Där missade vi något.

Kärleksbomberna fortsätter falla på Klubb Populär, i lördags fick man höra en låt som borde heta "Peter Sjöholm"...Japp, exakt den Peter Sjöholm som gjort den fenomenala hyllningslåten till Klubb Populär-Anders, och som Peter under bejublade former framförde för någon vecka sedan på just Klubb Populär... Härligt med kärleksbattlande!
Bollen ligger just nu hos Peter kan man säga.


Club 8 är märkliga. Bandet har gjort runt 10 plattor (EPs inräknade) och har figurerat i intervjuer på nätet nästan innan nätet blev nätet. Och om jag räknat rätt så skall det här ha varit bandets 15 spelning...någonsin. Bandet har alltså funnits i över 10 år, gjort en massa låtar, sålt en massa skivor och alla har pratat om dem.

Jaha, har du aldrig hört talas om Club 8?

Egentligen är det inte så märkligt, Club 8 är kanske den sista rest av det indiepopsverige som fanns en gång. Det musikland som bara fanns i några få människors hjärtan. Vi beger oss till 1990-tal (läs sista halvan), internet har som sagt inte riktigt slagit igenom och de flesta band man lyssnar på får man läsa om i papperstidningar. Små papptidningar som ges ut av enmans redaktioner och trycks på pappa direktörens jobbkopiator. Att nå ut till stora massor med folk är det inte snack om. Club 8 blir intervjuade i Benno och Popöga skriver om bandet...

Och det är där Club 8 sitter fast, det är viskande pop för människor som har tid att lyssna. För folk som bryr sig. Inte en enda av Karolina Komstedt och Johan Angergårds låtar kan bli ringsignaler, alltså bör de vara helt uträknade. Dagens konsertbesökare har inte känslan för när de skall hålla käften och lyssna på musiken. Lyssna själva på de två videoklippen från i lördags...jag kan påpeka att jag står runt 5 meter från scenkanten, i höjd med högtalarna.




Om man nu koncentrerade sig och faktiskt lyssnade på vad som bjöds så fick man sig en skön upplevelse. Karolina är svalheten personifierad, rösten svävar. Lagom distanstagande och bara nära sig själv. Det är strålande vackert.
Restan av bandet, på scen växer duon till ett helt band, gör sitt jobb. Johan håller sig mest på sin kant som om han inte riktigt vill skryta med att han är med i ett väldigt bra band. Att han skrivit fin fina låtar och att han är i duo med mespopens drottning.



Men nu hör man inte så mycket av det här, ljudnivån är på tok för hög i lokalen. Endast Fraction Disc-crew, som tagit postering längst fram, får höra allt som ljuder från scen.
Ni andra skulle ju lytt mitt råd vänner, att sätta er ner när Club 8 spelar! Och varit tysta... Nu fick vi inte ens höra Karolinas duett med Sambassadeur-Anna. Det lilla som går att urskilja på videoklippet låter ju väldigt spännande.

Undertiden ni funderar på om Club 8 är en rest från 90-talets indiepopland så kan ni lyssna på Hatis Romans "Indieland"...

Tillsist:
För er som inte fattade förra gången, ny chans att se Lola i veckan. Sticky är platsen och dagen är onsdag.


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

En poplavett färgar kinden röd.

Jag fick ett hemlighetsfullt sms förra veckan:
"Onsdag 3 oktober har Pats premiär spelning på Sticky Fingers! Skramlig pop på svenska. Missa inte!"
Från okänd avsändare.
Sånt triggar igång hjärtat! Efter lite sökning i verkligheten kom det fram att Pats är Patrick Jensen från Hospitalle. Med i nya bandet är också Maria von Hall från samma band.
Första spelningar är alltid kul och väldigt spännande.

Patrick har en skön röst, den är splittrad och gles. Svävar ut i kontrollerade okontrollerade skrik. Musiken är naiv, högstadiemelodier med stor talang. Jag gillar det!
Pats är inget som kommer direkt, man får lyssna en stund. Det är premiärnerver och snett, men någonstans under Sticky Fingers grötiga mixning hittar man god pop. Små fragment som stannar kvar, texter som man vill utforska. Man kanske inte får en käftsmäll, men en skön poplavett färgar kinden röd.

