Parklifefestivalen i Stockholm har blivit en sommartradition för mig, tredje året för festivalen och jag har varit där alla gånger. Det säger jag inte för att skryta på något sätt utan för att hedra och hylla arrangörerna. De fixar finkvällar år efter år, så fina att jag känner mig tvungen att åka från Göteborg till huvudstaden för att inte missa något.
I år hade festivalen flyttat, från "södra Söder" och Skanskvarn till Midsommarkransen. Årets plats var väldigt märklig, samtidigt väldigt fascinerande. Stället heter Grekiska Tavernan men verkar inte ha varit någon restaurang på flera år, allt är nedslitet och växterna har tagit över. Att gå runt på stället, som betår av flera olika "plan" och avsattser utomhus, är som att stega runt ett nerlagt sommarland. Man förstår att det en gång kan ha varit mysigt att sitta här och käka grekiskt men nu...nja...
Fast stället har sin charm! Och det passar helt utmärkt till att ha små musikfestivaler på!
Nå, nu var det ju ingen byggndasminnes resa jag gjorde utan en musikresa.
Det första jag såg var Everyday Sensations.
Jag vet inte, det finns för många likadana band. Även om ES är duktiga och så, snackar lite löst med kompisar i publiken och flirtar med 80-talet så får de inte mig att skrika "Hurra!". Kanske jag börjar tröttna på alla de där snubbarna som tror att man blir skön bara för att man skriver engelska texter i still med "det snackas om oss på stan". Till det spelar man smått handklappsvänigt backtrack och lirar gitarr och bas live. Sen drar de till med alla stadsbandens viktigaste ord: Hustak.
Alla de här självuppfyllande profetissorna, eller som man vill skall vara självuppfyllande profetissor, börjar bli tråkiga. Jag vill inte höra mer om folk som springer på stan, har sin livspeak just här just nu och som bara är "storstad".
Men som sagt, ES gör det rätt bra, lite över medel kanske, men inget jag skulle skippa gymnastiken för.
Jag skulle inte heller missa något endaste tråkigt skolämne för Choir of young believers. Eller inte för att se dem live i allafall.
Jag trodde på allvar att klockan stannat, att tiden på något sätt sträcktes ut i det oändliga. Att varje ton, varje minut var sirap.
Okej, det vi har är två snubbar från Danmark, en på gitarr och en på piano. Han på gitarr sjunger högt, lite fint och plockar på gitarren. Han på piano spelar lite ibland och sjunger ibland.
Det är allt.
Ja jo, det var väl fint och så men inte en endaste låt kändes på riktigt. Det var stora ord utan innehåll. Man kan sjunga utan innehåll, men då skall man inte förpacka det i prettopaket och försöka tro att vi skall gå på det.
Theoretical Girl heter egentligen Amy, kommer från England är egentligen ett helt band. Men allt det där gör inget när hon drar igång sin 60tals elektro-punk. Från första järnfilspånet i cdskivans trummaskinen är jag såld! Stenhårda ljud och en svängig vass gitarr blandas med Amys underbara röst, en röst som både är dömande och vackert inbjudande.
Red Mist är låten du kommer dansa till i höst, låten du kommer sätta som standard för hur det skall låta. Den närmaste framtiden är redan här. The Boy I Left Behind kommer du gråta till om du tänker efter, och Another Fight kommer du känna igen dig i. Du kommer helt enkelt hitta ljud till dygnets alla timmar via TG.
Musiken är stålsvarvens svar till betongen, den fria viljans rop till instängdheten och allt är en stor jävla näve i luften! Amy blir inropad igen efter avslutat set (för övigit enda bandet jag ser som blir det...), och för första gången på väldigt länge får man ett riktigt extra nummer. Amy säger nämligen att hon bara har sju låtar med sig och får då helt enkelt köra en låt om igen! Det är annat det än förbestämda extranummer... Extra låten blir Red Mist igen och om den var bra först gången sitter den ännu bättre gång två. Amy drar lite extra i strängarna, som för att verkligen bevisa för oss att det här är det bästa då får just nu!
Nu ger jag alla konsertarrangörer i Göteborg en orden: Boka eller dö! (ta det inte så bokstavligt men ja...ni hajjar)
Lyssna på Amy när hon spelar akustiskt
här.
