest årsbästalista alive...

Ja, det där kan jag ju faktiskt skämmas lite för.

Tillsist:
Ikväll blir det Göteborgs mest väldoftande klubb: Woody West på Pustervik. Vet inte riktigt varför, men det luktar alltid "hemma" när Woody är på plats.
Nåväl, spelar gör softa killarna i Rambling Nicholas Heron. Kolla förra inlägget för att se hur saker och ting gick när de besökte oss på TV4.

Jerry Boman

500 känslor på samma dag.

Onsdagar på Sticky är rätt härliga. Nya bra band och ja...ungefär så. Varken mer eller mindre. Att de numera verkar ha cementerat min lilla idé om stolar framför scen gör det hela väldigt skönt.

Det är inte mycket som tränger igenom numera, mycket rinner av mig.
Men ibland behövs knappt någon musik alls. Några få knäppningar på gitarrens strängar, några enstaka drag över ukulelen. Sen står vi där. Uppslukade av en röst, av en människas hjärta. Tildeh Hjelm får idiotvintern att glömmas bort.

Det är sorgen, uppgivenheten och "skit samma det är ändå kört" mentaliteten som trycker väldigt hårt inom mig. Blandat med en liten å av humor, en form av yttre öga som hon tittar på sig själv med. Medveten om att det kan bli prettogitarrsorg, att det hela kan rusa rakt in i väggen utan att någon brydde sig.

Men jag står där, helt stilla. Upptagen av stunden. Tycker allt är för kort, vill lyssna mer, vill känna mer. Hör en röst som aldrig hörts förr. Som mitt i sorgen är briljant av hopp. Låter som allt på en gång men här snackar vi om rätt sida en tunn linje.

Tildeh berättar sagor. Nutidssagor, söta på ytan men fyllda av cement och extra många armeringsjärn. Vackra "Someone sad" blir Broder Daniel som Henrik hade velat att det akustiska experimentet skulle landat i. Skojledsna låten om den döda hamstern, "I was high when I died", är Magnetic Fields vilken bakfull söndag som helst gånger två. Man skrattar och gråter på samma sekund. 500 känslor på samma dag, vet inte var vinden blåser en.

Tildeh Hjelm får mig att undra varför jag totalt åts upp av Soko, varför Anna Järvinen gjorde sån´t intryck. Tildeh gör samma. Och kan det vara större än att inget veta och sedan bli överraskad? För två dygn sedan visste jag inte att hennes musik fanns, nu har jag lyssnat i timmar. 500 känslor, 500 tankar. Jag skrattar, jag blir fuktig i ögat och jag vill att det skall vara nya spelningar.

Gå nu in på Hjelms Myspacesida och lyssna. Hör på fåglarna i bakgrunden, hör bruset och fångas i nuet. Vinter bye bye.


Två band försökte överglänsa den inledande känslomässiga knockouten, först Winding Stairs. Tyvärr blev det mest ett soudtrack till din favortserie. Ni vet den där som utspelar sig i en amerikansk gullegull håla och handlar om mesiga ungdomar. Ingen fylla, inga snedsteg och inga utbrott mot dumma föräldrar fyller tveapparaten. Det är tillrättalagt och välkammat. Samt att eftertexterna pyntas med just en Winding Stairs sång. Med andra ord, nej jag gillade det inte. För duktigt. En cola i baren var mer underhållande...

Men jag gillade tjejen på fiol. Där hade bandet kunnat segla upp på bästa listan, hon spelade väldigt speciellt och hade mer utstrålning än alla i bandet tillsammans.

Band två som försökte är egentligen en person, Alexandra Wennersten. Även här är det slickt och inte en ton fel. De petar tillochmed in ett riktigt tröttsamt gitarrsolo... som publiken väldigt vuxet och gubbigt applåderar. Jisses!
Nä, jag gick hem. Lite mer får ni ge från scen.

Överlag så kan jag inte riktigt förstå hur folk som håller på med musik kan vara så tekniskt inriktade att de glömmer känslan? Jag säger det igen: Ni behöver inte spela rätt. Ni behöver inte ha alla hästar hemma. Ni behöver inte bygga upp varenda låt efter läroboken.

Ni behöver bara ha saker att berätta och berätta dem på det första sättet som kommer ut. Tänk inte så mycket.

Jaja, några hårda ord men vad skall jag göra. Jag vill inte gilla saker för sakens skull...

Tillsist:
Idag hade jag gäster i studion, Rambling Nicholas Heron spelade en låt. Märklig känsla att sitta typ inne i bandet...



Jag berättade också vad man kan göra i helgen. Samt spelade en snutt ur Baby Don´t Hurt Youselfs video "Som Peter Sjöholm"




Tilsist2:
Fredag går du upp för backen till Henriksberg och Klubb Existens, nämnda Baby Don´t Hurt Youself kör indiesynt. Eller som Daniel Skoglund i RNH och CCO väljer att kalla musiken: Karaokesynth. Hursomhelst är det tokcharmigt och du kommer le hela vägen hem!

På lördag går du till Pustervik och lyssnar på Rambling Nicholas Heron. Ni kan ju själva kolla på klippet ovan och förstå att helgen inte innehåller något annat alternativ. Fina melodier och fina berättelser.

Tillsist3:

Min frisör med kollega. Jag fick skriva den första autografen på deras "Wall of fame"... Jag rodnade och glömde nästan bort att jag stavar Jerry med två r...

Tillsist4:
För er som funderar: Varför står det inget om Koloni?
På vägen till Majorna fick jag ett sms om att det var fullt... Bra för dem men tråkigt tråkigt för mig.


Jerry Boman