Jag vet att det här kommer bli bra, ge det lite tid människor av tyckade. Bandet behöver hitta sig själva. Sen kommer vi andra hitta dem likt flugor till socker. Pats kommer få er att skrika och dricka hejdlösa mängder absint.
Jag kommer gå på nästa spelning, och nästa....och nästa...



Sen kommer Bye Bye Bicycle, bandet som är den förfinade blandningen av glamor och indiesamba. Utåt, utåt och trådar som slänger hit och dit. André Vikingsson är predikant med natten som kyrka, en neonbibel och framfusig tvshops uppenbarelse. Det är bitvis hallelujamoments, uppskruvade takter och vackert storhetsvansinne. Snubbar ibland över till en och annan dansbandspops epistel till kyrkkaffet, exempelvis snygga Telephone Lines. Jag älskar det släpiga tilltalet, som samtidigt är vasst.

Att bandet sedan använder det simplaste av alla instrument, någon lär mig att det heter claves, är fint. Två träpinnar som slås emot varandra och bildar...ja hur låter två träpinnar som slås emot varandra? Som två träpinnar som slås emot varandra. Bra och enkelt.

Tillsist:


Club 8 med Karolina Komstedt och Johan (Labrador ni vet...) Angergård, såg jag senast i Peking. Ja, det låter helt absurt och det var det med. Tiden var höst och året 2004, den Kinesiska huvudstaden hade bjudit in bandet för en "minikonsert". Club 8 är sjuk stora i Asien så en mini konsert är en konsert med typ 500 pers i en lokal gjord för 300... Arrangörerna hade fixat fram en backdrop som täckte hela scenen...i fyrfärg! Bara för den här konserten. Folk skrek som besatta när bandet gick upp på scen. Och sjöng med. I varenda låt. Kinas första indiepop konsert sa de som hade koll.
Alla tvbolag ville träffa popundret från Sverige, likaså en massa radiokanaler. Det var helt sjuk.

Om liknade scener utspelar sig på Klubb Populär på Storan på lördag vet jag inte, jag vet bara att de nya låtarna är bättre än de gamla. Lyssna på sköna Whatever you want och kom sedan inte och säg att popen är död. Att sedan skivomslaget är ett litet underverk i mysighet gör ju inget.

Jag uppmanar alla på Storan att sätta sig ner under Club 8s framträdande, det hade varit en fin känsla. Tystnad och sittande publik mitt i klubben. Lär ju aldrig hända...


Tillsist2:
Frågan är hur stor och stark hagelstormen av argument och ifrågasättande av min intelligens blir på lördag... det är ju många från Synthklubben som brukar hänga på Populär...
Men jag älskar ju er...tänk på det innan ni slår till...och jag tror vi snackat oss igenom det mesta här.


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Enkelhet.

Man kan lyssna på Erik Enocksson på två sätt. Man kan stå och tänka på att den här killen har gjort filmmusik (Farväl Falkenberg har alla sett utom jag...) och när man står där kan man tänka in en massa om just filmmusik. Att det är så "filmiskt" att "man får så många bilder i huvudet" och bla bla bla...

Sen kan man också se Erik som vilken musiker som helst, se han och hans medhjälpare som vilket band som helst.

Jag gör det senare...och vilken upplevelse! Om alla var lika fria i tanken som Erik skulle jag aldrig behöva någon sol mer, aldrig luft eller vatten. Det går att leva på den där musiken. I all sin monotoni är den organisk och väldigt levande, likt betong som rör sig. När staden får liv, när vägarna rör sig mot havet och den stora öppenheten.