Mycket folk, du ser Mikael vid den blå pilen...The Honeydrips aka Mikael Carlsons skiva heter "Hera comes the Future". Det enda hans fantastiska musik visar är hur fort min framtid kommer, jag känner att den framtid som han förutspådde med den där skivtitlen redan är här...kanske är den redan passerad. Och det är ju så med stor pop, den skall försvinna framför inne i öronen. Vara förbrukad samtidigt som den är här, aldrig återupprepas och bara vara ett minne i runt en vecka. Just det gör The Honeydrips.
Men just den här kvällen gör Mikael inget stort intryck på mig, det kan ha att göra med att ljudet på hans mic låter skit. Eller att det går en propp mitt i toppen. Eller bara det faktum att jag inte riktigt hann landa efter Theoretical Girl.
Inget ont om Mikael, det finns inget ont att säga, men den här kvällen i Midsommarkransen var nog inte hans. Jag vet ju att det är svinbra alltihop, även om framtiden redan är här.
Tror det var Joel som sa att The Concretes liknade en sekt på backstagen på Hultsfred. Och det där har ju man känt när man sett dem på scen. Bra musik men lite frånvänt på något vis, inåt mot sig själva.
Nu verkar det som bandet splitras upp och då händer det saker med medlemmarna. Taken By Trees har ni hört talas om, sångerska Victoria Bergman hoppade av och skapade eget. Och genast blev hon mer sympatisk i intervjuer.
Nu är det Maria Eriksson som kör själv, då blir namnet Santa Maria. Nu har ju visserligen just Maria haft andra grejer bredvid TC innan, alla minns hennes och hennes man Jaris Heikki, bra på alla sätt men även där var själva grejen lite inåtvänd och elitistisk.
Nu är det alltså annat läge, Maria är mjuk och närvarande med Santa Maria och hennes låtar är varenda en smått fantastiska popstycken. Varenda låt har det där lilla extra som gör att man gillar det, en ny ackordföljd, några nya toner eller helt enkelt en text som mest gå ut på "lalllaaaalllaaaa". Jag gillar det!
Till sin hjälp har hon ett band, där basisten är den mest lysande stjärnan. Han behandlar basen som ett instrument och gör snygga saker. Han sjunger även i falsett och skapar ett eget universum i bandet. Men allt sitter ihop och skapar en enhet som inte många kommer slå. Det är varmt, eget och en sagolik känsla för pop.
Ibland kommer Marias "Contretesblick" fram, den där tomma blicken som stirrar på inget alls men samtidigt allt på en gång. Men den här gången är det bara för att understryka något i texten, eller plocka fram lite extra känslor i oss. Det känns skönt, för förr kunde jag vara lite rädd för den där blicken.
Efter det går jag hem, Boat Club fick klara sig själva.
Tack ni som fixar så fint på Parklife! Jag kan nästa lova att jag kommer tillbaka till festivalen nästa år igen!
En fin sak är att det är så blandat folk. I Midsommarkransen den här kvällen hittar man både 20-åringarna, 30-åringarna, de på smällen och den som varit på smällen för något år sedan. Skönt.
Varför tycker jag då att, som rubriken säger, tjejerna är bäst? Helt enkelt för att de vågar mer, gör bättre musik och inte verkar vara så rädda för vad folk skall tycka. Det har inget med kön att göra men just den här kvällen slumade det sig så att de bästa var just tjejer.
Några bilder från Parklife:
En iakttagelse av skillnader mellan Stockholm och Göteborg: Rökning är fortfarande coolt (eller inte) och utbrett bland Stockholms konsertbesökare. I det ljuset var det inte mer än rätt att det hängde "nödcigg" i träden...
Det här kan vara den finaste och samtidigt den märkligaste artist logen jag sett...Roligt!
Finaste backdroppen! Tapeter och frigolit.
Tillsist:
För er som har ögonen med er när ni slirar runt i Göteborg, ni har nog på mer än ett ställe sett tagen "MOFO". Speciellt vanlig är den på spårvagnens fönster...
Nu har någon tröttnat på hemlighetsmakeriet. Och jag kan bara falla in i frågeställningen: Vem är Mofo? Vet någon? Är det flera? Är det en person eller en förkortning?
Jerry Boman
-som fortfarande inte kommit på vilken låt som Welle samplat...läs inlägget från Emmaboda så kan du se om du kan hjälpa mig...-