Erik sjunger ofta med tänderna hårt sammanbitna, han har en inre exposition som vill ut, en frustration som han vackert håller i stramt koppel. Han vill inte att allt skall springa ifrån honom, att det skall sippra ut för mycket genom munnen. Det är fint att se och höra. Stort att han inte tar ut allt på samma dag, av vi faktiskt får vänta på det där crescendot. Erik gör antiklimax till något stort. Och då menar jag att han gör antiklimax till något bra, man blir överraskad. Den där explositionen kommer ju inte, som den så ofta gör. Underbart! Det är så befriande härligt, här finns inga verser och inga refränger. Inga billiga poäng, inga neonblinkande skyltar om allt på rea nu. Du kommer inte göra ett snabbt klipp här. Gå, gå det finns inget att se, inget att höra.

Och det är ju precis det vi inte vill, vi vill inte gå hem Erik. Det hela är över väldigt snabbt. I sista låten (Dark and shrewd) kommer en massa människor upp ur publiken och bildar kör. Jag från The Manor-Christofer och Euphoria and the lazy boy- Anton. Det är enastående vackert.



Puff.

Så är det över, jag tror han körde fyra låtar. Alla går av scen och försvinner in i publikmassan. Lämnar oss med minnen.
Glittrande och flyktigt som vatten.



I all enkelhet plockar Marissa Nadler fram sina små pedaler ur den röda väskan. Kopplar omsorgsfullt in dem, drar sladdar rätt. Som alla vet rymmer enkla pedaler komplicerade kretsar, små små motstånd och kopparstreck på gröna plattor. Genom dessa rinner ström som alstras av gitarrer eller mikrofoner. Ser enkelt ut men rymmer alltså knepigheter.

I all enkelhet ställer sig Marissa Nadler bakom sina små pedaler. Hänger på sig gitarren, sätter bandet rätt. Marissa är en enkel person som gör enkla låtar, med olika former av eko på mikrofonen. Som alla vet kan enkla låtar innehålla komplicerade tankar, inbyggt motstånd och himmelska kroppar av blå harmonier. Genom dessa rinner Nadlers röst som bara kan alstras av ett stort geni. Det kan verka enkelt men rymmer alltså knepigheter.

I all enkelhet kommer Marissa fram till låten som kallas "The Lonesome Death..." på Myspacesidan, på andra delar av nätet heter den "Silvia". En enkel text, som hade kunnat sjungas rakt av med lite plock. Men som alla vet kan man göra saker på väldigt många olika sätt, ge orden plats och liv, undanröja allt motstånd och måla hela världen guldfärgad med inslag av både blått och grönt. Genom mig rinner just nu rysningar och det står helt still i den lilla lokalen. Låten med den enkla texten, den vackraste texten, får den mest knepiga person att mjukna.

Silvia, Silvia, Silvia
I met you in the belly of a whale
Silvia, Silvia, Silvia,
Oh where did you fail

And the water is your friend
The water is your friend
And down and down and down you go
Gonna buy you a red dress
And put feathers in your hair
And resurrect the finer things
I lost when you disappeared

Breaking on the daylight
They put flowers round your grave
And I sang a silly song for you
Hey hey hey hey hey
Silvia, Silvia

I all enkelhet sätter sig Nadler ner när konserten är över. Lägger klänningen rätt och smälter in i publiken. Som alla vet kommer man ofta ihåg de enklaste konserter, utan komplicerade saker sätter det sig på hjärtat och själen fylls av guldstreck. Genom själen rinner nu ett minne av en en alldeles underbar spelning på Galleri Oro i Majorna. Inga knepigheter. Bara väldigt väldigt vackert. I all enkelhet.



Tillsist:

Jaha, så har då Alex Schulman stängt ner sin blogg. Släckt lampan och gått hem.
Ärligt talat så var den i sina stunder underhållande, speciellt eftersom folk tog den på allvar. Han drev ju med oss, om vår trångsynthet och vår fascination för kändisar. Han pekade på ett väldigt intelligent sätt ut den där längtan efter att få veta att kändisarna faktiskt är helt vanliga dödliga, med fula frippor och dåligt smik... om man ser dem på Närlivs.
Med hydralik tryckte han in luft i Sverige, han öppnade upp och gjorde stora hål så vi kunde andas. Samtidigt var han ett svin, en dum liten nörd som plötsligt fick för mycket plats. Så det är kluvet hur jag känner inför att den där bloggen är borta. En del av mig kommer sakna den, men en annan del firar och gör små hifives med mig själv.
Och för er som nu då trodde att detta var slutet för Musik Enligt Jerry...Fel! Jag kommer inte lägga ner, och jag hoppas att jag aldrig kommer att komma i närheten av Alex elakhetsnivå. Jag vill egentligen bara inspirera folk att söka upp ny musik, nya ställen och nya intryck. Jag vill samtidigt berätta vad jag tycker, och det kan vara både bra och dåligt, men jag försöker verkligen göra det med hjärtat. Ibland kanske någon får sig en känga, en klubb eller ett band, men glöm aldrig: Det är bara jag som tycker. En liten nörd som fått lite för mycket plats på internet.

Tillsist2:


Jag vet inte, skall man gråta över det här? Att en biograf läggs ner och stolarna åker ut?

Tillsist3:
I eftermiddag spelar Kapten Hurricane på Bengans, och i morgon onsdag spelar Bye Bye Bicycle på Sticky.
Men det mest intressanta händer också på Sticky imorgon, Patrick Jensen från Hospitalle kör låtar på svenska. Med hans röst kan det där bli hur jäkla bra som helst! Inte stanna hemma!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

En kommentar och ett svar.

Med anledning av mitt förra inlägg kom det en kommentar. Läs den, det här är viktiga saker. Om du sedan orkar så kan du läsa mitt svar också.


Kommentaren:

---------------------------
Hej Jerry!
Som arrangör och bandbokare på Synthklubben ville jag bara lämna ett kort meddelande, eller det kanske inte blir så kort ändå. . Har länge läst din blogg för att man ibland kan hitta små pärlor från den men nu vet jag inte längre. Får man inte ha lackbrallor på sig om man är under arton år? Vad jag vet är man byxmyndig (kul va?) i Sverige när man är femton, men strunt i det. Jag och de andra Synthklubbsarrangörerna anser oss inte vara gubbsjuka (eller gumsjuk då i Louises fall, hon heter så, inte Vox) på något sätt och jag hoppas och tror inte att vi uppfattas som det. Att vissa synthtjejer väljer att klä sig i mer eller mindre utmanande är inget jag funderar på, så har det varit sedan länge och det är ingen väl egentligen ursäkt. Jag har dock aldrig hört någon säga: ”Du måste ha lackkorsett på dig annars kommer du inte in”, utan det är väl för att de helt enkelt tycker det är snyggt, vilket inte jag personligen håller med om. Vid ett tillfälle såg jag en en utstyrsel enbart bestående av eltejp, inte snyggt men personen ifråga verkade nöjd. Nog om det, utseendedebatter utmynnar bara i pajkastning, Romo-style och det betackar jag mig för.

West End Girls (Ja de heter ju faktiskt det, inte West Side Girls) har under senaste året lämnat det stora elaka skivbolaget som lät dem ta de så fruktansvärt hemska bilderna (den med djuren på hemsidan är ju rent av bedrövlig, tänk vilka associationer man får) och de har även ändrats både till besättning och framtoning, svårt att veta då deras hemsida inte uppdaterats på ett tag (antageligen beroende på uppbrottet med skivjätten) men med lite påläsning hade man kunnat luska fram det.

Nåväl eget material är på gång men det tar en stund till då tjejerrna är upptagna med musikstudier och annat så det verkar ju inte som de halt att exploaterats sönder. Jag kan dock även lugna dg med att tjejerna var rejält påpälsade på scen, i och för sig i Fred Perry- och Adidaströjor och inte indieyllekoftor, och gömde sig effektivt bakom svarta peruker och solglasögon. De hade dessutom målsman i form av Isabelles farsa på plats så inga äckliga gamla synthgubbar stötte på dem.

Jag tycker det är synd att du inte var på plats för West End Girls och Mobile Homes gjorde två helt fantastiska konserter och under Mobile Homes låt Close sade Anders till mig att det blir inte bättre än så här, det här är det bästa någonsin och jag hållar nog med. Fast jag tycker mer synd om det dryga femtiotal som inte kom in på klubben för att det var knökfullt innan midnatt. Peter Sjöholm uttryckte sin beundran för West End Girls genom att gå hem innan Mobile Homes, han var helt enkelt nöjd och mätt efter deras spelning. Walle i Mars TV sade att han aldrig fått så mycket armbågar i ansiktet någonsin, allt med ett leeende på läpparna.

Förrutom euforin i Mobile Homes extranummer I Know I Will Die så var kvällens höjdpunkt när Anders övertalade mig att vi skulle spela Laibach – Life Is Life, en riktigt Chalmerssynthrökare ska du veta, huga. Låten är långsam och går i någon slags udda marschtakt och det var allsång och Patrik Brun på Mobile Homes övergick från att packa synthar på scenen till någon slags marschering med olika delar av synthställen i högsta hugg, klart sevärt!

På tal om så kallad Chalmerssynth så blir det en rejäl dos sådant nästa gång Synthklubben har klubbkväll på Storan. Då besöker nämligen EBM-gubbarna i Project-X oss och bjuder på stenhård body med nytt material från deras kommande platta. Ska säga åt medlemmarna att lämna lackbrallorna hemma, inte för att de är unga och inte bör ha sådant på sig utan för att de nog inte passar i det.

Du är alltid välkommen att stödja (jo det stavas så) Synthklubben Jerry, för det är nämligen alla välkomna till oss oavsett lackkläder eller inte.

Med väniga hälsningar!
Fredrik på synthklubben
kontakt@synthklubben.se

PS Du brukar alltid vara så ordentlig med länkar, även om du inte gillar det du sett men denna gång lyckades du beskriva varför du INTE gick på en klubb med tretton rader text utan någon som helst länk så de kommer här istället:

www.synthklubben.se
www.westendgirls.se
www.myspace.com/westendgirls1
www.myspace.com/themobilehomes

DS
-----------------------


Mitt svar:

-----------------------
Hej Synthklubben.

Jag går rakt på sak: Visst man får ha lackkläder om man är under 18. Klart man får. Men jag kan inte undkomma, och det kan förmodligen inte du heller, de röda kläderna som WEG ha på sig är ett medvetet val för att man vet att det säljer. Det blir uppmärksamhet, det anspelar på sex. Det är en väldig skillnad om de här tjejerna har de kläderna privat, det lägger jag mig inte i. Men när de rör sig i offentliga sammanhang måste man tänka efter lite mer, framförallt bör skivbolaget tänka efter lite mer.

Kritiken är inte riktad till er på Synthklubben, den är riktad till musikbranschen som stort, en branch som i många fall utnyttjar unga människors vilja att lyckas. Det är ju inte ni som satte lackläder på WES. Men tyvärr skvätter en del av skiten jag kastar på er då ni bokade in dem.
Nu har jag ju ingen klubb, men hade jag haft det och fått frågan om WEG, så hade jag tackat nej och gett vederbörande en liten arg monolog att ta med sig hem.

Om det nu är som du säger, att bandet bytt stil, varför inte stänga ner sin hemsida och lägga det där bakom sig? Eller är det kanske så att man själva vet att det säljer och skapar uppmärksamhet?

Det jag inte gillar, och det jag alltid kommer ha väldigt starka känslor emot, är när man exploaterar unga människor med anspelningar på sex. Detta gäller både pojkar och flickor. Jag tycker och kommer altid att tycka det det finns bättre sätt än det.Speciellt i det här fallet, det är ju bra låtar som alldeles säkert är underbara live. Varför man då väjer att promota artister med anspelningar på sex vet jag inte. Hade det inte varit för det hade ju jag kommit på stört, vem vill inte höra PSB klassiker?!

Men nu kommer det: musikbranschen i stort är väldigt gubbsjuk. Det är mest tjejer som exploateras med sex. Det speglar samhället i stort, med mannen som norm och kvinnan som objekt. Jag vill ha igång en debatt om varför det är såhär, hur kan vi som rör oss i musikkretsar ändra saker och ting på vårt sätt. En del i det är att undvika unga artister som puschats fram med hjälp av sexanspelningar. En annan är att hela tiden diskutera de här och inte blunda för problemet, musik är en del av samhället och jag är en del av musiksamhället. Då känner jag att jag på mitt sätt försöker påverka.

Jag vet ju att ni som anordnar Synthklubben på alla sätt är bra människor, några känner jag rätt mycket. Det var därför jag blev väldigt förvånad när jag fick reda på vilken den hemliga artisten var. Det blev ett dilemma, skulle jag tiga i tysthet och låta det passera? Skulle jag gå dit och bara ignorera WEG? Jag har ju inget mot er, inte det minsta. Men precis som alla mina vänner så får de ibland lägga huvudet i giljotinen när de i mina ögon gjort fel. Precis som jag ibland får lägga huvudet på samma ställe.

Tyvärr kan jag inte blunda för det som jag anser orätt mina vänner. Jag kan inte byta ut mina känslor för vem jag är och vilka frågor som jag tycker är viktiga.
Man måste alltid ställa sig frågan: Vilka signaler sänder den här bokningen ut?
I just det här fallet, anser jag, att det sände ut helt fel signaler. (Visst, man skall i första hand gå på om det är bra musik men det finns även andra frågor som bör spela in enligt mitt tycke)
Men jag är övertygad om att ni inte tänkte er för. Det är okej, jag kommer inte hålla det mot er i en evighet. Men jag kommer aldrig stryka människor medhårs bara för att jag lär känna dem. Kanske förödande för mitt sociala liv men bra för jämställdheten och könsdebatten. (Och bara så ni vet, när jag gillar något, en klubb eller en konsert, så spar jag inte på orden för att säga det)

Och jo, det är en stor sak i min värld med något så litet som en förbandskonsert i Göteborg i slutet av september. Den dag vi släpper på garden kommer många år av kamp för kvinnornas rättigheter till 50% av musikscenen, på samma villkor och med samma respekt som männen, gå förlorad. Jag kommer alltid kämpa för en jämställd värld. Jag är villig vilken dag som helst, vilken tid som helst diskutera det här med vilken bandbokare och klubbägare som helst.

(Och OK då, det blev lite stavfel, som det alltid blir när man är dyslektiker som jag. Det blev en del fel i texten, kanske för att det var en fråga som rör mig på fler sätt än bara musik.)

Jag kommer fortsätta gå på Synthklubben, ni skall inte tro att ni kommer undan så lätt!

---------------------


Vad tycker du? Kommentera gärna.


Tillsist:
"Tre månader sen idag" med Säkert är en väldigt obehagligt låt, samtidigt väldigt smart. Kanske en av Annikas bästa.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Slagsmål.

Nä, det blev inte Synthklubben. Anledningen är väldigt enkel: Jag kan omöjligt stödja en klubb som tar in artister likt West End Girls. Det kanske inte är något större fel på deras musik, mest välgjorda PSB-covers, men att anspela på sex i marknadsföringen av tjejer som när de slog igenom var typ 16 är inte rätt. Kolla bara på bilderna som finns på gruppens hemsida. Kom inte och säg att de där lackkläderna inte är väldigt uträknade för att passa in i en gubbsjuk synthvärd. Visst, på bilderna kanske kanske de här artisterna är 18 men det är ändå helt idiotiskt och spär bara på könsförakt och ojämställdheten inom musiken. Bilderna säger bara rakt ut att "tjejer ni får gärna spela synthmusik, bara ni är sexiga på scen". En väldigt obehaglig och dålig sida av musikbranschen.
Jag hoppas och tror att detta bara var en tillfällig svacka för Synthklubben, att de helt enkelt inte riktigt tänkte sig för.

Det blev Kolonis tillställning i Gamle Stan istället. Jag börjar gilla det där Berget, eller grottan inuti berget. Det är ett väldigt bra ställe, det rymmer mycket folk men det är är också så fint ordnat att även om det är lite folk så känns det inte helt tomt. Kanske är det alla gångarna som gör det.
Och när vi ändå är inne på hur fint det är ordnat så måste jag ge en stor eloge till maten! Soppa som var supergod och burritos som smakade gud. Tack! Billig öl är också bra...

I dörren mötes man dock av det tråkiga beskedet att Toxic Lipstick ställt in. Tråkigt men de skall vara på plats nästa fredag i stället.



Först ut göteborgarna i Tread New Traumas.
Skrikrock som i väldigt goda stunder är bra...väldigt goda stunder. Jag vet inte men den här kvällen lät det mer aula än klubb. Mer oklart än färdigt och snyggt.
Meningen är nog att det skall vara skitigt opolerat, men nu blev det bara halvklara stompiga låtar som seglade förbi oss och inte fastnade.



Band två, all the way from Canada, The Creeping Nobodies. Och det var lite samma stil som TNT, experimentrock och mycket ljud. Skillnaden var dock att TCN verkar har jobbat fram lite eget ljud, det är mer spännande att lyssna på... inte för länge, för efter en stund kommer man på sig själv med att tänka "Är det här samma låt som innan?".

Nu låter det här ju väldigt kasst och helt superkritiskt mot alla inblandade. Men jag fick mycket ut från kvällen ändå, båda banden berörde mig även om jag inte gillade deras sitil så mycket. TNT verkade lida av dåligt ljud, jag hatar att klaga på sånt det är mest larvigt, men den här kvällen spelade det roll.
TCN stoppade upp hela kvällen genom att, dels före spelningen men även under, ta långa pauser. Sånt gör ingen människa glad.

Sen blev det väldigt obehagligt en stund, två snubbar rök ihop så bord och stolar flög. Det var ett riktigt dräng slagsmål. En lampa gick också sönder...
Jag fattade aldrig vad som utlöste det hela, men att inte killarna fick åka hem och skämmas var konstigt. Resten av kvällen gick jag runt och var rädd så fort någon av killarna gjorde en hastig rörelse.
Jag har aldrig sett något liknade på någon av Kolonis grejjer, jag trodde att slagsmål var till för icke tänkande personer och de brukar inte dyka upp på Kolonis händelser. Men idioter finns tydligen överallt nuförtiden. Skäms på er!

Sista bandet fick klara sig utan mig, det var nog det där slagsmålet och den stämningen som tog död på kvällen...Ingen skugga över arrangörerna, men de där killarna kan ni ju porta nästa gång.

Stor guldstjärna till JOC-Johan som spelade grym musik och det var väldigt underhållande att se honom dansa loss i DJ-båset.

Tillsist:
Ikväll spelar Kyte på Magnus & Magnus. Bra pop och stans finaste innergård. Bara det inte blir regn...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Månadens mäkligaste händelse.

Det handlar inte alls om musik, men det här sprang jag på igår på Götaplatsen runt 21.00.
Det är alltså en snubbe iförd baddräkt som skjuter pilar på en annan snubbe, han har endast skydd i form av wellpapp...
Utanför bild virar en annan kille in en tjej i gladplast och bär sedan iväg med henne.
Ljudet kommer från baddräkts killens megafon som han satt fast runt midjan.

Vad var det jag såg? Vet någon?

Jag älskar att bo i en storstad med gerillakultur överallt!

Tillsist:
Trevligt på Haket igår. Nästan bara trevliga människor och det är alltid härligt att se DJs som älskar sin musik! JOC-Johan och hans flickvän Mina bjöd på synthmusik. Och då snackar vi "skivor som vi hittat långt in i synthlådan".

UPPDATERAT:
Det är ett väldigt skumt hemligt förband på Synthklubben ikväll... Enligt ryktena är det tjejer i röda hattar som kör synthpopcovers...herregud..och då säger jag det inte med glädje...


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg